Då är det jul igen då. December var under många år en oerhört jobbig månad i vår familj, och den upplevelsen sitter delvis kvar. Det var en del år då jag bara ville att julen skulle försvinna, jag till och med föreslog att vi skulle ducka och låtsas som om att den inte fanns. När det värsta var över kom en del år då jag ändå inte såg fram emot att fira jul. Men kanske är tiden kommen nu då jag kan tycka att det ska bli roligt och mysigt?
I år är första gången då inget av barnen bor hemma. Min man Pensionären vikarierar mycket på sitt gamla jobb, men är hemma en hel del ändå. Med mig, jag som bara jobbar två timmar om dagen – nästan helt hemifrån. Vi lufsar alltså på en del tillsammans här hemma och har hunnit med en del julgodis och julklappsfixande utan att stressa alls. Det är väl så det ska vara – julefrid?
(Varning för gnäll som du troligen läst tidigare i nästa stycke.)
Jag har ingen semester kvar att ta ut så jag ska jobba de få arbetsdagar som årets jul innehåller. Jag har säkert gnällt om det förut, men jag fick ju tvärtom återbetala hälften av min uttagna semester eftersom jag bara jobbat 25 procent i år. Jag fick ingen lön i två månader nu i slutet av året, och en faktura på den resterande summan. Lagom till jul. Nästa år vet jag i alla fall vad som gäller: om försäkringskassan beslutar att jag får sjukersättning så får jag halv semester, om jag inte får sjukersättning utan ska fortsätta med vanlig sjukskrivning så får jag ingen betald semester alls. Med samma logik som att högkostnadsskyddet höjs för mediciner nästa år: de som är sjuka och har behov av mediciner, samt sämre ekonomi än de som är friska, ska tas ifrån än mer.
Det ska ju vara en friskhetsfaktor att vara tacksam och det ÄR jag! Också. Men man får faktiskt gnälla. Jag ör exempelvis tacksam över att leva i det land som fortfarande har ett skyddsnät för oss som inte klarar av livet på ett eller annat sätt. För även om det finns mycket att önska så har vi det relativt sett mycket bra. Jag tänker på det ofta, och även på hur tacksam jag är över mina barn, min man, mina föräldrar och syster, mina vänner, arbetskamrater, att jag har sparade pengar så att jag inte slås omkull av indragen semester, hur jag bor och ändå lever mitt liv. Och jag är tacksam över att jag känner tacksamhet, det är en rikedom i sig.
Jag såg 30 minuter med Anders Holmberg på SVT häromdagen. Den han intervjuade var en man som enligt sig själv är libertarian och vill ha mer frihet i Sverige. Jag har tänkt mycket på vad frihet är sedan jag såg programmet. För honom handlade det till stor del om att samhället ska lätta på regler för företagare och sluta att lägga sig i så mycket. Det är inte frihet för mig. Frihet är något som både den generella välfärden och den individbaserade ger människor. Frihet att slippa leva på allmosor, att gamla föräldrar slipper tas omhand av sin barn, att människor ges samma chans i livet genom obligatorisk och kostnadsfri skola (tänk att det inte kostar något att läsa på högskola i Sverige!), att jag får tycka och tänka vad jag vill och till och med i viss mån ge uttryck för det, och jag kan räkna upp mer saker men jag stannar här innan jag blir arg.
Jag lämnar tanken på frihet och fortsätter med en för mig mer akut fråga: ska jag göra en ny omgång knäck enär den första blev väldigt hård? En till: kan våra julaftonsgäster hantera den väldigt lösa och kladdiga mintkolan?
