Etikettarkiv: fritt broderi

Känns bättre

Publicerat av
1

Dagarna strax innan jul var tunga. Minsta ansträngning blev övermäktig. Jag påbörjade saker jag fick ge upp, blev tung och trött i kroppen och fick stillestånd i huvudet. Min förhoppning var att det handlade om just julen, inte en egentlig försämring av mitt tillstånd. Och det visade sig stämma. Min kropp och knopp minns kaotiska jular, och protesterar med varje cell.

Men julen avlöpte väl, jag la upp en strategi för att orka. Jag låg i sovrummet när gästerna kom eftersom det brukar vara en bullrig och högljudd stund då all mat som mamma och syster har med sig ska lassas in i kylen, alla ska kramas God jul och min man slutför tillagningen av julgröten. När bullret lagt sig klev jag upp. Jag gick undan för att vila kortare stunder under dagen, och det funkade bra.

Jag struntade också i att det stod tomma mjölkförpackningar uppochner på tork i köket när vi dukade upp julmaten. Alla har bara ögon för maten i alla fall! Jag släppte lite på perfektionen helt enkelt, det gick bra!

Nu, några dagar efter julhelgen, känner jag hur krafterna är tillbaka där de var innan sista veckan före jul. Det känns väldigt bra! Jag har varit ute och gått några gånger, och igår var jag på akupunktur på morgonen och yoga på kvällen. Jag somnade visserligen några gånger under yogan, men det kanske är ett gott tecken?

Jag skrev tidigare om utmaningen Stygn varje dag 2017 och nu har jag bestämt mig för vad jag ska göra. Igår duttade jag textilfärg på ett av mormors gamla linneörngott. Jag ska brodera fåglar av duttarna, det ska bli jättekul!

img_1404

Ett stygn varje dag

Publicerat av
Svara

Jag är med i en Facebook-grupp som heter Fritt broderi. Där fick jag tips om en nystartad grupp som heter Stygn varje dag. Det är en utmaning att på ett och samma broderi sy minst ett stygn varje dag under 2017. Det var just vad jag behöver! Igår satt jag i verkstan en lång stund men kom mig inte för att börja på någonting nytt. Jag hade lite ångest och kände mig håglös. Häromdagen fick jag en idé att måla på tyg för att sedan brodera på det, men när tyget torkat (jag blöter det innan jag målar så att färgen flyter ut) blev det inte som jag tänkt. Jag tappade lite styrfart.

Nu ska jag alltså ägna resten av 2016 åt att fundera på vilket bottentyg jag ska ha på broderiet och vad jag ska sy. Ska jag bara brodera helt utan plan? Blanda olika sorters garn? Tema? Jag har sett en del dagboksbroderier, men det låter lite väl häftigt att göra när det är varje dag. Jag kommer nog på nåt!

När jag gick akvarellkurs för 20 år sedan lärde jag mig ett citat: Nulla dies sine linea – Ingen dag utan ett penseldrag. Enligt min akvarellärare Jan Ahlandsberg var det Plinius d.ä. som måste måla varje dag, om så bara ett streck. Om jag ska göra om citatet att handla om sömnad (utan att kunna latin) så blir det Nulla dies sine sutura.

image

Tinnitus

Publicerat av
Svara

Jag har börjat inse att den höga och envetna tonen i öronen är tinnitus. Jag hör den inte alls jämt, men mer eller mindre varje dag. Jag googlar och hittar många länkar om stress och tinnitus. I många beskrivs hur spänningar i nacke och axlar kan orsaka tinnitus. Flera behandlingar beskrivs och en av dem är just behandling av muskelspänningar som till exempel massage.

Jag kan ju inte säga att det kändes bra att lägga till ytterligare symptom men det är i alla fall bra att det är något som hänger ihop med utmattningssyndrom. Att det är något jag jobbar på att bli frisk(are) ifrån.

De senaste dagarna har jag inte haft någon riktig ork till broderi. Kanske beror det till en del på att jag inte har något särskilt på gång just nu. Då blir tröskeln extra hög. Annars vet jag ju att jag brukar må bättre av att sätta mig i verkstan. Ibland sätter jag mig där och bara städar upp bland alla grejer som ligger där. Då ser jag också saker jag gjort och blir glad!

Det är en jobbig vecka. Förhöjd ångestnivå, svårt att koncentrera mig, trött och spänd. Och till det en inre kamp om att inte göra saker inför JULEN! I mitt huvud kan jag mycket väl resonera med mig själv om good enough, att resten av familjen också kan fixa (och gör det dessutom!) och att det löser sig. Men en annan del av mitt huvud vill springa på och fixafixafixa. Jag ser med ens alla konstiga ställen som aldrig städas i vanliga fall (gallret under kyl/frys, jag säger bara – det gallret!) men tvingar mig att tänka att det får räcka nu.

Bilderna som jag ställde ut på Klappsalongen har jag hämtat hem nu. Ingenting såldes, men det gällde för det mesta som ställdes ut. Det var inte alls mitt syfte heller, jag tyckte bara att det var en sån häftig känsla att få vara med på utställningen! Nu hänger bilderna hemma istället.

img_1395

img_1394

Cirkulera

Publicerat av
Svara

Stina Wollter har ett instagramkonto som jag nyss upptäckt. Häromdagen skrev hon om att detta med att vända blicken inåt, få syn på sig själv och på sin egen blick. Att vända den blicken utåt mot andra och få syn på dem. ”Att finnas, att se och blir sedd. En slags cirkulation.”

Jag skrev i förra inlägget och urskuldade mig över av att jag är så upptagen av hur jag mår själv, när det finns så många behövande människor att engagera sig i. Människor som inte kan lyxa sig med att ha ont i spända muskler och pirr i benen, som skulle byta med mig varje timme på dygnet. Men kanske är det som jag tänker att Stina Wollter menar, att vi måste se oss själva för att kunna vända blicken mot andra och se dem. Och vi måste känna oss sedda för att kunna se. När jag blir sedd kan jag också sluta att vara så upptagen med min blick inåt mig själv. Om vi alla ägnade en liten del av vår tid och energi åt att se inåt, bli vän med den vi är, ”tillåta sig vara” skriver Stina, finns så mycket att ge andra tror jag.

Hon skriver också att i detta med att cirkulera innebär att vi stöter i varandra, stör varandra. Att vi måste våga störa varandra och oss själva. När jag läser det tänker jag på att våga lägga sig i. Fråga hur en annan människa mår. Våga höra av sig till en vän som har det svårt, en som jag vet inte själv tar kontakt men som kan säga ifrån om hen inte vill bli störd. Ofta vill dom det.

Att söka samtalsstöd i form av terapeut och psykolog är att låta sig störas. ”Jag ska vara rak mot dig” sa psykolog Siri senast. JA! sa jag. Det är ju det jag vill, komma vidare, se nya saker som kan vara delar av det pussel som är Jag. Saker att ta med mig och lägga till andra insikter jag fått om mig själv, om hur jag fungerar och reagerar. Lära mig förstå mig själv och må bättre.

img_1387

Det här är samma broderi på organza som jag la upp förut, men nu har jag sytt lite till. Det gör sig inte riktigt på bild ser jag. Det är svårt att veta vilket tyg som ska ligga som bakgrund. Kanske det ska hängas på ett fönster och vara transparent? Det är tredimensionellt också vilket kanske framgår av skuggorna. Jag tycker om det!

Att vara sann

Publicerat av
Svara

På min nya medicinska yoga finns två övningar där vi säger mantrat Sat nam vilket betyder Jag är sann. Jag ser också andra liknande betydelser när jag söker på det, jag är sanning, sanning är min identitet. Någon skriver att det är ”ett sant varande, där jag är när jag inte anstränger mig på något sätt för att vara andra till lags utan utgår från mig själv och inte heller behöver känna skam över det jag upplever och agerar efter.” 

Det är ju tilltalande, så länge det inte går ut över någon annan förstås. Jag har en känsla av att antingen har man för mycket av att vara andra till lags, eller för lite. Det kanske finns dom som har lagom också, det vore bra.

Sat nam handlar tydligen om att vara sann mot sig själv. Det är förstås viktigt. Att inte lura sig själv eller ljuga inför sig själv, utan ha en realistisk och rimlig syn på vem man är. Ens förtjänster och tillkortakommanden, vad man kan ändra på och vad man får förlika sig med. Att också kunna vara snäll mot sig själv.

Allt detta känns inkrökt och självupptaget när världen brinner, jag vet ju det. Men just nu kämpar jag med att få på mig syrgasmasken innan jag kan vara till någon hjälp för andra. Om jag hade mera kraft (NÄR jag FÅR mera kraft!) skulle jag vilja se om intresse fanns för en träffpunkt för nyanlända kvinnor att handarbeta tillsammans med oss gamla Upplands Väsby-bor. Kanske kan det bli någongång.

Men nu försöker jag vara sann mot mig själv. Jag är en snäll, inkännande, omtänksam, kreativ, rolig, envis, uthållig, kunnig kvinna i mina bästa år (faktiskt, jag älskar att vara 52!) med stundtals alltför dålig självkänsla och ängslan för vad andra ska tycka om mig. Det har jag jobbat på genom att skriva denna blogg där jag lämnar ut mig ganska mycket, och vågar ta plats med mitt handarbete. Vågar hävda att det är något. Det känns bra och ibland lite läskigt. Det är det här jag gillar med att vara 52. Att våga lite mer. Tänka lite mindre på vad andra tycker. Se att jag faktiskt har stor erfarenhet och kunskap att luta mig på. Tro på att det jag tänker kan vara intressant för andra att lyssna på. Inte är det lätt, men det är lättare.

img_1383

Här håller jag på med ett lite ostyrigt broderi på ett tunt organzatyg inspirerat av en brodös från Buenos Aires som jag följer på Instagram. Jag vet inte vad det ska bli, om det ens ska bli något. Det är ju faktiskt inte nödvändigt. Jag har flera broderier liggande som kanske blir till något så småningom.

Kontraster

Publicerat av
2

Häromdagen målade jag en svart och en röd rundel på mormors gamla lintyg. Jag använde linoleumfärg och la det att torka i några dagar. Tanken var att jag skulle brodera på det och göra en linje mellan cirklarna på något sätt. När jag satte igång att brodera på den svarta rundeln blev det uppenbart att färgen färgar av sig på mina händer, och det var inte helt lätt att undvika att det sotade av sig på resten av tyget och på det röda. Jag fick till slut måla på det röda ett varv till för det såg så smutsigt ut.

Idag blev den klar, stram och enkel.

img_1345

Idag har jag också broderat en bild som i mycket är den svart-röda bildens motsats, lite extra allt. Det är organzatyg i olika färger som lagts i lager och sedan broderats på. Slutligen har jag satt fast massor av blad av små bitar organzatyg medelst franska knutar. Färgglatt!


img_1347

img_1348

En närbild på en detalj

Sashikokurs!

Publicerat av
2

Jag är så trött ikväll att det liknar ingenting. Men trots en omtöcknad hjärna är jag så glad att ha hittat en kurs i sashikobroderi! Det är föreningen Skapande broderi som jag är medlem i som erbjuder broderikurser i samarbete med ABF. I februari ska jag alltså ägna en helg åt detta fantastiskt vackra sätt att brodera på! Sashiko kommer från Japan och är en 1000-årig teknik som ursprungligen användes för att lappa och laga kläder. Både på det sättet och på de små stygnen liknar det kanthabroderi med ursprung i Bangladesh, som jag provade på i somras på Capellagården.

Jag har inspirerats lite av sashiko redan. Här är en broderad bild med jeanstyg med sashikostygn, och en blå brosch i liknande stil. Sashiko ska vara med vita stygn på indigofärgat tyg. Så kul att få lära mig något nytt!

img_1333 img_1334

Om hopp

Publicerat av
2

Så lustigt vi fungerar egentligen! Av att bara få sätta mig ner hos psykolog Siri och ha ett inledande samtal kände jag mig starkare än på flera veckor. Igår blev en betydligt intensivare dag är jag tänkt. Efter att ha skjutsat dottern till stallet för ridlektion fick vi bråttom hem så att hon kunde duscha och packa, och så skjutsade jag henne och hennes kompis till pendeltåget. På hemvägen handlade jag några få saker. Bagatellartat kan tänkas, men att det var bråttom brukar inte jag må bra av, och i synnerhet då kan ett besök i mataffären få mig helt ur balans. Men det blev inte så. Visserligen vilade jag när jag kom hem, men för några dagar sedan hade en sådan förmiddag fått mig att ligga med en kudde över huvudet resten av dagen, förbannande mig själv.

Jag funderade på vad det var som gjorde att det kändes förhållandevis helt ok. Jag tror att det är hopp det handlar om. Att få prata med Siri, som jag har så god erfarenhet av sedan tidigare, och veta att jag ska träffa henne igen om ett par veckor gjorde att jag kunde känna hopp om bättring. Att jag ska få med mig tankar och råd för att må bättre, och framför allt om att det KAN bli bättre.

Nu har jag bokat in medicinsk yoga till på onsdag och besök hos fysioterapeut (som sjukgymnaster heter numera) på fredag. Det ska bli väldigt intressant att se vad det ger, men framför allt får jag en fin känsla av att jag gör något för min skull!

När jag gick ACT-kurs (Acceptance Committment Theraphy) för några år sedan lärde jag mig en teknik för att i rätt takt och med lagom krav komma närmare ett mål jag har satt upp. Jag skrev om det i våras här på bloggen. Jag tror minsann att jag ska plocka fram den tanken igen. Tanken om att förändring och acceptans går i små små steg, och att hitta riktningen som de små stegen ska gå i. Då blir det inte ett misslyckande om jag inte promenerar 30 minuter en dag som jag bestämt mig för, utan bara 15. Det är steg på vägen, åt rätt håll. img_1332

 

Samtalet med psykologen

Publicerat av
1

Jag hade alltså ett första samtal med psykologen Siri igår morse. Vi ska träffas igen om ett par veckor. Vi pratade om flera saker och hon menar att jag behöver värna mig själv ännu mer än jag gör. Det känns lite knepigt eftersom det lägger mer press på min man och det är svårt. Hon sa också att mina väldigt spända muskler verkligen skulle må bra av massage och sjukgymnastik. Jag sa att jag precis börjat söka efter fysioterapeut efter ett tips någonstans ifrån. Jag sa också att jag börjat med spikmatta och det hade hon tänkt tipsa mig om!

Hon frågade om jag provat yoga och rekommenderade medicinsk yoga som fokuserar mer på andningen och avslappning, och nu har jag anmält mig till medicinsk yoga på gångavstånd hemifrån! Det är den delen av yoga som jag tycker bäst om.

Hon sa också att jag absolut ska fortsätta med broderandet, skrivandet och allt annat kreativt. Att det får mig att må bra, och det kan jag verkligen skriva under på! Det kanske låter hemskt men ibland när det mesta känns svart kan jag tänka på min verkstad och bloggen som mitt ljus i det mörka.

img_1331

Så trött på att kämpa!

Publicerat av
Svara

Jag la ut ett gammalt inlägg på Facebook där jag skriver om tillit. Jag skrev att jag kämpar med tilliten varje dag. Och ett tungt täcke sänker sig över mig. Jag är så innerligen trött på att kämpa! Det tar så mycket kraft av mig när jag måste jobba så hårt med att överhuvudtaget leva. På det ska jag också kämpa för att vara mamma, att arbeta och att bli frisk.

Att vara mamma och sällan känna att jag orkar och räcker till är givetvis både skuldbelagt och påfrestande. Med två ungdomar hemma med varsina behov av mig finns skulden där konstant. Det är en känsla, inte ett faktum, att jag inte räcker till. Jag vet att det räcker med det jag orkar för stunden. Att jag är en helt ok mamma som kämpat (hjälp!) för dem och som finns närvarande. Även om jag inte klarar att hjälpa med läxor när jag mår så här, eller kan fortsätta kampen för barnet med speciella behov.

Att jobba på halvtid är en nödvändighet just nu, och något jag alltmer känner kanske är för mycket även det. Den kampen är nu att släppa, skala bort, inse att det är få (om några) saker som är helt nödvändiga. Och att överhuvudtaget ta mig dit. Samtidigt är jobbet väldigt viktigt för mig. Jag har mitt drömjobb och många planer på kort och lång sikt, planer som jag vill realisera tillsammans med mina fina kollegor i arbetsgruppen. Igår fick jag besked om att vi inte får bidrag till ett projekt vi sökt pengar till, och min omedelbara känsla var besvikelse men min nästa sekundsnabba reaktion var lättnad.

Och så slutligen, kampen för att bli frisk. Den frasen är ju i sig nära nog en omöjlighet, en anomali. Jag har gjort så många saker genom åren: samtalsstöd, KBT, avslappningsövningar, mindfulness, yoga, ACT, massage, promenader, andningsövningar och nu till och med spikmatta. För att nämna några av de saker jag kommer på just nu. Och implicit i detta begrepp att kämpa för att bli frisk ligger också att ansvaret ligger på den sjuke. Och det är klart att det sist och slutligen är jag som måste göra alla sakerna, men hur ska jag orka? Hur ska jag orka/kunna/förmå mig att komma på vad jag behöver och sedan genomdriva det? Och vad händer om jag inte gör det? Den skulden!

Det finns lika många goda råd om en annan människa som det finns människor omkring en. Alla delar inte ut dem, medan andra är frikostiga och har många råd. Ja, jag är ironisk. Det är skillnad på råd och råd, och på HUR de ges. Att dela med sig av egna erfarenheter är bra, bara man utgår ifrån att det är ens EGNA. Att mindfulness passade för just hen behöver inte betyda att det passar alla.

Just nu är klockan 05.20 och jag har varit vaken sedan nästan två timmar. Jag ska försöka sova en stund innan jag ska upp och till psykologen inne i stan.

img_1330

Lite dåligt återgivna färger, linnetyget är i helt fantastisk rött och orange – nästan självlysande!