Etikettarkiv: gå upp i arbetstid

Rädd

Publicerat av
2

Jag är rädd, och har äntligen formulerat vad jag är rädd för ska hända. Att jag ska falla ner i hålet igen, bli helt sjuk och få börja från början igen. Jag orkar inte det. Det borde kanske inte komma som en överraskning att det är det jag är rädd för, men jag hade inte tänkt det sista steget. Jag tror att jag hållit det ifrån mig — mer tänkt att jag inte skulle orka att jobba 50 procent, inte vad som skulle hända.

Våren 2019 var den senaste gången jag kraschade. Då hade jag mer eller mindre tvingats att jobba 100 procent, och gjort det i nio tio månader. På slutet på ren vilja. Jag är alldeles för bra på det, att bita ihop och tvinga mig framåt. Lite till och lite till, tills det går sönder. Jag har gått lite fram och tillbaka sedan dess, och även varit helt sjukskriven någon vecka eller så. Jag lovade mig då att jag aldrig ska hamna där igen. Att jag hellre går ner i arbetstid än tvingas jobba mer än vad jag vet är bra för mig.

Nu är jag där. Ingen tvingar mig, men jag tänkte i våras att jag skulle kunna gå upp i arbetstid nu i höst. Jag har arbetat 25 procent i ett år nu. Psykolog-J och jag har pratat mycket om det, och hon tror också att det kan fungera. Men det måste vara under vissa omständigheter, med anpassningar och avstämningar.

Vi pratade om det igår, att jag är rädd. Under samtalet kände jag hur rädslan manifesterades i hela kroppen. Psykolog-J såg det också. Jag spände mig, satt i beredskapsläge och andades ytligt. Strupen liksom snörde ihop sig, såsom det gör på personer i böcker. Vi pratade om att jag givetvis kan backa om det inte känns genomförbart. Hon blev osäker på om hon fortfarande tycker att det är en bra idé. Vi kom överens om att jag ska skriva loggbok framöver, och se hur jag känner mig och hur det går att jobba. Hon sa att jag kan höra av mig till henne mellan våra inbokade tider också, om jag behöver.

Jag var också på enskilt besök hos fysio-J igår. Jag tog upp samma sak med henne och fick hjälp från en annan vinkel. Hon lärde mig en enkel och effektiv avslappningsövning i fem steg, och det kändes väldigt bra efteråt. Spänn fem olika delar av kroppen i tur och ordning. Andas in djupt och sucka ut luften samtidigt som du släpper spänningen. Gå vidare till nästa kroppsdel. Spänn fötterna mot underlaget, spänn rumpan, knyt ihop händerna, dra upp axlarna respektive knip ihop ansiktet. Jag har svårt med sådana övningar i vanliga fall, eftersom RLS ställer till det. Det är inte helt lätt att slappna av när kroppen bara vill spänna och stretcha musklerna för att häva obehaget! Hon påminde mig också om att slappna av i andningen och släppa ner bröstet. Lägga en hand på bröstet, dra upp axlarna, andas in djupt och sucka ut luften häftigt samtidigt som man säckar ihop med ryggen och släpper ner käken. Båda övningarna går bra att göra nästan när och var som helst. Jag ska lägga till dem i min loggbok!
Basal kroppskännedom drar igång på torsdag också, det känns bra!

Idag känner jag lite lugnare och lite mer avslappnad av att ha träffat mitt team! På måndag kommer dans-S hem till mig för mindfullness-dans igen! Vi ska köra en gång i veckan. Och så ska jag gå till min massör-L varannnan vecka också. Så omhuldad jag är!

Omskakad

Publicerat av
Svara

Jag har skrivit om psykiatern Pia Dellsons bok Väggen flera gånger (sök på hennes namn i sökrutan efter de inläggen om du vill läsa mer). Den handlar om när hon insjuknade i utmattningssyndrom, och är skriven i korta stycken för att även den som knappt orkar läsa ska kunna ta del av den. Jag har läst den flera gånger, och understrykningarna och hundöronen (det är min bok!) är många.

Jag nämnde den för psykolog-J och lånade ut den till henne. Hon tyckte också att den uttryckte mycket på pricken. Här är ett par exempel:


Jag har mååånga gånger kört över mig själv för att jag hoppas att det ska funka att exempelvis fika med arbetskamrater och sedan gå på ett möte, eller att göra två saker dagarna efter varandra som suger för mycket energi. Jag VILL ju! Som sagt: det får inte alltid vara så här! Stycket under — om att lyssna på kroppen och agera efter vad den säger NU för att det så småningom ska bli bättre under resten av mitt liv — provocerar mig. Författaren var sjuk under en kortare tid än jag, och blev frisk. För min del är det många år av sjukdom utan utsikter att bli helt frisk. Gäller det där med bättre senare inte mig? Jag kan inte se det. Om jag lyssnar och agerar förnuftigt så blir resultatet att det funkar just nu och i morgon. Det känns urtrist.

Den andra bildens första citat hade kunnat vara skrivet av mig! Så många gånger som jag undrat hur jag ska orka ta mig hem från jobbet! Under perioder då jag jobbat hemma större delen av arbetsveckan, har jag ibland åkt in till kontoret för ett möte. Väl där ser jag mina fina arbetskamrater och vänner som vill fika med mig. Jag kan inte stå emot och går in i det med öppna ögon, jag vet hur det kommer att bli. Men ändå.

Jag började läsa boken (för vilken gång i ordningen) häromdagen, och läste den sista delen igår morse. Den handlar om återgång i arbete, och jag översköljdes av obehag. Trycket i huvudet som hör till hjärntröttheten och den välbekanta utmattade känslan i kroppen kom från en stund till en annan. Jag tänkte febrilt på att jag måste veta vad som utlöst känslan, så att jag kunde förstå den. När jag en stund senare lugnat mig lite och känslan ebbat ut, insåg jag att det var oron för att börja jobba 50 % senare i höst som det handlade om. Jag har inte tänkt på det under semestern, och det är jättebra. Kanske blev känslan desto starkare?

Nu kommer höstanemonerna med full kraft!

I morgon 26 juli fyller jag 60 år! Det låter så trist på något vis, 60. Jag har aldrig haft någon åldersnoja, och har det inte nu heller. Men jag tänker på det en del i alla fall. Det är först nu som jag ser hur utseendet förändras till det sämre. Det är inte så kul, i synnerhet som jag dessutom är rejält överviktig och inte trivs i min kropp. Jag får väl tänka på det som någon klok person sagt: vilket är alternativet? Det är att redan vara död.

Men hur som helst så kommer mina allra närmaste hit i morgon för en enkel middag med mycket bubbel, det ska bli roligt! Om en månad ska jag ha en liten fest, en som jag orkar med.

Ta plats och skapa utrymme

Publicerat av
Svara

Jag har varit lite låg på sistone, och jag märker hur mycket det påverkar hur mycket jag orkar. Min chef, som är den bästa jag haft, har varit väldigt lyhörd för mina behov. Men nu när jag ska trappa upp arbetstiden kommer vi inte riktigt överens om hur det ska gå till.

Att öka från att jobba 25 %, till att jobba 50 % är en FÖRDUBBLING av arbetstiden. Psykolog-J sa att till och med försäkringskassan är medvetna om att det är det största steget under upptrappningen. Dessutom, när man jobbar 25 % är man ganska sjuk, och att DÅ fördubbla sin arbetstid är ett väldigt kliv. Det är alltså både ens tillstånd och omfattningen som gör det svårt.

Psykolog-J har tydligt sagt till mig att det är en dag på kontoret som gäller till att börja med. Det räcker som belastning, och så kan man se om det går att öka till två dagar under hösten. Det tycker jag också låter bra. Hon tycker också att jag ska jobba två timmar på förmiddagen och två på eftermiddagen för att se till att orka. Om jag ska jobba på kontoret blir det två timmar där, hemresa i en timme, och så jobba två timmar till. Det låter helt omöjligt.

Åter till min chef. Han tycker att jag ska jobba två dagar på kontoret redan från början. Jag sa att jag ju även har rehabinsatser som tar tid och kraft, och då menade han att det är därför jag skulle få jobba en dag mindre på kontoret än de andra i enheten. Där slutade jag att argumentera och kröp ihop till en boll.

I onsdags hade jag ett enskilt möte med fysio-J, som frågade hur jag mår. Då berättade jag om det här för henne, och hon gav mig två värdefulla saker. Argument för hur det faktiskt bör gå till vid upptrappning av arbetstid:
– det jag själv känner kommer att funka, jag känner mig själv bäst,
– vad ”ditt team” säger (SÅ underbart att ha ett team omkring sig!!)
– vad som är gängse behandlingsform.

Dessutom påminde hon mig om vad vi lär oss i basal kroppskännedom: att våga ta plats och stå upp för oss själva.

Jag påmindes också vad psykolog-J sagt om att rehabplanen handlar om att trappa upp i tid, belastning och plats (var arbetet äger rum). Det är alltså tre delar som läggs på.

Det kändes så oerhört bra att få argument och påminnas om att jag måste STÅ UPP FÖR MIG SJÄLV! Jag har inte riktigt tänkt på att jag inte gör det, men att ha fått skjuta undan mina egna behov under så lång tid gör sitt förstås.

Dagen efter vårt samtal var det dags för ett pass basal kroppskännedom, men jag var så slut efter onsdagen att jag hoppade över det. Men dagen därpå var det fredag och mindfulnessdansen missar jag inte! Jag hade tanken om att våga ta plats under passet, och tog ut svängarna lite mer.

Det allra häftigaste hände mitt i en dans. Fysio-J har uppmanat oss att med kroppen skjuta undan sådant vi inte vill ha i vårt liv, exempelvis sparka eller stöta med händerna. Det har jag tagit till mig och gjort mycket när vi dansat. Det som hände igår var att jag insåg att jag faktiskt HAR skapat ett utrymme kring mig där jag inte låter någon komma åt mig, inte kränka mina gränser som skett under i åratal! Det här är stort!

När skygglapparna kommer på

Publicerat av
Svara

Idag slog det mig hur jag ofta funkat inför en krasch och återgång till hel sjukskrivning. Jag har ofta jobbat frenetiskt med någonting, och å ena sidan haft på känn att detta inte går, att jag inte kommer att hålla, men kört på ändå eftersom jag bestämt mig för att det SKA BLI KLART! Skygglapparna liksom fälls upp så de nästan täcker ögonen för alla varningslampor som blinkar.

Det är inte enbart arbetet i sig som stjälpt mig, även om det verkligen bidragit till att putta mig över kanten. Det är förstås mina vanliga underliggande upphov till att jag blivit sjuk från början som är den största boven, och även sådant som tillkommit, t ex WED/RLS som är oerhört stressande. Men när jag tvingats, alternativt tvingat mig själv, att gå upp i arbetstid till en nivå jag egentligen vet att jag inte kommer att orka över tid, så har jag inte haft förmågan att hålla igen. ”Nu jobbar jag ju heltid, tänk så mycket jag ska hinna då!” Det grundar sig förstås i min ambitiösa läggning, tillsammans med min frustration över att min insats på det här drömjobbet inte blev som jag hoppades. Det har jag kommit över till en del i alla fall. Igår var det tio år sedan jag började jobba här, och jag trivs fortfarande väldigt bra. Jag lär mig och utvecklas hela tiden, det är en gåva.

Min chef och jag har kommit överens om att skynda långsamt med att föra in nya arbetsuppgifter nu när jag jobbar mer. En rolig sak är att jag ska ingå i en grupp som jobbar med vissa frågor, och det har jag verkligen sett fram emot. Det blir ett sammanhang som jag saknat. Min chef höll tillbaka och sa att i februari kan du börja med det, men både han och gruppen är noga med att ta det lugnt med mig. Första riktiga mötet var i måndags, och det var som att vara ny på jobbet – jag fattade knappt vad de pratade om! Dagen hade redan bjudit på ett långt möte så när arbetsdagen var slut var jag också det. Men jag har pratat mycket med mig själv om det här. Att ta det lugnt och flyta med. Jag hinner lära mig och kommer att fatta tids nog.

Låter det inte bra? Lite FÖR bra? Jag som härom veckan började tänka på när jag ska börja jobba heltid, trots att jag lovat mig själv att INTE jobba mer än 75 %! Jag måste skärpa mig, påminna mig – får inte glömma. Får inte drömma mig bort vid tanken på stordåd att utföra. Det blir inga stordåd, det blir bra ändå. Gömma undan gaspedalen! (Jag är lite smittad av dotterns skoluppgifter i svenska, med stilfigurer som ni kanske noterar! 😄)

Så bort med skygglapparna och gaspedalen är dagens motto!

Fullmatad arbetsvecka

Publicerat av
Svara

Jag har varit tröttare än vanligt de sista två dagarna, och förstod inte riktigt varför. Men så kom jag på att min chef sa häromdagen att det varit en massa korta arbetsveckor hittills, sedan jag började jobba 75 %. ”Det är först nu vi får se hur mycket du orkar.” Det känns fint, han är mån om mig.

I måndags sa jag till familjen att den här veckan kommer att bli tuff, eftersom det är mycket i min kalender. Jag bad om extra hänsyn. Men jag har så svårt att säga nej! Dom är lite trötta på att jag är trött förstås.

Jag har legat och vilat mer än vanligt idag, i den mån jag kunnat på grund av WED/RLS. Jag är inne i ett skov och det är faktiskt riktigt jävligt, och svårt att slappna av trots att det är det jag behöver.

Jag provar mig fram till hur hörnen ska se ut

Men en bra sak är mina dagliga promenader. Jag blev inspirerad när jag hörde talas om runstreak: att springa en engelsk mile (1,6 km) varje dag, oavsett väder. Just det där elementet – att bara göra det, varje dag utan att fundera på om jag har lust, är det inte lite för kallt/regnigt/moddigt? – det lockar mig. Så nu kör jag på det. En 20-30 minuters promenad på förmiddagen. Jag får dagsljus, luft och motion, och på köpet en bra paus från arbetet. Vi har en timmes friskvård i veckan från jobbet, som nu utökats till en halvtimme om dagen. Det är jättebra!

 

Förhoppningar på 2021

Publicerat av
Svara

Förutom ett slut på coronavirusets härjningar, fred i Jemen och att trenden för jordens uppvärmning vänder så har jag några ödmjuka förhoppningar för egen del.

1. Jag hoppas fortsätta att må så pass bra i utmattningen att jag kan fortsätta att jobba 75 %, och att det då även finns ork över till något annat. Realistiskt? Ja, om jag får fortsatt hjälp av min chef som låter mig varva de mer krävande arbetsuppgifterna med enklare, samt jobba hemifrån en del även om pandemin går över. Tyvärr så slutar min chef snart, men jag hoppas få en ny som är lika lyhörd. Jag behöver också hjälp av familjen som kan ge mig det utrymme jag behöver av lugn och ro.

2. Att WED/RLS blir bättre. De senaste dagarna har varit väldigt påfrestande med stor ökning av symptomen. Det har påverkat nattsömnen och möjligheten att vila under dagen. Det är inte så lätt att slappna av när det liksom kryper av obehag i båda benen så att jag måste röra på dem hela tiden, och det plötsligt rycker till i ena benet så att jag sparkar i luften. Jag har duschat kallt på benen, stretchat och spänt musklerna, vikt ihop benen under mig och legat på dem med hela kroppsvikten utan att det hjälpt mer än på marginalen. Så himla påfrestande, frustrerande och rent av skrämmande! Så här får det bara inte vara! Om det inte blir bättre får jag kontakta neurologen igen.

3. Att vikten fortsätter neråt, och med förnyad fart nu när jag slutat ta den värsta medicinen när det gäller biverkningar som påverkar vikten. Det har gått långsamt men säkert nedåt under hösten. Under julen har jag verkligen inte ägnat mig åt att frossa, men jag tillät mig att äta några knäck och kolor. Jag slutade att skriva upp det jag åt under julen, mellandagarna och nyår. Det kändes mest som att det skulle ge mig dåligt samvete. Men det är dags att börja göra det igen. Om jag får önska (och det får jag ju!) så skulle jag vilja gå ner 15 kg till sommaren, och de resterande kilona under hösten. Det är inte orealistiskt.

4. Jag vill komma i bättre fysisk form vad gäller kondition och ork också. Jag ska bli ännu bättre på att ta promenader än jag varit under hösten. Det har blivit 30-45 minuterspromenader tre gånger i veckan nu, men jag borde gå varje dag.

5. Att jag får mer ro till min verkstad. Det räcker inte med små stunder här och där. Om jag har något broderi som är påbörjat så kan det det göra det ibland. Men oftast behöver jag mer obruten tid, och det ska jag försöka se till att jag får.

6. Sist men inte minst så hoppas jag att de positiva tendenser som finns i familjen fortsätter i rätt riktning. För första gången på åratal är det stora saker på gång, och jag vågar hoppas att det verkligen kan förändra något till det bättre, för allas skull. Det skulle kunna påverka både punkt 1, 2 och 5 till det bättre.

God fortsättning till er alla, och hoppas att era förhoppningar på det nya året slår in!

(Och följ gärna Tid för mig på Facebook också!)

 

Träningsvärk

Publicerat av
Svara

Arbetsterapeuten på Stressmottagningen pratade om träningsvärk, att man kan få ett litet bakslag under de första veckorna när man går upp i arbetstid. Det kom i torsdags eftermiddag. Jag blev väldigt trött och det höll i sig hela kvällen. Igår kände jag av det också, och bestämde mig för att avstå ett möte på eftermiddagen. Jag hade tänkt vara med på en liten del av mötet, men när det närmade sig lämnade jag återbud helt.

Eksemen har helt klart blivit värre, och jag ska ringa till doktorn på måndag. Kanske jag kan få en starkare kortisonkräm eller så kan han skriva in mig på ett vilohem! Skämt åsido så skulle jag behöva lugn och ro, men det kommer jag nog inte att få tyvärr. Det började klia på händerna igår, och på halsen bakom öronen och framåt käken har det spritt ut sig mer. Det är väldigt stressande.

Jag ska komma igång med ett nytt yllebroderi, jag mår så bra av det. Här är min första yllebroderade kudde som jag gjorde för två år sedan.

Jag pratade med en god vän i telefon igår. Hon frågade hur det går med WED/RLS och jag sa att det är ok just nu, vilket innebär att det är länge sedan det var helt galna känningar men att det alltid känns. Det ligger liksom på i bakgrunden och mullrar. Jag behöver ofta stretcha och spänna musklerna för att häva symptomen, i synnerhet på vänster sida. Jag gnuggar höger fot mot tårna på vänster fot så att jag fått förhårdnader på tårna.

När jag sa det till min vän hörde jag hur det lät och hur mycket det stressar mig ovanpå allt det andra. Det är inte konstigt att jag blir utmattad! Eksemen är av allt att döma en stressreaktion som också spär på stressen ännu mer, så att det blir en riktigt jävlig ond cirkel av alltihop.

Julen upplever jag inte så stressande ändå. Vi hjälps åt, och jag kan backa från det mesta. Det är en hel del lediga dagar och kanske tar jag ut någon semesterdag också.

Gå upp i arbetstid

Publicerat av
Svara

Jag har funderat en tid och kommit fram till att jag ska gå upp i arbetstid nu när min sjukskrivning går ut sista november. Jag har jobbat fem timmar om dagen fyra dagar i veckan nu, och min medicinska återhämtningsdag – aka Pia-dag – har varit ganska fullspäckad av annat än vila. Dessutom har det varit ovanligt turbulent här hemma de senaste veckorna, och jag har stått pall. Det gör att jag tror med stor visshet att det kommer att funka att jobba 75 %, det vill säga sex timmar alla dagar i veckan.

Något säger mig att det är strategiskt viktigt också gentemot Försäkringskassan, men det är inte det huvudsakliga syftet. Jag tror verkligen att det går att genomföra. Det är också en bra tid att göra det, med en del ledighet kring jul- och nyårshelgerna.

En sak som talar för att det ska gå bra är att min chef och jag har ett möte inbokat med arbetsterapeuten på Stressmottagningen i veckan innan. Då ska vi gå igenom hur vi långsamt ska trappa upp mina arbetsuppgifter, något som min chef redan är medveten om. Att inte direkt lägga på fler arbetsuppgifter utan att se det som att det är flera små steg inuti trappsteget mellan 50 och 75 %.

Det känns bra, inte minst ekonomiskt, att gå upp i arbetstid. Det är också en fin känsla att känna att jag orkar mer förstås, och den känslan är den viktigaste.