Så blev det 2025, ett kvarts sekel har gått sedan vi stod vid Slussen och räknande ned sekunder som tickade på Katarinahissen, tillsammans med tusentals andra. Under de 25 åren har jag främst varit förälder, och även om jag fortsätter att vara det så har barnen lämnat boet och flugit iväg på egna vingar nu. Igår på nyårsafton var dottern med pojkvän hos oss innan de stack iväg på fest, och vid tolvslaget kom sonen med kompis hit för att räkna ned tillsammans med oss. Så härligt!
Nyårsafton till ära lägger jag upp ett riktigt festsmycke som jag gjorde häromåret.
Häromdagen damp det ned ett tjockt brev i brevlådan, som visade sig vara från Ersta sjukhus och innehöll en KALLELSE TILL OPERATION! Redan 17 februari ska jag opereras, och det känns väldigt bra. Jag har suttit och lusläst all information om hur jag ska äta veckorna inför ingreppet, hur jag ska förbereda mig dagen för operation och hur jag ska äta veckorna efter. Det är mycket att tänka på, men så småningom blir det lättare och jag kommer att kunna äta som vanligt, om än betydligt mindre portioner och med mindre kaloriinnehåll.
Det som jag gruvar mig mest för är de två veckorna innan operationen då jag ska leva på kostersättning. Jag kommer att vara så hungrig! Men jag har tänkt byta ut enstaka måltider mot kostersättning en vecka i förväg så att jag trappar ner. Förhoppningsvis går det hyfsat bra ändå.
Det är förresten en annan sak som oroar mig, och det är att jag inte ska ta någon medicin på morgonen den dag jag ska opereras. Hur ska det då gå med RLS? Jag ska höra av mig och fråga om jag åtminstone kan ta kapseln med Gabapentin så att jag inte blir helt spattig.
Och ännu ett festsmycke. Jag för ofta frågan om jag inte får pinnen mot halsen, men det kan jag lugna alla och envar med att jag inte får!
Jag ska ringa till fysioterapeuten på Ersta också, för att komma dit och komma igång med träning. Kanske de kan hjälpa mig med mina smärtor i korsryggen och höften också. Det känns verkligen som början på något nytt och riktigt bra!
För en hel del år sedan gick jag en kurs i ACT, Acceptance and Commitment Therapy. Tidigare blev jag provocerad av ordet acceptans, men förstod mer efter kursen. Det handlar inte om att lägga sig platt på rygg och passivt acceptera, utan om att acceptera sådant jag inte kan göra något åt och framför allt agera på ett sätt som ökar sannolikheten att må så bra som möjligt. Man talar om att ta steg i önskad riktning, vilket är ett mer realistiskt sätt att ändra beteende och sätt att tänka, än att ta ett stort kliv och direkt påbörja det nya livet. Risken att misslyckas är avsevärt större i det senare. Baby steps är ett uttryck för det, och min favorit: Hur äter man en elefant? En liten bit i taget! Börja med en kort promenad varje dag som långsamt ökas på, istället för att ge sig ut i femkilometersspåret direkt.
Jag lovade i gårdagens inlägg att det är en annan stor förändring på gång. Nu kommer den. Jag ska göra en gastric bypass-operation, troligen i vinter. Jag har skrivit en del om min vikt på bloggen tidigare, om hur jag lyckats gå ner 30 kg för ett par år sedan, men gått upp lika mycket igen. Det är ett välkänt fenomen inom obesitassjukvården, kroppen hittar sin balanspunkt vid en viss vikt och söker sig tillbaka till den. Det är oerhört vanlig att de som bantar går upp i vikt igen, trots försök att behålla vikten.
Jag bestämde mig i vintras för att ta en sak i taget. Först ska jag må bättre psykiskt och kunna komma tillbaka på jobbet, och därefter ta tag i vikten. Men jag har alltmer insett att det kommer att bli ytterligare ett misslyckande, och det som återstår är en radikal metod – operation. Min husläkare skickade en remiss till Ersta sjukhus, jag har varit på informationsmöten, träffat kirurgen, lämnat blodprover och genomgått en gastroskopi. Om allt ser bra ut så återstår bara att invänta kallelse till operation.
Det var inget beslut jag fattade från en dag till en annan, det är en stor sak som kommer att innebära stora förändringar. Jag har läst på, tagit del av andras erfarenheter och fattat en välgrundat beslut. Jag känner mig inte tveksam alls.
Jag är trött på att:
inte orka röra på mig mest sitta hemma inte rymmas i stolar i väntrum (förnedrande, varför måste det vara karmar på stolar?!) få den hårda mojängen där man fäster säkerhetsbältet på bussen rakt in i låret ta mer plats än jag tror så att jag går in i saker ha ont i knän och höfter kolla maxvikt för belastning få klåda i hudveck att aldrig känna mig fin magen tar emot när jag ska böja mig favoritkläder blir för små
Jag vill bli aktiv, ta långa promenader, orka träna styrka och kondition och åka skidor. Känna mig hälsosam och glad. Kanske det dröjer länge än innan jag klarar av det sociala liv som jag längtar sååå efter, men då vill jag åtminstone kunna orka med det fysiska. På köpet hoppas jag att min RLS blir bättre.
Dessutom tror jag att det nya aktiva liv jag önskar mig kommer att göra en del för det psykiska måendet också. Deprimerade får ofta rådet att motionera eftersom det är så bra mot just depression. Ett påstående som närmast är ett hån mot de drabbade, som inte har motion på kartan överhuvudtaget.
Åter till den önskade riktningen. På kursen i ACT hade vi en darttavla att rita in var vi befann oss. Bulls eye var målet, dit vi strävade, och ringarna på tavlan olika steg i önskad riktning. Om mitt mål var att bli mer vältränad, så kunde jag varje dag rita in var på tavlan jag befann mig. Jag kanske tagit en kort promenad och ritade in krysset på trean. Just nu befinner jag mig inte ens på tavlan utan pilen har försvunnit i det höga gräset bredvid. Men om ni följt med i detta och det förra inlägget så förstår ni att allt detta hänger ihop.
Jag släpper kampen om att kunna jobba mer än 25 procent, och att uträtta stordåd i arbetet. Jag fortsätter samtalen med psykolog-J som betyder oerhört mycket för mig. Jag gör gastric bypass-operationen och följer alla råd om kost och motion kopplad till den.
Jag vet inte hur långt det för mig, och jag hyser inga illusioner om att bli frisk. Men jag känner mig övertygad om att jag kommer att må betydligt bättre och känna mig gladare. Det får bli mitt bulls eye!
