Etikettarkiv: glad

Det gick, och det blev fantastiskt!

Publicerat av
Svara

Jag fick en så fin present av min syster och svåger när jag fyllde 60 år nu i somras. De hade ordnat så att min man och jag, våra barn och dotterns pojkvän, mamma, en nära vän och så min syster och svåger – inalles nio personer – skulle gå på restaurang Racamaca på Söder i Stockholm! Restauranger är tyvärr inte en idealisk miljö för mig på grund av allt ljud, men på Racamaca kan man boka ett eget rum om man är många.

Jag blev givetvis väldigt glad för presenten, men har också varit orolig för huruvida jag skulle orka. Och skulle verkligen ALLA följa med? Det vore nästan för mycket att be om.

Så var det dags då, igår gick vi i samlad tropp till restaurangen. Även om rummet inte var avskiljt från resten av restaurangen med en dörr, så var det påtagligt lägre ljud där inne. Jag satte mig längst ut på en kant för att bara få ljud från ett håll. En av mina strategier!

Det var nästan overkligt att vi satt där och pratade, åt och skrattade. Maten var helt fantastisk – tapas som kom till bordet i omgångar, och avslutningsvis min favoritefterrätt crème brûlée! Efteråt gick vi hem till syster och svåger som bor helt nära. Jag låg och vilade på deras säng, och sen blev det taxi hem.



Men det är ett stort MEN. Jag känner ingenting. Jag VET att det är fantastiskt att vi kan samlas så här allihop, men det enbart en intellektuell process. Om jag hade åtkomst till mina känslor skulle jag känna mig rörd och glad, kanske skulle jag gråta en skvätt. Jag ska prata med psykologen om det här i morgon. Det är ett tema vi tar upp emellanåt, och jag har skrivit om det tidigare också. Jag vill gärna komma till rätta med det, men det härrör från mitt tidigare behov av att skydda mig genom att stänga av känslorna, så det är inte helt enkelt.

Testar tens

Publicerat av
2

Jag har fått tens-apparaten av fysio-J och testat den i drygt en vecka. Tanken är att den ska ”slå ut” symptomen av restless legs i kroppen, men hittills har den mest förvärrat dem. Den fungerar så att jag sätter på självhäftande plattor mot kroppen, och sätter igång en mackapär som drar igång små elstötar genom plattorna och in i min kropp. Jag kan själv reglera hur starka elstötarna ska vara. Det finns fyra plattor, och jag kan sätta dem antingen alla på ett ställe, eller två och två på exempelvis varsitt ben.

Jag har haft mest besvär i fötter och tår på sistone, och där är det riktigt obehagligt att sätta dem. Min psykolog tipsade om att sätta dem på ett helt annat ställe, där det känns bra att ha dem. Stötarna kan hjälpa ändå. Hon har haft två-tre patienter med RLS som hjälpts av tens. Jag fortsätter att testa. (För den som undrar kan jag säga att det är helt ofarligt, det enda som kan hända är att det gör ont om man drar på för mycket.)

Jag känner mig så oerhört tacksam över all hjälp jag fått som knappt kostar någonting! Basal kroppskännedom, mindfullnessdansen och de enskilda besöken hos fysioterapeuten går på högkostnadsskyddet, vilket innebär att de kostar 1000 kronor tillsammans med de läkarbesök jag gör. Till detta kostar tens-apparaten 100 kronor i månaden i sex månader — därefter ingenting! Tack alla som betalar landstingsskatt!

Känslor på väg tillbaka?

Publicerat av
Svara

Jag har tyckt att det varit ganska skönt och framför allt hjälpsamt att mina känslor varit avstängda under de jobbiga åren. Nu när jag välkomnar dem tillbaka, så är det inte helt enkelt, som jag skrivit om tidigare i år. När jag såg en fråga om sorgliga böcker, i en Facebookgrupp om ljudböcker, fick jag en idé. Kanske en bok kunde hjälpa mig?

Jag läste den fina boken Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén. Bo bor med sin kamrat jämthunden Sixten i en by i Jämtland. Bo är gammal och får dagligen besök av hemtjänsten och emellanåt även av sonen. Bos fru bor på ett demensboende, och han besöker henne ogärna. Det är bara sorgligt. Han tänker alltmer tillbaka på sin egen barndom och relationen till hans egen pappa, som hade svårt att visa andra känslor än vrede. Bo funderar på hur han själv varit som pappa, och oroas över om han varit alltför lik fadern. Jag ska inte berätta mer om boken, utan rekommenderar dig att lösa den! Om du lyssnar på ljudboken så är det Lennart Jähkel som läst in den, helt suveränt!

När boken var slut började tårarna rinna helt stilla. Min son kom och frågade något och jag försökte låtsas som ingenting. När han gått var det som att en kran släppts på. Jag grät som på pappas begravning, en nära nog okontrollerad gråt som var på väg till skrikande. Det som börjat som en gråt över Bo, gled över till att handla om sorgen efter pappa. Det var så skönt, som en förlösning. Något som lossnade. Efter en stund stillade sig gråten, och jag satt helt utpumpad i fåtöljen.

Jag har tidigare nämnt tv-programmet Den svenska konsten att döstäda. Psykologen Katarina Blom instruerar en kvinna i programmet att tänka självmedkännande tankar medan hon blundar. Ungefär så här sa hon:
Känn in smärtan varsamt.
Du gjorde ditt bästa, även om det inte räckte.
Det är en del av att vara människa.
Berätta för dig själv att du ser, förstår och tycker om dig själv.
Från dig till dig.
Oavsett hur jobbigt och skrämmande det var, så stöttar du dig själv nu.
Se dig själv.
Du vet vad du varit med om.
Du ska lyssna på dig, och ge dig utrymme.
För att du är så viktig för dig.

Jag provade att göra det här med mig själv. Jag bytte ut alla du till jag och sa allting högt för mig själv. Efter en stund släppte jag manuset och började brodera ut. Sa självmedkännande saker och sa plötsligt Jag vill vara glad. Det brände till bakom ögonlocken. Vad var det här? Varför var det så starkt, att jag vill vara glad?

Jag tog med känslan till psykologen och vi pratade om det. Kanske är det helt enkelt en kontrast till hur det varit? Att jag inte känt mig så glad. Vad är motsatsen, det jag känt istället? Hopplöshet, modlöshet, meningslöshet. Inte i varje sekund under dygnets alla timmar, men det har legat som ett lock över allting väldigt ofta. Det har varit genuina känslor, medan andra känslor varit mer intellektuella. Det här är ju roligt, nu är jag glad. Men det känns inte riktigt. Det är det jag är ute efter.

”Handlar det här om det existentiella som du reagerade starkt på hos fysio-J?” frågade psykolog-J. Så kanske det är, det får jag fundera mer på.

Glad!

Publicerat av
1

Under julen hade vi uppehåll, psykolog J och jag. Under två veckor träffades vi inte, och det kändes ovant efter att ha samtalat två gånger i veckan hela hösten. I måndags var det dags igen, och jag hade lite dåligt samvete för att inte ha jobbat med strategierna och verktygen hon gett mig. Men när vi pratade om julen så skrattade hon och sa att det hade jag ju visst! Kanske en del av dem blivit automatiserade, och kommit av sig själva? Som att jag inte svarar på alla impulser i samma stund de ploppar upp, och omedelbart rycker ut och hjälper till/lägger mig i när någon letar efter något, eller bara ska göra någonting överhuvudtaget.

I torsdags besökte jag fysioterapeuten (som också heter J!) och hade ett mycket bra inledande samtal med henne. Jag fick berätta om bakgrunden till min ohälsa, och vad jag själv tycker att jag behöver hjälp med. Hon var väldigt bra på att lyssna och förstå, och hon hade också haft kontakt med psykologen. Tanken är att de ska kunna samarbeta och det känns fantastiskt! Tänk om det var så inom vården överhuvudtaget, att olika yrkesgrupper satt ner och diskuterade patienter utifrån sina yrkeskunskaper, för att få en helhetsbild och sätta in rätt behandling! Det har jag önskat i olika sammanhang, inte bara för mig själv. I slutänden skulle nog pengarna som det skulle kosta tjänas in.

Jag ska gå hos henne dels enskilt ibland, dels i en grupp Basal kroppskännedom. Den gruppen sätter igång om ett par veckor, och jag ska träffa J redan på måndag.

Psykologen och jag konstaterade att jag har tagit ett helt trappsteg upp den sista tiden. Jag är gladare och piggare, och jag behöver nog inte säga hur glad jag är över det! Att jag dessutom ska få denna rehab under våren — det blev till att lägga den flaska champagne vi hade hemma på kylning!

Igår hade jag en dag som jag inte orkat med överhuvudtaget i höstas. Den inleddes med en timme hos psykologen. Därefter åkte jag in till jobbet och anslöt till det möte de hade. En jättefin stund med mina fina kollegor! Därefter gick jag hem till min mamma som bor helt nära, och på vägen dit handlade jag mat till henne. Jag var hos henne hela eftermiddagen och kom inte hem förrän halv sex på kvällen! (Jag sov två kortare stunder hos mamma, så jag fick en del vila också.) Min man hade maten färdig, och det var bara att korka upp champagnen. Jag hade befarat att jag inte skulle orka sitta till bords och äta, men det gjorde jag. Jag var trött, men inte mer än att jag orkade sitta och prata en stund. Men jag somnade klockan åtta i fåtöljen, släpade mig upp för att borsta tänderna klockan nio, la mig och somnade omedelbums.

Tre bra saker, riktigt bra!

Publicerat av
Svara

1. Blodtrycket är på väg ner, så nu är jag inte orolig för det längre. Det är fortfarande högre än vanligt, men lägre än när jag mätte det på vårdcentralen.

2. Jag har nu gått ner 28,1 kg på ett år och nio månader! Jag känner det verkligen i kroppen, och igår när jag satte på mig en jacka jag inte använt på ett tag så var den jättestor! Jag har en bit kvar, men mitt BMI har gått ner så jag hamnat på bedömningen övervikt. Förut var det fetma.

3. Det bästa av allt: jag har sovit bra i två nätter i rad!! I går natt vaknade jag vid ett tillfälle och insåg att jag inte kände av RLS alls – det var helt stilla i benen! En sån välsignelse! Det är oerhört sällan det är så, jag har symptom i stort sett jämt, men det kan vara mer eller mindre hanterbart.

Jag kände mig också mycket piggare igår, trots att det var en dag med mycket aktivitet. Alltså, mycket för att jag skulle ha orkat med det för några dagar sedan. En god vän kom på besök och vi tog en promenad, jag klippte sonens hår, handlade lite mat, bytte lakan i vår säng och lagade middag.

Nu ska jag glädjas åt de här framstegen och fundera på hur jag ska göra på jobbet så att jag orkar. Men jag hyser gott hopp för det också. Det är så mycket lättare när man hamnar i den goda spiralen – då ser man möjligheten till att det kan bli bra,
trots allt!