hantverk | tid för mig

Ikväll träffades vi fyra som gått keramikkurs i Helenas verkstad för att ha vernissage. Äntligen fick vi se våra alster när de var helt klara! Helena bjöd på bubbel (alla körde bil så det blev alkoholfritt) musik och chips, och vi skålade för varandra. Vi fick välja en grej som gjorde oss glada och en som vi överraskats av, och så gick vi laget runt och berättade.

Jag valde två ärtgröna skålar som gör mig glad eftersom jag dels är nöjd med formen, och dels eftersom jag hade en så stark känsla när jag drejade den ena av dem. Jag beskrev det i ett tidigare inlägg, och när jag försökte återge känslan ikväll så rös jag! Det som överraskat mig mest är nog muggen med öra. Att örat höll hela vägen, och att jag lyckades fästa det snyggt på muggen. Själva örat är dessutom väldigt snyggt (nybörjartur!) och blev alldeles lagom stort, men ser större ut på fotot än det är i verkligheten.

Och så läcker färg inuti!

Ett försök att göra ett spillkum med pip:

Tre miniskålar:

Nu ska ni få höra – jag har äntligen varit på Växbo lin! Vi gjorde en dagsutflykt igår och började med Växbo. Vi valde att parkera vid restaurangen och småbutikerna, och promenerade 600 meter på en liten skogsväg. Så vackert och rogivande. Tillsammans med mamma blir det också mycket prat om vilka växter vi ser!

Väl framme möts vi av en kruka med spånadslin, förstås! Några få blommade, men vajade i vinden så den blev suddig.Butiken var större än jag väntat och jag fyndade en del på andrahandssorteringen. Deras disktrasor är oslagbara så jag köpte två för att komplettera de jag har hemma. Jag köpte också två vackra ofållade handdukar som jag ska sy en kudde av, och två ofållade lite större bitar som jag också ska sy något av. Dessutom en stor rulle tunt tunt grått lingarn av den sort jag ofta broderar med och – det kanske bästa av allt – en påse ”skräddarspill”. Mindre bitar av alla möjliga slag som blivit över när de sytt kläder till butiken. Jag har inga bilder eftersom allt ligger i bilen som står på fastlandet.

Sedan gick vi in i fabriken och tittade, högljutt och fascinerande!

Här ”skrivs” hålkorten till vävstolarna.

På vägen ner till lunchen tog vi en annan väg som ledde oss genom Trolldalen, där det förutom att vara oerhört vackert, fanns gamla linberedningsstationer.

Linklappen, en enorm trähammare. En av de arbetsuppgifter min mormor berättat om – att sitta och hålla i linet medan den vattendrivna hammaren slår.

Vi åt en fantastisk lunch på Växbo krog och tittade på den gamla kvarnen – så vackert med allt gammalt slitet trä – innan vi åkte vidare.

Och då åkte vi till gården Erik-Anders i byn Asta i Söderala, som är en av de sju gårdar i Hälsingland som Unesco utnämnt till världsarv. Det är numera ingen som bor i just det huset utan man får gå runt och titta. Fantastiskt vackert och intressant! Rummen är varsamt återställda eller renoverade efter olika tider. Nya tapeter har tryckts upp med samma mönster som de gamla där det behövts, och en konservator har tagit fram gamla målade marmoreringar. Jag kan varmt rekommendera ett besök där. De har visningar ibland, gott fika i trädgården och en liten butik med loppis. Man kan till och med bo över.