Jag läser två artiklar nu på morgonkvisten. En handlar om hjärnan och kommer från Svenska Dagbladet, publicerat för ett år sedan. Det är psykologiprofessor James Coan som forskat om hjärnan och kommit fram till att hjärnan vilar bäst i samvaro med nära och kära. Inte som man trodde tidigare, att hjärnan vilar bäst utan stimuli och i ensamhet.
”När vi är ihop med andra minskar hjärnan dramatiskt energin som den lägger på att lösa problem. Mänsklig gemenskap signalerar till hjärnan att den kan återgå till, eller vara kvar i vila.”
”Och – det som visar sig vara mest energisparande, alla kategorier, är att ha folk man litar på omkring sig. Ju närmare relationer, desto mindre energi räknar hjärnan med att behöva använda.”
Egentligen är det ju bara sunt förnuft tänker jag! Vi är ju varelser som de andra djuren, och på dem kan vi ju se hur naturen ordnat det så att de klarar sig bäst. Somliga i flock och andra som ensamdjur förutom under parningstid. Vissa äter/jagar i flock, och andra i ensamhet – det som passar bäst för individens och artens fortlevnad. Det är vi människor som försöker ändra på vår natur, men då är det som att det den mänskliga hjärnan är bra på sätter krokben för oss! Vi hittar på alltmer fiffiga saker men många av dem strider mot vår natur! Vår hjärna orkar inte och vi bli sjuka.
Tänk om alla de som åker ensamma i bil till jobbet varje dag och hamnar i bilköer – varje dag – hade med sig några trevliga personer i bilen. Då skulle köerna minska, klimatpåverkan reduceras och personerna i bilen skulle starta dagen med trevlig samvaro OCH hjärnan skulle vara mer utvilad när de kom fram till jobbet! Heureka!
Den andra är en uppgörelse med coacher och självhjälpsböcker. Den danska psykologiprofessorn Svend Brinkmann:
”I dag blir människor utbrända, deprimerade och upplever en tomhet i sina liv. Lösningen enligt självhjälpsindustrin är att leta efter orsaken till problemen i sitt inre. Men det kan vara en farlig återvändsgränd.
Allt är nämligen inte individrelaterat, menar Svend Brinkmann. Orsaken till problemen och känslan av meningslöshet kan ofta hittas i hur samhället fungerar, enligt honom.
– Alla krav på förändring och flexibilitet gör att människor upplever en meningslöshet – och tror att de inte tillräckligt noga lyssnat till just sin ”inre röst”. Men jag tycker att det viktiga snarare är att lyssna och se sina medmänniskor. Vi blir till i relationen till andra – inte genom att bara fokusera på oss själva och våra ofta egoistiska behov.”
”Vi befinner oss i ett tillstånd där det enda stabila är förändring och där det enda vi kan vara säkra på är att det vi lärde oss i går kommer att vara föråldrat i morgon. Sociologer pratar om samtiden som ”flytande modernitet”, det vill säga att allt är i förändring. Själv skulle jag hellre vilja säga att allt snurrar.
Ju mer Svend Brinkmann såg sig omkring, desto mer förundrad blev han. Han reagerade över en tillvaro där alla är tvungna att hänga med, där många upplever en ständig tidsbrist och där hastigheten ständigt speedas upp.
– Vi lagar mat, byter jobb och löser uppgifter fortare än någon gång tidigare i den mänskliga utvecklingen. Samtidigt sover vi en halvtimme mindre per natt än för fyrtio år sedan, och upp till två timmar mindre än på 1800-talet.
För att klara sig när tillvaron snurrar allt fortare söker många hjälp utifrån, vänder sig till experter. Marknaden för olika typer av coacher har svämmat över under senare år, både i Danmark och i Sverige.”
Äntligen någon som sätter ord på den här känslan av meningslöshet som jag har ibland!! Jag kan bli alldeles nedtyngd och tom av tanken på allt jag ”måste” förhålla mig till. Det är så många åsikter som snurrar i sociala medier och andra medier, i samvaro med andra människor och bara man rör sig utanför hemmet. Jag har nog omedvetet känt ett behov av att förhålla mig till allting – ha en åsikt, ta ställning, välja och inte välja fel. Det sistnämnda ingår också i detta. Numera ska vi välja så många saker som förut bara fanns: allt från elbolag till pensionsförvaltare. Och Gud nåde den som väljer fel – då står man ensam där med svarte Petter för ”du valde ju själv”. Inte konstigt att vi får ångest!
Men när ångesten och frustrationen och ilskan gått över, det är då jag hamnar i känslan av meningslöshet och den är värre. Då har jag ingen lust att göra någonting. Verkstan lockar inte, att se på film känns tråkigt och att läsa en bok har jag inte kunnat koncentrera mig på på länge. Det är också en svår känsla eftersom den drar ner så mycket att jag inte kan peppa upp mig och ta mig i kragen. Men tack också lov är känslan inte så långvarig, det är inte depression jag har.
En sak jag mer och mer försöker intala mig är att jag inte måste ha en åsikt om allting, jag måste inte ha läst tidningen eller ha koll på de senaste varianterna av feminism eller antirasism för att få gå utanför dörren. Det händer att jag av ren reflex tänker att den där artikeln måste jag läsa eller det där måste jag ta reda på mer om, men tänker om: NEJ jag måste inte ha koll på allt. KONTROLLSPÖKET! Det är mitt kontrollbehov som pockar på trots att jag inte har energi till det, och äntligen har jag sett det. Äntligen kanske jag kan utmana kontrollbehovet och på ren trots strunta i att läsa tidningen!
Avslutningsvis ännu ett citat ur artikeln om Svend Brinkmann:
”– Det viktigaste är inte alltid ”jag” och ”vad jag vill”. Ofta är det mer berikande att vända sig ut mot omvärlden och sina medmänniskor – och fråga ”vem är du?”.
– Det är inte alltid viktigt att ”finna sig själv”, utan att acceptera den man är just nu och att ge sig ut och möta världen. Mitt råd är att läsa en roman, och öppna sig mot konsten och världen. Och kanske inspireras av hantverkare.
Hantverkare?
– Ja, hantverkare skapar för andra och inte sig själva. De intresserar sig inte för en inre personlig utveckling utan för världen utanför. Skålen de drejar, smycket de smider eller tavlan de målar skapas utifrån mottot att ”du är vad du gör”.
Det tror jag i och för sig är en sanning med modifikation. Nog känner hantverkare en stark inre tillfredsställelse av hantverket. De skapar inte bara för världen utanför, men jag kanske inte riktigt förstår vad han menar här. Däremot kan jag skriva under på att det är tillfredsställande att göra något med sina händer!
