Etikettarkiv: jobba för mycket

Rädd

Publicerat av
2

Jag är rädd, och har äntligen formulerat vad jag är rädd för ska hända. Att jag ska falla ner i hålet igen, bli helt sjuk och få börja från början igen. Jag orkar inte det. Det borde kanske inte komma som en överraskning att det är det jag är rädd för, men jag hade inte tänkt det sista steget. Jag tror att jag hållit det ifrån mig — mer tänkt att jag inte skulle orka att jobba 50 procent, inte vad som skulle hända.

Våren 2019 var den senaste gången jag kraschade. Då hade jag mer eller mindre tvingats att jobba 100 procent, och gjort det i nio tio månader. På slutet på ren vilja. Jag är alldeles för bra på det, att bita ihop och tvinga mig framåt. Lite till och lite till, tills det går sönder. Jag har gått lite fram och tillbaka sedan dess, och även varit helt sjukskriven någon vecka eller så. Jag lovade mig då att jag aldrig ska hamna där igen. Att jag hellre går ner i arbetstid än tvingas jobba mer än vad jag vet är bra för mig.

Nu är jag där. Ingen tvingar mig, men jag tänkte i våras att jag skulle kunna gå upp i arbetstid nu i höst. Jag har arbetat 25 procent i ett år nu. Psykolog-J och jag har pratat mycket om det, och hon tror också att det kan fungera. Men det måste vara under vissa omständigheter, med anpassningar och avstämningar.

Vi pratade om det igår, att jag är rädd. Under samtalet kände jag hur rädslan manifesterades i hela kroppen. Psykolog-J såg det också. Jag spände mig, satt i beredskapsläge och andades ytligt. Strupen liksom snörde ihop sig, såsom det gör på personer i böcker. Vi pratade om att jag givetvis kan backa om det inte känns genomförbart. Hon blev osäker på om hon fortfarande tycker att det är en bra idé. Vi kom överens om att jag ska skriva loggbok framöver, och se hur jag känner mig och hur det går att jobba. Hon sa att jag kan höra av mig till henne mellan våra inbokade tider också, om jag behöver.

Jag var också på enskilt besök hos fysio-J igår. Jag tog upp samma sak med henne och fick hjälp från en annan vinkel. Hon lärde mig en enkel och effektiv avslappningsövning i fem steg, och det kändes väldigt bra efteråt. Spänn fem olika delar av kroppen i tur och ordning. Andas in djupt och sucka ut luften samtidigt som du släpper spänningen. Gå vidare till nästa kroppsdel. Spänn fötterna mot underlaget, spänn rumpan, knyt ihop händerna, dra upp axlarna respektive knip ihop ansiktet. Jag har svårt med sådana övningar i vanliga fall, eftersom RLS ställer till det. Det är inte helt lätt att slappna av när kroppen bara vill spänna och stretcha musklerna för att häva obehaget! Hon påminde mig också om att slappna av i andningen och släppa ner bröstet. Lägga en hand på bröstet, dra upp axlarna, andas in djupt och sucka ut luften häftigt samtidigt som man säckar ihop med ryggen och släpper ner käken. Båda övningarna går bra att göra nästan när och var som helst. Jag ska lägga till dem i min loggbok!
Basal kroppskännedom drar igång på torsdag också, det känns bra!

Idag känner jag lite lugnare och lite mer avslappnad av att ha träffat mitt team! På måndag kommer dans-S hem till mig för mindfullness-dans igen! Vi ska köra en gång i veckan. Och så ska jag gå till min massör-L varannnan vecka också. Så omhuldad jag är!

”Vila i det som är!”

Publicerat av
Svara

Det var psykolog-J som sa det där, när hon insåg att jag försökte prestera rehabilitering! ”Du behöver inte redovisa för mig allt du gör. Vila i det som är, koncentrera dig på att MÅ bättre och inte på att BLI bättre!” Hon är så klok. Det är lite trist att bara träffa henne en gång i veckan nu. Under hösten var hon den jag pratade med mest näst efter min man. Men det passar bra med en gång i veckan nu när jag har BK-pass och massage inbokade också.

Jag är sjukskriven på 75 % till och med sista mars, och har börjat tänka allt mer på hur det blir efter det. Min chef tror att det bästa är att jag fortsätter så här terminen ut. Ännu en klok och empatisk person. Jag frågade psykolog-J och hon höll absolut med. Hon tycker att vi ska göra en utvärdering efter semestern. Det känns bra. Det har hänt mycket med mig, men när jag utan att tänka mig för jobbade för länge häromdagen tog jag helt slut. Det var ett bra stresstest av situationen att hänvisa till.

Det går ett program på SVT som heter Den svenska konsten att döstäda. Jag fick tips om det och efter att ha sett några avsnitt känner jag mig så berörd av människorna det handlar om. Jag kommer att tänka på vad som är viktigt i livet, om nära och kära, om att stödja och få stöd, att finnas där för varandra och om tillit. Så vackert!

Bestämt mig

Publicerat av
Svara

Jag gav mig tid till denna helg att fundera på hur jag skulle göra med jobb vs sjukskrivning från och med veckan som kommer. Men det är bara att sätta ord på det som egentligen är självklart. Jag har långt ifrån återhämtat mig och måste lyssna på kroppens signaler och det hjärnan säger mig – det vore korkat att gå och jobba som om ingenting har hänt. För det har det.

Jag bad min läkare om sjukskrivning på heltid under december för att återhämta mig. Jag kände mig sliten av att ha arbetat över min kapacitet under hösten, och dessutom satte min mammas mans bortgång i oktober givetvis spår. Den återhämtning som jag egentligen ska se till att få varje dag, behövde jag komma ikapp med. Jag såg ett starkt behov av att sakta ner hela mig, för att sedan se över hur jag inte ska hamna där igen. Allt för att inte ånyo bli sjukskriven på heltid, vilket jag lovat mig själv att inte bli. Det är så oerhört mycket svårare att komma tillbaka efter en sådan krasch. Nu tänkte jag hämta upp mig innan jag slog i botten.

Hjärtan jag broderat under december. Jag ska skicka dem till några vänner som jag tänker behöver.

Men det jag inte kunde förutse var att min pappa under denna tid skulle bli allt sjukare. Min syster och jag ville vara med honom under den sista tiden, och det tog rejält på de krafter jag egentligen inte hade. ”Jag får vila sedan” tänkte jag hela tiden, och det är det jag försöker göra nu. Men att se hur min pappa snabbt tynade bort inför våra ögon, och till detta sorgen när han gick bort, la till rejält på det konto av utmattning jag redan övertrasserat.

Så vad ska jag göra då? I morgon ska jag ringa min husläkare och be att få sjukskrivning på 75 %, så att jag bara jobbar två timmar om dagen under januari. Det är ju ett rejält arbete med allt praktiskt kring pappas bortgång också. Jag tror att det är en realistisk plan. Målet just nu är att hålla mig på benen.

Och fk sa ja!

Publicerat av
Svara

Jag skulle precis gå och lägga mig igår kväll när jag hörde att det plingade till i min telefon. Klockan var 21.58 och jag hade fått ett sms från försäkringskassan om att de godkänt min sjukskrivning! Så skönt, men jag har faktiskt varken haft tid eller sinnesro att oroa mig för hur de skulle besluta den här gången. Men nu är jag alltså sjukskriven på heltid under december, och börjar jobba 75 % igen i januari.

Jag är lucia december 1975, 11 år.

Nästa steg är att planera hur jag ska kunna jobba mer hållbart nästa år. Jag hade stora förhoppningar om att en tidigare kollega skulle komma tillbaka för att jobba tillsammans med mig igen, men det visade sig inte vara så enkelt från hennes arbetsgivares håll. Då måste vi tänka om, min chef och jag så att det funkar både för mig och jobbet. Men nu ska jag först vara hemma och återhämta mig; titta på hur dotter och make gör julgodis medan jag avsagt mig mer eller mindre alla julförberedelser. Heja mig.


Oförbätterlig

Publicerat av
Svara

Det är inte så svårt att lära nytt. Det som är svårt är att GÖRA nytt! Jag har svårt att inte jobba snabbt ochstoppa mig från att ”bara göra liiite till.” Det är ju så tråkigt annars. Men jag har helt klart blivit bättre på det i alla fall.

Igår hade vi möte i vår enhet på jobbet klockan 9 – 11.30. Två korta pauser men jag borde gå ifrån en längre stund också. Efter lunch för mig själv hade jag ett kortare mindre möte, och gick sedan hem till min mamma. Där insåg jag hur trött jag var! Jag stannade i några timmar, sov lite, och det kändes helt oöverstigligt att åka hem. Till slut gjorde jag det ändå, rusningstrafiken var över och det underlättade. Jag gick och la mig före kl. 9 och somnade tidigare än vanligt.

Mönstret känns igen: jag spelar frisk och kör på. Det sitter i idag också men som tur är jobbar jag hemma utan möten. I morgon ska jag på två dagars konferens, och ska se till att vila ordentligt.

I helgen hade jag två föresatser: jag skulle höstfixa i trädgården, och påbörja ett nytt broderi. Redan före lunch på lördagen kunde jag pricka av båda på listan!

Jag rotade bland oavslutade alster i verkstan, och hittade en del skoj där. Även en avslutade som jag blev glad av att återse. Just nu har jag fyra små lappar som jag målat på för några år sedan. De fyller jag med stygn som ett experiment. Kanske syr jag ihop dem, eller så får de vara var för sig. Det kanske inte ”blir” någonting, och det måste det inte heller. 

 

Sorg i familjen

Publicerat av
2

Min mammas man gick bort i förrgår. Det var väntat, han var gammal och demensen gjorde honom allt mindre närvarande. Men det är ju inte bara att människor försvinner ur ens närhet man sörjer, utan än mer den de en gång var och vad de betytt för en. Kära minnen av en Daniel som var en viktig del i familjen.

Vi har vetat sedan i fredags att det var dags. Han har kärleksfullt tagits omhand av vår mamma i många år, och de sista dagarna var han på sjukhus med sina nära omkring sig. Det var väldigt fint mitt i all sorg. Vi pratade fina minnen, skrattade och grät. Han kände nog att vi var där.

Jag märker hur det påverkat mig. Jag känner mig trött och urlakad, och funderar på att ta ut någon av de få semesterdagar jag har kvar. Jag och min syster vill också finnas där för vår mamma om hon behöver sällskap och stöd. Det känns så bra att kunna göra det, att vi har varandra. I helgen ska jag till min vän T i Roslagen, och det känns väldigt skönt. Min syster finns tillgänglig för mamma då så jag kan åka dit.

Det var ju inte som att jag var så pigg innan detta hände heller! Igår fick jag ytterligare ett prov på hur jag funkar. Jag fick ett mejl på jobbet om huruvida jag skulle kunna ordna med en sak. Javisst, svarade jag (naturligtvis, jag kan ju inte säga nej!), så snart jag hinner. Det var ingen akut grej men 37 minuter senare var jag klar. Jag sköt alltså allt annat åt sidan för att effektuera en önskan på stubben! Vad är det med mig? Jag såg flera exempel på sånt beteende under dagen. Jag är en fixare som alltid är redo! Vad är det för sjuk duktighetshets som har mig i sitt grepp? Som dels gör att jag alltid säger javisst, och dels får mig att göra allt NU! Är jag så beroende av att andra tycker att jag är duktig, snabb, effektiv och dessutom gör detta med GLÄDJE?! Hur sjukt är detta?

I somras hjälpte jag till med en arbetsuppgift som egentligen inte alls låg på mig, men som jag ombads att hjälpa till med eftersom jag kunde det webbverktyg som skulle användas (eftersom jag givetvis kastat mig över det när vi fick det, lärde mig det OCH skrev en manual till mina arbetskamrater!). Det blev en allt större uppgift som tog ganska mycket tid, och eftersom det var lågsäsong på jobbet hann jag med det. Men jag fick också massor av positiv feedback på arbetet och slickade i mig allt som en belåten katt. Var det drivkraften? Inte enbart förstås. Jag drivs mycket av en glädje i ett väl utfört arbete som stämmer överens med mitt uppdrag, mål och en vetskap om att det är rätt saker jag jobbar med – sådant som gör skillnad. Egentligen borde det räcka, men att ANDRA blir glatt överraskade över hur snabbt jag jobbar och hur bra det blev betyder också mycket.

Så är det väl för många, kanske rent av de flesta tänker du. Ja, så är det nog. Det blir det inte bättre av. Men tänk om jag (eftersom jag skriver om mig) kunde bli glad av att säga ”javisst, det kan jag göra men det dröjer för jag har annat som väntar”, eller ”tyvärr, jag hinner inte det”. Säga det utan att känna mig som en dålig kollega och människa!

Ännu en anledning till att jag tar på mig saker är att jag inte tror att någon annan gör det lika bra som jag. Japp, nu är det sagt. Jag tror att jag är bäst lämpad för allt möjligt. Inte för allt men det mesta, och då bör jag jag ju göra det också, eller hur? Men oavsett om det är sant eller inte så kan jag inte göra allt, och får förlita mig på att andra gör saker tillräckligt bra (ett av mina favorituttryck!). Oavsett mina tankar om mig själv som ett universalgeni så måste jag släppa igenom medelmåttorna också! Min chef har sagt till mig att inte erbjuda mig att göra allting, det kanske är en ledtråd …

Det finns kanske alltid flera orsaker till varför en människa drabbas av utmattningssyndrom, och personligheten och ens disposition är säkert en viktig beståndsdel. För mig är detta beteende en av dem. Min känslighet en annan, som gör att jag har ett alltför tunt filter mellan mitt inre och omvärlden, och gör mig mottaglig för andras sinnesstämningar och behov. Min styrka en tredje, och det är den som gör att jag agerar och fixar och kämpar betydligt mer än jag egentligen orkar. Att jag kompenserar för att andra inte gör tillräckligt. Att jag kan sätta mig över ”orka” och göra lite till och lite till, tills det inte finns något gummi kvar på däcket och hjulet nu går på fälgarna. Till detta kommer omständigheter i livet som jag inte rår över. Sådär ja, så skapas en långtidssjukskriven människa med utmattningssyndrom med hjärntrötthet och depression. Heja.

En rejäl dipp

Publicerat av
Svara

Just som jag skrivit ett inlägg med rubriken Harmoni så vände det. Eller inte riktigt så, det finns en förklaring till varför den här veckan slutade så dåligt, och jag har goda förhoppningar om att det är en tillfällig dipp.

Veckan inleddes på bästa tänkbara sätt. Efter en avkopplande helg hos min goda vän T, åkte min man och jag iväg för att fira att vi varit tillsammans i 30 år. Vi hade en allt igenom härlig vistelse på ett spahotell med ljuvlig mat och en flaska bubbel på rummet. Men som vanligt när jag varit bortrest finns en viss mammaabstinens här hemma, och det blev intensiva dagar när jag samtidigt som jag skulle försöka beta av två dagars e-post, även skulle ta hand om alla bollar som kastades i min riktning här hemma.

Som om inte detta var nog så var det en mycket kär och viktig arbetskamrats sista arbetsdagar tillsammans med mig, och jag sörjer verkligen att hon ska sluta. Jag tror att det också påverkade hur jag mådde den här veckan. Jag känner mig lite ensam utan henne.

Utsikt över Mälaren från hotellets 18:e våning

Resultatet blev hur som helst att jag fick tillbaka den Totala Tröttheten i form av orkeslöshet i kroppen och extra mycket hjärntrötthet. Jag gick låååångsamt och hade svårt att få saker gjorda. Det ökade på stressen eftersom jag hade saker som ”måste” bli klara, men framför allt så blir jag alltid rädd att en sån här dipp ska vara början på en ny krasch då jag blir sjukskriven på heltid igen.

Nu tror jag inte alls att det är det som hände nu, men rädslan finns alltid i bakhuvudet. Arbetsveckan avslutades med att jag avslutade jobbet lite tidigare för att gå på min svägerskas begravning. Märkligt nog blev det en positiv sak som fick min uppmärksamhet bort ifrån mig själv. Dessutom är begravningar ett tillfälle att träffa nära och kära, vilket också var fint. Nu ser jag fram emot en stillsam helg utan någonting inplanerat. Vila är nyckelordet.

 

Summering av 2021

Publicerat av
Svara

Det är väl på sin plats att summera året som gått. När året inleddes var det bara en månad sedan jag ökat på min arbetstid till 75 %. Det är en av de saker som jag är gladast för i år, att ha kunnat fortsätta jobba så pass mycket. Det är så mycket roligaste att jobba mer än halvtid. Jag får del av det sammanhang som det är att vara en arbetsgrupp på ett annat sätt. Hinner mer, kan göra ett bättre jobb. Men det finns också en risk att jobba för mycket. Inte fler timmar, för det får jag inte. Men fortare. Vissa dagar har jag definitivt gjort ett heltidsarbete på sex timmar, och det märker jag av också. Jag blir väldigt trött, och resten av dagen blir inte många knop avverkade.
Målet för 2022 är att kunna fortsätta att jobba 75 % i lagom takt och må bra. Det är mycket som är osäkert kring vår arbetsgrupp för tillfället, och det har inneburit en oro som jag påverkats mycket av under slutet av året. Förhoppningsvis blir det tydligare i början av året så jag vet vad jag ska förhålla mig till.

Pandemins fortsättning innebar fortsatt arbete hemifrån, vilket passar mig utmärkt. Det skriver jag lite skamset eftersom jag vet att många drabbas väldigt hårt på så många olika sätt. För mig har det inneburit att jag kunnat jobba mer, och min nya chef har sagt att jag får jobba mycket hemifrån även när vi går tillbaka till arbete på kontoret igen.
Tack vare att vaccinationerna satte igång kunde min syster och jag äntligen hälsa på vår pappa i Jämtland i våras. Vi har också kunnat träffa vår mamma längre stunder än en fika utomhus. Känslan att få krama om dem var fantastisk!

Fantastiska framsteg för sonen som börjat en yrkesutbildning var nog årets höjdpunkt ändå! Barnens väl och ve ligger alltid närmast hjärtat. Det är så spännande att se hur de växt upp till vuxna människor, 19 och 22 år – herregud!

Läsningen som jag hittade tillbaka till sommaren innan tog slut, men under slutet av detta år började jag lyssna på ljudböcker på samma omättliga sätt som mycket annat jag tar mig för! Det känns väldigt kul.

Jag har fortsatt att gå ner i vikt, långsamt men säkert har jag sammanlagt gått ner 30 kg sedan januari 2020. Något att glädjas mycket åt! Jag har bara köpt kläder jag absolut måst de senaste åren. Begagnat och billigt eftersom jag ändå inte tänkt väga så här mycket. Men nu har jag faktiskt köpt en del och det är en härlig känsla!

Jag har några riktigt roliga saker planerade för 2022. Min man och jag firar 30 år tillsammans i januari och jag har planerat en överraskning. I mars ska jag till fjälls en vecka – det känns helt osannolikt underbart – och i augusti ska jag på sommarkurs i silversmide igen! Det är så härligt att ha saker att se fram emot, det bidrar till välmåendet.

Gott nytt år!

Dags att backa lite

Publicerat av
Svara

Jag är så trött och skör – hört det förr? Men det är grader i helvetet, och just nu är det lite väl varmt. Ett tecken på det kom när jag igår skulle iväg på käkledsmassage hos massören. Det var regnigt och ruggigt ute och jag hade inte tillgång till bilen. Promenaden på en kvart kändes lite motig men överkomlig. Så messade jag sonen och frågade om han kunde ta vägen förbi och hämta upp mig efteråt, han skulle vara på hemväg då. Fick ett avigt svar tillbaka, och blev alldeles som gelé i kroppen. Det behövdes inget mer, en triggerpunkt var aktiverad och jag messade massören och sa att jag inte orkade komma.
Jag är sliten av jobbet också, och måste se vad jag kan backa på, skjuta upp eller helt enkelt strunta i. Annars blir det lätt att jag jobbar snabbare eller lite för mycket för att hinna. Det går inte i längden. Min avstämningsdagbok är nu fylld av notiser där jag vecka efter vecka skriver att det inte håller, att jag måste tagga ner. Och det vet jag ju är viktigt att göra i tid. Det u

Jag har stort behov av att komma hemifrån och vila, undan andras behov av mig. Och som tur är så är det dags att tillbringa helgen hos min fina vän T uppe i Roslagen! Kanske att vi till och med tar ett dopp i havet …

 

Tar några dagar ledigt

Publicerat av
Svara

Några fina dagar hos min pappa är både mysigt och tröttande. Mest påtagligt var avsaknaden av vila i ensamhet. Till detta så bilade vi 51 mil på torsdagen, och lika många mil hem på söndagen.

Lunchpaus i Stöde i Medelpad

I det här läget finns bara en sak att göra, och det är att tvärnita och backa. Jag mejlade min nya chef och sa att jag tar ut tre dagar semester för att vila, och han tyckte att det var klokt när jag beskrev situationen. Jag beskrev också vad jag tror ligger bakom bakslaget. Att jag skrev den där texten med en tydlig deadline, och att jag fått en ny fin arbetskamrat som jag lagt mycket tid på att introducera i arbetet. Något som försvåras av att vi jobbar hemma fortfarande.

Jag har fortsatt att mäta blodtrycket och det är fortsatt högt. Jag har en del huvudvärk också vilket kan bero på det. Det är dags att höra av mig till vårdcentralen.