Jag bläddrade igen några mattidningar från Coop och Ica innan jag skulle slänga dem. I tidningen från december hann jag bara se ett uppslag om julgodis innan jag snabbt slängde den ifrån mig. Hjärtat bultade hårt och snabbt – en stressreaktion av knäck! Kan vi ställa in julen i år?
För några veckor sedan bokade jag tågbiljetter för att hälsa på min barndomsbästis Anna (ja hon är fortfarande en bästis!) i Småland. Resan skulle blivit av nu i helgen som kommer, och jag har verkligen sett fram emot att ha en riktigt avkopplande helg tillsammans med henne. Men det är bara att inse att det blir till att skjuta på resan, jag orkar inte.
Igår var jag och min man på ett möte i kommunalhuset här i Upplands Väsby, och redan på väg in i centrum från parkeringen kände jag att det skulle bli tufft. Bara att ta mig igenom hela centrum tog sin rundliga stund, och att sitta i möte med fem personer är väldigt tröttande. Jag satt och funderade på om jag skulle fråga efter vilrummet, men lyckades ta mig igenom mötet till slut. Här någonstans insåg jag att jag inte kommer att orka resa på fredag. Det kommer att kosta alldeles för mycket, och jag kommer inte att vara en rolig gäst heller.
Jag avvaktade till idag. Jag skulle till sjukgymnasten för att få akupunktur, och bestämde mig för att fatta beslut om resan när jag sett hur den utflykten gick. Jag var inte lika trött som igår men det stod helt klart att jag vackert får stanna hemma i helgen.
Många frågar vad som utlöst denna försämring, och jag försöker förklara för husläkaren, sjukgymnasten och alla nära och kära. Många tror, och det är inte så konstigt, att jag kokat för mycket knäck, köpt för många julklappar och lagt in för mycket sill – med andra ord julstressat. Men jag har verkligen inte det, inte sån stress i alla fall. Och så slår det mig med ens: det är inte mitt fel! Jag har inte gjort något för att bli sämre! Jag har överlåtit julgodistillverkningen till dottern, dragit ner på pyntet, dragit ner på julklappar, planerat i god tid och rent ut sagt struntat i en del saker. Dessutom har jag haft hjälp. På jobbet är inte julen en hektisk tid alls, och jag har varit extra noga med att inte stressa där. Jag tänker inte ta på mig den här försämringen! Den överföll mig, den slog först! Den enda förklaringen jag har är att kroppen och knoppen minns alla kaotiska jular, och stänger ner verksamheten. Det är också mitt hopp om snar bättring.
Dagarna strax innan jul var tunga. Minsta ansträngning blev övermäktig. Jag påbörjade saker jag fick ge upp, blev tung och trött i kroppen och fick stillestånd i huvudet. Min förhoppning var att det handlade om just julen, inte en egentlig försämring av mitt tillstånd. Och det visade sig stämma. Min kropp och knopp minns kaotiska jular, och protesterar med varje cell.
Men julen avlöpte väl, jag la upp en strategi för att orka. Jag låg i sovrummet när gästerna kom eftersom det brukar vara en bullrig och högljudd stund då all mat som mamma och syster har med sig ska lassas in i kylen, alla ska kramas God jul och min man slutför tillagningen av julgröten. När bullret lagt sig klev jag upp. Jag gick undan för att vila kortare stunder under dagen, och det funkade bra.
Jag struntade också i att det stod tomma mjölkförpackningar uppochner på tork i köket när vi dukade upp julmaten. Alla har bara ögon för maten i alla fall! Jag släppte lite på perfektionen helt enkelt, det gick bra!
Nu, några dagar efter julhelgen, känner jag hur krafterna är tillbaka där de var innan sista veckan före jul. Det känns väldigt bra! Jag har varit ute och gått några gånger, och igår var jag på akupunktur på morgonen och yoga på kvällen. Jag somnade visserligen några gånger under yogan, men det kanske är ett gott tecken?
Jag skrev tidigare om utmaningen Stygn varje dag 2017 och nu har jag bestämt mig för vad jag ska göra. Igår duttade jag textilfärg på ett av mormors gamla linneörngott. Jag ska brodera fåglar av duttarna, det ska bli jättekul!
Julaftonens morgon, bara jag uppe ännu. Halvligger i mitt vanliga soffhörn med en kopp julkaffe. Det är smaksatt med kardemumma och apelsin, riktigt gott.
Gårdagskvällen blev ganska intensiv. Inte det att jag gjorde så mycket men det var full aktivitet i huset, och det kan vara tröttande nog. Sonen fick för sig att han skulle storstäda sitt rum och möblera om! Dottern slog in julklappar över hela sovrumsgolvet. Min man hade fullt upp med att hjälpa sonen så att jag inte skulle gå i sank av att sonens grejer blockerade hallen och hans säng stod på högkant i köket! Jag hade mest skinkan att ta hand om och den skötte sig alldeles utmärkt på egen hand i ugnen. Pappa höll sig helt lugn mitt i allt, han är en enkel gäst att ha. På spårets julspecial på tv och provsmakning av julgodis och skinka, och sen skjuss i säng!
Idag kommer mamma, syster och svåger till den traditionella jullunchen med risgrynsgröt, och sen är det bara att ställa in sig på julaftonsschemat: fika, Kalle Anka, julklappsutdelning, julmat, Karl-Bertil Jonsson och glögg. Julgodis och frukt ligger som en röd tråd över hela dagen.
Det börjar bli dags att summera detta år som jag utropade till mitt. Men det får bli en annan dag.
Jag önskar alla en riktigt vilsam jul!
De sista dagarna har varit tunga. Jag är tröttare än jag varit på mycket länge. Jag var på jobbet i måndags och hade semester i tisdags. Resten av veckan skulle jag ha jobbat men det har inte blivit många knop. Jag får väl ta ut det senare men lite innestående komptid har jag att knapra på i alla fall.
Jag hade några få saker jag ville inför julen fixa under veckan, men det har varit med stor självövervinnelse jag lyckats beta av det mesta. Inga stora saker alls, men mentalt påfrestande just för att det är jul tror jag.
Jag som vanligtvis lyssnar mycket på P1 och poddar har inte orkat med att lyssna utan passat på att ha det helt tyst den tid på dagen jag är ensam. Det räcker med tjutet i öronen!
Idag gjorde jag något riktigt smart och snällt mot mig själv! Istället för att åka till Arlanda och hämta min pappa som kommer i eftermiddag, så bad jag honom ta taxi hem till oss. Det sparar mängder av energi åt mig. Det är inte enbart själva bilturen som känns jobbig, utan än mer att ha det liggande framför mig fram tills dess. Nu kan jag slappna av och gå och skrota runt lite här hemma. Ligga i soffan och titta i taket med en katt på magen.
Jag har börjat inse att den höga och envetna tonen i öronen är tinnitus. Jag hör den inte alls jämt, men mer eller mindre varje dag. Jag googlar och hittar många länkar om stress och tinnitus. I många beskrivs hur spänningar i nacke och axlar kan orsaka tinnitus. Flera behandlingar beskrivs och en av dem är just behandling av muskelspänningar som till exempel massage.
Jag kan ju inte säga att det kändes bra att lägga till ytterligare symptom men det är i alla fall bra att det är något som hänger ihop med utmattningssyndrom. Att det är något jag jobbar på att bli frisk(are) ifrån.
De senaste dagarna har jag inte haft någon riktig ork till broderi. Kanske beror det till en del på att jag inte har något särskilt på gång just nu. Då blir tröskeln extra hög. Annars vet jag ju att jag brukar må bättre av att sätta mig i verkstan. Ibland sätter jag mig där och bara städar upp bland alla grejer som ligger där. Då ser jag också saker jag gjort och blir glad!
Det är en jobbig vecka. Förhöjd ångestnivå, svårt att koncentrera mig, trött och spänd. Och till det en inre kamp om att inte göra saker inför JULEN! I mitt huvud kan jag mycket väl resonera med mig själv om good enough, att resten av familjen också kan fixa (och gör det dessutom!) och att det löser sig. Men en annan del av mitt huvud vill springa på och fixafixafixa. Jag ser med ens alla konstiga ställen som aldrig städas i vanliga fall (gallret under kyl/frys, jag säger bara – det gallret!) men tvingar mig att tänka att det får räcka nu.
Bilderna som jag ställde ut på Klappsalongen har jag hämtat hem nu. Ingenting såldes, men det gällde för det mesta som ställdes ut. Det var inte alls mitt syfte heller, jag tyckte bara att det var en sån häftig känsla att få vara med på utställningen! Nu hänger bilderna hemma istället.
Jag har tidigare nämnt bloggen En psykiaters funderingar, Niklas Nygrens blogg om sitt utmattningssyndrom, så extra intressant eftersom han är psykiater. Han beskriver orken med bilden av en tratt. När han var frisk var tratten och trattens rör mer eller mindre lika stora. Allt som rann in kunde snabbt rinna igenom, han orkade och hann med allt i samma takt som det kom in: jobbet, familjen och allt annat runt omkring. Numera är trattens rör väldigt smalt, och han måste vara vaksam på hur mycket tratten fylls på med så den inte blir överfylld och rinner över. I denna liknelse skulle det innebära att bli sjukare.
Jag har lätt att känna igen mig i denna metafor, den är hjälpsam. Jag har blivit mycket bättre på att tänka mig för innan jag fyller tratten med allt annat än det som är nödvändigt. Att säga ifrån mig saker jag vet kommer att ställa till det för mig. Att avstå sånt jag vill vill vill, eftersom jag vet att det kommer att bli för jobbigt – både i stunden och efteråt. Som att träffa vänner till exempel. Jag tycker väldigt mycket om att bjuda vänner på middag men det har vi inte gjort på flera månader. En av mina allra bästa vänner bor i Småland och kom till Stockholm på konferens men jag orkade inte träffa henne. Jag planerar lunch på stan med en vän, men får panik kvällen innan. Jag kommer inte att orka träffa henne efter jobbet. Ställer in och skjuter upp. Vet att hon förstår. Samma sak med en annan vän. Vi måste ha bytt dag för lunch 4-5 gånger nu.
Som Niklas Nygren skriver så har jag inga dolda reserver att ta av bara för att det är jul! Det måste jag inse. Jag brukar göra en hel del julgodis, en tradition som lever kvar sedan den tiden vi firade jul hos andra och bidrog på det sättet. Det är egentligen inte jobbigare eller svårare att göra julgodis än att laga mat, vilket jag gör de allra flesta dagar. Men kanske är det att godiset hänger ihop med julen, och att jag trots allt är ganska uppstressad över den? Igår kände jag mig stark och sa att jag passar på att gör lite godis. Jag började plocka fram ingredienser men överfölls (bokstavligen!) av en stor trötthet. Benen och armarna blev alldeles tunga och jag blev långsam i hela kroppen. Bara att ge upp. Det måste ha varit att bara tanken på att göra julgodis blev för mycket!
Och jag VET att det blir jul vare sig vi har julgodis eller ej. Min man har i alla fall gjort pepparkaksdegen, kanske blir det gräddade pepparkakor också så småningom. Degen är annars god som den är! 🙂
Adventstiden är en lustig tid på flera sätt. Det är några veckor när vi inbillar oss att vi myser vid våra ljusstakar, går på julmarknader och sjunger med i julkonserter. Kanske går vi och lyssnar på våra barns körer eller konserter. Kliver upp tidigt för att rörda se våra små gå luciatåg på dagis. Hela familjen samlade kring pepparkaksbak och knäckkok. Skinkgriljering på kvällen dan före dan.
Det är den bilden som finns i snart sagt alla tidningar den här tiden på året. I hur många familjer ser det ut så? Vilka bilder visar svettiga människor i hetsen efter julklappar i överfyllda affärer? På trötta mammor och pappor som kanske till och med arbetar i julhandeln som också vill göra alla de där sakerna? Tillsammans med barnen. Och pengarna som inte räcker till.
Och det lurigaste av allt: det är bara några år sedan som jag kom på att tiden mellan första och fjärde advent bara är tre veckor! Inte konstigt att det blev stressigt! Vi har också ett barn som fyller år en dryg vecka innan julafton. Jag säger inte mer.
Advent har under stor del av mitt liv varit en riktig favorittid, kanske den bästa på året. Det är alla ljusen och känslan av värme oavsett hur kallt, blött eller snöigt det är utomhus som jag älskar. Julmusiken och så lite glögg tillsammans med dem jag tycker om. Men nu skulle jag gärna somna och vakna typ 15 januari. Och ändå drar vi ner på allt vi kan. Min man och jag kommer att skicka en rejäl slant till hjälparbetet i Haiti som julklapp till varandra. Sonen får en julklapp som också är en 17-årspresent så den är också avklarad. Återstår dottern, fler ger vi inte julklappar till. Julmaten har vi delat upp mellan oss, min mamma, syster och jag. De lagar den mest tidskrävande julmaten så det är inte heller någon stor sak. Vi brukar göra ganska mycket julgodis, men det kan också dras ned på. Pepparkaksbaket kan jag kanske dra mig ur (alla är entusiastiska men det slutar med att jag står och helt maniskt gör en massa hjärtan för att få slut på degen när alla andra tröttnat) eller åtminstone göra en mindre deg. Ja, jag vet att det går att köpa pepparkakor också!
Första julen som jag var sjukskriven för utmattningssyndrom, 2005, gjorde vi ingenting själva. Vi köpte pepparkakor, skinka, sill och så vidare. Det gick alldeles utmärkt det också. Förstås.
Igår satte dottern och jag upp adventsljusstakarna och julstjärnorna inomhus, och ljusslingor utomhus. Det vill jag inte vara utan, det är nästan det viktigaste. Och när jag klev upp tidigt i morse och möttes av det mjuka skenet trots mörkret utanför, fick jag en känsla av det där jag tycker så mycket om med den här tiden. Kanske är det också en symbol för ljus i mörker? Det jag måste tro på.
Jag hade tänkt göra ett nytt linoleumtryck till julkorten, men min onda arm och axel sätter stopp. Det är hårt att karva i linoleum och det frestar på även en frisk arm.
Så jag tog det löv jag gjorde förut och vips blev det en ljuslåga istället!
Jag har letat efter anteckningsböcker utan tryck för att trycka mönster på och här är tre varianter jag köpt på mig.
Och så hittade jag en vinpåse!
