Etikettarkiv: kärlek

Harmoni

Publicerat av
Svara

Förra helgen var jag ovanligt social, och jag var lite fundersam innan hur jag skulle orka. Men det gick väldigt bra, och det kändes verkligen bra när jag kom på det. De jag träffade är de jag brukar träffa, de ingår i min lilla cirkel av personer. Det är också en anledning till att jag orkade bra förstås.

Jag är verkligen starkare. Behovet av randiga dagar finns fortfarande. Om jag slarvar med pauserna så märker jag det direkt. Hjärntröttheten slår till med tröghet i tankeverksamheten, ett tryck i huvudet och lätt yrsel. För många möten på en dag ger samma resultat. Men det är ett bra tag sedan som jag helt säckade ihop och fick lov att avsäga mig matlagningen på kvällen, eller laga middag men gå och lägga mig när de andra i familjen satte sig ner att äta.

Jag vet inte om harmoni är rätt ord för det jag känner egentligen, men i alla fall en relativ harmoni. I jämförelse med hur det ofta varit. Det är gott så.

I eftermiddag ska jag åka till min fina vän T och stanna över helgen. Inte göra många knop. Vi brukar prata en hel del men vi kan också försjunka i något i tystnad i varsin hörna av soffan. Vilsamt.

På måndag och tisdag i nästa vecka har min man och jag semester för att fira 30 år tillsammans. Han vet inte alls vad vi ska göra, det är en överraskning och ska bli så roligt! Nu är det bara att hoppas att vi håller oss friska …

 

Gamla dagböcker

Publicerat av
Svara

Jag håller på att måla om våra nattduksbord och där hittade jag två dagböcker som jag skrev för nästan 30 år sedan, med början sommaren 1991. Det var i slutskedet av min ångestfyllda period och jag jobbade på Äppelvikens bokhandel i Stockholm. Jag skrev så långt och utförligt, och det är så fantastiskt roligt att läsa! Jag skriver om längtan efter familjeliv med man och barn. Båda mina före detta pojkvänner har fått barn, och jag undrar om jag också kommer att få det någon gång. Jag är 27 år och inte lastgammal precis, men utan man i sikte är det inte konstigt att funderingarna kommer.

Jag väntar besked från Bibliotekshögskolan och är väldigt sugen på det. Så träffar jag en kille som det verkar bli allvarligt med och då känns det krångligt igen. Men det tar snabbt slut med honom, och drömmen om Borås lyser klarare.

Jag minns att jag skojade om att jag skulle hitta en västgötsk bonde i Borås, men det gjorde jag ju inte. Däremot hittade jag en bibliotekariestudent från Upplands Väsby, och det skriver jag om i dagboken. Jag är pirrig som av sockerdricka i kroppen och tänker på honom hela tiden! Och vi blev ju tillsammans 13 dagar in på terminen, och på den vägen är det. Nu har vi varit tillsammans i drygt 28 år och firade silverbröllop förra sommaren! ❤️

Jag skriver om vänner också. Min gamla bästis A som bor hos mig i några månader den där hösten. Hur vi pratar och pratar och pratar, dricker te och vin och pratar ännu mer. Jag skriver om hur jag alltid har en känsla av att vi inte pratat klart när jag träffat henne tidigare, men nu när får vi tid till det så känns det lika dant. Det finns helt enkelt hur mycket som helst att prata om, och det gör det fortfarande när vi pratas per telefon.

Det är en speciell tid i mitt liv, med mycket ångest och mörkrädsla men också roliga saker tillsammans med vänner. Funderingar om kärlek, framtiden, böcker jag läser och psykisk ohälsa. Jag skriver också om gammelkommunisternas kupp mot Gorbatjov, hur ovisst det var och hur dramatiskt jag uppfattade skeendet som slutade med Jeltsins triumf. Jag blev väldigt känslomässigt engagerad och fällde en tår av lättnad när det var över.

Jag är så oerhört glad över att jag skrev så långt och detaljerat. Jag har inte läst ut den första dagboken ännu så det finns en del läsning kvar!

 

Kärlek

Publicerat av
Svara

Min syster och jag besökte alltså vår pappa i helgen. Vi hjälpte honom med en del saker och hann umgås ordentligt. Det kändes fint. Det är alltid lite speciellt att komma upp till Jämtland där vi växte upp. Trots att det är 36 år sedan jag flyttade därifrån så var det under de formbara skolåren jag bodde där, och det har satt sina spår i mig.

Hösten var längre kommen där förstås, så vackert med gula björkar. Här är utsikten från pappas balkong. En fin vy över Storsjön.

Under hemvägen slogs jag av att jag har så mycket kärlek i mitt liv. Från mina föräldrar och min syster från min ursprungsfamilj; min man och mina barn i min nuvarande familj; andra släktingar, nära vänner och många jag känner mer ytligt men som visar en kärleksfull omtanke om mig. Det är inte självklart men något jag är djupt tacksam över. Mina känslor är ju dämpade av de antidepressiva medicinerna, men igår blev jag lite tagen faktiskt. Det var längesedan.

Jag var hos min husläkare idag som sjukskrev mig året ut på 50 %. Han är lite bekymrad över mig, och det är jag också. Han tittade på mina underliga röda prickar runt munnen också och skrev ut kortisonsalva. Jag hoppas verkligen att det hjälper.

Snart återbesök

Publicerat av
2

I morgon ska jag träffa psykiatern igen. Sist jag var där höjde han dosen på Mirtazapin, och det är det vi ska utvärdera nu. Kanske jag ändå mår lite bättre sedan höjningen. De svarta hålen är inte riktigt lika djupa att falla i, och de har nog inte dykt upp lika ofta.

Förra gången sa han att det finns många andra mediciner att prova, om det behövs. Jag känner mig lite orolig för att prova nytt, om jag kommer att bli sämre under tiden det tar innan den nya medicinen ger effekt. Jag får väl höra vad han säger i morgon.

I helgen har min man och jag firat silverbröllop! Det är några veckor kvar men denna helg passade bra att låna min syster och svågers lägenhet inne i Stockholm. Den 4 juni 1994 gifte vi oss i trädgården till min mans syskons jättelika sommarhus utanför Vaxholm. 120 gäster firade hela natten med oss. Ett minne för livet! 

Vi firade med att dricka gott bubbel (som jag bett min syster att köpa och ställa i kylskåpet) och titta på filmen Bohemian rhapsody i deras lägenhet. Jag hade bokat bord på en mysig italiensk kvarterskrog och vi åt en riktigt god trerättersmiddag innan vi mycket belåtna begav oss till lägenheten igen.

Idag var det min mans tur att ordna en aktivitet och vi tog Djurgårdsfärjan från Slussen och gick till Nordiska museet. Vi gick på en visning av utställningen om brittiskt inflytande på vårt klädmode genom århundradena. Bland annat fanns ett broderi till en prästdräkt från 1300-talet med läggsöm och klyvsöm! Smart att använda läggsöm när man sydde med dyrbar tråd, så att ingen del av materialet hamnade på baksidan där ingen ändå såg det.

Jag blev väldigt trött direkt vi kom till museet och det blev bara värre. Jag satt i en fåtölj och blundade och höll för öronen för att stilla alla intryck. Vi åt lunch på museet men efter den kände jag mig nästan panikslagen och ville bara hem. Tyvärr går vår anslutningsbuss från pendeltåget bara en gång i timmen på söndagar (skandal!) och det var långt till nästa buss. Vi tog en taxi istället och jag kunde äntligen krypa ner under kedjetäcket och sova.

Nu har det gått några timmar men jag är fortfarande helt slut. I fredags tog jag hem datorn från jobbet med tanken att det skulle kunna bli så här, och att jag skulle kunna jobba hemifrån i morgon. Jag får se hur jag känner mig, men skönt att kunna välja i alla fall.

 

Nummer 599

Publicerat av
Svara

Nackdelen med att jobba heltid är att jag inte riktigt hinner med att skriva på bloggen. Flera gånger har jag tänkt skriva men det kräver ändå att kunna samla tankarna. Det har jag inte riktigt orkat. Det är inget speciellt dramatiskt med det, mest ett faktum. Jag har blivit såå bra på att känna av mig själv: min kropp och min hjärna. När jag känner mig lite trött och hjärnan börjar gå på lågvarv och kärvar lite så vilar jag. Om jag är på jobbet sover jag en stund i vilrummet; och om jag är hemma släpper jag det jag har för händer och vilar. Tar en snabb funderare på om jag ska strunta i att göra nåt jag tänkt, och så skala bort och skala bort. Jag är riktigt bra på det, och det är väl därför det funkar.

Detta är mitt 599:e blogginlägg!! Fatta vad mycket jag har skrivit, fotat och lagt ut. Att starta Tid för mig är ett av mina bättre beslut i livet. Här har jag formulerat mig om mig själv, om hur jag mår – framgångar och bakslag – och om min alltmer bejakade kreativa sida. Bejakad av mig själv. Det är inte helt enkelt att bre ut sig och ta plats. Kolla mig! Kolla mig! Jag kan! Men alla glada tillrop från er som läser hjälper till, ja är faktiskt helt avgörande. Konstigt att en ska behöva att andra säger att det man gör är intressant eller vackert!

Jag har inget nytt att visa men tänker desto mer på saker jag ska göra. Jag har några idéer som jag snabbt skissat ner på vad jag haft till hands, så att jag inte ska glömma bort det. Nu har jag lagt en liten anteckningsbok i handväskan. Det var så svårt att skriva på förpackningen till en våtservett jag hittade längst ner i väskan – svårt, men det gick.

Jag har också sommarkursen på Sätergläntan i tankarna. Jag ska ta med fem bilder som jag vill tova och brodera, så det är dags att börja tänka ut vilka jag ska ha med. Några har jag redan bestämt. De har jag sparat för just detta ändamål.

Jag går också och tänker på Språk- och slöjdkaféet, och kollade i helgen vad de hade på Stadsmissionen i Väsby centrum. Där finns alltid en del garn, stickor, virknålar, knappar och tyg. Om det skulle behövas är det jättebra att köpa material där. Just nu hade de uppenbarligen fått till skänks ett helt lager med broderigarn som de inte sålde tokbilligt, men i alla fall till hälften av vad det skulle kosta i en garnaffär. Men jag har mycket material också, ifall någon behöver. Jag har tänkt ta med lite av varje till första gången så får vi se hur det utvecklar sig. Idag sa en av dem som jobbar på Upplands Väsby bibliotek att det är så bra att de som kanske inte kan svenska så särskilt bra får komma och göra något handarbete som de är bra på – att de får känna sig kompetenta! En bra tanke! En av de som var med på träffen för volontärerna för några veckor sedan sa också att hon var nyfiken och sugen på att lära sig något nytt av dem som kommer, och kanske har tekniker för handarbete som vi inte kan. En bra inställning: alla GER och alla FÅR!

Och smultronschersminen har äntligen slagit ut!

Och som om inte detta vore nog av lycka på en och samma dag så firar vi 24-årig bröllopsdag idag,

Självmedkänsla

Publicerat av
1

Jag lyssnade på Malou von Sivers sommarprogram i efterhand igår. Det var väldigt bra tycker jag. Utlämnande och känslosamt men också allmängiltigt. Jag tror att det är bra att de som har språket i sin hand sätter ord på känslor. Även om den som läser eller lyssnar har andra upplevelser med sig som kantstött dem, kan känslorna vara desamma och det kan vara hjälpsamt med igenkänningen. Just så är det, så känns det, det finns fler som känner likadant, det är inte jag som inbillar mig, det kanske inte är mitt fel.

Hon använder ett bra ord: självmedkänsla. Inte att förväxlas med självömkan med dess förklenande och gnälliga klang. Att känna medkänsla med sig själv. Att förstå och att tillåta. Tillåta sig att tycka synd om sig själv, och att tycka om sig själv. Vara mån om sig.

Malou von Sivers sa också att ”Min sårbarhet är min styrka och min drivkraft, den som gjort mig till den jag är. Den är mitt livs tatuering.” Jag känner igen mig i det. Jag tror också att min sårbarhet och känslighet är en viktig del av mig och den jag blivit. Den har påverkat mycket i mitt liv. Och den styrka jag samtidigt känner i att klara av’et. De är avhängiga av varandra. Det är ju ingen konst att vara stark och man inte är känslig, för att travestera Tove Jansson. Och att vara känslig men inte stark (svag?) vore förödande.

Idag fyller jag 52 år. Jag tycker att 50-årsåldern hittills är måhända den bästa av åldrar hittills. Jag känner mig kompetent yrkesmässigt och tar plats i tillvaron mer än jag någonsin gjort. Mensen (den jävliga jävliga) är borta. Visserligen svettas jag som en gris emellanåt, men tydligen kan det vara låååångt värre. Jag har gått upp massor i vikt, delvis pga mediciner, stillasittande och stresshormoner. Men det tänker jag ta tag i när jag orkar. Jag har högt blodtryck (tre mediciner), rastlösa ben (medicin + diverse tillskott) (#hata), svårt med sömnen (medicin), hypotyreos (en medicin) och behöver stämningshöjande medicin för att stå upp. Men jag har också fler riktigt nära vänner än jag haft sedan tonåren. Jag har en man som är min stora kärlek. Om ett halvår är det 25 år sedan vi träffades, och vi har varit gifta i 22 år. Vi har underbara barn, på olika sätt fantastiska och säregna. Det finns en stark och grundmurad kärlek i vår familj, trots allt. Och ja, ibland heter jag Pollyanna!

Jag önskade mig utrustning för att göra linoleumtryck i födelsedagspresent:image

Det ska bli roligt att pröva på!

Andra bilden i temat – kärlek

Publicerat av
1

Scen 1 ”Vart skulle vi gå sen?” Första dagen på Bibliotekshögskolan och vi går mellan olika stationer för att ordna med allt praktiskt. Jag har precis lämnat in några papper och vänder mig om. Jag riktar frågan mot en lång mörklockig man som står lutad mot en bänk. ”Till vaktmästeriet, vi ska få våra skåp” svarar han och vi slår följe.

Scen 2 Pubkväll i kårhuset. Den mörklockige och jag finner varandra i ett samtal om ångest. Vilka raggningsrepliker!

Scen 3 Lunch i kafeterian. Sitter mitt emot varandra. Han äter ingenting. ”Jag kan inte” säger han och ser allvarligt på mig.

Scen 4 Telefonen ringer i mitt 10 kvm stora studentrum. Det är han. ”Så underbart att du ringer” ropar jag, vilket nog ingöt en del mod i den mörklockige. Tidigare på kvällen har jag fått en stark ångestattack och velat prata med honom, men inte lyckats nå honom. ”Kom hit!” Lite senare dyker han upp med en flaska vin i ryggsäcken. ”Jag har nog varit kär i dig i flera dagar” säger jag. ”Jag har inte kunnat äta” säger han.

Scen 5 På tåget mellan Borås och Stockholm: jag är så säker, så glad, så fylld av tillförsikt. ”Vill du gifta dig med mig?” Vi har känt varandra i drygt en månad men jag vet. Och jag får rätt svar.

I slutet av denna månad är det 24 år sedan Micke kom med vinet till mitt studentrum. Kort därpå bytte vi våra rum mot en möblerad studentlägenhet. Katten Elvis flyttade in och resten är historia, vår historia.

 

002