En gul kudde

Jag köpte nyligen en bit lejongul vadmal att göra en kudde av, och blev så pepp av färgen. Mönstret var inte helt klart i mitt huvud innan jag satte igång, men stiliserade blad hade jag i alla fall tänkt. Jag återanvände några mallar av löv jag hade sedan tidigare och klippte till en ny. Det fick bli två nyanser av grå och så vita löv.

Jag provade mig fram till vilka färger som garnet skulle ha, och även vilka stygn jag skulle använda. Efter att ha provat rött och en ganska skarp grön nyans, och förkastat dem blev det till slut lejongult, mörkgrönt, blått, mörkgrått och ljusgrått garn som jag blev nöjd med.

När jag hade sytt fast baksidan av svart linnetyg, och hörntofsarna stoppade jag i en kudde och sydde igen alltihop. Men jag var inte helt nöjd. Den hade blivit för blå. Det blå garnet var för dominant. Jag klippte upp kudden och bytte det blå garnet på två av löven till mörkgrönt – sådär ja, nu blev det bra!

Kudden är klar

Jag skrev förut att jag blev inspirerad av keramikkursen till att fortsätta med mitt påbörjade yllebroderi. Ibland är det dålig balans mellan lust och energi, och då blir det inte så mycket gjort i verkstan. Andra gånger står både lust och energi lågt, det är det tråkigaste. Men så kommer båda igen, det är en härligt känsla som blir självgenererande – den ger ännu mer energi! Keramikkursen funkade precis så, och jag tog tag i mitt påbörjade yllebroderi igen. Igår blev jag klar med min kudde:

Den här texten läste jag i en Facebook-grupp om hjärntrötthet, och den stämmer så på pricken att jag delar den här:

”Att leva med hjärntrötthet och allt som hör till är inte gratis. Det kostar massor av energi. Trötthet som inte går att sova bort. Man kan ofta inte planera in saker i förväg för man vet inte hur man mår just den dagen. Man kanske får lov att säga att om jag orkar kan jag komma en liten stund. Det syns inte alltid utanpå hur det känns inuti. Det går inte att sätta plåster på insidan. Det kan också vara svårt att förstå att ena dagen orkar man en del för att nästa dag vara helt slut. Även det som är roligt och sånt som gör en glad tar på krafterna. Det är ofta värt det just då men det behövs flera dagar av återhämtning efteråt. Ibland får man kanske kommentarer som, du ser pigg ut eller ät fler vitaminer, rör på dig, ja listan kan göras lång. Vi kämpar varje dag med sånt de flesta inte har en aning om. för även om det inte alltid syns så känns det desto mer.”

Gruppen är framför allt bekräftande för mig. Den får mig att känna att jag inte är ensam, att det jag känner verkligen finns och har ett namn. Men också att det finns de som har det värre än jag. De som inte kan arbeta alls, de som är utförsäkrade hos Försäkringskassan, de som varken klarar av att läsa eller titta på tv. Inte sällan sammanfaller allt detta i en och samma person, och jag känner tacksamhet att jag åtminstone hittills blivit trodd av Försäkringskassan.

I gruppen finns medlemmar med olika anledningar till hjärntrötthet, så som stroke, olyckor, yttre våld mot huvudet och så utmattningssyndrom. Det vi har gemensamt är symptomen. Hjärnan kan skadas av många saker.

Självmedkänsla

Jag har skrivit tidigare om självmedkänsla. Det är en så vacker tanke tycker jag – att känna med sig själv istället för att kritisera. Jag hittade en blogg som heter Bli mera du. Genom att skicka min e-postadress fick jag en kort bok om självmedkänsla både som e-bok och e-ljudbok. Jag lyssnade igenom den häromdagen och tyckte det fanns mycket bra där.

Marie Bengtsson som driver bloggen skriver om självmedkänslans tre komponenter: att vi är snälla mot oss själva, att vi tar in att vi inte är ensamma och att vi möter smärtan men fastnar inte i den. Den första handlar om att vara accepterande istället för dömande. Den andra om att inse att alla har skuldkänslor och att ge de egna rimliga proportioner. Den tredje uppmanar en att inte undvika det som gör ont, när vi möter smärtan ger vi den möjlighet att klinga av. Marie skriver att vi ska vara vår egen bästa vän – det är en fin tanke.

Hon menar att det är fel strategi att debattera och använda logiska argument mot den inre kritikern, eftersom den är listig och vet vad den ska svara. Vi ska inte använda huvudet utan hjärtat, och förstå att uppsåtet hos den dömande är gott.

Vi kan inte leva ett smärtfritt liv, och ju mer motstånd vi bjuder smärtan desto värre blir den. Hon refererar till en ekvation hon läst: lidande = smärta x motstånd. En bra tanke att ha med sig är att bemöta sig själv så som man själv vill bli bemött av vänner: säg att du förstår att det gör ont.

En intressant sak som jag själv tänkt på är dilemmat med den egna ambitionsnivån. Marie skriver att den ju skänker glädje och att man behöver bli vän med även denna del av sig själv. Istället för att bekämpa de höga kraven på sig själv så kan man omfamna dem. Man ska leva MED istället för EMOT.

Hon skriver om tre steg att gå igenom för att nå självmedkänsla: sakta in, mjukna och njuta. Hon ger exempel på övningar att använda dagligdags för att skapa balans och harmoni. Det här tror jag är användbart för mig.

Min nya kudde som var så rolig att komponera och att sy!

Boken som tog ca 45 minuter att lyssna på kostar alltså ingenting och det finns fler av Maries texter att tillgå på hennes hemsida. Hon erbjuder en webbaserad kurs som hon däremot tar betalt för, och gratismaterialet är förstås ett marknadsföringsmaterial för kursen.

Jag tycker att detta är väldigt intressant. Min egen frustration kring min ambitionsnivå handlar om att jag måste göra våld på den jag är. Jag är snabb och typiskt duktig. Det är viktigt för mig att göra ett mycket bra jobb. Det egentligen geniala begreppet good enough – tillräckligt bra – har inte räckt för mig. Ofta ger den ambitiösa sidan mig stor glädje, men ibland fäller jag krokben för mig själv. Jag har genom de senaste åren tvingats att acceptera att det inte alltid blir som jag tänkt och vill.

Igår sov jag middag utomhus. Det är en väldigt skön känsla att somna under bar himmel. Efter att ha jobbat hemifrån i två dagar på grund av trötthet, känner jag mig betydligt piggare och ser fram emot att åka till jobbet idag.

 

 

 

Broderiets kraft

Jag läser en artikel i the Guardian som handlar om broderiets ångestdämpande och lugnande kraft. I samband med första världskriget uppfanns arbetsterapin genom att läkare lät de mentalt skadade soldaterna brodera! Det visade sig vara ett effektivt sätt att få deras händer stadiga och lugna deras sinnen. Dessutom blev det en inkomstkälla för dem, och ett sätt att få tillbaka lite av sin självkänsla. Visst är det fantastiskt! Men jag är inte alls förvånad egentligen. Jag vet ju vad broderiet betyder för mig och för mitt välmående.

Det känns tomt när jag inte har något broderi på gång, men det är inte alltid jag har orken att påbörja ett nytt. Det krävs en hel del att bestämma vad jag ska brodera och att komponera mönstret. Om det finns ett påbörjat broderi som ligger och väntar på mig så kan jag sy några stygn även om jag inte är så pigg.

Litskudden är alltså klar, och så här blev den.Jag kommer att vara med på Morsdags-marknad 26 maj här i Upplands Väsby, på samma ställe som julmarknaden – Picchus café. Det ska bli kul, och nu ska jag koncentrera mig på några få saker. Jag har haft alldeles för mycket olika smycken, broderade saker och saker med tryck på bordet – det ser rörigt ut. De broderade börsarna gick bra på julmarknaden så det får det nog bli mer av.

Jag är fortfarande väldigt trött och känner mig faktiskt lite orolig för hur mycket jag ska hinna pigga på mig till nästa arbetsvecka.