Etikettarkiv: läsning

En bok i min smak!

Publicerat av
Svara

Jag har börjat läsa Niklas Rådströms nya bok Som har inget redan hänt. Jag kände direkt jag började läsa att det är en bok för mig, apropå det jag skrev häromdagen. Ett vackert omslag av författarens hustru Catharina Günther-Rådström, breda marginaler, favorittypsnitt (bodoni?) och fantastiskt vackert språk. Smaka på den här meningen:

En bok som kräver en omsorgsfull läsning av varje ord.

Andra stilistiska favoriter är Hjalmar Söderberg och Jane Austen. Inte samtida författare men med glasklart språkbruk som jag söker mig till. Kerstin Ekman, PO Enquist, Torgny Lindgren, Sara Lidman och Olof Lagercrantz är mer samtida mästare. Tre av dem från Västerbotten med ett omisskännligt dialektalt inslag i språket. Ett liksom strängt och precist språk; osentimentalt och poetiskt på samma gång.

Jag minns mycket väl när jag upptäckte att författare kan ha olika språk, som olika röster. Det var sommar, jag var 17 år och satt utomhus vid min mormor och morfars stuga och läste Erica Jongs Rädd att flyga som jag köpt på bokrean samma år. Jag hade varit en bokslukare i hela mitt liv, men mera tänkt att det var huruvida författaren hade en bra historia att berätta och gjorde det på ett bra sätt som avgjorde om det var en bra bok. Nu fick jag en insikt om vad författarens språkbruk betydde, om konsten att berätta historien genom språket.

De flesta har nog en eller två konst- och kulturformer som ligger en närmast om hjärtat. För mig är det tveklöst litteraturen. Musiken är också viktig, även om jag där är mindre nogräknad och kan bli förtjust i banaliteter. Samma sak med filmer tror jag, i alla fall innehållsmässigt. På senare år har förstås slöjd blivit allt viktigare för mig. Både som utövare och att ta del av.

Mina teaterbesök är få, av flera anledningar. Jag blev skrämd av ett par pjäser som ung (då jag var rädd för mycket). En av gångerna, när jag var omkring 25 år, fick jag ett ångestanfall mitt under en föreställning på Stockholm stadsteater. Panikslagen trängde jag mig fram genom stolsraden och störtade mot nödutgången, där en snäll scenarbetare såg hur det var fatt med mig, tog mig i handen och ledde mig igenom slingrande korridorer där rekvisita låg staplade längs väggarna. Hela tiden pratade han lugnande med mig, hela tiden höll han mig i handen. Efteråt kändes det som en dröm och jag glömmer aldrig känslan av att han inte tyckte att det var någon konstigt med mitt beteende. Att det hörde till hans jobb att leda ångestridna flickor ut från salongen!

Sen har jag väl varit snål också, tyckt att det kostat mycket, jag har varit sjuk av och till länge, det har varit krångligt att få barnvakt och så vidare. Kanske det kan bli bättring, för det vore ju roligt ändå.

På tisdag, mina vänner, då smäller det så håll utkik!

Tillägg, om läsning

Publicerat av
Svara

Jag glömde en av mina käpphästar om läsning, eller snarare om skrivande: jag blir otroligt irriterad när författaren inte litar på läsaren utan skriver en allt på näsan! Jag behöver inte alltid veta relationerna mellan alla människor i boken, jag behöver inte veta hur allt ser ut eller dess beskaffenhet. Jag vill att författaren ska GESTALTA istället för att beskriva.

En favoritmening jag lagt på minnet: ”I luften snö.” Jag fattar precis! Det är kallt, kanske det rent av snöar men det kan också vara den där känslan av att det snart kommer att snöa. Det sätter en stämning av temperatur men kanske även om sinnesstämning eller hur stämningen är i samhället. Håller något på att hända? (Jag ska leta fram var jag hittade meningen, kanske var det hos Anne Svärd.)

Ännu ett irritationsmoment är när en person i boken formulerar sig helt onaturligt för att jag ska förstå: ”Du kan väl ta med Lena, din syster.” Som om den som tilltalas inte vet vem Lena är! Men det är inte helt ovanligt i böcker med den typen av övertydliga formuleringar.

Jag vill vara medskapande och författaren måste bjuda in mig genom att utelämna! Använda språket som något annat än att tala om för mig vad som händer. Skildra, gestalta! Annars händer inget i mig när jag läser.

Vad läsning är för mig

Publicerat av
Svara

Min arbetsgrupp träffades (digitalt förstås!) i förra veckan för att samtala om läsning ur olika aspekter. En av frågorna vi skulle fundera på inför mötet var om vad läsning är för mig? Jag skrev ner några tankar inför mötet:

Bärare av texten är ointressant, även om jag personligen hellre läser på papper än skärm. Det är delvis en vanesak tror jag, men det har också att göra med den taktila känslan och inte minst det estetiska i en pappersbok. Omslaget, papperskvaliteten, typsnittet. Allra helst vill jag ha ganska breda marginaler på boksidorna och så ett vackert typsnitt. Att omsorg lagts ned även på formen.

Läsning för mig är framför allt text. Först och främst bokstäver på papper, skärm, vägg osv. Men även en ljudbok eller uppläsning av text är läsning, och även en muntlig berättelse. Här finns andra kvaliteter än i den tryckta boken, såsom uppläsarens röst och frasering, det vill säga användandet av pauser och melodi. Hur väl uppläsaren förstår det hen läser.

Centralt i läsandet är språkets skönhet, och en intressant historia ur någon aspekt som talar till mig. Det är nog alltid igenkänning även om berättelsen är långt från mitt liv och karaktärerna är olika mig. ”Det som botten i dig, är botten också i andra” (Gunnar Ekelöf)

Det värsta är när språket är banalt! En banal historia kan passera med ett bra språk (våra liv är väl ganska banala då och då!), men ett banalt språk kan aldrig rädda en bra historia! Med banal menar jag schablonmässig, slapp och själlös. Det behöver inte vara en komplicerad text rent tekniskt, men det ska finnas någonting där under texten som jag får plocka fram ur mig själv. Då känner jag boken inuti mig, och då är det som bäst!

Igår läste jag ut en bok som passar in på det mesta ovan, Doris Dahlins Skammens boning, en självbiografisk roman om hennes uppväxt i ett hem präglat av fattigdom och alkoholism. Att inte ha det andra har, såsom vattentoalett inomhus, rinnande vatten och pengar till aktiviteter. Att komma till skolan i urmodiga vuxenskor för att det inte finns pengar att köpa andra. Att mamma gömmer pengar för pappa så att han inte köper sprit för matpengarna, men så stjäl han ur barnets sparbössa och sedermera hennes studiebidrag.

Pappan är inte fysiskt våldsam men det är så väl skildrat hur präglat av våld hemmet ändå är. Flickan Doris försöker skydda mamma men det är ju klart att hon inte kan, och hon försöker avleda pappa när han ska ut i vedboden för att dricka. Hon tar på sig ett ansvar och en skuld som inget barn borde ens tänka på, och hon bryts långsamt men säkert ner tills hon upplever det som att hon inte finns mer, att hon dör.

Men det finns också ljusglimtar i form av snälla mostrar som hon träffar ibland, och som skickar presenter. Men vuxenhetens blinda ögon för barn som far illa gör mig illamående! Det psykiska våldet så oerhört väl skildrat! Hur hon i vuxen ålder drabbas av en välbekant skräck när en stor hund springer mot henne och hon inser att kroppen minns: ”I min kropp finns allt det jag glömt.”

En bok som gav tankar

Publicerat av
Svara

Häromdagen läste jag ut en bok som jag tyckte mycket om, Springa med åror av Cilla Naumann. Det var särskilt några formuleringar som träffade mig mitt i prick.

Till en del handlar boken om att bli mamma, och huvudpersonen är ensamstående med ett barn som inte är riktigt som alla andra. Här beskriver hon en insikt som överfaller huvudpersonen: att som förälder blir man två om sitt enda liv. Man är inte frånkopplad resten av världen längre. Ansvaret och allvaret är stort, vackert och också tungt.

De här meningarna känner jag också så oerhört väl igen mig i – lyckan över frigörelseprocessen! Jag har alltid tyckt att det är spännande och roligt att se hur barnen växer, hur de lär sig och hur de tar sig fram i världen. Som små är de så tydligt beroende av en som förälder, även om ”kan själv” är ett steg för att bli en egen person. Men även som unga vuxna finns behovet av föräldrarna påtagligt. Frigörelsen ter sig bara olika i olika åldrar. Det är häftigt att följa med!

Det här stycket handlar om något helt annat, men blev en så stark igenkänning att jag kippade efter andan! Att jag inte gör det jag vill, eller hur längre jag vill och så vidare, utan hela tiden (och då menar jag HELA tiden!) funderar på vad som förväntas av mig, vad som är lagom och RIMLIGT, att inte vänta tills någon säger till utan räkna ut hur jag BÖR göra och handla därefter. Det är svårt att förklara utan konkret exempel men det kan handla om hur lång tid jag tar på mig att göra saker. Någon slags social kontroll som är viktig för att få samhället att fungera, men det är något mera. Jag kan få höra efteråt att någon annan gjort på annat sätt, så som jag också velat men inte vågat, av ängslighet över att andra inte skulle tycka att det var RIMLIGT.

Äntligen en Pia-dag värd namnet!

Publicerat av
Svara

Min sista (förhoppningsvis) medicinska återhämtningsdag, aka Pia-dag, blev äntligen just det. Tack vare att familjen är i karantän kunde jag ju inte åka iväg på ärenden som fyllt mina andra onsdagar. Jag ville göra två saker: läsa länge utan avbrott och brodera. Och så blev det! Jag läste ut den ungerska författaren Magda Szabos bok Dörren (mycket läsvärd) och hann sitta i verkstan länge och brodera. Fint!

Ett nytt aber har dock dykt upp: jag har fått ett nytt slags eksem bakom ena örat och ner på halsen, ca 20×15 cm, och även ett område på ena axeln/ryggen ca 10×10 cm. Det är annorlunda än mina vanliga eksem, liksom små kullar som kliar. Jag har smörjt med kortisonsalva, och det har minskat en aning bakom örat men på ryggen har området blivit lite större. Jag ska prata med min läkare om det när jag har videomöte med honom på tisdag. Jag ska inte låta det gå för länge innan jag får hjälp den här gången!

I förra veckan fick jag helt oväntat ett blomsterbud med en bukett från förvaltningschefen på jobbet! Det var ett tack till alla inom förvaltningen för ”ett fantastiskt arbete under en extraordinär tid”. En jättefin gest, och inte mer än rätt. Tänk bara på vilken besparing det är att vi alla jobbar hemma: vi får ordna med eget kaffe, toalettpapper, utskrifter, lussebullar och pepparkakor! Jag kommer inte ihåg om vi brukar ha julkalas av något slag, jag har inte varit med på det i så fall. Men även den kostnaden sparas i så fall in i år.

Jag hade hoppats att jag skulle gå ner mycket mer i vikt under hösten än jag har. Jag vet inte varför det går så långsamt, men kanske beror det på mina mediciner, för jag följer min diet noggrant. Å andra sidan så är det ju ett jättebra resultat att ha gått ner 20 kg på 10 månader! Jag blir glad när jag ser en bild där det verkligen syns en skillnad. Det är bara att fortsätta, för jag har en hel del mer att gå ner innan jag är nöjd.

 

Vilar till humlesurr

Publicerat av
Svara

Jag bestämde i tisdags morse att jag behövde vila åtminstone en dag. Det blev två dagar utan att jobba, men idag har jag jobbat utan större krav på mig. Jag deltog inte i det möte jag hade inbokat, och såg till att vila mer än vanligt. Det gick bra – skönt. Men jag är fortfarande mycket tröttare och skörare än jag trodde att jag skulle vara efter semestern. Jag har bokat ett möte med psykologen och arbetsterapeuten på Stressmottagningen nästa fredag för att prata om hur det går för mig, eller rättare sagt vad jag ska göra nu när det INTE går så bra.

Istället för skogsbad har jag suttit alldeles invid blommorna, luktat på dem och lyssnat på humlorna. Det är framför allt axveronika och anisisop som doftar, och det är också de blommorna som humlorna verkar gilla bäst. Ja, och så lavendeln förstås.

Jag såg som mest 13 humlor samtidigt på en växt, och de bryr sig inte alls om att jag är närgången, de är fullt upptagna med sitt. Det kom en stor nässelfjäril flygande också, och de fjärilar jag sett i år kan räknas på ena handens fingrar så det kändes fint. Den gillade också axveronika. Kanske den insåg vilken snygg färgkombination de utgjorde!

Jag blev verkligen orolig att jag inte skulle orka läsa, inte orka koncentrera mig på läsningen. Tack och lov gick det bra, och jag insåg att en bok ger väldigt få yttre intryck till skillnad från en film eller radioprogram. Jag har mycket stort behov av tystnad nu.

 

Experiment

Publicerat av
Svara

Jag har haft en skön helg med mycket läsning i trädgården. Det surrar omkring mig där jag sitter, av alla bin och humlor! Det har blivit flera böcker om gravt dysfunktionella familjer i norr på sistone, så jag valde en helt annan typ av bok idag, för att bryta av, och nu ska jag läsa en bok av Elin Olofsson från (nästan) mina hemtrakter i Jämtland.

Jag älskar frukt och har ätit väldiga mängder i sommar. Nektariner har varit en stor favorit nu och jag hittade helt fantastiska stora (och dyra) nektariner på Ica som jag förlorat mig i. Men jag fick plötsligt för mig att jag sett något om fruktsocker och WED/RLS och bestämde mig från att avhålla mig från frukt idag. Det var inte lätt men jag var ståndaktig, och faktum är att jag har betydligt mindre symptom idag. Det är förstås omöjligt att veta efter bara en dag, men jag ska fortsätta att testa i morgon också. Vad det än är som gjort att jag mår bättre så är det mer än välkommet, för det har varit väldigt jobbigt den senaste tiden.

 

Första jobbdagarna

Publicerat av
Svara

Jag inledde första dagen åter på jobbet med en promenad, precis som jag gjorde i våras och på försommaren. (Det har blivit lite si och så med det under semestern.) Jag satte mig vid datorn i sovrummet och öppnade e-posten. Eftersom jag gick tidigt på semester i förhållande till de flesta andra i min enhet, så fanns det många mejl att ta del av. Jag bestämde mig för att beta av dem lite i taget. Det dröjer ändå innan alla kollegor är på plats igen.

Jag gjorde också ett schema för min arbetsdag med inbokade pauser av olika längd, lik som innan semestern. Jag la också in påminnelser i mobilen så att jag inte skulle glömma bort tiden. Det funkade bra och jag körde ett pass Asahi i en av pauserna, i de andra la jag mig på sängen och blundade. I den längre pausen sov jag lite.

Jobbdagen avslutades med ett mycket fint webbsamtal med en kollega. Vi samtalade om vår sommarläsning och för en gångs skull hade jag ju läst böcker! Jag höll just på med Stål av Silvia Avallone, som jag funderade på att sluta att läsa. Den gav mig inget tyckte jag. Men när vi pratat om den så gav jag den en ny chans, och den tog sig verkligen, och när jag läste ut den i morse så konstaterade jag att det var ännu en fin läsupplevelse! Så bra att prata om det lästa! Som en flicka i den engelske läspedagogen Aidan Chambers bok säger: ”vi vet inte vad vi tycker om en bok förrän vi har pratat om den”!

Men sen gick ridån ner för mig. Jag var så trött den eftermiddagen att jag först bara satt utan att ta mig för någonting. Jag sov en timme eller så, och sedan tittade jag lite halvt oengagerat på ett tv-program. Lite rädd blev jag allt, rädd att resten av veckan skulle bli likadan. Men de andra två dagarna har gått bra. Jag har orkat läsa och göra det jag brukar.

Jag håller på att benar upp vad jag ska jobba med i höst, och se så att det blir lagom mycket. För min del skulle det passa bra att jobba hemifrån ett bra tag till.

Boklycka

Publicerat av
Svara

Jag har under de åren jag inte kunnat läsa sett en del boktips som vänner lagt upp på Facebook. Nu när jag kommit igång igen så skulle jag vilja liksom läsa ikapp sådant som varit riktigt bra. Jag skickade ut en fråga till mina vänner på Facebook och fick många intressanta tips. Jag har lagt allt jag vill läsa i min minneslista på mitt lokala bibliotek – en så finurlig funktion på bibliotekets hemsida!

I tisdags åkte jag in till stan för att fika med min mamma och hennes man på deras bakgård. Jag passade också på att gå på Stadsmissionen som ligger i nästa kvarter, och jag höll knappt på att ta mig därifrån! Böckerna var riktigt välordnade där, och jag letade runt efter titlar jag har på min lista, men också efter böcker jag läst som jag vill ha i bokhyllan hemma. Även om jag inte tror att jag kommer att läsa om dem, så tycker jag mycket om att se dem och minnas känslan jag hade när jag läste dem! Jag utlovade en bild på bokhyllan efter målning och här kommer den. Vi har en hel del böcker på andra ställen också, men det mesta av skönlitteraturen finns här i alla fall. Det blev väldigt bra med den antracitgrå färgen bakom böckerna.

Jag gick ut från Stadsmissionen med tolv böcker: fem inbundna och sju pocket för 290 kr! Vilket fynd! Tre hade jag läst och ville äga själv, resten är ser jag fram emot med spänning att läsa. Och när jag gick trottoaren fram med min tunga kasse så fylldes jag av en stark lyckokänsla, starkare än jag känt på mycket länge! Det var en rent fysisk upplevelse i kroppen, en boklycka!


En aning bättre

Publicerat av
2

När jag skrev senast höll jag på att bli tokig av WED/RLS som blivit värre. Redan dagen efter var det aningen bättre och har fortsatt så. Det är fortfarande värre än vanligt men lite mer hanterbart och inte så utmattande. 
För några dagar sedan satt jag i verkstan för första gången på ett tag. Jag har tidigare sytt om en av min mans avlagda linneskjortor till en liten jacka till mig. Klippt av ärmarna då de är trekvartslånga och kantat med en band med pärlor. Jag broderade också en liten blomsterslinga på den och satte på ett par trekantiga knappar som dekoration. Jag har en tid funderat på att sy sashikostygn på den, och det var det jag påbörjade häromdagen. Inget att visa ännu men så småningom blir det en bild här.

Jag har flera idéer som jag tänker mycket på, både silver och broderi, men det kräver ett lugn som jag inte har just nu.

Men läslusten (eller läshungern!) håller i sig! Jag håller på i del två av Karin Smirnoffs romaner om janakippo och är helt tagen – så stark berättelse och så häftigt språk! Den första lånade jag på biblioteket, men del två är det kö på så jag läser den digitalt (via Nextory som jag har gratis ett tag genom Viktväktarna). Del tre är jag näst i tur på på bibblan så den får jag nog snart. Jag föredrar verkligen att läsa pappersbok men nöden har ingen lag, och fördelen med att läsa digitalt är att jag får böckerna direkt.

Jag har påbörjat ett par böcker som jag inte riktig fallit för, och då märker jag att de blir liggande så att jag inte läser alls. Det har jag inte tid och lust med så de böckerna släpper jag helt enkelt! Man måste givetvis inte läsa ut allt man påbörjat – det finns fler böcker än jag hinner läsa ändå!

Om tre dagar åker jag till min systers stuga i Söderhamns skärgård, och SOM jag längtar!