Häromdagen hade DN en artikel om lycka och lyckoforskning. Sökandet efter lyckan och vad lycka egentligen är har funnits sedan Aristoteles, så trots att det kan kännas som ett nutidstecken och i-landsproblem så är det tankar som upptagit filosofer sedan antiken.
Flera framgångsfaktorer radades upp, bland annat att leva i ett bra land, att ha ett rikt socialt liv och att ha pengar. Men intressantast är kanske ändå att det sätt varpå vi möter motgångar tillmäts stor vikt. Det är ju dessutom något vi kan ändra på, även om vi kan behöva hjälp med det av en terapeut.
En ledande forskare i ämnet, Sonja Lyubomirsky, citeras i artikeln. Hon har skrivit boken Lyckans verktyg och definierar lycka som att leva ett förnöjsamt liv. Det låter väldigt trevligt tycker jag. Det innebär ju också att inte jaga efter mer än man behöver och att kunna se det man har istället för det man inte har (och inte heller saknar förrän man ser att någon annan har det!). Men om alla var nöjda skulle vi aldrig ens kommit på hjulet. Utveckling och förnöjsamhet går väl inte hand i hand?
Sonja L menar att vår känsla av lycka är 50 % gener, 10 % levnadsomständigheter (om basbehoven är tillgodosedda) och 40 % beteende. Hennes tips är att ta vara på de små stunderna av förnöjsamhet som nästan alltid finns i vardagen, och hålla kvar dem. Det är inte intensiteten av lycka som får oss att må bra utan frekvensen, hur ofta vi upplever lycka.
Det här ligger ju i linje med mindfulness och fånga dagen och hela det slitna tugget. Men det måste ju finnas något mer! Jag tänker på den forskning som visar att vi mår bäst av att göra bra saker för andra. Lycka är förstås något man känner själv, men den är ju inte begränsad till oss själva. Den är ju i relation till något. Jag kanske bara snurrar till det.
Jag har tidigare skrivit om att jag känner mig känslomässigt avtrubbad av min medicin. Man skulle kunna tro att jag skulle bli en skitstövel och inte bry mig om andra, men kanske är det så att mitt beteende sitter så djupt rotat efter 50 års erfarenheter så jag vet hur jag ska reagera på glada och ledsamma nyheter, på otroliga och förvånande upptäckter och annat som väcker känslor – vanligtvis. Jag hör om någons mamma som är svårt sjuk och reagerar som jag ”borde” med deltagande och bestörtning. Men det är rent intellektuellt, jag känner inget. Jag skrattar lika mycket nu som tidigare åt skämt och knasiga youtube-klipp, men det är inte samma sak. Den enda känslan jag känner riktigt är förtvivlan över sakernas tillstånd, för mig – inte för människorna i Aleppo.
Hur hänger det här ihop med lycka då? Kanske just det där med känslor. Känner jag de där stunderna av förnöjsamhet i vardagen? Ja, det gör jag ibland. Senast igår kväll när hela familjen hängde och smågnabbades i köket. Ett mycket sällsynt och speciellt tillstånd i vårt hem. Det kändes nästan som om att vi var en vanlig familj.
