Mod och tålamod, och så tillit.

Publicerat 4 juni, 2016 av Pia Borrman

Igår kväll pratade jag en stund med min mammas man Daniel om det jag skriver på bloggen. Han gav mig orden MOD och TÅLAMOD som en slags handtag att hålla mig i när det svajar. Det är väldigt bra, och jag vill lägga till TILLIT. Alla tre måste komma från mig själv, men tilliten handlar även om andra. Att hysa tillit till att saker ordnar sig, att jag kan få hjälp av andra och inte behöver göra allt själv – det kan ordna sig även om jag inte orkar göra allt. Men också tillit till mig själv. Att jag fixar det! Och här kommer modet in. Likväl som jag slagit fast att det inte stämmer att jag inte är så stark (som jag skrev om här), så slår jag nu fast att jag är modig. En känd devis säger att det inte är någon konst att vara modig om man inte är rädd. Men jag är rädd för många saker, men har jobbat med mina rädslor och de har blivit betydligt mindre och påverkar inte mitt dagliga liv på samma sätt som längre tillbaka. Det krävdes mod att konfrontera rädslor och svarta tankar och känslor! Jag hade det modet och jag känner en styrka inom mig när jag tänker på det.

Tålamod. Det är svårt. Det handlar väl om att låta saker ta sin tid. Jag är till naturen snabb, jag gör saker snabbt och jag får saker gjorda som jag föresätter mig. Det betyder inte att jag inte har tålamod att jobba långsiktigt. Och kanske kan jag jobba upp tålamodet än mer genom mitt handarbete. En del av sakerna jag gör går snabbt och det är kul, men många saker tar verkligen sin tid och det är en tillfredsställelse i sig att se arbetet växa fram.

Igår kväll tittade vi på den här tavlan. Den fick vår son av sin mormor och Daniel på namngivningen.

”Jag gillar verkligen den här” sa Daniel ”det liksom svajar och försöker balansera och så finns de där röda punkterna där som stadig botten”.

”Mod och tålamod” sa jag.

”Exakt!” sa Daniel.

”Jag vill lägga till en röd prick” sa jag. ”Tillit.”

Så mycket att tänka på!

Publicerat 30 maj, 2016 av Pia Borrman

Det är så mycket att tänka på, förhållningssätt för att orka och bli frisk. De flesta är så självklara, men inte förrän man kommer på dem. Några av dem skrev jag om tidigare, till exempel att värna återhämtningen. En annan jag nyss formulerat är att jag faktiskt inte kan ta igen allt det jag inte hunnit och orkat. De bra dagarna är det lätt att försöka göra det. Jag blir alldeles trött när jag tänker på det. Så förbaskat svårt! Att inte göra för mycket när det känns som att det går. För att det går egentligen inte, att inse det.

En sak jag blir så glad av är allt som blommar just nu! Syren, rönn, äppelträd och massor av andra träd och buskar. Såna som enbart är gröna resten av sommaren.

Någonsin?

Publicerat 22 maj, 2016 av Pia Borrman

Svara

Bara allt ordnar sig kan mitt tillfrisknande komma igång sa psykologen. Kommer det någonsin att ordna sig då? Ibland känns det hopplöst och som en evig ökenvandring.

Kastanj vid Sophiahemmet

Lärdomar

Publicerat 15 maj, 2016 av Pia Borrman

Svara

I bloggens programförklaring vill jag minnas att jag skrev något om att jag skulle skriva om lärdomar jag fått genom åren. Häromdagen hittade jag ett papper jag skrev för några år sedan, med en del påminnelser till mig själv. Rubriken är ”Att jobba och må bra” men det mesta som där står kan lika gärna handla om att leva om må bra.

Här kommer några i kortform:

småbarnsföräldrar är inte fullvärdig arbetskraft och SKA inte vara det
det farliga är inte stressen utan bristen på återhämtning
nåndag – den åttonde dagen i veckan, då man ska göra DET
bestäm dig för vad du vill göra och prioritera i livet, har du drömmar, hur ser ditt ideala liv ut, vad gör dig glad, gör du de sakerna?
Skriv ner 30 saker du tycker om att göra, ringa in 5 av dem som du vill göra mer av – när ska du börja?
vad driver dig?
vad oroar dig? Ta reda på så mycket som möjligt om det.
hitta din svaga punkt – varför är det svårt att säga nej?
prioritera betyder både att välja och att välja bort
var nöjd med det du gör, uppmuntra dig själv
gör inte allt perfekt, överprestera inte, gör saker tillräckligt bra
hitta RÄTT ambitioner – inte ta bort dem
slarvråd: många problem löser sig själva, strunta i direktiv uppifrån – vänta på påminnelsen
tänk att ”när jag blir gammal då ska jag inte behöva ångra det jag INTE gjort, och INTE behöva gräma mig över allt kul jag skulle ha gjort om jag inte varit så upptagen av vad andra tänker om mig”
ändra saker lite i sänder
försök ge dig utrymme och marginaler
värna omställningstiden

En del av dessa punkter kan te sig både enkla och klyschiga, men de tål att funderas över allihop. Till exempel det där med att hitta RÄTT ambitioner, inte ta bort dem. Det var en insikt som var viktig för mig. Jag kände mig ledsen över att min ambitiösa sida skulle behöva kuvas under resten av mitt liv. Mitt driv och utvecklingslusta var ju en jätteviktig del av mig! Men en terapeut sa att ”du kan ju inte göra om dig, du får hitta ett annat sätt bara”.

Det var den första KBT-terapeut jag gick hos för drygt tio år sedan. Hon lärde mig också det viktiga frågorna:

vad är det värsta som kan hända i den här situationen?
hur sannolikt är det att det kommer att inträffa?
är det något jag kan påverka?

En mer vardaglig situation kan vara när man står på pendeltågsperrongen och tåget är gravt försenat. Som vanligt är informationen bristfällig och man har ingen aning om när man kommer att komma till jobbet/tandläkaren/träningen. Det värsta som kan hända är att man blir försenad till jobbet/får boka om tandläkartiden/missar träningen. Sannolikheten är ganska stor, men möjligheten att påverka tågets punktlighet är obefintlig. Däremot kan man välja att antingen hitta annan resväg (buss eller taxi) eller ringa till jobbet/tandläkaren och säga att jag blir sen samt slå sig ner någonstans med en god bok och vänta. Istället för att stressa upp sig och få en hjärnblödning.

”Vi vill fortfarande leva”

Publicerat 6 maj, 2016 av Pia Borrman

Jag lyssande på ett radioprogram om Alice Miller, psykoanalytiker vars böcker om barndomens betydelse lästs av många världen över. Det var den fantastiska radiojournalisten Ylva Mårtens som gjort programmet, ständigt på barnens sida. Jag fastnade för något idéhistorikern och psykoanalytikern Per Magnus Johansson sa i programmet:

”Att dela utsattheten som vi alla på ett eller annat sätt har, är också en stor mänsklig tillgång. Det skapar gemenskap. Men det skapar också gemenskap om utsattheten inte bara leder till aggressivitet och kverulerande, utan att man ser att vi fortfarande är med i livet, vi har fortfarande saker att göra i livet, vi vill fortfarande leva.”

Jag skrev i ett tidigare inlägg:

”Jag har fått så mycket tillbaka av att vara öppen med hur jag mår. Förståelse förstås, inte minst viktigt, men flera vänner har också öppnat sig för mig och delat med sig av sina upplevelser och känslor, vilket lett till fina samtal som berikar, bidrar till reflektion och får mig att utvecklas.”

Jag blev väldigt berörd av vad Per Magnus Johansson sa. Vi kan (bör) dela med oss om hur vi mår, det kan skapa en känsla av att inte vara ensam. Även om vi har olika berättelser och reagerat olika på vad vi varit med om så finns en gemensam nämnare. Men hur han också ser hur vi inte stannar i känslan, utan med hjälp av andra också kan se framåt. Att vi har mycket kvar i livet, att vi ÄR i livet.

För mig handlar det om acceptans som jag skrev om förut. Att inte gräva ner sig i det som varit, eller den känslan och mående som det medfört. Att utan att vare sig förneka eller trycka undan känslan ändå komma vidare i livet. Ta små små steg i den riktning jag vill. Stora kliv klarar jag inte, men att bara ta ett steg åt det håll jag önskar är en vinst. Kanske kan jag ta ännu ett steg en annan dag. Kanske jag aldrig kommer hela vägen, men jag mår förmodligen betydligt bättre.

En enkel bild av hur det kan fungera: jag vill komma i form och orka mer rent fysiskt. Målet är att springa ett lopp, men dit är det långt. Det kan kännas omöjligt, att det bara är att ge upp innan jag ens börjat. Men jag kan också se det som att varje steg på väg mot målet är en liten vinst. ”Jag gick en rask promenad idag, blev lite svettig och pulsen ökade. Bra! Jag gör om det i morgon, kanske kan jag gå ännu lite längre.” Ett annat sätt att göra det skulle kunna vara att jag ger mig ut i spåret, fast beslutsam att ta mig runt femkilometersspåret men kroknar efter 700 meter. Känslan av misslyckande kommer som ett brev på posten, och sannolikheten att jag springer igen den närmaste tiden är nog tämligen minimal. Det handlar om att vara snäll och tillåtande mot sig själv, och utgå ifrån där jag är NU.

Några har delat med sig av sina tankar och känslor här i bloggen. Jag är så tacksam för att ta del av era upplevelser, tack!

Rädd för att bli rädd

Publicerat 3 maj, 2016 av Pia Borrman

För 3-4 år sedan pratade jag mycket med min terapeut om rädsla. Jag hade många rädslor och hade funderat en tid på om det var bra eller inte att tänka på dem. Skulle jag förstora dem om de fick komma ut i ljuset? Egentligen borde jag vetat svaret på frågan. Alla känslor man tränger undan har en tendens att komma tillbaka sjufalt så småningom, och då i form av ångest som är svårare att handskas med.

Tillsammans med terapeuten gick jag igenom rädslorna en efter en. Funderade på sannolikheten för att det jag var rädd för skulle inträffa. Har det hänt förut? Någonsin? Varit ens nära att hända? Vi pratade om vad som händer om man ständigt undviker det man är rädd för, och hur man kan tänka sig igenom rädslan. Tanken är en stark kraft, men den kan fungera åt båda hållen. Det är ju oftast i tankarna rädslan sitter, inte i verkligheten.

Jag berättade för terapeuten om att jag tidigare haft en panisk skräck att åka tunnelbana ensam, en skräck jag kom över genom att på egen hand börja träna på det. Jag vet inte varför denna skräck kom över mig plötsligt en dag för omkring 20 år sedan, men jag minns när. Tåget skulle strax komma in på stationen Östermalmstorg men stannade i tunneln, så där som händer ibland. Plötsligt, från ingenstans, kom paniken. Tänk om det börjar brinna! Tänk om vi blir fast här! Stunden varade inte länge och jag kunde vackla ut ur vagnen. Jag försökte åka tunnelbana ett par gånger strax efter händelsen, men slängde mig ut precis innan dörrarna gick igen. Stod darrande på perrongen och tänkte ALDRIG.

Efter den incidenten ägnade jag mycket tid åt att hitta alternativa vägar till platser dit jag behövde ta mig. Detta var innan de appar fanns där man skriver in vart man ska och får förslag, men jag kunde hitta omvägar med buss som ofta tog någon halvtimme extra. Jag kom fram, utan att åka tunnelbana! Att åka tunnelbana tillsammans med någon annan gick däremot bra, även om jag inte var riktigt kompis med tunnlarna.

Samtidigt visste jag ju att det var ohållbart. Jag ville bli av med rädslan. Det här är en stark sida hos mig som ofta blir en svaghet. Jag kan sätta mig något i sinnet och genomdriva det, men ibland får det stora konsekvenser för min hälsa. Den här gången var det däremot något positivt.

Jag gick tillväga så att jag såg till att ha min syster eller min man i telefonen, så att jag hade sällskap. Så tittade jag mig runt i vagnen, vem skulle jag be om hjälp om tåget stannar i en tunnel och jag fick panik? Vem kunde jag säga till att ”jag börjar få panik men det skulle underlätta om jag får prata med dig”? På så sätt åkte jag till slut en station, och sedan flera stationer. Det tog tid men det gick! Länge fick jag dra djupt efter andan och stålsätta mig innan jag klev in i tunnelbanevagnen. Det är inte länge sedan jag automatiskt letade runt bland medpassagerarna efter den person som jag skulle prata med om vi stannade i en tunnel. Men numera slår det mig med ojämna mellanrum att JAG KAN ÅKA TUNNELBANA ENSAM! Det är en segerkänsla.

Jag berättade om detta för terapeuten som blev imponerad men också menade att det är just detta som är strategin: att utsätta sig för rädslan i små små doser som ökas successivt.

En annan strategi är att ta fram rädslan och titta på den. Ett exempel är att jag kunde få jobbiga tankar när jag åkte buss till jobbet, tankar om att jag skulle kräkas eller göra på mig. Till saken hör att bussen går på motorvägen och det är långt mellan hållplatserna, och den kan inte stanna om jag skulle vilja kliva av. Terapeuten och jag pratade om känslan. Jag fick med mig hjälpsamma tankar som att det aldrig hänt mig förut och att det inte finns någon anledning till att det skulle hända nu. Det låter enkelt och är väl det egentligen också. Och grejen är att det funkar! VARFÖR jag tänker så här kan jag fundera på, men det räcker att veta hur jag ska bli av med tankarna som begränsar mig.

Det var bara ett exempel på alla rädslor vi tog fram i ljuset och som kanske inte direkt sprack som ett troll i solskenet, men åtminstone förminskades till hanterbar storlek.

Efter all den ångest jag hade i 25-årsåldern och som jag skrev om i ett tidigare inlägg, insåg jag att jag var rädd för att bli rädd. Men den största insikten var ändå att eftersom jag klarade mig igenom den perioden med livet i behåll så klarar jag ALLT!

Dagens inköp

Publicerat 29 april, 2016 av Pia Borrman

Svara

Jag tog en sväng förbi Ohlssons tyger på Sveavägen idag. Väl där kunde jag inte riktigt hejda mig, det blev en del band, snoddar, garn och tyg. Jag kanske inte var dagens mest populära kund hos vare sig personal eller de andra kunderna när jag kom fram till kassan och ville ha 2 dm av tre olika organzatyger, 1/2 meter av två olika band, 2 meter spets, en meter av två olika snoddar (silver och guld – måste ha!), en docka garn, resten av rullen av resårband (4,45 m) och fem meter svart bomullstyg. För att inte tala om alla jag höll på att slå omkull där jag släpade omkring allting i butiken i hungrig spaning efter mer. Tyvärr glömde jag att visa mitt medlemskort i föreningen Skapande broderi så jag missade medlemsrabatten.

Det hade sitt pris, jag var väldigt trött när jag väl kom hem. Men ingenting kunde få mig piggare än lunch, kaffe och så ett par timmar i verkstan med alla nya grejer! Här är ett armband eller möjligen en pulsvärmare (men då måste jag göra en till) jag gjorde idag. Vadmal, nya spetsen, nya bandet och pärlor (som syns dåligt på bilden). Och så en fin gammal pärlemoknapp.

Att lära om och sluta kämpa

Publicerat 27 april, 2016 av Pia Borrman

Häromdagen skulle jag precis skriva något om att ”kämpa på” i ett mejl, när det slog mig att det är ju just det jag INTE ska göra! Men det är det jag och många med mig är programmerade att göra. Kämpa på när det tar emot, när omgivningen inte fattar vilken hjälp familjen behöver, när det känns som att allt rasar om inte jag kämpar mer än jag orkar. Kämpa emot känslan att jag bara vill lägga mig ner och inte resa mig igen.

För några år sedan upptäckte min husläkare att jag hade alldeles för högt blodtryck. Det tog tid att hitta rätt medicinering innan trycket hamnade på en bra nivå. Under den tiden var jag på ett akutbesök på vårdcentralen hos en annan läkare. Jag bad då att få ta ett blodtryck när jag ändå var där och läkaren bad en sjuksköterska göra det. Det visade sig ligga väldig högt och sjuksköterskan blev orolig och sa att hon skulle gå och prata med doktorn. När hon gått satt jag och fantiserade om att det skulle komma några snälla människor med en bår, lägga mig på den och säga med milda röster att ”nu ska du få följa med oss till ett vilohem för mammor som kämpat för länge”. Jag var helt slut, men kunde ändå inte säga det. Inte sätta ner foten för mig själv och säga att nu orkar jag inte mer. Jag ville att någon annan skulle göra det, men ingen gjorde det så jag kämpade på.

En vän skickade den här artikeln till mig. ”Utmattning drabbar de starka och omtänksamma säger forskare”. Min källkritiska inre bibliotekarie undrar lite över vilka ”experterna” och ”forskarna” är, men å andra sidan känner jag igen detta bara alltför väl från annat jag läst och från mitt eget liv.

Några citat från artikeln: ”Det krävs en stark person för att pressa sig så hårt så länge.” ”Man tar inte hänsyn till sina egna problem, behov eller känslor och blir helt utmattad psykiskt.” ”Har inte kunna säga nej till andra.” ”Medan deprimerade människor ger upp helt när de känner sig övermannade, så brukar de med utmattningssyndrom bara bli frustrerade och arga på livet – och försöka fortsätta kämpa sig förbi det, även fast deras kropp egentligen inte orkar.”

Och slutligen: ”Lösningen är att fokusera på sig själv. Det kan låta enkelt för en frisk person, men att lägga sin energi på att ta hand om sig själv är både väldigt svårt och väldigt viktigt om du har utmattningssyndrom. Prioritera ditt eget välmående och fyll på dina inre resurser. Lär dig att sätta gränser, att säga nej, och att våga be om hjälp. Och jobba på att sova ordentligt – det är det viktigaste för att kunna påbörja en avstressning.”

Det här sista lärde mig en psykolog i somras. Att det är tid för mig nu. Och med välkänd kämpaglöd har jag tagit mig an det! Ironiskt men faktiskt mår jag superbra av att skriva, brodera, göra smycken och skriva kalligrafi. Det är ju ingen som helst press eller prestation inför någon annan, bara inför mig själv och jag är snäll – Heja mig!

Vilodag

Publicerat 24 april, 2016 av Pia Borrman

Så skönt att inte ha några måsten eller inbokade saker att göra! Jag är jättetrött och har inte gjort många knop idag. Jag är ju en inbiten tv-serie-knarkare men sedan broderiet och smyckestillverkningen kom in i mitt liv har jag inte ro att titta i timmar i sträck längre. Men idag har jag faktiskt legat och slötittat på en film eftersom jag fick ont armarna (båda!), troligen efter 5 timmars broderande igår. Jag hann göra en burk i morse i alla fall.

Ett steg tillbaka

Publicerat 22 april, 2016 av Pia Borrman

Svara

Jag tog ett tillfälligt steg tillbaka idag. Skulle egentligen på en intressant fortbildnings- och nätverksdag tillsammans med min fina kollega S men kände igårkväll att jag inte orkade tänka tanken. Då kändes det bra att kunna besluta mig för att stanna hemma. Jag hade tänkt jobba hemma men jag är så trött idag så jag tar det som en kompledig dag. Jag ligger på plus sedan förr.

Två gånger idag har jag gått och lagt mig för att vila, men får ge upp eftersom det rycker och pirrar så i benen. Jag har ännu en period med RLS/WED hela dagarna, inte bara på kvällarna, och det är förjävligt.

Följde min man och handlade lite mat idag för att komma ut. En sorgsen känsla kom över mig när jag letade efter tunnbröd och insåg hur långsamt jag gick och hur svårt jag hade att fokusera på var tunnbrödet fanns i affären. Min självbild är att jag är snabb i både tanke och handling.

Flotte Bonnorn sommaren 2015

Jag hittar en anteckning jag gjorde för några år sedan. Den är troligen skriven efter ett besök hos terapeuten, och handlar om att låta känslorna av sorg, ilska och hopplöshet få ta plats. Inte tränga undan dem för de kommer förr eller senare att komma ikapp mig. Det viktiga är att inte fastna i känslorna, utan också kunna se det som är bra. Även det som VARIT bra, även under den jobbiga tiden. ”Kunna ta till vara NÄR det är bra” står det. Även när jag stod mitt i stormen och kaoset fanns bra saker, men det är inte helt lätt att vare sig se dem eller orka ta dem tillvara.