Nu har jag jobbat 50 % i en och en halv vecka. Jag säger hela tiden att det går bra, och det gör det ju så tillvida att jag orkar vara igång på halvtid. Men jag blir alltmer frustrerad över att jag är så långsam och inte får så mycket gjort som jag brukar när jag är frisk.
Ja, det var bra att skriva ner det där, för det är ju absurt. Jag ser det nu. Om jag kunde göra lika mycket när jag är sjuk som när jag är frisk så vore jag väl inte sjuk? Det är den där luriga acceptansen igen. Acceptera att det inte blir lika mycket gjort. Att jag inte kan göra allting. Att det får vänta. Att det kan vara gott nog att vara på jobbet och göra en del i alla fall. Jag märker ju att mina fina arbetskamrater är glada att jag överhuvudtaget är där, och flera har sagt det till mig. De kanske har större tålamod med mig än jag har!
Bonnorn i Söderhamns skärgård
Jag pratade med min goda vän E idag igen. Hon hade fått en träspatel av sin terapeut för att ha i fickan som en påminnelse. Hon har en tendens att så fort hon samlat på sig lite energi och så att säga kommit en bit in på spateln, bort från kanten hon brukar trilla över, så gör hon en massa saker för att förbruka den energin och så ramlar hon igen. Nu ska hon med spateln som en tankemodell försöka hushålla med sig själv. Låta sig vila i känslan av att ha lite uppsamlad energi. Tids nog kommer en dag då den behövs.
Det hon behöver är att kunna tillåta sig själv att inte vara sitt bästa arbets-jag under sin rehabilitering. Just den delen ska jag ta till mig. Vara snäll mot mig.
Jag har sedan några år en lapp vid min arbetsplats som jag skrivit till mig själv: Tänk så mycket jag hinner! står det på den. En uppmaning att se glaset som halvfullt, att inte bara se det jag INTE gör.
Min företrädare på tjänsten brukade säga att ”allt återstår att göra”. Men det är ju inte sant! Vi gör ju massor av bra saker hela tiden! Saker som betyder något, saker som gör skillnad. Vi måste se dem!
