Igår fick jag syn på min gräns. Det har gått så bra att arbeta som jag gör nu, men igår hade jag först medarbetarsamtal med min chef och sedan ett möte med en kollega. Båda mycket trevliga möten utan press men ändå uppenbarligen tröttande för min stackars hjärna.

På hemvägen gick jag in en sväng på Mickes jobb när jag väntade på bussen. Då föll Tröttheten över mig. Jag hade hållit mig uppe tills jag var i trygghet. Det blev inte mer dramatiskt än så men jag fick en tankeställare, och fick lägga mig i soffan ett tag när jag kom hem. Försökte sova lite men var för pirrig i benen för att kunna slappna av. Min RLS/WED (restless legs som numera heter Willis-Ekboms disease) har blivit värre de sista veckorna och spökar även dagtid ibland. Stress påverkar intensiteten så kanske det har att göra med att jag börjat jobba. Men jag orkade gå iväg på yogan på kvällen i alla fall. Jag visste ju att det skulle vara bra för mig, men var först osäker på om jag skulle orka ta mig dit.

Idag ska jag till Naprapathögskolans elevklinik igen för att få massage på rygg och nacke. Det kommer att kännas bra (jag höll på att säga skönt, men det gör ju ganska ont egentligen!).