Etikettarkiv: medicin

WED/RLS

Publicerat av
Svara

Om jag fick välja bort en av mina olika diagnoser och besvär så skulle det vara WED/RLS, denna skitsjukdom som jag är så innerligt trött på!

Om jag inte hade den skulle jag kunna slappna av betydligt bättre vilket troligen skulle påverka även utmattningsyndromet. Det är oerhört nedbrytande för psyket att ha detta obehag i benen nästan jämt, och att det händer ofta att jag känner det i mer eller mindre hela kroppen. Ryckningarna är mer sporadiska – vissa dagar har jag inga alls. En stor tur i oturen är att jag åtminstone inte har värk som många med sjukdomen har.

Här är en kort film om sjukdomen som patientföreningen gjort. Jag har fått mycket hjälp av föreningen som har massor av kunskap som de flesta läkare inte har.

Sömnen igen

Publicerat av
Svara

Jag har tidigare haft svårt med sömnen. Jag hade periodvis svårt att somna men framför allt så vaknade jag flera gånger varje natt, och blev väldigt trött på dagarna. Jag fick då Oxascand att ta till natten av min läkare. Det är en lugnande och ångestdämpande medicin, och sedan jag började med den har jag i regel sovit ganska bra.

Tills nu.

Den senaste veckan har jag åter börjat vakna flera gånger på nätterna. I natt sov jag inte många timmar. Jag låg vaken länge mellan de korta stunder jag lyckades somna om. Tog en kort stunds sovmorgon och var ganska groggy när jag gav mig iväg till jobbet.

För knappt en vecka sedan ökade jag på dosen av Sertralin som är antidepressiv medicin. Jag gick upp ett snäpp i dos, och jag vet att en vanlig biverkan är att till en början må sämre i det man vill må bättre. De senaste dagarna har jag mått sämre på ett sätt jag har upplevt som väldigt jobbigt, och jag bestämde mig för att gå tillbaka till den dos jag hade tidigare. Nu när jag läser på om biverkningar står det att sömnlöshet är vanligt, liksom illamående, yrsel och muntorrhet vilket jag redan visste och känner igen. Kanske kan den senaste veckans sömnproblem bero på medicinen? Det vore ju välsignat!

Det har varit tunga dagar med ännu mindre energi än den lilla jag har i vanliga fall. Till det ökad ångest men framför allt starkare känslor av obehag och hopplöshet.

Snöiga tulpaner!

Snöiga tulpaner!

Ikväll började yogan igen efter två veckors uppehåll. Det kändes väldigt bra, och jag promenerade hem i en kall men underbar aprilkväll. Fågelsång och massor av vårblommor i trädgårdarna. Förhoppningsvis somnar jag gott ikväll och sover hela natten.

En ny hjälpsam tanke

Publicerat av
Svara

Igår hade jag en underbar kväll med min goda vän M som jag inte träffat på länge. Vi pratade oavbrutet i nästan sex timmar, åt musselpasta och drack bubbel. Stunder jag sparar i en liten ask inom mig!

M gav mig också en ny hjälpsam tanke, även om det tog ett tag innan jag kom på att den var det. Jag berättade att jag förr ofta kände mig gråtfärdig när jag hämtade ut medicin på Apoteket, eller när jag en gång i veckan satt och sorterade upp dem i mina två dosetter. Det är så många mediciner jag behöver ta, och det kändes så sorgligt. Nu tänker jag inte lika mycket på det, det känns mest tradigt och inrutat att behöva passa fem tider varje dag för olika mediciner.

Det M sa var: ”vad skulle hända om du INTE tog dem?”

Jag skulle få högt blodtryck vilket troligen skulle orsaka hjärtproblem, kanske vara dödligt. Jag skulle ha för låg nivå av sköldkörtelhormon vilket leder till för låg ämnesomsättning med mängder av jobbiga symptom och som också kan vara livsfarligt. (Det upptäcktes genom att jag blev svullen i ansiktet, och fick hudförändringar främst kring ögonen, s k myxödem – inte kul.) Jag skulle också ha mycket mer ångest, sova mycket sämre, utmattningssymptomen skulle bli värre och jag kanske också skulle bli deprimerad. WED – ryckningarna och pirrandet i ben, armar och bål skulle bli fullkomligt outhärdliga.  Fullkomligt outhärdliga. Jag skulle definitivt inte kunna jobba. Frågan är vad som skulle ta död på mig först?

Det kanske låter drastiskt men det är så det är. Och med det perspektivet ska jag hädanefter gå med tacksamhet till Apoteket! Tack M för den hjälpsamma tanken! ❤️

Ikväll ska jag återvända till kära familjen igen. Ryktet går att jag blir bjuden på raggmunk med bacon och lingonsylt till middag!

image

 

På husmorssemester

Publicerat av
Svara

Min syster och svåger är bortresta i några dagar och jag bor i deras lägenhet inne i stan. Alltså – jag bor ENSAM i deras lägenhet! Det är inte första gången jag får låna den som en tillflyktsort, om jag minns rätt var det i somras senast.

Här lagar jag mat till bara mig själv, min favoritmat utan hänsyn till någon annan – spagetti med musslor.  Jag äter laktritsglass och dricker färskpressad juice. Jag har inte så stora pretentioner på lyx! Ikväll kommer en god vän som jag träffar alldeles för sällan. Jag ska bjuda på en enkel middag och bubbelvin. I morgon kväll ska jag återvända hem till den kära familjen som bjuder MIG på middag!

Jag har tagit med lite broderi och kalligrafigrejer, så får jag se hur mycket det blir. Det finns inga måsten. Jag tog en sväng förbi konstnärs- och hobbybutiken Material på Folkkungagatan i morse för att se om de hade nåt som jag skulle gå igång på. Jag köpte inget men blev ändå lite peppad att komma igång. Kanske rent av måla akvarell?

En sak jag tänkt på är att detta med att visa upp det jag gjort och att många visat uppskattning, gett mig självförtroende att lita på att det jag gör ÄR något. Och då går jag vidare och utforskar nya områden och material. En god spiral!

namnlöst-63Jag lyssnar på ett äldre avsnitt av radioprogrammet Kropp & själ i P1 som handlar om gråt. Som jag skrivit flera gånger tidigare så har jag varit en person som har lätt att gråta, men inte sedan jag började med SSRI-medicin.  I programmet säger en psykolog att depression kan göra att man stänger av känslor för att skydda sig. Det har hänt mig vid några tillfällen i akuta situationer när jag verkligen inte vetat hur jag ska klara den närmaste stunden. Jag har blivit helt blank i skallen och i efterhand förfärats över min reaktion. Men så småningom har jag förstått att det kan vara ett flyktbeteende helt enkelt, för att överleva.

IMG_1444

 

Glad påsk!

 

Märkligt känslomässigt oberörd

Publicerat av
Svara

Jag följer nyhetssändningarna och har slagit på push-notiserna från DN i telefonen, precis som så många andra. Jag undrade hur det gått för mina många kollegor som jag visste befann sig på en konferens i World Trade Center vid Centralen. En konferens jag också skulle gått på om jag orkat. Det kändes bra när jag fick veta att de fått börja gå hemåt efter att till en början inte få lämna lokalen. Min mamma och hennes man var strandsatta i utkanten av stan men hade det bra där de var. Hela min familj var hemma tillsammans.

Jag ser människor på tv som gråter. Jag pratar med människor som gråter i telefonen. Men jag känner ingenting. Min bestörtning och empati är helt intellektuell. Jag har skrivit om detta förut, och undrar om det är de antidepressiva och ångestdämpande medicinerna som gör detta? Det känns märkligt men också skönt. Jag är ju ingen psykopat utan känslor för andra, det är bara att de inte känns. (Kan man ha känslor som inte känns?)

I eftermiddag ska jag åka in till stan för att gå på Nour El Refai på Chinateatern. Kanske blir det verkligare då?

IMG_0074

Läkarbesöket

Publicerat av
Svara

Min husläkare sätter sig tillbakalutad i stolen och lyssnar. Det finns ingen stress eller ”snart kommer nästa patient” över vårt möte. Jag pratar, han lyssnar och inflikar frågor. Antecknar ibland. Jag har haft samma läkare  många år nu. Han känner till min situation och han kommer ihåg. Vi känns som ett team som tillsammans försöker lösa en uppgift – att jag ska bli frisk. Han tvivlar inte ett ögonblick på det jag säger, utan accepterar direkt när jag säger att jag inte orkar jobba en minut mer än 50 % just nu. Han är orolig för min hälsa och för att Försäkringskassan ska krångla.

Igår sa jag till honom att Försäkringskassan sagt att de vill ha en plan för återgående till heltidsarbete. Vi pratade lite fram och tillbaka, båda med vetskapen om att det blir en långsiktig plan. Jag tar Sertralin som är ett SSRI-preparat mot depression, ångest och PTSD. Doktorn sa att det går ju att prova någon annan medicin och se om det skulle ge någon förbättring. Ett dilemma är att vissa mediciner kan påverka blodtrycket och RLS/WED. Jag har extra mycket kryp och ryckningar i benen just nu, och blotta tanken på att det ska bli värre ger nästan panikkänsla.

img_1314Till slut föreslog han att skicka remiss till öppenpsykiatrin så att jag får en bedömning av en psykiater. Det tycker jag känns jättebra. Jag har ju en lång historia av psykisk ohälsa och ångest, och det skulle kännas bra att få en specialists bedömning.

Nu hoppas vi på att Försäkringskassan ser det som en början av en plan – jag gör det.

”Du börjar väl så smått hoppas jag”

Publicerat av
2

Så skrev min goda vän M till mig ikväll. Jag hade hört av mig till henne och sagt att jag efter moget övervägande bestämt mig för att inte gå den broderikurs vi anmält oss till. Den är om bara ett par veckor och dessutom hela helgen, det är bara att inse att jag inte orkar. Extra tråkigt eftersom vi skulle gå kursen tillsammans. Jag skrev till henne att jag måste fokusera på att orka börja jobba, det måste komma först eftersom det också är en förutsättning för allting annat.

Det var då hon svarade att hon hoppas att jag börjar så smått. Och det var då jag bestämde mig för att ringa min husläkare och be honom ändra sjukskrivningen så att jag jobbar 25 % de första veckorna. Så som psykolog Siri sa och som ju faktiskt är brukligt. Tack M för din omtanke! Jag ska ju vara omtänksam med mig själv nu, men det höll jag på att glömma!

IMG_1468

IMG_1476Jag jobbar på med de positiva tankarna. Idag traskade jag omkring i vår lilla skog och tänkte på allt som är bra, och att jag mår mycket bättre än för bara ett par veckor sedan.

Jag har haft två medicinexperiment på gång: jag har tagit magnesium för att se om det skulle ge någon positiv effekt på RLS/WED. Det har det inte och det kanske helt enkelt beror på att jag inte har någon brist på magnesium. Järn ska man ligga högt på när man har RLS/WED så jag har perioder då jag tar järntabletter. Det andra experimentet var att öka dosen Sertralin lite och det tror jag gett effekt. Resultat av experimenten blir alltså att jag slutar med magnesium och fortsätter med den nya dosen Sertralin.

Men framför allt tror jag att samtalen med psykolog Siri var avgörande för att jag mår bättre! Jag fick förklaringar och verktyg.

IMG_1480

Dags för psykologbesök

Publicerat av
Svara

I morgon bitti ska jag till psykolog Siri inne i stan. Jag ser mycket fram emot besöket och har förberett mig en del genom att skriva sånt jag vill prata om. Samtidigt är jag lite nervös inför att åka in till stan. Även om jag blivit snäppet piggare varje dag de senaste dagarna så har jag inte varit ute bland folk på ett tag. Men jag vet att det kommer att gå bra, egentligen! Jag ska åka till min mamma efteråt och vila där innan jag åker hem.

Jag testade ju att gå upp i dos av Sertralin, men funderar på att trappa ner igen. Jag märker ingen positiv effekt, men har däremot ökad ångest och muntorrhet – båda vanliga biverkningar. Jag ska ge det några dagar till, det tar lite tid innan effekten kommer.

Mina pippifåglar är populära på Instagram! Här är dagens partypingla och gårdagens Mycket Viktiga Fågel.

IMG_1455

IMG_1449

Testar att öka dosen

Publicerat av
Svara

Jag tar sedan ett par år sedan medicin som är stämningshöjande, dvs den höjer min nivå av den kroppsegna signalsubstansen seratonin så att jag inte deppar ihop alldeles. Min läkare säger ”lyckopiller” med stora citationstecken och vad jag anser om det uttrycket kan läsas här.

Eftersom jag har så pass mycket ångest nu ska jag prova att gå upp lite i dos. Jag testade att höja för ett år sedan också, och tyckte inte att det hade någon effekt då, men ger det en ny chans.

Det som varit skönt med effekten av Sertralin, och som jag först upplevde som nästan kusligt (läs mer här), är att jag mycket sällan gråter numera. Det var det som var mest hjälpsamt med medicinen när jag började med den. Det är väldigt tröttande att gråta även om jag saknar de positiva effekterna av gråten, känslan av lättnad – att ha fått ur mig någonting.

image

Jag skrev till redaktionen för Insidan på DN i morse, om att de borde ta upp stressproblematiken ur det perspektiv jag skrev om igår: om familjer med funktionsnedsättningar och brist på stöd från samhällets sida. Jag fick svar omgående med frågan om de kan citera mig anonymt i uppföljning med läsarreaktioner. Alltid något. Jag har försökt intressera redaktionen för radioprogrammet Kropp & själ också.

Det blir inte långa stunder i verkstan för tillfället, orken räcker inte riktigt. Men jag fortsätter på mitt Stygn-varje-dag-broderi, även om det bara blir några få stygn per dag. Och så har jag målat och broderat det här:

img_1432

Värsta natten på länge

Publicerat av
6

Det började redan igår kväll när jag la mig. Jag kände hur benen började pirra (i brist på bättre beskrivning) och jag kunde inte ligga stilla. Jag låg och gungade fram och tillbaka i en jämförelsevis långsam takt, alltså jämförelsen gjordes med den takt i vilken jag rörde mina fötter och underben. Till slut gick jag upp och stretchade benen, och gjorde något jag aldrig gjort förut: jag gnagde av en pytteliten bit av en tablett Sifrol. Det är den medicin jag tar mot RLS/WED och som jag trappat ner ordentligt eftersom den mycket höga dos jag tog förut gjorde mig allt sämre. Av den anledningen är jag försiktig och vill inte öka dosen. Men hela kroppen skriker MERA! Nåväl, till slut somnade jag någon gång strax efter midnatt, för att vakna vid 6-tiden med nästan samma pirr i benen som när jag somnade. Då är det tur att jag kan sova på dagen, sömnen är viktig.

Konstnmärlig utsmyckning på Löwenströmska sjukhuset i Upplands Väsby.

Konstnmärlig utsmyckning på Löwenströmska sjukhuset i Upplands Väsby.

Dagens nyheter har en artikelserie just nu om stressen som gör oss sjuka. Idag intervjuas psykiatern Pia Dellson som skrivit den ytterst lättlästa boken Väggen som jag refererat till flera gånger här på bloggen. Jag tycker förstås att det är jättebra att detta uppmärksammas ordentligt, men synd att det enbart handlar om stress i arbetslivet. Stress som i mitt perspektiv går att göra någonting åt (jag säger inte att det är lätt!) och som de allra flesta borde kunna sjukskriva sig och säga upp sig ifrån. Det kan man inte på samma sätt om orsaken till sjukdomen finns i familjen – den kan (och vill) man inte sjukskriva sig ifrån lika lätt, och återhämtning och tillfrisknande blir en komplicerad historia fylld av skuld och tillkortakommanden.

Artiklar om den farliga stressen i arbetslivet brukar uppfordra ministrar och arbetsgivare att GÖRA NÅGOT! Nu har socialförsäkringsminister Annika Strandhäll uppmanat kommuner och landsting till handling. Det finns många offentliga instanser som med större resurser skulle kunna medverka till bättre psykisk hälsa hos föräldrar. På senaste tiden har mycket skrivits om den skamliga hanteringen av människor i behov av stöd och assistans enligt LSS. En annan skamfläck i Stockholms läns landsting är bristen på resurser och läkare inom barn- och ungdomspsykiatrin, BUP.

Nej, nu ska jag lägga försöka vila på ett sätt som fungerar bra för mig: tv-seriemaraton. Just nu House varvat med Broadchurch. Om bara benen kunde vara stilla.