Jag tar medicin vid fyra tillfällen per dag. Vid tre av dem tar jag olika doser av de två medicinerna jag har mot RLS (Gabapentin och Sifrol). Det är med andra ord tidskänsligt – om jag glömmer en av doserna kan det sätta igång och bli riktigt jobbigt.
Idag klev jag min vana trogen upp tidigt tidigt. Minns inte vad klockan var och dessutom var det tidsomställning så allt var lite rörigt. Jag satte mig min vana trogen i fåtöljen och lyssnade på ljudbok. När jag min vana trogen var mogen att sova någon timme i fåtöljen, så gick inte det. Benen var så pirriga och obehaget så stort att jag inte kunde sova. Jag kunde inte ens sitta kvar i fåtöljen. (Jag har skrivit förut om det ironiska i att ha RLS och utmattningssyndrom samtidigt!) Så jag satte igång med lite olika grejer. För någon vecka sedan städade jag i skafferiet och hittade tre (!) paket gula ärter, och nu var det dags. Jag gjorde en stor kastrull ärtsoppa vid 6-tiden. Bra att ha, typ.
Under förmiddagen satt jag kortare stunder i fåtöljen för att vila lite i alla fall, och varvade det med att tvätta två maskiner, lägga gammalt vackert linne i ättiksvatten för att förhoppningsvis få bort de gulbruna fläckarna, stryka, städa badrummen, vattna blommorna och så vidare.
När klockan började närma sig den tid då jag ska ta dagens andra medicindos såg jag i dosetten att jag glömt att ta morgonmedicinen!! Jag tänkte inte ens på att kolla där! Det var väldigt skönt att få en förklaring till denna helvetes förmiddag. Att det inte var någon plötsligt försämring av något slag. Men jag blir också lite förtvivlad. Jag lyckas för det mesta med de påminnelser jag har i telefonen, som plingar kl 7.30, 13.30, 18.30 och 21.00. Men inte alltid. Jag har ju inte alltid telefonen precis bredvid mig, men det värsta är själva handhavandeproblemet, dvs jag själv. Jag TROR nämligen ibland att jag tagit medicinen, och ställer till det för mig. Vad gör man?
Tyvärr räckte det inte att ta morgonmedicinen och ett par timmar senare mitt-på-dagen-dosen. Jag har nästan lika pirriga ben fortfarande. Det är som att när det väl sätter igång så är det svårt att häva. Som jag minns att det var med mensvärk också, det gällde att ta medicinen direkt när det satte igång, och hade jag inte medicin med mig (oerhört sällan, den var viktigare än plånboken när jag gick hemifrån!) så fick jag ett rent helvete. Tur att bli av med den skiten när man blir äldre i alla fall!
