Etikettarkiv: medicin

Starkare kortison

Publicerat av
Svara

Jag ringde vårdcentralen igår och sjuksköterskan tyckte så synd om mig att hon trollade fram en tid hos min husläkare till idag på förmiddagen. Jag fick starkare kortisonsalva än den jag hade hemma och som jag använt de senaste veckorna. Vi ska prova det och blir det inte bättre ändå så får han remittera mig till hudläkaren. Han såg i journalen att jag var där senast 2013, men jag minns inte vad det var då. Jag minns bara Det Stora Utbrottet 2007. Nu blir det till att smörja och hoppas, håll tummarna!

Så många liknelser

Publicerat av
2

De senaste dagarna har jag fått så många liknelser i huvudet. Jag har känt mig som ett illa hanterat paket som skamfilat ligger i brevlådan. Jag har känt mig som en fisk som flämtar vid vattenytan. Jag har känt mig överkörd, tacklad mot sargen, tillknycklad.

Mellan varven har det känts ganska bra, och korta stunder av nåd infinner sig. En stund av normalitet som jag önskar hetare än all lyx i världen. Men jag behöver bara nuddas lite så ligger jag där igen. När jag jobbar känns det oftast väldigt bra. När jag får jobba ifred. Det är just det. Så enkelt och ändå så svårt.

Något jag gläds över är att jag trappat ner en av mina antidepressiva mediciner och ska sluta helt till helgen. En av biverkningarna av Mirtazapin är viktuppgång, och jag hoppas, hoppas att det ska ge någon effekt på min viktnedgång. Det går så trögt och långsamt, trots att jag följer dieten till punkt och pricka. Men det går åt rätt i alla fall. Jag har som jag skrivit förut gått ner 20 kg sedan mitten av januari, och jag vill gå ner 20 till under nästa år.

 

En lättnad

Publicerat av
Svara

Vår dotter klarade uppkörningen idag, och är nu lycklig körkortsinnehavare! Det är så otroligt roligt, och jag är så glad för hennes skull! Och jag ska villigt erkänna att jag är väldigt lättad, även för min egen skull. Det har varit nästan övermäktigt med alla dessa timmars övningskörning och all peppning, inte minst den senaste veckan. Men nu kan jag andas lite, och känna mig stolt över att ha lärt henne att köra bil! Hon tog en hel del lektioner de sista veckorna, men innan dess har hon bara kört med mig.

En gammal akvarell

Eksemen är kvar och har spridit sig till bröstkorgens högra sida, men med idogt smörjande med kortison tycker jag nog att de dämpats lite där. På de andra ställena är det oförändrat, och tack vare antihistamin kliar de inte fullt så mycket längre. Kanske att de går tillbaka om jag får det lite lugnare omkring mig, om jag nu får det …

Nytt läkarintyg

Publicerat av
Svara

Min nya period av sjukskrivning på bara 25 % inleds med två tuffa arbetsdagar, och jag har ägnat mig åt rejäla vilopauser mellan varven idag.  ligger ner och gör absolut ingenting. Det känns som om att huvudet är fullproppat med något kompakt material, och jag försöker att inte tänka på någonting alls, trots att det snurrar i skallen.

Jag och mina kollegor håller i nätverksträffar via länk idag och i morgon, och det är betydligt mer tröttande än att hålla i en fysisk träff! Vid ett tillfälle fick jag stark yrsel, och undrade om jag skulle svimma, men det gick över snabbt. På torsdag ska jag jobba lite kortare och med enklare saker för att ta igen mig. Det har jag kommit överens med min chef om.

Jag träffade min husläkare på eftermiddagen, också det ett digitalt möte. Han skrev ett nytt läkarintyg och den här gången vågar vi oss på att skriva intyget på tre månader eftersom jag går upp i arbetstid. I vanliga fall brukar Försäkringskassan bara godkänna två månader i taget.

Jag tog upp mina nya eksem också, som tyvärr är värre idag. Både han och jag minns mitt överjävliga eksemutbrott för 14-15 år sedan. Han skrev ut antihistamin så att de inte ska klia i alla fall. Om det inte blir bättre ska jag boka tid för ett besök.

Nej, nu ska jag logga in på Försäkringskassans hemsida och ändra omfattning på min sjukskrivning till 25 %!

Äntligen en Pia-dag värd namnet!

Publicerat av
Svara

Min sista (förhoppningsvis) medicinska återhämtningsdag, aka Pia-dag, blev äntligen just det. Tack vare att familjen är i karantän kunde jag ju inte åka iväg på ärenden som fyllt mina andra onsdagar. Jag ville göra två saker: läsa länge utan avbrott och brodera. Och så blev det! Jag läste ut den ungerska författaren Magda Szabos bok Dörren (mycket läsvärd) och hann sitta i verkstan länge och brodera. Fint!

Ett nytt aber har dock dykt upp: jag har fått ett nytt slags eksem bakom ena örat och ner på halsen, ca 20×15 cm, och även ett område på ena axeln/ryggen ca 10×10 cm. Det är annorlunda än mina vanliga eksem, liksom små kullar som kliar. Jag har smörjt med kortisonsalva, och det har minskat en aning bakom örat men på ryggen har området blivit lite större. Jag ska prata med min läkare om det när jag har videomöte med honom på tisdag. Jag ska inte låta det gå för länge innan jag får hjälp den här gången!

I förra veckan fick jag helt oväntat ett blomsterbud med en bukett från förvaltningschefen på jobbet! Det var ett tack till alla inom förvaltningen för ”ett fantastiskt arbete under en extraordinär tid”. En jättefin gest, och inte mer än rätt. Tänk bara på vilken besparing det är att vi alla jobbar hemma: vi får ordna med eget kaffe, toalettpapper, utskrifter, lussebullar och pepparkakor! Jag kommer inte ihåg om vi brukar ha julkalas av något slag, jag har inte varit med på det i så fall. Men även den kostnaden sparas i så fall in i år.

Jag hade hoppats att jag skulle gå ner mycket mer i vikt under hösten än jag har. Jag vet inte varför det går så långsamt, men kanske beror det på mina mediciner, för jag följer min diet noggrant. Å andra sidan så är det ju ett jättebra resultat att ha gått ner 20 kg på 10 månader! Jag blir glad när jag ser en bild där det verkligen syns en skillnad. Det är bara att fortsätta, för jag har en hel del mer att gå ner innan jag är nöjd.

 

Tårar

Publicerat av
Svara

De gånger jag gråtit sedan jag började med antidepressiv medicin är lätträknade. När jag idag skulle på begravningen av min mans systers man, tvekade jag en kort sekund innan jag packade ner ett paket näsdukar i väskan. Men det kom tårar, och det var väldigt skönt. Jag är verkligen ledsen över att han har gått bort, och kommer att sakna honom mycket. Då känns det bra att det liksom manifesteras i tårar som svämmar över, snor som rinner och den brännande känslan i halsen.

Det är skönt att inte gråta också, det ska erkännas. Avtrubbningen som medicinerna ger är en lättnad, om man levt i kaos. Men det är inte riktigt jag, och jag tycker ju om mina starka känslor. För det är inte bara de mer negativa känslorna som trubbas av. Även stark glädje är svårare att känna. Jag har skrivit det förut – flera gånger tror jag till och med – men det är som om att jag upplever känslorna mer med intellektet än med känslan, mer hjärna än hjärta.  Jag FATTAR och VET att jag är glad, snarare än att jag SPRITTER och FYLLS av glädje.

Jag har dragit ner på den ena antidepressiva medicinen, Mirtazapin. Länge tog jag tre tabletter till natten, men har minskat ner dosen långsamt men säkert, och tar nu bara en och en halv. Ännu så länge känner jag ingen skillnad, och jag skulle helst slippa dem helt. Inte minst eftersom de påverkar vikten så mycket.

Det var väldigt vackert på kyrkogården i dimman idag.

Fem timmars arbetsdag

Publicerat av
Svara

Det låter kanske inte så dramatiskt men för mig är det en ganska stor förändring att börja jobba fem timmar om dagen istället för fyra. Hur stor den var insåg jag inte förrän igår kväll, då jag legat under kudden och ömsom sovit ömsom vilat med stängda ögon större delen av tiden efter arbetsdagens slut. Kanske jag var lite spänd också, vilket bidrog till tröttheten.

Jag gjorde som jag brukar och skrev ett schema för dagen det första jag gjorde. Alla pauser gjorde jag påminnelser för i telefonen, liksom för det möte jag skulle ha med några av mina arbetskamrater. Vår katt Semlan låg i vår säng så jag kunde lägga mig nära henne när jag vilade. Hon betyder mycket för mig, och jag tror att jag betyder mycket för henne också. Jag har varit hemma väldigt mycket under hennes femåriga kattliv, och dessutom vilat större delen av dagarna, och hon har ofta legat ovanpå mig då.

I en av pauserna igår var jag ute i solen i vår lilla trädgård. Engelmannsvinet verkligen sprakade av rött i solskenet! Bären är så vackra, matt blåsvarta. Mums för koltrasten i vinter! Vildvinet har inte hunnit bli riktigt lika rött ännu, men det är på gång. Jag klippte ner en del av de längsta rankorna som skjutit iväg längs väggarna, så vi ska slippa få så mycket vissna löv nästa år.

Jag har köpt en del lökar som jag ska peta ner här och där, och kan knappt bärga mig inför vårens blomprakt av tulpaner i olika färger, kungsängslilja och allium!

Jag vaknade flera gånger under natten, och det var inte förrän det var nästan morgon som jag insåg att jag förstås glömt kvällsmedicinen – igen!

Glasering och bra besked

Publicerat av
Svara

Ikväll var det dags för glasering på keramikkursen. Det fanns sex fina färger att välja bland, och det var inte helt lätt att besluta vilka av mina elva alster som skulle få vilken färg.

Som tur var fanns exempel på muggar med de olika glasyrerna på, för själva färgbadet hade inte den färg som det färdiga resultatet kommer att få.

Till den här kvällen hade Helena skröjbränt allt vi gjort, och det var med blandade känslor jag granskade mina saker. De är ganska eller mycket klumpiga, men några har en hyfsad form. Den jag hoppas mest på är muggen med öra, och jag valde till slut att glasera den i svart. Det är en glasyr som skiftar i brunt och är väldigt snygg. De andra färgerna är mörkgrön, ärtgrön, koboltblå, vit och mintgrön. På torsdag får vi hämta våra alster, så spännande!

Mina två mintgröna skålar på bilden kommer att bli ärtgröna som skålen bakom dem.

Jag har haft ont i huvudet hela dagen. Både spänningshuvudvärk och vanlig huvudvärk koncentrerad till högra främre delen av huvudet. Ett tag blev jag orolig att det var migrän, för det gjorde så ont och jag blev lite illamående. Det kändes också som att värken blev värre under dagen. Men så kom jag på att ta värktabletter och då lättade det lite.

Helgen var intensiv med dotterns 18-årskalas. Inte många gäster men lite FÖR trevligt! Vi åt lunch utomhus och blev sittande länge. Jag gick ifrån ett tag för att vila hjärnan, men det var inte tillräckligt. Direkt när gästerna gått gick jag och la mig och sov ett tag. Jag kravlade mig upp lite senare, men sen la jag mig att sova för natten tidigare än vanligt.

Till detta hade jag ett gräsligt möte på eftermiddagen idag. Det var en så dålig kvalitet på ljud och bild att jag inte hörde allt som sades, och bilden frös då och då. Den ansträngning det kostade att försöka fatta vad som sades kostade nog på för alla inblandade, och för mig innebar det ett extremt behov av att sova en stund.

Precis när jag skulle gå och lägga mig igår kväll plingade det till i telefonen. Det var ett sms från Försäkringskassan att de godkänt min sjukskrivning till och med sista november! Åh en sådan lättnad! Jag var nästan helt säker på att läkaren skulle få bakläxa och behöva komplettera intyget, men det gick vägen. Puh. Nu kan jag andas ut i några veckor till.

 

Många kilo lättare!

Publicerat av
2

Någon kanske undrar hur det gått med min viktminskning? Då kan jag stolt berätta att jag gått ner 18 kg på nio månader! De första tio gick jag ner på egen hand från januari till mars. Därefter stod jag stilla tills jag började med Viktväktarna i mitten av maj. Under sommaren är det som bekant inte helt lätt att hålla vikten på grund av semester-unnandet av god mat och vin, men jag lyckades alltså gå ner åtta kg ändå! Och detta trots flera mediciner som har viktökning och/eller aptitökning som biverkan!

Det är så många bra effekter av viktnedgången. Jag känner min kropps gränser bättre nu. Förut kunde jag gå in i saker för att jag inte fattade hur bred jag var. Jag hade mycket få kläder som jag kom i, nu har jag växt i några fler och njuter av hur plagg sitter pösigt på kroppen. Jag känner mig lättare när jag promenerar – jag gick ju omkring med 18 mjölkpaket förut! Det är mycket lättare att böja mig fram för att knyta skorna.

Bild på rönn från förra året. I år är det nästan inga rönnbär alls på de hundratals rönnarna i vårt område.

Jag kör vidare, det finns många fler kilon att ta av. Målet är att vara klar till nästa sommar, och jag hoppas då ha gått ner ytterligare 20-25 kg. Viktväktarna är verkligen jättebra för mig, och appen funkar väldigt bra för att registrera vad jag äter, hålla koll på olika livsmedel och även registrera promenaderna. Med Viktväktarna finns inga förbud, man kan äta allt men får avpassa mängden.

Semestern lider mot sitt slut

Publicerat av
Svara

På måndag är det dags att jobba igen, och det känns bra. Jag har haft en lång och bra semester i fem veckor. Gjort några kortare resor men varit mycket hemma. Målat väggar, anlagt rabatter och läst, läst läst.

Det som förmörkar min himmel är framför allt att jag haft ökande besvär av WED/RLS. Vissa dagar har det varit riktigt jävligt, och jag kanske får kontakta neurologen efter sommaren och fråga om vi kan skruva på medicineringen. Det påverkar mig så mycket: drar ner mig, och Hopplösheten ligger på lur.

Jag hade en dröm i natt som jag funderat på under dagen. Jag är på en arbetsplats och det börjar brinna. Jag vill hämta mina saker men inser att det är försent. Elden skjuter som en pil genom korridorerna, med en fart som överraskar och förvånar mig. Jag klarar mig med en hårsmån, och tänker med oro på att ingen kommer att förstå att jag inte kunde rädda mina saker om jag inte väldigt tydligt kan beskriva eldens snabba framfart. Mina viktiga saker brinner upp: mobiltelefon, körkort, handväska, vinterstövlar och kappa.

Det jag tänker att drömmen står för är mitt behov av att förklara varför jag mår som jag gör, vad jag varit med om i livet och hur det påverkar mig fortfarande. Jag vill bli förstådd och inte ses som … ja, vadå? Behöver jag legitimera mitt sjukdomstillstånd inför andra? Varför då?

De saker som brinner upp är sådant som är nödvändigt för att kunna komma åt mina pengar, komma in i mitt hus och ta mig därifrån utan att frysa. Det allra viktigaste med andra ord. Kanske en rädsla att stå där utan någonting? Att allt viktigt kan tas ifrån mig.

Jag hade återigen glömt att ta den sista medicindosen igår, den som gör att jag sover hela natten. Kanske var det därför jag drömde så oroligt? Jag vaknade många gånger och fick sova middag idag. I morgon fyller jag 56 år. Det ska bli roligt, jag tycker om att fylla år!