Etikettarkiv: medicin

Om vikt och övervikt

Publicerat av
Svara

Jag ser en kvinna som bär på en redbullburk. Hon är rejält överviktig, mer än jag. Jag tar trappan och hon tar hissen. Jag inser att jag genast ”vet” saker om henne och dömer henne. Jag ”vet” till exempel att hon äter mycket skräpmat och på så sätt slarvar både med sin hälsa och sin ekonomi. Men det kan lika gärna vara så att det är en kvinna som är överviktig av andra anledningar, och det faktum att hon dricker redbull just när jag ser henne behöver inte betyda någonting egentligen.

En anledning till att jag reflekterar över det är att jag själv gått upp mycket i vikt. Det beror på flera saker: två av de mediciner jag har viktökning som biverkan, jag har pga utmattning varit periodvis väldigt stillasittande, och jag tycker mycket om mat och äter mer än jag behöver. Däremot äter jag bra mat. Nyttigt och välbalanserat, och gott.

Men jag kan få den där kommentaren, mer eller mindre förtäckt, om hur jag kan göra något åt det. Den tydligaste ”ta och köp några kokböcker, du och maken, och hitta några nyttiga recept så ska du se”. Vad svarar man?

Jag tycker verkligen att det är urtrist. Jag känner verkligen kilona, det är en väldigt stor förändring. Armarna hänger liksom längre ut, de når inte lika långt på ryggen. Jag blir svettigare i alla nya veck. Kläderna jag kan ha i garderoben blir allt färre och jag får köpa nya, större. Jag har varit på två kaféer där stolarna varit för trånga för mig! Det känns förnedrande. Men samtidigt orkar jag inte riktigt ta tag i att gå ner i vikt just nu, även om jag vet att det skulle fungera peppande om det ger resultat. Just nu koncentrerar jag mig på att inte gå upp i vikt så får jag ta itu med det andra senare.

Min vikthistoria: smal redan som bebis, riktigt smal men åt som en häst fram till ungefär 27-årsåldern då det sakta smög sig på några kilon. Viktväktade vid 37 års ålder och gick ner 13 kg, jättenöjd. Det höll sig i flera år, men på senare år har det sakta men säkert gått uppåt på vågen.

Jag vet exakt vad jag måste göra. Jag tror på Stefan Rössners enkla tips: inte mer energi in än man gör av med. Ändå går jag och tänker på hur mycket jag skulle vara beredd på att betala om vikten skulle bli den jag vill som genom ett trollslag!

Ovanstående skrev jag för nästan 1,5 år sedan, utan att lägga ut på bloggen. Det finns mycket skam kring övervikt. Sedan dess har en hel del hänt angående min vikt. Jag bestämde mig för att gå ner i vikt, att viktväkta på egen hand. Starten gick i början av september i höstas och jag var taggad och motiverad. Inget trolleri – jag skulle se över min mathållning. Jag läste att bönor, potatis och ägg ger mycket mättnad per kalori och tog fasta på det. Jag gjorde egen mat till mig och annan till resten av familjen. Min bestod mycket av pasta gjord på bönor och så vegetariska pastasåser mer eller mindre utan fett. Det blev mycket tomatsås med lök och spenatsås. Lite ensidigt men nyttigt och gott. Och jag var aldrig hungrig, det tror jag är en viktig nyckel till framgång. Det, och så min förmåga att bestämma mig för att genomföra saker. Den har jag använt förut som till exempel när jag slutade röka.

Lagom till jul hade jag gått ner 15 kg. På mindre än fyra månader – inte illa, va? Och det var inte ens svårt eftersom jag var så motiverad. Jag fick ganska snart effekt som jag tyckte om: jag kom i kläder som jag växt ur och armarna kom närmare kroppen.

Julen gick bra. Jag låtsades inte om att den fanns, så frestelserna med julgodis och annat gott gick mig förbi. Under resan till Kanarieöarna var jag återhållsam med kalorierna utan att överdriva. Däremot hände något efter resan. Jag gick ner ytterligare ett kilo, men sen tappade jag liksom sugen. Jag slarvade alltmer och köpte godis ibland. Inget frosseri och jag tycker inte att det borde resultera i så mycket, men kilo lades till kilo och jag gick stadigt upp alla kilon jag gått ner under hösten. Jag kände mig orättvist behandlad men hade ingen att skylla på.

Så pratade jag med en god vän som också börjat med Mirtazapin i vintras. Hon sa att hon hade gått upp mycket i vikt av medicinen, och när jag läste på om biverkningarna så var det klockrent. Ökad aptit OCH viktuppgång är vanliga biverkningar!

Men vad gör jag med den informationen? Kilona är där de är, även om det inte bara är mitt eget fel. Det finns ingen instans att överklaga eller reklamera till.

Det är tveklöst så att jag värderar dämpningen av depressionen högre än att vara smal. Jag mår bättre psykiskt än på flera år och gläds väldigt åt det. Det kanske kan räcka ett tag.

Tankar som håller mig uppe

Publicerat av
Svara

Jag mår bättre idag, betydligt bättre. Jag tog min chef på orden och var generös med mig själv: tog det lugnt i morse och åkte hem tidigt på eftermiddagen och tog med mig jobb till min utesoffa. Det kändes bra.

Att jag tar hand om mig själv känns bra, och det är en hjälpsam tanke. Jag bryr mig tillräckligt mycket om mig för att vara aktsam med mig själv. Jag har skrivit förr om självmedkänsla och tycker att det är ett viktigt ord.

Jag älskar stjärnflocka!

Min psykiater sa senast vi sågs att jag har något som hjälper mig att inte djupdyka och falla igenom totalt. Det var mina mediciner han syftade på. ”De tar inte bort känslorna helt” sa han, men menade att de gör att jag klarar mig, och det är en hjälpsam tanke om någon! Jag klarar även av svackor för jag har mitt skyddsnät. Det är inte dunbolster som bäddar in mig så att jag inte påverkas alls, utan snarare såna där hårda madrasser som vi slog kullerbytta på i gympan. Hårda att falla emot men samtidigt skyddande så att jag inte går sönder. Det är nog min största rädsla – att gå sönder och veta om det.

Vattenhål för bin och humlor

Inget sjukintyg – hurra!

Publicerat av
Svara

Idag var jag på återbesök hos min rare psykiater Iwan. Vi konstaterade att jag mår mycket bättre än när jag ringde för några veckor sedan och bad att få öka dosen på den antidepressiva medicinen. Jag sa att jag förstod det pedagogiska i att han avrådde från ökningen, eftersom jag ju kom upp ur den lilla svackan och mådde bättre någon vecka senare. Han myste lite och sa att jag fick se att medicinen hjälper mig, och fångar upp mig innan jag faller för djupt. En mycket hjälpsam tanke att ta med mig tills det är dags för nästa svacka. Dags att plocka fram och damma av min gamle trotjänare Tilliten!

Jag sa till honom att jag tror att anledningen till att jag fick ökad ångest och hopplöshetskänslor var att jag dels är lite orolig inför att börja jobba heltid – ska jag orka, hur ska det gå, tänk om det går åt pipsvängen? – och dels kände mig osäker på den nya chefen som skulle börja i maj. Jag kände honom inte och visste inte hur det skulle funka för mig med stöd i återgång till arbete. Inte för att jag hade någon anledning att vara orolig, utan just det: att jag inte kände honom.

Men vi kommer finfint överens och jag vågar tro på att jag kommer att fixa det här!

Idag var första gången på mer än tre år, sedan mars 2015, som jag varit hos doktorn och gått därifrån utan läkarintyg i näven! En märkvärdig dag, en dag att lägga märke till, en bemärkelsedag helt enkelt.

Jag firade med att ligga i vår utesoffa i en hel timme. Jag tittade på himlen och lyssnade på fåglar och flygplan medan den varma dagen övergick i svalka.

Nu är klockan snart nio på kvällen, och jag har suttit ute och stickat en bit på min gröna tröja. Bakstycket är klart, nu har jag gjort kanten på framstycket och börjat på det gröna.

Att man kan få ha det så här bra!

Publicerat av
4

När jag och min vän T var på Kanarieöarna en underbart vilsam vecka i januari, tänkte jag flera gånger att tänk att man kan få ha det så här bra. Det var så oerhört skönt att verkligen uppskatta det jag kände i stunden. Jag mådde så bra av flera skäl och ett av de viktigaste var att jag bytt medicin mot RLS/WED och lagt till en antidepressiv medicin till den jag redan hade. Först trodde jag att mitt förbättrade måendet berodde på resan, men insåg att jag ju faktiskt mådde bättre över tid. En påtaglig effekt av bytet av medicin var att jag i stort sett inte kände av de oerhört obehagliga pirrningarna i kroppen. Jag trodde knappt att det var sant! Jag hade glömt hur det kändes att inte ständigt behöva röra på mig eller spänna musklerna för att stå ut. Hur det kändes att inte ha ryckningar i benen. Däremot mindes jag tydligt hur Hopplösheten drog in och jag undrade hur jag skulle stå ut.

Långhelgen som precis går mot sitt slut har varit riktigt riktigt underbar! Jag har gjort massor av praktiska saker: rensat och kasserat, byggt och planerat, köpt växter och planterat. Så väldigt tillfredsställande! Och inte minst viktigt: sonen har varit med mycket. Han är så väldans händig och uppfinningsrik, och har varit en stor tillgång de senaste dagarna. Så roligt, så fantastiskt! Det är ren och skär lycka, och jag har flera gånger tänkt att tänk att jag får ha det så här bra!

Jag har skrivit förut om det idiotiska ordet lyckopiller, och ska inte tjata om det så mycket. Men alltså! Om mediciner kan göra att deprimerade människor återfår en lust till livet så är det förvisso lycka. Men ordet för tankarna till andra saker tycker jag. Uttråkade lyxhustrur eller så. Dessa mediciner är bokstavligen livsviktiga för många. Viktiga för själva livet. Jag är oändligt tacksam för att jag träffat på en psykiater som hittat rätt medicinering för mig. I morgon ska jag träffa honom – kanske sista besöket innan jag återförs till min fina husläkare på vårdcentralen. Anledningen att jag skriver kanske är att det beror på hur han bedömer mitt behov av uppföljning. Vi får se i morgon.

Häromdagen fick jag en idé om ett halsband, och letade desperat efter en papperslapp att skissa ner den. En tidig morgon gjorde jag halsbandet och efter en del fixande var jag ganska nöjd.

Medicin, intryck och skogspromenad

Publicerat av
Svara

Jag tror att jag skrev förut om ökad känning av WED/RLS och tar nu mer av Gabapentin. Jag hoppas innerligt att det är tillfälligt, och att det lägger sig lite. Jag får hålla i mig allt vad jag kan för att inte gå igång och bli rädd att det ska bli lika illa som det var i höstas. Igår hade jag ryckningar i benen två gånger. Det har jag inte haft på flera månader! Ingenting idag som tur är, men jag känner ibland hur benen gör sig beredda på en ryckning. Det liksom drar ihop sig i dem eller hur jag ska uttrycka det. Samma känsla som strax innan en ryckning.



Idag gick jag på en lång skogspromenad tillsammans med min goda vän Å. Vi delar en hel del stressreaktioner på långvarig söndring och känner igen oss i varandras berättelser. Det betyder mycket för mig att göra just det. Det blir en bekräftelse på att det jag känner är rimligt eller giltigt. Hur knasigt det än är så är det viktigt.

Jag läste en artikel om en ganska ung man som drabbats av stroke, och som beskrev ett besök på en mataffär som om att det var jag som sagt det: ”Det tog mig 25 minuter att plocka ut tre varor. Mataffärer med alla färger kan vara väldigt jobbiga att gå igenom när jag är trött. Det blir pannkaka av allting, när jag ska planera det själv. Det är svårt för mig att lära mig att klara det här.” Sorgligt men det kändes samtidigt skönt att höra någon annan med hjärntrötthet beskriva denna vardagliga sak. Jag har tidigare beskrivit hur jag kan uppleva just mataffärer, och hur svårt jag kan ha att fokusera på vad jag ska göra, välja ut varor och bara röra mig omkring i butiken.

Rent allmänt tycker jag att det oftast är riktigt härligt att leva och jag kan verkligen njuta av våren och hur allt förändras i naturen från dag till dag. Jag köpte sättpotatis igår och ska nog plantera den i morgon. Katterna får tyvärr inse att odlingslådorna inte är utomhuskattlådor, även om gödningen förhoppningsvis inte skadar! En hel ledig dag till i morgon utan något inplanerat.

Bästa yogapasset ever!

Publicerat av
Svara

Jag har varit hemma och försökt vila mig i form idag också. Stickat en del och tittat på Modern family på Netflix – den får mig ofta på gott humör. Jag sov middag utomhus. Det är tredje gången jag sover ute i år och det är inte maj ännu! Det är så otroligt mysigt när jag virar in mig i filten och ligger och blundar. Jag andas långa djupa andetag som på yogan, och till slut somnar jag.

Apropå yoga så var det dags för veckans mediyoga-pass ikväll. Jag hade ett litet men påtagligt ångestpåslag i början av passet, men sen var det som att obehagskänslan försvann. Den rann av mig, så underbart! En av övningarna som jag tidigare tyckt varit ganska jobbig – eller i alla fall ingen favorit – tyckte jag var riktigt vilsam idag! Det var det bästa yogapasset jag varit på!

Det som inte försvann däremot var den ökade känningen av WED/RLS. Tyvärr har det blivit lite sämre, och igår kväll ökade jag på medicindosen lite. Jag tar Gabapentin tre gånger om dagen, och neurologen sa att om jag behöver öka dosen så är det bästa att dubblera vid den tidpunkt på dagen då det är som värst. Om det går bra på förmiddagen men blir sämre på eftermiddagen kan jag stå kvar på en kapsel på morgonen, men ta två kapslar klockan 14 och eventuellt även dubblera kvällsdosen. Jag provar och hoppas på det bästa. Det finns inte med i min planering att jag ska få mer känningar av detta elände! Jag har i det närmaste varit symptomfri sedan jag bytte medicin, och det har varit avgörande för att jag mått så mycket bättre under vintern. Avgörande för att jag ska orka jobba 75 % och snart också 100 %.

Syrenknopp

Min psykiater ringde idag och sa att han pratat med överläkaren som tyckte att jag ska stå kvar på samma medicindos som nu, och så får vi utvärdera vid återbesöket som är inbokat till i mitten av maj. Jag frågade om jag kan ta en extra Oxascand om jag får ångest, men han sa att det vore bra om jag är försiktig med den medicinen eftersom jag haft den i tre år nu. Den ska egentligen bara användas kortare tid sa han. Jag fick den för att kunna sova hela natten eftersom jag tidigare vaknat ofta och haft svårt att somna om. Vi ska prata om alla medicinerna när vi ses.

Jag påbörjade ett armband i vadmal idag men är inte säker på hur det ska bli än.

Då nu återstår att hoppas på det bästa, lite magiskt tänkande kanske skulle göra susen. 

Hemma och vilar

Publicerat av
Svara

Som jag skrev förut har jag en förhöjd ångestnivå sedan ett par veckor tillbaka. Jag märker av en ökad känslighet för intryck också, och åt lunchen i ett litet rum för mig själv. Det är god stämning på arbetsplatsen och mycket prat vid lunchborden. Det blir ganska högljutt för ett känsligt öra.

Efter jobbet åkte jag till frisören för att klippa mig när jag egentligen bara ville hem till kedjetäcket. Som vanligt bad jag henne stänga av radion så det blev tyst och lugnt. Det är ju ändå rätt vilsamt att bli ompysslad, i synnerhet att få håret tvättat.

På kvällen bestämde jag mig för att vara hemma i en eller två dagar för att vila. I morse vaknade jag klockan 5 men somnade om flera gånger och klev inte upp förrän vid halv 8. Oerhört skönt! Idag har jag broderat lite och stickat på min gröna tröja, samtidigt som jag tittat på dokumentären om Avicii. Det blev till slut ganska plågsamt att se hur dåligt han mådde och jag tittade på Mästarnas mästare istället.

Jag ringde till psykiatrin och bad att min läkare skulle ringa upp under dagen, eftersom jag vill öka medicindosen. Han ringde för en stund sedan och ska återkomma i morgon då han pratat med överläkaren. Han undrade om jag är orolig för återgången till heltidsjobb, och det ligger väl närmast till hands.

Dessa tvära kast mellan lycka och hopplöshetskänslor är verkligen tröttande!

 

Öka dosen?

Publicerat av
Svara

Sista veckorna har jag haft en liten förhöjd ångestnivå. Ingen stor skillnad men ändå tillräcklig för att påverka mig negativt på marginalen. Den marginal jag inte har alltså. Det tog ett tag men nu har jag kommit på att jag helt enkelt ska ringa min psykiater och rådfråga honom. Kan jag gå upp i dos antingen i den ångestdämpande och antidepressiva medicinen på morgonen (Fluoxetin) eller den antidepressiva medicinen på kvällen (Mitrazapin)? Jag vet att det finns utrymme att öka dosen åtminstone på kvällsmedicinen. Jag ska ringa i veckan och fråga.

Här är den lilla kudden jag gjorde till min mamma i 76-årspresent.

Den minnesgode läsaren känner igen den från ett inlägg för några veckor sedan. Då visste jag inte vad jag skulle göra av broderiet, men det blev alltså en liten kudde. Det gulbruna garnet jag broderade stjälken med var uppenbarligen ett mycket gammalt yllegarn, eftersom det var skört och gick av ofta. Det är följaktligen inte jättesnyggt på baksidan men det säger ju till och med textilslöjdslärare att det inte spelar någon som helst roll. Och vem skulle se det? Jag undrar om det kan tillhöra de gamla växtfärgade garner jag har efter min mormor, men jag är osäker. Det låg i en påse med små garnhärvor som kan ha legat ihop med hennes.

Spridda tankar

Publicerat av
Svara

Jag tänkte en del på det här med begreppet mindset, som om jag förstår det rätt kan beskrivas som sättet vi har att tänka på saker eller vår mentala inställning till något. Det jag funderade över var min medicinering. Om jag tänker att jag motar undan det onda med medicinen – dämpar ångesten, drar ner blodtrycket och så vidare – då får jag bilden av en krutdurk. Jag kan explodera när som helst, men det ska NOG gå. Om jag istället tänker att medicinen hjälper fram mig till ett gott liv så blir det en annan bild. Det kanske låter knäppt men jag tycker att det är hjälpsamt. Det ena sättet att tänka är negativt och olycksbådande, medan det andra är positivt och bejakande. Låter det som ett rimligt sätt att resonera?

Jag har skrivit tidigare om att en vän frågade om vad som skulle hända om jag INTE tog alla mediciner, och att det vände mitt mindset: jag kände tacksamhet över medicinerna istället för att bli ledsen när jag hämtade ut dem på apoteket.

Jag har varit ganska trött i helgen, men känner ingen oro över det. Jag tillåter mig att sova länge på morgnarna, att sova middag och att inte ha en dagordning för vad som ska hinnas med. Eftersom vädret var så varmt och skönt idag smsade jag min gamla fina vän A som bor långt borta, och frågade om vi skulle ta en telefonpromenad tillsammans. Och det gjorde vi. I drygt en och en halv timme gick vi och pratade på 40 mils avstånd från varandra. Så skönt!

A gav mig ett par vackra fingervantar i ylle för en del år sedan. Då var det knappar längs de långa muddarna, men de har ramlat av den ena efter den andra, så jag sydde ihop dem istället. När jag ändå var i farten med nålen broderade jag blommor på dem, och så virkade jag en grön kant. Visst blev dom fina!

Jag har inte suttit så mycket i verkstan som jag velat i helgen, men det beror delvis på att jag varit tröttare än vanligt. Jag har kommit igång ordentligt med stickningen av tröjan nu, det är riktigt kul. Det är så vackert lingarn och skönt att sticka med.


Häromdagen fortsatte jag att exprimentera med gummi och gjorde några smycken. Jag gillar verkligen svart i kontrast till någon stark färg!

En tanke kom för mig ikväll när vi ätit middag: kanske jag skulle ta och resa bort ett par dagar och ta med mig broderimaterial och stickning? Det blir ju liksom ingen riktig ro att sitta i verkstan när jag är hemma, i alla fall inte så länge som jag vill. Jag skulle vilja vara helt ensam. En tanke att fundera vidare på …

Ovanligt trött dag

Publicerat av
Svara

Jag hade otur när jag åkte hem från jobbet idag: en stor grupp fritidsbarn i lågstadieåldern åkte i samma del av pendeltåget som jag hela vägen till Upplands Väsby. Om jag tänkt till lite och om jag vetat att de skulle åka ända dit så hade jag försökt hitta plats i annan del av tåget, men jag blev sittande och led. Det är inget konstigt att en stor grupp barn är stojiga. De hade varit på utflykt till ett museum inne i stan – vilken heroisk insats av personalen! – och var nu på hemväg. Som sagt, inget ont sagt om barnen, men det blir ett himla liv! Och personalen, som hyssjade på barnen då och då, pratade högljuddast av alla!

Jag vacklade av tåget och tror ni inte att de skulle med samma buss som jag! Jag satte mig längst fram och intalade mig själv att det snart skulle vara över, och att jag skulle kunna krypa ner under mitt kedjetäcke om bara några minuter. Och det gjorde jag också, direkt när jag kom hem.

Allt detta ljud hade verkligen tagit musten ur mig. Jag var så trött resten av kvällen.

Idag blev jag också varse att jag bär på en liten orosunge inför att börja jobba heltid om drygt sex veckor. Det var bra att jag insåg det så att jag kan mota den oron. Jag ska inte ta ut något i förskott, och det är inte säkert att det kommer att fungera, och det är i så fall HELT OK! Bara jag är på rätt väg och inte blir sämre så kan nog Försäkringskassan tycka det också. Om tiden för heltidsjobb bara blir framskjutet. Jag måste släppa den oron. Men det är klart att den poppar upp när jag är tröttare än vanligt.

Jag pratade med en vän om att jag är så pass mycket piggare nu, och blev nästan rörd när jag beskrev hur mycket frånvaron av känningar av RLS/WED betyder för mitt välmående! Det är helt klart den enskilt viktigaste anledningen, och så att jag fick ännu en medicin mot depression. Jag känner en sån tacksamhet!