Ångest

Jag har haft mycket ångest i mitt liv. Det började egentligen när jag var liten. Jag hade mardrömmar som var oerhört ångestfyllda, och jag vaknade i panik. Drömmen var oftast likadan: jag hade gjort något (ingenting särskilt, ingenting förbjudet) och detta något skulle göras ogjort. Inte återställas eller rättas till. Det skulle aldrig ha hänt. Jag har vaga minnen av PBU (psykisk barn- och ungdomsvård) hemma hos oss, och även besök hos dem. Jag fick medicin för att sova lugnare. Så småningom slutade mardrömmarna, de blev allt mindre frekventa ju äldre jag blev. Mitt sista minne av dem är en natt när pappa och jag går gång (som jag tränade i 6:an) i källaren i vårt hus, för att ”gå bort” ångesten.

IMG_8729I 25-årsåldern klubbade den mig nästan totalt. Det har jag skrivit om tidigare. Det började när jag hade tagit en paus i mina studier från universitet och jobbade som advokatsekretetare. Jag blev sjukskriven ett par veckor och hade den obegripliga och obeskrivliga turen att få terapi via vårdcentralen. Det blev min räddning. Jag återupptog studierna och skulle skriva C-uppsats, men mådde allt sämre. Till slut sa min terapeut att jag borde sjukskriva mig från studierna. Det var fruktansvärt jobbiga månader. Ångesten gjorde att jag ibland hade hallucinationer, jag trodde att jag svävade i luften vid några tillfällen. Jag blev väldigt rädd ibland, rädd att vara ensam hemma. Några gånger tog jag en taxi till min mamma och hennes man, och sov på en madrass bredvid deras säng. Jag vågade inte ens sova i rummet bredvid. Många nätter sov jag hos min syster också.

Det var jobbigt att handla också. Jag hade en känsla av att tryckas ihop av lysrören inne i affärerna. En liknande känsla kan jag få nu också när jag kommer in i en mataffär, inte jämt men när jag redan mår sämre.

IMG_8716Min sjukskrivande läkare visste inte hur hon skulle hantera mig, och sjukskrev mig två veckor i taget. Det fick till följd att jag bara kunde tänka på hur det skulle bli efter de två veckorna. Jag hade ju inget jobb att återgå till, bara min C-uppsats vilken kändes fullkomligt omöjlig att skriva. Min terapeut pratade med läkaren för att få henne att förstå. Så försökte läkaren pressa på mig mediciner, men jag kände en stark övertygelse att jag måste arbeta mig igenom denna ångest med hjälp av terapin. Jag var livrädd för att döva med mediciner. Då skulle jag aldrig bli fri och frisk! Min terapeut förstod mig precis men sa att det kanske skulle kunna vara en god idé att åtminstone prata med en psykiater om medicin.

Jag sov dåligt natten innan. Min syster följde med mig och jag satt i väntrummet och grät av rädsla att bli övertalad till något jag absolut inte ville. Men den läkare jag fick träffa var helt fantastisk! Han såg att jag var livrädd och bad mig berätta varför. Han frågade till min förvåning om jag drömt något natten innan. Det hade jag och jag berättade om hur jag i drömmen gick in i ett slags köpcentrum. Det fanns mycket att välja på mellan de olika affärerna och jag gick helt villrådigt omkring utan att veta i vilken jag skulle gå in. Han sa då att drömmar kan man tyda på många sätt, men det han tänkte på var att den kunde tolkas som just mitt dilemma just då: att jag blir påprackad lösningar som jag inte vill ha. Han avslutade med att säga att han inte alls tyckte att jag skulle ha mediciner, eftersom jag verkligen inte ville. Snopen men glad gick jag därifrån. Strax därpå drömde jag en annan dröm: jag står vid en toalett. Det är massor av hår i toaletten som jag börjar dra i. I andra änden sitter en kvinna fast i håret, och jag ser att det är jag själv. ”Vad äckligt!” har jag fått höra när jag berättat. Jag tycker det är en underbar bild: jag drar upp mig själv ur skiten – rent bokstavligt! Det var det jag visste att jag måste göra. Och jag som trodde att jag var svag!

IMG_8728Ångesten har poppat upp ibland även efter denna helvetesresa, men aldrig i så långa perioder. Skillnaden nu är att jag vet vad jag klarat av en gång. Jag VET att jag klarar en hel del och är inte så rädd för ångesten. Rädslan för att bli rädd är annars ofta det värsta.

Sista dagarna har jag haft mer ångest än på länge. Jag kan inte sätta fingret på varför den dyker upp just nu, men det är inget stort problem och blir det nog inte heller hoppas jag. Kanske av samma anledning som jag blivit sämre i RLS/WED sista veckorna också, ökad stress? Krypningar och ångest är en ganska trist kombo!

De händer att jag kan ser det positiva i allt detta, det händer. Jag tror att jag utvecklats mycket av det. Men det finns också en enorm sorg, och en känsla av att jag vill hålla om alla Pior genom livet!

Kalligrafi

Jag har sedan jag var i tidiga tonåren varit intresserad av att lära mig att skriva snyggt. Eftersom jag växte upp i en tid då den gamla skrivstilen förkastats inom skolan, fick vi lära oss att skriva snygga men osentimentala bokstäver som vi band ihop med en liten krok. Inga krusiduller, helt oraffinerat. Men jag lärde mig den gamla skrivstilen själv genom att titta på vuxnas handstil, främst mammas.

imageJulen 1978 då jag var 14 år fick jag ett etui med stålpenna, brevsprättare, lackstämpel och en lite besynnerlig blyertspenna. Det hade min mormor fått i julklapp av sina föräldrar julen 1923 då hon var 16 år, därfefter hade min moster fått det i 13-årspresent, och nu fick jag det. Jag var salig! (Om min dotter fått det nu hade hon bara gett mig en lång menande blick, och lagt det längst ner i en låda!) Jag ägnade mycket tid åt att försöka skriva med stålpennan. Jag hade samma jul önskat mig just stålpenna och bläck så jag hade också en mer modern variant som var lite lättare att skriva med.

Senare skaffade jag kalligrafipennor i olika varianter, och har fuskat mig fram. Jag tycker nog att det blir ganska bra för det mesta, men skulle ändå vilja lära mig från grunden så det blir stabilare.

imageOch nu var det dags! I helgen går jag en kalligrafikurs på Studieförbundet Vuxenskolan. Första dagen fick vi traggla grunden till alla kalligrafiska stilar, och hann prova på lite mer snirklig stil innan vi ganska trötta gick hem kl 16. Idag ska vi lära oss mer av olika stilar och det ska bli kul! Återkommer med rapport.

Garn med historia

För ett par månader sedan letade jag efter tyg att använda till broderi. Mina tyger ligger i en gammal koffert och längst ner i den låg en gul påse. I påsen låg garn som jag helt glömt att jag har. Lingarn och ullgarn som min mormor gjort, och som hon växtfärgade 1927! Det finns små lappar på härvorna där hon skrivit vilka växter hon använt. Galläpple, kropp och stenlav. Det kändes högtidligt. Tänk att jag kan använda det garnet nu, nästan 90 år senare!

image

Jag visste att mamma har lingarn som mormor gjort men visste inte hur mycket eller hur det såg ut. Hon letade fram det och det visade sig vara 6 kg fint oblekt lingarn i prydliga härvor! Jag nöjde mig med en härva, det går inte åt så mycket när man broderar.

image

Linet kommer från mormors barndomshem, gården Permats i Änga i Järvsö. Där odlades lin och jag har en inspelning på kassett av när mormor berättar om alla stegen innan linet blev till garn. Fantastiskt att lyssna på samtidigt som jag syr med garnet så långt senare! En rikedom.

Minneskänslig

Jag läste alldeles nyss en väns inlägg på Facebook. Hennes dotter sa att hon var minneskänslig. Jag tar mig friheten att ta till mig det ordet och göra det till mitt också. (Det är ju så språket förändras och växer till.)

Det känns mycket bättre att vara minneskänslig än nostalgisk. Kanske för att ordet nostalgisk är belastat med sentimentalitet. Men jag är alla de där sakerna. Älskar att sitta och minnas tillsammans med andra. Gamla fotografier med sina berättelser. Eller som i somras när jag åkte runt tillsammans med min pappa i hans barndomstrakter i Jämtland. Se spår i landskapet där inget hus fanns kvar. Prata med de som nu bor i huset han föddes i. Se forsen han flottat timmer i. Min farfars namn i förteckningen över flottarna i den lilla flottarmuseet.

Det är ju pappas minnen men jag är känslig för dem med! De är en del av mig och det är här känsligheten kommer in tänker jag: hans minnen fyller mig med vemod, sorgsenhet och en känsla av samhörighet. Jag har inte bott i Jämtland på över 30 år. Jag bodde där mellan 6 och 18 års ålder, de viktiga formande skolåren. Jag känner ingen längtan att flytta dit alls, men jag känner en släktskap med landskapet, med människorna, med dialekten, med tempot. Jag är minneskänslig.

cropped-IMG_837711.jpg