Etikettarkiv: min historia

Tänk ändå

Publicerat av
2

Ok, det blev inte en helt optimal vecka orkmässigt. Jag har varit riktigt trött när jag kommit hem från jobbet nästan alla dagar, igår så pass att jag undrade hur jag skulle orka ta mig hem. Men nu har jag en hel helg att vila och planera nästa vecka på ett mer hållbart sätt.

”Det är ändå fantastiskt att du jobbar heltid nu” sa min man häromdagen, ”det trodde man inte för ett halvår sedan”.

Ja tänk ändå, att jag blev frisk – typ. Helt återställd kanske jag aldrig kommer att bli. Men under mina år av utmattningssyndrom och depression har det funnits dagar jag

inte orkat hålla i en bok utan att stötta armarna med kuddar

inte orkat gå hem från bussen och fått be min man hämta mig med bilen

suttit utomhus i vårsolen, tittat på vissna fjolårsblommor men inte kunnat mobilisera ork att resa mig och ta bort det

bara kunnat laga mat om jag varit ensam, det är alldeles tyst i köket och jag har gott om tid på mig

inte klarat av att handla i en mataffär

känt att tanken på att åka in till stan, och t ex gå på en utställning, varit helt oöverstiglig

varit urtrött men inte kunnat slappna och vila på grund av starka känningar av WED/RLS

knappt velat gå upp på morgonen överhuvudtaget.

 

 

Känslighet på gott och ont

Publicerat av
1

Stort tack för alla fina kommentarer på mitt förra inlägg, de värmer!

I skådespelaren Clas Månssons sommarprogram berättar han om sin känslighet, och att han kommit fram till att det kan vara en tillgång i livet. Han berättar att det var pinsamt när han var barn, att han kände att det inte var ett önskvärt beteende och han möttes av samma attityd som ung. Men nu, som medelålders, kan han förstå sig själv. ”Var inte så blyg” fick han höra och menade att gör en rädd och självmedveten.

Jag tycker att det här var väldigt intressant och lyssnade med stor igenkänning. Som flicka var det alldeles säkert betydligt mer accepterat, ja kanske rent av önskvärt i vissa kretsar, att vara blyg. Däremot kände jag det som en stor nackdel för mig själv, och önskade att jag kunde vara lite tuffare.  Det jag fick höra var att jag inte var så stark, när det egentligen var känslig jag var.

Jag har några tydliga minnen från barndomen av när min blyghet och känslighet mötts av nästan förakt av andra barn. Tillfällen då jag förbannat att jag inte varit mer självklar och tuff. Jag minns också hur vuxna tyckte att jag var fånig som gick med knästrumpor och skor en hel sommar när de andra barnen gick barfota. Jag skämdes över mina stora fula fötter, och önskade hett ett större självförtroende, en starkare självkänsla. Just i det här sammanhanget var en blyg flicka inte alls önskvärd och jag kände vad de tyckte.

Just det där Clas Månsson sa om självmedvetenhet har jag tänkt mycket på efteråt. Det satte ord på något jag inte kunnat formulera och som jag upplevt under hela livet. Jag har tyckt att de flesta andra är så självklara och bottnar i sig själva, medan jag förhållt mig till allt och alla hela tiden, känt av vad som är önskvärt beteende och försökt rätta mig efter det. De gånger jag i viss mån satt mig över det tänker jag länge på efteråt som något eftersträvansvärt, samtidigt som jag vänt och vridit på situationen för att förstå om jag gjorde rätt.

Det här låter väl ganska arbetsamt och det är det också, även om det går med automatik. Och jag ska verkligen understryka att det blivit lättare med åren. Jag förstår mig själv bättre och bryr mig lite mindre om vad andra tycker om mig, En stor fördel med att passera 50!

Trött och tjock

Publicerat av
2

Många har sagt till mig att jag är modig som skriver om psykisk ohälsa. En del känner igen sig och säger att de blivit hjälpta av att läsa bloggen. Jag förstår vad de menar men jag behöver inget mod för att prata om min ångest, utmattning och depression. Däremot begränsar jag mig lite med hänsyn till mina närmast anhöriga och deras oro.

Det som jag behöver mod för att skriva om är övervikten. Jag såg mig själv på bild i förra veckan, och även om jag vet att jag är rejält överviktig så blev jag helt ställd när jag såg bilden. Jag vill inte skriva vad jag väger men enligt BMI-tabellen är jag inte bara överviktig utan lider av fetma. Smaka på det ordet! Jag som alltid var så smal oavsett vad jag åt och utan att träna. Upp till 27-årsåldern var det så. Efter det har jag pendlat mellan mer eller mindre övervikt och att vara smal (jag viktväktade en gång med lyckat resultat).

Det är långt ifrån enbart utseendet det handlar om. Jag känner mig verkligen tung. Jag tar plats. Jag går in i saker eftersom jag har dålig koll på var min kropp tar slut! Jag får inte plats i en del stolar (oerhört förnedrande!). Jag satt på en buss häromveckan där fästet för säkerhetsbältet skar in i mig – jag bredde ut mig där man inte ”ska”. Jag når dåligt med armarna. Magen är i vägen när jag ska äta. Magen är i vägen när jag ska yoga. Magen är i vägen när jag ska hitta en bra sovställning. När jag ska böja mig ner och ta upp något på golvet. Jag flåsar efter minsta ansträngning men försöker dölja det.

Det är något så patetiskt över tjockheten, fetman. En karaktärslöshet. Jag vill vara kroppspositivist och bejaka min kropp, men det finns inte på kartan. Jag skäms, tror att jag kan dölja det tjocka med kläder men vet samtidigt att det inte går. Det är som att mina inre kvaliteter och min karaktär har med min kroppshydda att göra – det är ju helt bisarrt!

Jag har svårt att köpa kläder. De flesta butiker har inte min storlek. Nu har jag en liten uppsättning kläder som jag varvar och kombinerar bäst jag kan. Egentligen inte min klädstil men det har fått bli det. Jag känner mig enorm, gammal och ful ful ful.

Jag har börjat få lite ont i knäna, i synnerhet när jag går i trappor. Jag har halsbränna. Mina smalben, vrister och fötter är svullna. Jag får ofta ont i smalbenen när jag går, och ska fråga min läkare. Jag tror att det är kärlkramp i benen, vilket ironiskt nog botas med promenader! Jag har en så dålig kondition som jag aldrig haft någonsin tidigare. Fatta vad det tar emot att börja träna! Men samtidigt är jag väldigt motiverad. Det viktiga är förstås att börja i liten skala men ofta, och sedan öka på lite i taget. Simning är ju skonsam träning men jag är inte så sugen på att visa mig i baddräkt.

Igår inledde jag mitt nya matliv, och gjorde helt slut med godis och andra farligheter. Jag ska äta på samma sätt som förra hösten då jag gick ner 15 kg fram till jul. Det blir mycket pasta gjord på bönor och vegetariska såser till det. Lite enahanda men gott, nyttigt och mättande. Jag hoppas att det kommer att gå lika lätt den här hösten och att jag kommer att hålla i det även under våren. Den här kosten gör det också lättare att avstå socker eftersom det är långsammare kolhydrater än i vanlig pasta. Dubbel effekt alltså.

Idag gick jag hem lite tidigare och tog med jobb hem. Hade också tänkt fortsätta jobba lite i verkstan men det blev ingenting av varken det ena eller det andra – jag la mig att sova istället. Jag var så trött, och ställde om klockan två gånger för att jag ville sova mer. Ibland glömmer jag att unna mig att bara göra ingenting. Att strunta i det jag vill eller borde göra, och bara vara. Men så kommer jag på att jag kan ligga i soffan och slösurfa en kväll – ibland är det precis det jag vill och borde!

Så, nu kastar jag mig ut och skriver om detta skämmiga – min stora kropp. Min övervikt. Min fetma. Fan, vilket fult ord!

 

Snart hemma igen!

Publicerat av
Svara

Just nu sitter jag på ett tåg på väg söderut, jag tror att vi närmar oss Gävle och det är inte långt hem. Det ska bli väldigt skönt att komma hem, även om jag haft en jättefin resa. Det här med att leva i kappsäck hemma hos andra är både mysigt och lite jobbigt. Jag hade en fullproppad miniresväska med mig för olika väder och eventualiteter. Regnjacka, gympadojor, extrabyxor och en klänning. Jag använde nästan ingenting av det. Jämtland bjöd på nästan tropisk värme och inget regn.

Det är återigen en känsla av samhörighet som kommer över mig när jag vistats bland släktingar och tittat på bilder av gemensamma släktingar som inte lever längre. Att få veta lite mer om dem som levde innan mig men som betytt något för min pappa och hans kusin. Lägga dessa ledtrådar till dem jag fick när min pappa, dotter och jag reste runt i pappas fotspår häromåret.

Bilden jag tänkt lägga upp får vänta till ett annat inlägg. Tågets nätverk verkar inte orka med att ladda upp bilder.

Nu är det tre dagar tills jag åker till Sätergläntan på kurs!!

 

På turné i min historia

Publicerat av
Svara

Jag är i mitt barndoms landskap Jämtland och söker mina rötter på pappas sida. Först bodde jag två dagar hos min kusin. Vi tittade i hennes mammas fotoalbum där det fanns många bilder från hennes, min pappas och deras systrars barndom. Bilder på min farmorsmor Kristina med sträng uppsyn men lite tom blick beroende på demens. Hennes man, min farmorsfar Karl, finns också med på bild. Han var en väldigt duktig snickare som byggt deras hus i Albacken, kallat Morfars. I vår hall hemma står en av mina käraste ägodelar: en kökssoffa som han gjorde som bröllopsgåva till min farmor och farfar (som jag skrapat bort flera lager färg från – min farmor gillade starka färger och att måla!).

På bilderna finns också farmors syskon: De tre bröderna som förblev hemmapojkar hela livet och som jag träffade som liten (de tyckte att jag var snäll), storasyster Märta som jag minns, men också andra systrar: bland annat den vackra Tora som är mamma till pappas kusin som är den släkting jag fick kontakt med förra året och som jag skrivit om förut.

Min farmor längst till höger, med syskon och föräldrar.

Henne åkte min kusin och jag till den tredje dagen av min rundresa, eller rättare sagt till hennes barndomshem tillika fritidsboende nära Albacken. Där fanns ännu fler fotoalbum att botanisera i, och berättelser att höra. Många av bilderna avbildar grupper av människor som är uppställda för fotografering. Tråkigt kan tyckas, men också bra på det sättet att jag tydligt kan se hur de såg ut. Och det finns ibland någon bild till från samma tillfälle som är tagen i ett mer obevakat ögonblick. Lite suddigare men också mer levande. Vi hade en mycket trevlig dag med långa samtal om förr och nu, och sov också över där.

Nästa morgon fick jag skjuts till tåget som tog mig till min pappa i Brunflo. Jag visade honom alla bilder jag fotograferat av, och pratade lite om hans minnen.

Många av bilderna avbildar grupper av människor som är uppställda för fotografering. Tråkigt kan tyckas, men också bra på det sättet att jag tydligt får se hur de såg ut. Och det finns ibland någon bild till från samma tillfälle som är tagen i ett mer obevakat ögonblick. Lite suddigare men också mer levande.

Jag har så länge jag kan minnas varit fascinerad av min släkts historia. Jag har mer koll på min mammas släkt, mycket beroende på att min mormor berättade om sin barndom i form av sagor. Som jag älskade att lyssna på henne, och jag har en inspelning där hon berättar men jag önskar att jag spelat in även sagorna!

 

Om vikt och övervikt

Publicerat av
Svara

Jag ser en kvinna som bär på en redbullburk. Hon är rejält överviktig, mer än jag. Jag tar trappan och hon tar hissen. Jag inser att jag genast ”vet” saker om henne och dömer henne. Jag ”vet” till exempel att hon äter mycket skräpmat och på så sätt slarvar både med sin hälsa och sin ekonomi. Men det kan lika gärna vara så att det är en kvinna som är överviktig av andra anledningar, och det faktum att hon dricker redbull just när jag ser henne behöver inte betyda någonting egentligen.

En anledning till att jag reflekterar över det är att jag själv gått upp mycket i vikt. Det beror på flera saker: två av de mediciner jag har viktökning som biverkan, jag har pga utmattning varit periodvis väldigt stillasittande, och jag tycker mycket om mat och äter mer än jag behöver. Däremot äter jag bra mat. Nyttigt och välbalanserat, och gott.

Men jag kan få den där kommentaren, mer eller mindre förtäckt, om hur jag kan göra något åt det. Den tydligaste ”ta och köp några kokböcker, du och maken, och hitta några nyttiga recept så ska du se”. Vad svarar man?

Jag tycker verkligen att det är urtrist. Jag känner verkligen kilona, det är en väldigt stor förändring. Armarna hänger liksom längre ut, de når inte lika långt på ryggen. Jag blir svettigare i alla nya veck. Kläderna jag kan ha i garderoben blir allt färre och jag får köpa nya, större. Jag har varit på två kaféer där stolarna varit för trånga för mig! Det känns förnedrande. Men samtidigt orkar jag inte riktigt ta tag i att gå ner i vikt just nu, även om jag vet att det skulle fungera peppande om det ger resultat. Just nu koncentrerar jag mig på att inte gå upp i vikt så får jag ta itu med det andra senare.

Min vikthistoria: smal redan som bebis, riktigt smal men åt som en häst fram till ungefär 27-årsåldern då det sakta smög sig på några kilon. Viktväktade vid 37 års ålder och gick ner 13 kg, jättenöjd. Det höll sig i flera år, men på senare år har det sakta men säkert gått uppåt på vågen.

Jag vet exakt vad jag måste göra. Jag tror på Stefan Rössners enkla tips: inte mer energi in än man gör av med. Ändå går jag och tänker på hur mycket jag skulle vara beredd på att betala om vikten skulle bli den jag vill som genom ett trollslag!

Ovanstående skrev jag för nästan 1,5 år sedan, utan att lägga ut på bloggen. Det finns mycket skam kring övervikt. Sedan dess har en hel del hänt angående min vikt. Jag bestämde mig för att gå ner i vikt, att viktväkta på egen hand. Starten gick i början av september i höstas och jag var taggad och motiverad. Inget trolleri – jag skulle se över min mathållning. Jag läste att bönor, potatis och ägg ger mycket mättnad per kalori och tog fasta på det. Jag gjorde egen mat till mig och annan till resten av familjen. Min bestod mycket av pasta gjord på bönor och så vegetariska pastasåser mer eller mindre utan fett. Det blev mycket tomatsås med lök och spenatsås. Lite ensidigt men nyttigt och gott. Och jag var aldrig hungrig, det tror jag är en viktig nyckel till framgång. Det, och så min förmåga att bestämma mig för att genomföra saker. Den har jag använt förut som till exempel när jag slutade röka.

Lagom till jul hade jag gått ner 15 kg. På mindre än fyra månader – inte illa, va? Och det var inte ens svårt eftersom jag var så motiverad. Jag fick ganska snart effekt som jag tyckte om: jag kom i kläder som jag växt ur och armarna kom närmare kroppen.

Julen gick bra. Jag låtsades inte om att den fanns, så frestelserna med julgodis och annat gott gick mig förbi. Under resan till Kanarieöarna var jag återhållsam med kalorierna utan att överdriva. Däremot hände något efter resan. Jag gick ner ytterligare ett kilo, men sen tappade jag liksom sugen. Jag slarvade alltmer och köpte godis ibland. Inget frosseri och jag tycker inte att det borde resultera i så mycket, men kilo lades till kilo och jag gick stadigt upp alla kilon jag gått ner under hösten. Jag kände mig orättvist behandlad men hade ingen att skylla på.

Så pratade jag med en god vän som också börjat med Mirtazapin i vintras. Hon sa att hon hade gått upp mycket i vikt av medicinen, och när jag läste på om biverkningarna så var det klockrent. Ökad aptit OCH viktuppgång är vanliga biverkningar!

Men vad gör jag med den informationen? Kilona är där de är, även om det inte bara är mitt eget fel. Det finns ingen instans att överklaga eller reklamera till.

Det är tveklöst så att jag värderar dämpningen av depressionen högre än att vara smal. Jag mår bättre psykiskt än på flera år och gläds väldigt åt det. Det kanske kan räcka ett tag.

Jag är STARK, men himla trött

Publicerat av
Svara

Varje dag är en kamp. Jag är pigg på förmiddagen men kroknar lite framåt lunch eller lite senare, beroende på hur arbetsdagen ser ut. Jag sover i vilrummet och försöker jobba i lagom tempo. Vara generös mot mig själv, som min chef sa.

Idag satt jag i ett möte på förmiddagen och glömde ord, kunde inte skilja på Jönköping och Linköping, trasslade in mig i förklaringar och fick lätt panik. Jag hämtade mig inte riktigt efter det, trots att jag sov en halvtimme efteråt. Trögheten i hjärnan bestod och även tröttheten i hela systemet.

Jag ska erkänna att jag har mina stunder då jag undrar hur detta ska gå. Hur ska jag orka jobba heltid i höst när det drar igång på riktigt? Det är lätt att säga att man ska ta det lugnt, och inte boka in för mycket. Men jag måste ju klara det.

När jag väl tog en bild hade molnet ändrats lite, och var inte helt lik Pippi längre!

Väl hemkommen efter jobbet gick jag raka vägen till utesoffan och låg och tittade upp i himlen. Ett djupt andetag in och så släppa ut all luften igen – aaah, äntligen ro! Jag tänkte återigen på hur jag ska orka, men såg plötsligt ett moln som liknade Pippi Långstrump! Jamen just det, jag är ju STARK kom jag på. Jag klarar det här – på ett eller annat sätt. Minnet av drömmen jag beskrev i ett inlägg för två år sedan. Så här skrev jag om just den drömmen:

Strax därpå drömde jag en annan dröm: jag står vid en toalett. Det är       massor av hår i toaletten som jag börjar dra i. I andra änden sitter en kvinna fast i håret, och jag ser att det är jag själv. ”Vad äckligt!” har jag fått höra när jag berättat. Jag tycker det är en underbar bild: jag drar upp mig själv ur skiten – rent bokstavligt! Det var det jag visste att jag måste göra. Och jag som trodde att jag var svag!

Visst är det häftigt! En väldigt stark bild för mig.

Just Pippi Långstrump har en särskild plats i mitt hjärta. Så här skrev jag i ett tidigare inlägg:

Jag var en mycket blyg flicka som barn, jag tog nog inte så mycket plats. Min mamma var ”fröken” på dagis där jag gick i 5-årsåldern och det kunde ge mig en viss status, men jag minns inte att jag riktigt vågade ta för mig av den. Men en dag skulle vi leka Pippi Långstrump och jag fick, just i kraft av att vara ”frökens” dotter, vara Pippi. Det är ett av mina starkaste barndomsminnen. Hur jag fylldes av Pippis styrka och ledde de andra barnen ut på gården. Vi sprang, och jag först! Troligen var det en engångshändelse, jag minns inga fler. Av denna anledning brukar jag säga att Pippi är min favoritfigur av alla Astrid Lindgrens karaktärer och berättelser.

Det här med att kämpa har jag i allmänhet en kluven inställning till. De människor som inte klarar sig då? Som blir förtidspensionerade eller rent av dör – har de inte kämpat tillräckligt hårt? Ville dom inte tillräckligt? Det är ett vanligt sätt att beskriva människor med cancer, som att de kämpar. De bekämpar cancer, eller blir besegrade av cancern. Men allt kan inte kämpas ner och vinnas över. Och det finns olika sätt att vara stark på.

Idag har jag haft ryckningar i vänster ben flera gånger. Fler gånger än jag sammanlagt haft under de senaste månaderna. Hoppas det försvinner igen! Jag fick tråkiga igenkänningar av att ligga och röra på benet. Spänna musklerna och göra cirkelrörelser med vristen. Alltför välbekant och helt onödigt.

Dikt

Publicerat av
Svara

Jag skrev häromdagen om en bok jag hittat vid kopieringsmaskinen på jobbet. Den heter Radio total normal – en textsamling och är just det, en samling texter från radioprogrammet med samma namn. En kanal som handlar om psykisk ohälsa.

När jag nyfiket började bläddra i den medan mina papper spottades ur maskinen, blev jag först rädd. Som en instinkt som sa åt mig att akta mig. Att inte Gå Dit Igen. Ner i helvetesmörkret. Som om att jag bara genom att läsa andras skildringar skulle ”smittas”.

Jag lånade ändå hem boken och jag ska ärligt säga att det mesta inte tilltalade mig alls, eller rättare sagt inte talade till mig. Men den här dikten kände jag en sorgsen igenkänning i.

Nu har jag haft tur och sluppit alltför uppenbara luckor i mitt cv. Den första luckan kan förklaras med studier. Det var för snart 30 år sedan (!) och jag blev sjukskriven från uppsatsskrivandet på universitetet. Luckan ser inte alltför uppenbar ut.

De senaste årens fram-och-tillbaka mellan sjukskrivningar på hel- eller deltid syns inte i cv:t eftersom jag varit fast anställd under tiden.

Den sista raden är särskilt stark: Och uppstod igen. Det är så oerhört märkvärdigt att man överhuvud taget KAN det! Uppstå igen efter att ha fallit igenom, igen och igen och igen. Uppstå igen trots att jag inte trodde på det själv. Uppstå igen trots att det var omöjligt. Nu står jag upp.

Den spännande fortsättningen och så pensionatet på beställning

Publicerat av
Svara

Jag ber om ursäkt om min cliff hanger från igår påverkade vissas nattsömn, men nu kan det avslöjas: jag ska starta Språk- & Slöjdkafé! En mötesplats där nya och gamla Väsbybor kan handarbeta och samspråka tillsammans. Biblioteket är helt med på tåget och ställer lokal till förfogande, bjuder på fika och ordnar marknadsföring. Jag startar i september så blir det en testomgång med tio tisdagkvällar. Under förutsättning att jag lyckas ragga fler volontärer. Jag kan inte ta på mig att köra allting själv. Dessutom är ju tanken att det ska vara ett tillfälle att öva på att samtala på svenska, och då behöver vi ju vara några med svenska som modersmål. Så om du bor i Upplands Väsby med omnejd och kan se vad som är bak och fram på en virknål så är du varmt välkommen att höra av dig! Du behöver inte ta på dig att göra så mycket, men det är roligt om vi är flera!

Det här har jag tänkt göra länge, jag har bara väntat på att jag ska känna att jag orkar. För ett par år sedan kunde man anmäla intresse för att bli ihop-parad med en nyanländ person för att träna svenska men framför allt få nya bekantskaper. Jag ville så gärna men det var helt fel tid för mig då.

 

För några veckor sedan var det en läsare av bloggen som hörde av sig och undrade om jag hade någon bild på min mormor och morfars pensionat i Söderhamn. Nu har min moster skickat den enda bild hon har, och här står min morfar vintern 1955-56 utanför Mårtensons pensionat! Det är inte mycket av själva huset man ser, det är bara en litet bit till vänster. Men skylten är ju väldigt stilig! Till höger är annexet där de också hade en del gäster boende. Mina föräldrar gifte sig i Söderhamns kyrka 1962 och hade bröllopsmiddagen här, så jag har några korta snuttar film på huset med den stora trappan.

Jag har också små reklamkort från pensionatet. Visst är det underbart! Propra rum med goda bäddar. Rinnande vatten. Rekommenderas!

Huset revs 1968 och jag har ett svagt minne av att jag slog i en framtand i ett tvättställ där. Tanden ”dog” och blev lite brungrön. Jag minns desto starkare när jag låg och skulle sova en kväll i vår lägenhet i Västertorp. Jag var 6 år och ville för allt i världen att jag skulle tappa den fula framtanden, och så kände jag plötsligt att den var lös! Jag sprang upp och berättade för mina föräldrar – en lyckans kväll!

 

 

Om att arbeta med minnen

Publicerat av
Svara

Jag lyssnade på radioprogrammet Kropp och själ i P1 för några dagar sedan.  Det var ett avsnitt från 6 mars om den läkande glömskan. Raka motsatsen mot att minnas alltså! Det här är en viktigt sak för mig och något jag tänkt mycket på. Det blir en slags strategisk fråga också. Har jag råd att jobba med mina minnen? Är jag beredd att betala priset för något jag inte är säker på att jag vare sig behöver eller ens kommer att få ut? För att uttrycka mig tydligare: jag har tidigare i livet arbetat mycket med minnen och upplevelser från förr och det kostar på. Till en början, när jag öppnade mig för minnena och släppte fram ångesten, mådde jag betydligt sämre än jag gjort innan. Periodvis har jag levat med nästan outhärdlig ångest. Samtidigt visste jag att det var nödvändigt att gå igenom allt detta för att komma ut på den andra sidan och må bättre. Hur jag kunde veta det med en sådan visshet har jag funderat över. Det var nästan som en instinkt. Jag hade läst grundläggande psykologi på universitet och hade ett hum om hur vi funkar, men det var också något annat. Jag kunde frammana en styrka och kan så här efteråt se mig själv stående som en vågbrytare i det stormiga havet. Var fick jag den styrkan ifrån? Jag var ensam och vågade inte riktigt prata med mina nära om det. Jag orkade bara vara stark för mig själv och hade inte kraft att ta hand om deras oro.

Nu finns minnen i närtid som jag undrar om jag behöver ta itu med. Jag tror inte att jag kommer att störtdyka så mycket, men en förhöjd ångestnivå får jag räkna med och jag är inte så säker på att jag är beredd att ta det. Just nu är jag så lycklig över att må så pass mycket bättre att jag inte vill peta hål på den bubblan!

En sak de pratade om i radioprogrammet var just att inte minnena ska ta överhanden, utan att man kan gå vidare i livet med vetskapen om vad man varit med om men med en minnesbild som inte tagit en i sitt grepp. Och det är väl där jag står och vacklar. Ska jag låta det vara eller kan det växa med tiden och komma tillbaka och bita mig i svansen?