Etikettarkiv: min historia

Eksem

Publicerat av
Svara

Jag upptäckte att jag fått rejält med eksem i knävecken – området är stort som ett tefat: rött och torrt men kliar bara lite. Jag hade födoämnesallergi med eksem som barn, och en hudläkare – som jag fick remiss till för en del år sedan då jag fått ett riktigt aggressivt eksemutbrott över i stort sett hela kroppen – sa att eksem är min kropps sätt att reagera på när det blir för mycket. Den gången var det stress, men nu vet jag inte varför jag fått det. För en vecka sedan fick jag lika stora partier med eksem på insidan av låren, men lyckades få bort det genom ihärdigt smörjande med kortisonsalva som jag har och använder vid behov. Jag gör samma sak nu så jag hoppas att det försvinner snabbt.

Jag har ett litet batteri med olika kortisonpreparat som jag tar till när eksem blossar upp någonstans. En mer försiktig variant till den ömtåliga huden runt ögonen där jag får eksem ibland, två starkare salvor till mer tåliga delar av kroppen samt en vätska till hårbotten när jag får anfall där. Tur att det finns!

Jag har broderat en del på ylle de senaste dagarna. Det är så himla kul och tillfredsställande att se hur det växer fram! Ett så tacksamt material att jobba med, både klädet som är bottentyget och garnerna. Jag repar ofta upp och gör om eftersom jag vill vara riktigt nöjd. Mönstret hittar jag på allt eftersom, det finns ofta ingen helt färdig plan från början. Stygnen gör jag efter eget huvud men de baseras förstås på befintliga stygn så som kråkspark, och så franska knutar förstås – de får alltid vara med! Jag har också sytt på en del pärlor. Så här är den nu: nåldynan jag påbörjade på workshop med Anna Wengdin på Syfestivalen. Bottentyget är ett annat och garnerna också. Men bakstycket i skinn och stoppningen fick jag med mig från workshopen. Och så inspirationen förstås! Jag är jättenöjd!

 

 

Skapa ytor

Publicerat av
2

Jag tänker på hur jag från början hade materialet i en liten kartong jämte mig i soffan där jag låg. Kartongerna blev flera och så småningom orkade jag sitta uppe mer. Jag fick ögonen på det yttepyttelilla rummet med ett belamrat skrivbord i och gjorde det till min verkstad. Undan för undan trängde jag bort det som lagrades i rummet, och mitt territorium växte alltmer. Eftersom jag samtidigt erövrat nya tekniker och material växte behovet av ytor med dem.

Under perioder när jag inte riktigt orkar ta mig för att brodera, eller något annat som jag i vanliga fall mår bra av, är det viktigt att det känns lätt att sätta sig i verkstan. Annars blir det ännu motigare. Idag, nu när jag har energi (hör ni hur det låter: ENERGI!), passade jag på att röja och skapa ytor för skapande. Jag har rensat och stuvat om i skåp i hallen och sovrummet för att kunna lägga material som jag inte omedelbart behöver, så det blev lite mer plats i verkstan. Nu känns det inbjudande att sätta sig där, och jag hittar mina saker (utom min förträffliga fingerborg, som verkar försnillat sig någonstans).

Ja, här är den: min verkstad. Skrivbordet är ganska tomt. Lite garn hänger, verktyg samlade i prydliga byttor, symaskinen står och väntar och där ligger en röd yllebasker som ska få sig ett broderi vad det lider!

Igår satt jag lååååånga stunder i verkstan och broderade på min fågelkudde. Jag lyssnade samtidigt på olika radioprogram och poddar jag följer, och det är en extra stor glädje eftersom det varit en riktig favoritsysselsättning som jag inte orkat med. I den mån jag broderat har jag oftast gjort det i tystnad för att skona min trötta hjärna. Men nu blev det två vinterprogram och lite annat!

Detalj från fågelkudden under vardande, linnegarn på linnetyg.

Plågsamma sinnesförnimmelser

Publicerat av
Svara

Vid min ångestperiod i 25-årsåldern hade jag svårt med ljus, i synnerhet på vissa ställen som i affärer och på vårdcentralen. När jag gick in på en mataffär, t ex Åhléns vid Fridhemsplan (nära där jag bodde då), kändes det som att jag blev ihoptryckt uppifrån. Som om att taket tryckte ner mig mot golvet. Jag ville bara hålla händerna för ögonen, men det var inte helt lätt att undvika att titta när jag skulle handla mat. Vissa affärer var bättre än andra så jag gick mest dit.

I väntrummet på vårdcentralen på Serafen (där jag ofta satt eftersom min läkare bara ville sjukskriva mig två veckor åt gången) satt jag däremot med händerna för ögonen. Det ljuset gav mig en känsla av att huvudet trycktes ihop, väldigt plågsamt.

På den tiden visste jag inte varför men nu när jag läser om utmattningssyndrom och hjärntrötthet står mycket om känslighet för både ljud och ljus. Numera är det främst ljud som är jobbiga. Dels höga ljud, men också flera ljud samtidigt. Till exempel i fikarummet på jobbet där det kan pågå 3-4 samtal samtidigt. Det räcker ofta med att det är ett annat samtal bredvid mig för att jag ska tappa koncentrationen på mitt eget samtal.

Jag har inte tänkt så mycket på det, mer än att jag försöker undvika dessa situationer eller avgränsa med hjälp av hörlurar. Nu när jag måste lämna tillbaka boken När hjärnan inte orkar till biblioteket, läser jag en liten bit till i den. Där finns ett bra avsnitt om detta med ljud, och för enkelhets skull fotade jag av det:

Precis så här blir det ibland. Allt jag hör ligger längst fram, som om att alla ljud samtidigt är lika viktiga. Ibland tänker jag att det är som att jag befinner mig i en film som skildrar en människa i kaos och förvirring, med mängder av ljud som alla trängs om uppmärksamheten. Inte konstigt att jag blir trött!

Det är alltså så att jag både har svårt att filtrera ovidkommande ljud och att jag hör många ljud förstärkta. Jag vill sänka volymen, och det händer att jag ber någon att tala lite lägre. Oftare går jag undan, lägger mig och vilar med en kudde över huvudet. Det är inte alltid läge att be någon dämpa sig, och jag vill inte förstöra för andra genom att till exempel be dem stänga av musik. Hos frisören har jag nu i alla fall nu börjat be att hon ska stänga av radion när jag är där, och det gör hon så gärna.

Jag lägger också märke till ljud som ingen annan noterar – ljud som rubbar min koncentrationsförmåga. När jag påtalar ljudet för mitt sällskap är det ingen annan som hör det, åtminstone inte förrän jag påpekar det.

Det är i alla fall bra att ha kommit på att detta är ett problem för mig. Jag kan lättare undvika att hamna i dessa situationer, och se till att vila om jag inte kan det. Det är också lättare att förklara för andra nu när jag förstår själv.

 

Julvägran

Publicerat av
Svara

Jag minns inte om jag skrivit om mitt försök att ställa in julen i år. Det var en tanke som väcktes i våras. I samband med de två senaste julearna har jag blivit helt sjukskriven. För två år sedan var jag borta i tre månader, och förra året låg jag hemma hela januari. Det beror inte alls på julstress i största allmänhet – att hinna koka knäck och griljera skinka, köpa julklappar och pynta. Det är kroppsminnet av ett flertal kaotiska och oförutsägbara jular som gör sig påmint.

Julen har varit en favorittid på året för mig, i synnerhet adventstiden med alla ljusen i fönstren, glittrande ljusklädda träd i vintermörkret, adventsljusen som tänds ett efter ett, kanske julmarknad och stämningsfull julkonsert i någon kyrka, den första glöggen. Men nu skulle jag vilja ta ett jättekliv rakt in i mitten av januari. Nästan desperat började jag tänka på utvägar. En vecka på vilohem under juldagarna? En resa till värmen? Eller bara låtsas som ingenting? Men det är ju en familj att ta hänsyn till också, och dessa tankar landade inte så väl hos dottern. Men hon fann på råd, och en kompromiss växte fram. Jag kommer inte att göra någonting juligt hemma: inga pepparkakor eller knäck, inget julpyntade eller annat fixande. Ska det blir sånt får de andra sköta det.

Jag gjorde för många år sedan en lista som jag tar fram varje jul, där det står vad som ska fixas. Tanken med listan var att inte bara jag skulle hålla reda på att byta batteri i brandvarnarna, se till att det finns lucialinnen i rätt storlek och göra deg till pepparkakor två dagar i förväg. Den listan kanske blir ännu viktigare nu, men de kanske väljer att göra helt andra saker än vi brukar – vi får se.

En annan del av kompromissen och stor förändring är att vi inte kommer att ha gäster och inte fira julen hemma hos oss, utan hos min syster och svåger. Det känns väldigt skönt. Just nu känns det som att julen kommer att passera ganska obemärkt för min hälsa, jag har sett till att det ska funka – heja mig!

I morse när jag gick upp lyste de adventsljusstakar som dottern satte upp igår, det var riktigt mysigt!

Idag lägger jag upp bilder på några broscher som jag broderat. Det lärde jag mig också på en endagskurs som föreningen Skapande broderi ordnat. Linnetyg över en trästomme och så stygn på det. Baksidan kläs med tyg och en broschnål sys fast. 

 

Igenkänning

Publicerat av
2

”Jag kunde inte ens ha så här: klockan tre ska jag till tandläkaren med min dotter, för då gick jag hela dan och stressade för att jag var tvungen att åka iväg klockan tre.”

”Om kroppen är i sånt högvarv, det är som att det är ständigt alarmklocka, flyktkänsla, att du vil krypa ur ditt eget skinn.”

Det är Mia Skäringer som beskriver sin sjukdom utmattningssyndrom, och jag känner igen detta så oerhört väl. Känslan av att jag har något som ska göras senare på dagen kan jaga mig och jaga upp mig. Det spelar nästan ingen roll vad det är. Jag känner mig jagad. Glömmer hela tiden VAD det är jag ska göra, och blir uppvarvad. Tänk ändå så skönt det är att höra att andra känner likadant! Det blir mindre konstigt då, känns mer ok.

Häromdagen samtalade jag med en person som också är extra känslig, starkskör eller HSP – högsensitiv person. Det är så mycket i detta med känsligheten som har känts som en brist hos mig, en överkänslighet och någonting dåligt. Då är det extra bra med igenkänning i det som andra berättar, och inte minst att läsa att detta finns som ett personlighetsdrag och är beskrivet i forskning.

Hen jag samtalade med kunde beskriva hur hen setts som överkänslig i hela sitt liv, och hur även hen påverkas av andras sinnestämning, lyssnar in och kanske också anpassar sig. Det är ganska arbetsamt men kan också vara en styrka. Inte anpassningsdelen, den kan jag förbanna ibland, men att se andra.

Jag har skrivit tidigare om min upplevelse av mig själv som känslig men stark, och det var en härlig insikt att komma till. Jag har delvis på grund av min känslighet haft det jobbigt under perioder i mitt liv, men jag har tagit mig an det och tagit mig igenom det. Stärkt i känslan av att jag stod pall även denna gång. Konstigt nog bygger upplevelserna inte på ett allt tjockare skinn. Skinnet är lika genomskinligt och tunt som förut, men kanske lite segare i alla fall? Jag kan luta mig på tanken att jag klarar mycket mer än jag tror. Det var en stark känsla jag hade efter min långa period av svår ångest i 25-årsåldern: kom jag igenom detta med livet i behåll så klarar jag allt!

På småtimmarna

Publicerat av
Svara

Jag vaknade för en timme sedan, vid 3. Försökte somna om, vilket försvårades av en kelsjuk katt som jag mot bättre vetande låtit sovit hos mig. I vanliga fall stänger vi sovrumsdörren på natten så att inte katterna kommer in och stör, men igår lät jag mig falla för tanken på den ljuvliga gosekatten Semlan bredvid mig.

Nu var det inte bara kattskrället som höll mig vaken, och jag har nu lagt mig i soffan och hoppas på att sömnen ska infinna sig.

Jag kom att tänka på när jag som 17-18-åring började må dåligt psykiskt. Jag kunde inte sätta fingret på det, det bara fanns där och kom över mig starkare i min ensamhet. Det var en spännande tid i mitt liv. Jag hade träffat min första pojkvän som jag planerade att flytta till i Stockholm efter gymnasiet. Men det var också ett jobbigt år, trean i gymnasiet. Jag fick halsfluss tre gånger. Första gången blev jag inlagd på sjukhus, och andra gången fick jag nästan medvetslös åka in akut till Södersjukhuset (på besök hos pojkvännen). Jag blev väldigt trött av alla infektioner och ville bara sova när jag kom hem från skolan. Jag pratade med kuratorn på skolan som fick mig att inse att det var fullkomligt naturligt att vara trött, och sanktionerade en timmes sömn på eftermiddagen innan läxläsning.

Jag läste Ulf Lundell under denna tid och i hans diktsamling Fruset guld hittade jag raden ”ett öppet sår gående i natten” och det träffade mitt i prick! Nu så här i efterhand känns det en smula överspänt men jag känner också en ömhet för 18-åringa Pia som plötsligt fick ord för känslan av ledsenhet, hudlöshet och oro.

Jag berättade till slut för pojkvännen som i sin tur pratade med min mamma, som ordnade en tid hos psykolog. Men jag fattade inte vad han pratade om och slutade att gå dit efter ett par gånger.

När jag gallrade bland våra böcker i helgen hittade jag Lundells diktsamling, och blev påmind om det öppna såret jag upplevde mig som för så många år sedan. Idag, med en del psykologistudier på universitetet samt åtskilliga terapitimmar bakom mig vet jag vad de talar om, psykologerna och terapeuterna, och är djupt tacksam att jag kunnat få deras hjälp genom åren när jag behövt. Som ett plåster på det där såret, även om det inte läkt än.

PS. ”Jag hoppas att han ringer nu” sa mottagningssköterskan när jag igår lämnade det andra meddelandet om att jag vill att min läkare ska ringa upp mig. Det har nu gått en vecka sedan jag ringde sist, och 12 dagar sedan Försäkringskassan bad om komplettering av läkarintyget.

Snart 1 år och 8 månader med bloggen

Publicerat av
Svara

Detta är det 466:e inlägget på bloggen som jag startade för snart 1 år och 8 månader sedan!

I det första inlägget skrev jag:

Jag smyger igång med en snabb presentation av bloggen-to-be. Tid för mig har att göra med att jag utropat 2016 till mitt år. Efter en längre sjukdomsperiod med utmattningssyndrom, då jag varit sjukskriven på hel- eller deltid, bryter jag vattenytan och kommer upp igen. Jag började arbeta på 25 % igår och det känns hoppfullt, nervöst och väldigt roligt. Hoppfullt eftersom jag tror att det kommer att fungera denna gång – med nya insikter och en del förändringar i förutsättningar. Nervöst eftersom jag är ringrostig och lite rädd att jag blir för ivrig så det går för fort. Och väldigt roligt att komma ut i världen igen, till finaste arbetskamraterna! Jag har odlat mina kreativa sidor den sista tiden vilket har del i mitt tillfrisknande, det är jag säker på. Jag har skrivit, gjort smycken, nålfiltat, broderat och arbetat med mina foton. Det kommer jag också att skriva om. Det ska bli spännande att se vart det tar vägen! Så, om det till äventyrs är någon som hittar hit – välkommen!

Den här bilden fanns med i mitt första inlägg. Ett halsband i silver som jag gjort.

Då, i februari 2016, hade jag ingen aning om att jag skulle skriva så pass mycket, eller hur mycket bloggen skulle betyda för mig. Inte heller vilka vägar allt det kreativa skulle ta med nya material och tekniker. Men framför allt visste jag inte hur mycket det skulle betyda för mitt välmående! Det är väldigt mycket denna nygamla sida av mig själv som hållit mig någorlunda glad. Det låter kanske inte klokt, men allt är relativt. Jag mår verkligen inte bra, varken i kropp eller knopp, men man vänjer sig och lär sig leva med det. Någorlunda glad blir helt ok. Vissa dagar är riktigt tunga och svarta, andra dagar känner jag mig periodvis lite hoppfull och att livet i alla fall är ok.

Min sjukdomshistoria börjar bli ganska lång nu, och längre tillbaka bestod dagarna i att läsa (på den tiden jag orkade det) eller att titta på film. Det låter som en härlig tillvaro, eller hur? Men inte i längden och inte när man mår pyton och inte orkar annat – allt jag ville var att bli frisk och kunna jobba.

Om jag fortfarande skulle vara hänvisad till tv-serier skulle livet te sig betydligt mörkare. Jag undrar hur det skulle påverkat mig, nu när jag har en känsla av hopplöshet som tidvis överskuggar det mesta? Jag tror att min verkstad med broderi, nålfiltning, sömnad, växtfärgning, linoleumtryck, kalligrafi och smyckestillverkning gör att jag får den energi jag behöver för överlevnad. För livslusten.

Också från mitt första blogginlägg. Ett första försök till nålfiltning!

Idag har varit en riktig upp-och-ner-dag. Jag har haft väldigt jobbigt med krypningar och obehag i framför allt smalbenen. Jag har spänt musklerna så mycket att jag har ont i benen nu. Å andra sidan har jag varit hemma hela dagen, jobbat en del men också sytt en kjol till mig själv! En mycket enkel kjol med bred resår i midjan i lavendelblått linnetyg. Jag är mycket nöjd och den utvidgar min extremt minimala garderob ganska mycket. Den passar till flera tunikor och tröjor så att jag inte behöver ha mina svarta byxor varje dag!

Idag kom kallelse till fysioterapeuten på öppenpsykiatrin och det blev jag också väldigt glad över. Upp och ner som sagt!

2016 blev inte mitt år på det sätt jag tänkt. Flera stora bakslag gjorde att jag inte blev bättre och mot slutet av året blev det en rejäl dipp, som resulterade i en månads sjukskrivning på heltid i januari.

Jag har slitit så in i baljan med mig själv, och tycker att det skulle kunna bara funka nu!

Jobbat i tre dagar

Publicerat av
Svara

Nu har jag jobbat tre dagar sedan semestern, och det känns finfint att vara tillbaka. Det är så lugnt, det är mitt i semestern för många fortfarande. Kontoret är svalt och behagligt och det uppskattar jag som är en kamin.

Men jag är väldigt trött. Jag har sovit varje dag när jag kommit hem mitt på dagen. Både igår och idag sov jag i soffan utomhus. Men igår hade jag väldigt svårt att komma till ro eftersom det pirrade så infernaliskt i ena foten. Jag låg och skakade den i luften, samtidigt som jag höll på att somna! Idag gick det lite bättre, jag la mig på den sidan där pirrningarna var värst – det hjälper lite ibland. Men när jag väl somnat så började det regna! Bara att gå inomhus.

Jag samlar fortfarande på växter och skrot, men har bara gjort ett färgbad sedan jag kom hem från kursen. Det är ju en kraftsamling som måste till ändå, och jag har inte riktigt känt att jag mäktat med det. Helst skulle jag vilja vara ensam hemma, och det är inte så lätt att beräkna när det blir.

När jag åker buss till jobbet spanar jag, nästan omedvetet, efter bra bestånd med främst renfana, och i natt drömde jag att jag hittade en samling småskrot som jag la beslag på! Jag inser att jag har drag av min mormor, som hade en lågintensiv enveten metod att genomdriva saker hon ville göra och som gjorde dem grundligt. Dit det bar, dit bar det – med besked! När vi rensade ut i mormor och morfars hus i Jämtlands fjälltrakter, hittade vi sopsäck efter sopsäck med torkad åkerfräken som hon gjorde te av!

Igår när jag hade lite tid över innan bussen skulle gå, gick jag till tygaffären i närheten. Jag väntade mig ingenting egentligen, tyckte inte att den var intressant för mig vid mitt senaste besök. Men nu fanns jättefina stuvar med 30% rabatt så jag gick loss! Främst hittade jag väldigt bra tyger att fodra väskor med, och en rejäl bit vitt linne att färga. Jag ska gå dit en annan dag också, jag hann inte klart! Här är ett av tygerna, det kommer att bli en fantastisk väska!

IMG_3835

Här är det sista tygprovet från Finlayson som jag sytt väska av, fram- och baksida. Nu har jag nya planer …

IMG_3810 IMG_3811

 

Lillsemester!

Publicerat av
2

Jag är så lycklig – i Kristi Himmelsfärdshelgen ska jag följa med min syster och hennes man till deras stuga i Söderhamns skärgård! Jag har skrivit om stugan på ön Bonnorn förut flera gånger, det är verkligen en favoritplats i världen. Vår mormor och morfar köpte stugan när vår mamma var liten så den har liksom alltid funnits.

Där finns varken el, vatten eller avlopp. Vatten tar vi med i dunkar från fastlandet, kylskåpet drivs med batteri och maten lagas på gasspis. Ett rart dass med havsutsikt finns och en vedeldad bastu. När man sitter på bryggan och tittar åt öster ser man en bred horisont mot Finland. Det är en långsam och rofylld tillvaro, och jag ska få åka dit snart!

image

image

Bra dag

Publicerat av
Svara

Jag hörde av mig till psykolog Siri igen för några dagar sedan, och var beredd på att vänta ett tag på att få en tid. Men igår kväll mejlade hon att hon fått ett sent återbud, och frågade om jag kunde komma idag på morgonen. Jag blev jätteglad och la snabbt in om en semesterdag. Det skulle bli för drygt att åka till jobbet efteråt.

Jag kontaktade henne för att prata om att jag mår sämre och att det känns hopplöst. Men också för den svarta klumpen i kroppen från den händelse för tre år sedan som jag försökte beskriva utan att beskriva den i ett tidigare inlägg. Jag ville prata med henne om huruvida jag ska lämna den bakom mig, eller ta tag i händelsen och prata om den för att arbeta igenom känslorna. Jag är ju egentligen rätt så säker på att det senare är bäst, men eftersom hon sagt att jag har ett ben kvar i det gamla och behöver släppa det så ville jag ändå fråga henne. Hon höll med förstås och nästa vecka ska vi ta tag i det.

Idag pratade vi mest om den journal från PBU (BUP) jag begärt ut. Hon tyckte att det var jättebra att jag läst journalen eftersom den ju visar sig vara en intressant pusselbit för mig. Hon frågade hur jag känner inför lilla Pia med de ångestfyllda mardrömmarna. Det var ju också en bild på mig i journalen. En bild på en allvarlig flicka med stora ögon. Jag svarade att jag känner en stor ömhet för henne, så klart.

Jag berättade om mardrömmarna också. Jag minns det som att det var samma dröm jämt, och den gick ut på att jag skulle göra någonting ogjort. Inte som om att jag ritat ett streck på ett papper och sedan suddat ut det, utan att jag aldrig skulle ha ritat det där strecket från början.

Vad det var i drömmen som skulle göras ogjort vet jag inte, och det är egentligen inte intressant tror jag. Det är känslan av att det är omöjligt som väckte skräcken och ångesten i mig. Psykolog Siri blev lite tagen och menade att det var som en katastrofkänsla över drömmen, och en stor rädsla.

IMG_2998Efter timmen hos Siri åkte jag hem till mamma och hennes man där också min syster var. Vi tog en stillsam promenad på söder och åt lunch utomhus vid en thaikiosk. Sol, fågelkvitter och blommor – en riktigt fin dag!

Jag hann hem och vila i några timmar innan kvällens yogapass. Avslappnad och lugn spankulerade jag hem i kvällssolen och pratade med min pappa i telefon. Åt en sen middag som min man lagat, och satte mig mätt och ganska belåten i den stora rosa fåtöljen.