Skörheten

Jag fick tips om en film på SVT play, Skörheten av filmskaparen Ahang Bashi. Den skildrar henne själv och hennes ångest. Hur hon försöker förstå och stå ut med den. Hon kom som 2,5-åring med sin familj från Iran. Hon förstod ingenting av vad som hände, men hon minns den stora omställningen. I filmen får hon hjälp av sin psykolog som säger att det är inget konstigt att hon reagerar med ångest så här långt efteråt. Jag ser hur Arang pustar ut av lättnad. Så tänker jag i alla fall, och förstår henne precis. Eller det är vad jag ser och läser in i alla fall. Den där lättnaden över att det är ok. Att någon yrkeskunnig person kan säga att det är helt naturligt att känna så här, att bli så dålig men också att det kommer att bli bättre.

Hon är känslig menar föräldrarna. ”Du har ett jättebra liv. Vad mer kan du begära?” säger pappan. Han visar henne på den vackra rosablå kvällshimlen. Han säger att han inte tittar på de mörka molnen, utan väljer att se det vackra. ”Det är underbart!”

Arang säger till psykologen att ”När jag tänker tillbaka på de här åren. Jag bli så himla trött i själen på nåt sätt. Jag har slitit så mycket med mig själv.” Så mitt i prick! Jag känner mig också trött ända in i märgen på att ha det så här. Att det inte kan vara enkelt någon gång!

IMG_1620

Jag har inte haft energi till broderi på sistone men igår blev det en stund i verkstan i alla fall.

Men hon säger också att ”Samtidig känner jag att jag inte hade velat vara utan det heller. Jag känner en slags bitterljuv känsla.” Jag tror jag vet vad hon menar. Efter min djupa ångestperiod i 25-årsåldern, med lite perspektiv på den och när de starka känslorna klingat av, kunde jag känna att jag vuxit mycket som människa av den. Att jag lärt känna mig själv och min inre styrka, och att det fanns något positivt i det som jag inte velat vara utan. Men det är många år sedan jag tyckte att det räcker nu tack! Jag hade gärna sett lite tjockare skinn växa utanpå den ömma och rådbråkade själen, och i en bemärkelse gör det det. Men det handlar om att jag vet allt bättre vad jag klarar och var gränsen går. Egentligen blir sårbarheten och skörheten allt värre, i och med en slags nedbrytning av försvaret. Som att ha ett försvagat immunförsvar, och det är flera terapeuter och psykologen som jag träffat som uttrycker det i termer av överkänslighet och allergi. Har man en gång blivit skadad av stress är man överkänslig i fortsättningen.

Ja visst har jag lärt mig massor om utmattningssyndrom, ångest och om mig själv genom alla dessa år, men det är en kunskap jag kunnat vara utan.

Begärt ut gammal journal

Jag har tidigare beskrivit hur jag som barn hade ångestfyllda mardrömmar, och hur mina föräldrar sökte hjälp på PBU, barnpsykiatrin. För en tid sedan kom jag på att jag kan begära ut min journal från den tiden. Jag tänkte att det vore intressant att läsa hur det var och hur PBU bedömde situationen. Jag hade inga stora förhoppningar på att det skulle vara en så utförlig journal. Jag minns ju inte mer än något besök hos dem, och att de gjorde ett besök hemma hos oss. Det jag minns mest, förutom själva mardrömmarna, var att jag medicinerade. Vi kallade de små ljusblå pillren för ”mardrömstabletterna” minns jag.

Några veckor efter min begäran kom ett rekommenderat brev med 12 sidor journal. Det var lite omtumlande att läsa om mig själv för så länge sedan! Mina föräldrars skriftliga ansökan där de beskriver sin ”allvarliga oro” för sin dotter finns också med. Vid första besöket på PBU togs en bild till journalen, och det är med stor ömhet jag möter blicken hos 8-åriga Pia vars ansikte mest består av stora ögon. Jag ser ledsen ut men det säger ju många att jag gör fortfarande!

Ordet känslig återkommer på flera ställen i journalen. Föräldrarna beskriver mig som känslig: mamma var orolig att jag skulle bli en hackkyckling på dagis, jag vågade inte titta på något minsta läskigt på tv och blev till och med rädd för Teskedsgumman som liten! Pappa beskriver mig som en lite fantasifull, snäll, tankspridd dagdrömmare som läser mycket (!) och läkaren konstaterar ”mörkrädda hos något fantasifull flicka”.

Läkaren förskriver medicin och flera noteringar i journalen handlar om telefonsamtal från någon av mina föräldrar som rapporterar hur det går, uttrycker oro för att medicinera mig och hur medicinen byts till annan eftersom jag återigen börjat kissa på mig om nätterna.

Hösten när jag går i 6:an skriver en läkare  i journalen att det är otillfredsställande att enbart telefonkontakt hållits med familjen, och PBU gör ett hembesök. Där konstateras att jag mår bättre, men fortfarande har mardrömmar ibland. Återigen står ordet ”känslighet” som en förklaring till mina häftiga reaktioner på mardrömmarna.

Detta är den sista journalanteckningen trots att det står att man ska ha telefonkontakt om några veckor och eventuellt besöka PBU senare. Kanske det inte behövdes?

Jag känner mig så imponerad av att mina föräldrar sökte hjälp på PBU! Det kan inte ha varit helt lätt, och kanske inte så vanligt på den tiden i Norrlands inland.

Läs mer

Läkarbesöket

Min husläkare sätter sig tillbakalutad i stolen och lyssnar. Det finns ingen stress eller ”snart kommer nästa patient” över vårt möte. Jag pratar, han lyssnar och inflikar frågor. Antecknar ibland. Jag har haft samma läkare  många år nu. Han känner till min situation och han kommer ihåg. Vi känns som ett team som tillsammans försöker lösa en uppgift – att jag ska bli frisk. Han tvivlar inte ett ögonblick på det jag säger, utan accepterar direkt när jag säger att jag inte orkar jobba en minut mer än 50 % just nu. Han är orolig för min hälsa och för att Försäkringskassan ska krångla.

Igår sa jag till honom att Försäkringskassan sagt att de vill ha en plan för återgående till heltidsarbete. Vi pratade lite fram och tillbaka, båda med vetskapen om att det blir en långsiktig plan. Jag tar Sertralin som är ett SSRI-preparat mot depression, ångest och PTSD. Doktorn sa att det går ju att prova någon annan medicin och se om det skulle ge någon förbättring. Ett dilemma är att vissa mediciner kan påverka blodtrycket och RLS/WED. Jag har extra mycket kryp och ryckningar i benen just nu, och blotta tanken på att det ska bli värre ger nästan panikkänsla.

img_1314Till slut föreslog han att skicka remiss till öppenpsykiatrin så att jag får en bedömning av en psykiater. Det tycker jag känns jättebra. Jag har ju en lång historia av psykisk ohälsa och ångest, och det skulle kännas bra att få en specialists bedömning.

Nu hoppas vi på att Försäkringskassan ser det som en början av en plan – jag gör det.

Att inse sina begränsningar

IMG_1558Ännu ett citat från Pia Dellsons bok Väggen, som jag nämnt flera gånger tidigare. Första gången jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom var 2005. När jag kommit tillbaka på heltid igen dröjde det några månader innan jag fick en känning av utmattning i kroppen igen. Jag ska säga att jag blev livrädd. Blir jag sjuk nu igen? Jag ringde till jobbet och sa att jag var förkyld, och satt hemma och darrade. Jag kom på att ringa den terapeut jag gått hos under sjukskrivningen, och som företagshälsovården ordnat med. Vi träffades och hon sa att det här får man räkna med. ”Du kan betrakta dig som liksom allergisk mot stress nu” sa hon. Hon sa också att om jag bara lyssnar till min kropp så är det ingen fara. Så snart jag får signal om ”allergisk reaktion” så är det bara att backa. Kanske vara hemma i några dagar, och framför allt se över vad som utlöste stressreaktionen och göra förändringar.

Detta har jag försökt leva efter, så långt det ligger i mina egna händer. Men det är skitsvårt! Jag får göra våld på mig själv ibland. Tagga ner ambitionerna och försöka tänka på hur jag ska hålla över tid. Min egen hållfasthetslära alltså!

Just det som citatet handlar om har jag några exempel på. Tillfällen då jag känt mig riktigt stolt över mig själv som haft modet och kraften att säga nej, att tänka om, att avstå, att hoppa av. Det har handlat om olika saker, till exempel en konferens jag länge sett fram emot där jag dessutom skulle presentera ett paper jag skrivit. Några veckor innan insåg jag att det inte skulle gå med mindre än att jag skulle krascha rejält, antingen innan eller efter konferensen. Det var ett tungt och ledsamt beslut men jag meddelade konferensarrangörerna att jag inte skulle komma, och så sjukskrev jag mig i ett par veckor (ja, eller läkaren gjorde det!).

IMG_1513Andra saker har jag avstått innan jag ens funderat på att delta. Det är lite analogt med att vara vuxen tänker jag nu när jag skriver. Som barn vill man ha omedelbar behovstillfredsställelse, medan man som vuxen vet att det innebär vissa konsekvenser. Som att äta godis alla dagar i veckan. Jag kan fatta ett moget beslut eftersom jag kan se längre än godissuget/konferenssuget räcker. Se konsekvenserna som jag bedömer som tillräckligt avskräckande för att jag ska avstå. Men det innebär inte att det är lätt när man är vuxen heller. Jag vill, jag vill, jag VILL!

 

Mitt textila arv

Jag har skrivit flera gånger om min mormor och om lin från hennes barnsdomshem på gården Permats i byn Änga i Järvsö. Jag har också skrivit om att jag använder utslitna linlakan efter henne, för att brodera på. Det är en fantastisk känsla som betyder mycket för mig. Jag var väldigt intresserad av släkthistoria som barn. Det finns en tjock bok med alla Järvsösläkter bakåt i tiden, så långt man vet. Den hade vi hemma och jag kunde ägna timmar åt att sitta och slå i den fram och tillbaka. Läsa namn, gårdsnamn och årtal. Mormor berättade sagor som baserade sig på hennes barndom (förstod jag senare). Jag blev också väldigt glad åt saker som härrörde från förr. Jag har ett pennskrin som först min mormor fick 1923, sedan min moster 1946 och sedan jag 1978, med stålpenna och andra gamla skrivdon. Jag kämpade med att lära mig att skriva med bläck, och gammal skrivstil skulle det vara – inte den nya tråkiga vi lärde oss i skolan!

Idag har jag röjt i ett överskåp och hittade min mormorsmor Karins bröllopsnattlinne och min mormorsfar Mårtens bröllopsnattsärk från 1905. Det var länge sedan jag tog fram och tittade på dem. De är fantastiskt vackra! I synnerhet hans särk. Den är i lin och med mycket arbetade broderier. Hennes nattlinne är i bomull. Den använde jag som lucialinne i gymnasiet!

IMG_1538IMG_1544 IMG_1537 IMG_1543 IMG_1542 IMG_1541 IMG_1540

Förhoppningar för ett år sedan

Texten nedan la jag ut på Facebook för ett år sedan. Jag kände mig mer hoppfull då än jag gör nu. Det känns lite sorgligt. 2016 var ju ett riktigt skitår på många sätt ute i världen med förfärliga rapporter och bilder från Syrien och andra krigshärdar och människor i nöd. Skrämmande stöveltramp lite var stans i Europa, och polarisering mellan människor både här hemma och i andra länder. Att Trump strax svärs in som USA:s näste president känns lika overkligt nu som i november, och vi vet ingenting om hur det kommer att bli med en rasistisk, kvinnofientlig president som inte tror på världens samlade klimatforskare.

Det här blev väldigt dystert. Det är viktigt att se allt bra som finns också, och all positiv utveckling som sker. Och när vi ojat oss klart är det dags att göra något. Ingen kan göra allt, men alla kan vi göra något!

img_1315

Så här skrev jag:

”Jag utropar 2016 till mitt år! (Det kan även vara ditt, det finns plats för många.) Men det är faktiskt dags för mig nu. Att må bra. Att få lov att tänka på mig. Att vara här och nu och inte ligga i beredskap med axlarna uppe vid öronen för vad som eventuellt kanske åtminstone ganska säkert troligen kommer att hända. Senare. Eller alldeles strax.
Jag har varit sjukskriven för utmattningssyndrom på hel- eller deltid större delen av året. Sedan ett par veckor känner jag mig bättre. Flera saker sammanfaller: insikten om att jag måste släppa den där beredskapen och hysa tillit. Tillit till framtiden, till mig själv, till dem runt omkring mig. Tillit till att saker blir gjorda även utan mig. Till att det blir bra.
Att leta bilder och skriva dagliga FB-inlägg har också hjälpt till. Jag har kommit att tänka på alla fina människor jag har och har haft i mitt liv, så många som är viktiga för mig. Känslan av ett sammanhang. Jag har börjat göra smycken vilket bidragit till känslan av tillfredsställelse, att jag känner mig kreativ.

Det har också funnits ett lugn omkring mig här hemma som gjort vilan möjlig. Beslut har fattats kring familjen som känns bra och tryggt inför framtiden. Jag ska hysa tillit till detta!
Efter julhelgerna ska jag börja arbetsträna. Skrota runt på jobbet. Fika med de mycket saknade vännerna där. Jag ska smyga igång men jag tror verkligen att det kommer att gå bra. Det finns en stark otålighet – jag har mitt drömjobb! – men jag ska satsa på att hålla och då får det bli små steg framåt. Måste jag ta ett bakåt ibland så får det bli så, men i det långa loppet ska det gå framåt, framåt, framåt! Jag hyser tillit.

I min kristallkula för nästa år vaknar Europas politiker upp och inser att vi måste hjälpas åt, att det inte kan komma något gott ut ur att bygga murar. Att vi måste vara medmänniskor, ett av de vackraste orden.
Det finns mycket mer att önska och eftersom jag fick en önskan till så ägnar jag den åt barn med funktionsnedsättningar. Åt att deras behov får styra istället för ekonomin på enskilda skolor och BUP-mottagningar. Att det finns resurser att sätta in redan när barnen är små. Det skulle reducera så enormt mycket lidande och bli betydligt billigare för samhället.

Jag önskar er alla ett särdeles bra 2016!”

Nu önskar jag alla återigen ett riktigt Gott nytt år!

Lucia

Det här är ett lätt redigerat inlägg som jag la upp på Facebook för ett år sedan. Som jag skriver så är lucia speciellt för mig, som för många andra. I morse på väg till jobbet satt jag på bussen och tittade på SVT:s luciamorgon på telefonen. Snön låg vit och lyste upp den mörka morgonen liksom massor av brinnande marschaller på refuger längs vägen! Ett jättefint och stort luciatåg från en närbelägen skola i Rinkeby kom till jobbet och lussande. Sånt jag saknar nu när barnen inte lussar längre.

Natten går tunga fjät … Lucia är en av julens höjdpunkter tycker jag, och jag har gått i åtskilliga luciatåg. På luciadagen 1974 flyttade vi in i vår nybyggda villa i ett nytt område i Lit utanför Östersund. Det fanns barn i olika åldrar i de flesta av de tio husen, och ville man leka var det bara att gå ut. Jag minns särskilt att vi spelade brännboll och arrangerade löparstafetter. Alla kunde vara med, även de yngsta.
Luciadagen året efter flytten, samlade vi som var äldst alla barnen till ett luciatåg. Vi lussade i alla husen i området och även i de närliggande. Det blev en tradition som upprätthölls i flera år. Jag blir så imponerad när jag tänker på det, hur vi styrde och ställde med alla barnen, drog ihop till repetitioner och genomförde luciatågen utan vuxnas inblandning.
Ett starkt minne är när vi vågade oss in till konstnären Ingeborg Strangell. Hon bodde i ett stort gammalt hus bredvid vårt område, på en stor tomt med massor av träd och en stor hundgård. Hennes schäfer lufsade omkring i den och vi barn var säkra på att det var en varg! Men vi tog mod till oss och knackade på och lussade för henne. Hon blev så glad att hon grät och tog fram en chokladask och bjöd oss.
Första och andra bilden är från första året, 1975, och jag är lucia. Tredje bilden är 1977 tror jag.
Fjärde bilden är från andra året på gymnasiet, jag står näst längst till höger. Första året var jag lucia, men det finns ingen bild på det. Mitt lucialinne är min mormorsmor Karins vackra brudnattlinne från 1905!
Jag lussar faktiskt fortfarande. Min svågers födelsedagsfirande förgylls varje år med skönsång, tända ljus, illasittande lucialinnen och luggslitet glitter. En av årets höjdpunkter.

img_1372 img_1373 img_1374 img_1375

Saker från förr

Jag har hållit på med broderi och smycken i ett år nu, men ju mer jag tänker på det desto fler saker kommer jag på att jag gjort längre tillbaka. Jag har stickat ganska mycket under perioder, och när jag var långtidssjukskriven i 25-årsåldern stickade jag konstant. Många tröjor blev det – mjuka paket under granen för många det året! Jag hade inte råd med något fint garn så kvaliteten var det väl lite si och så med. Jag beställde hos Garntjänst, billigt och praktiskt. Jag stickade också flera tröjor och tunikor till mig själv som jag använde väldigt mycket, mönstren hittade jag på själv.

Jag stickade en del barnkläder innan jag fick barn själv – sedan hade jag inte tid! Bland annat denna rara stass i gult ullgarn till en väns lille son, nu 22 år och nästan 2 meter lång! Det var så roligt att göra barnkläder eftersom det gick så förhållandevis snabbt, och jag kunde krångla till det med i iintrikata flätningar utan att det tog en evighet!

img_1298

Ännu längre tillbaka gick jag en vävkurs hos Vuxenskolan. Det började med att jag läste Hans Petersons tre romaner om Elise som vävde. Dessutom såg jag en solgul trasmatta i ett skyltfönster, blev förälskad och bestämde mig för att göra en sån. Jag tror att jag gick 2-3 terminer där. Jag var drygt 20 år och alla andra var mer eller mindre pensionärer, jag blev deras maskot. Häromdagen la jag upp en bild på en blå duk i rips som jag gjorde där. En ripsväv är väldigt tidskrävande att sätta upp så det hjälptes vi åt med, och sedan vävde var och en på en del av varpen.

Jag gjorde också mycket riktigt en gul trasmatta som jag för tillfället inte har liggandes framme, men när jag letat fram den ska jag lägga upp en bild. Till den letade jag tyg till trasor och färgade också lakansväv för att få rätt nyanser av gult. När jag gjorde en trasmatta i blått och grått köpte jag färdigklippta trasor, men den mattan blev mer själlös.

I en tidning hittade jag mönstret till denna sjal som jag vävde. Visst är den fin!

img_1292

Den var egentligen för svår för mig, oj vad jag slet för att få den bra!

När jag pluggade på Bibliotekshögskolan i Borås hade jag mycket fritid och gick en kurs i lapptäcksteknik. Planen var att göra ett dubbeltäcke till vår säng, men någonstans på vägen tröttnade jag på både täcket och på allt jobb så det blev ett litet överkast som barnen låg på när de kravlade omkring på golvet. Jag påbörjade ett nytt större överkast men som tur är gjorde jag aldrig klart det för idag tycker jag att färgerna är hemska och präglade av tidigt 90-tal på ett urtråkigt vis.

Här är i alla fall det täcke jag gjorde, samt ett mindre enklare täcke. Det täcke den lille pojken ovan ligger på är gjort i en annan teknik av resterna av de gula tygerna.

img_1294

img_1293

Vem vet, jag kanske kommer på fler saker jag gjort!

Artikel om tillit

Jag fick tips om en artikel av Tomas Sjödin där han skriver om tillit. Att lita på att det ljusnar när tillvaron ter sig mörk, även om det tar en stund ibland. Han citerar Tomas Tranströmer: ”Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret”. Kanske är det Gud som avses hos Tomas och Tomas, men det kan också vara tilliten till att det ordnar sig. Att det alltid gjort det förut, att det är en erfarenhet man har och är trygg med. Eller som Tomas Sjödin skriver, det kan vara en annan människas erfarenhet som är ledstången. Det är väl därför vi gärna läser om andras erfarenheter av till exempel utmattningssyndrom. Vi kan lära av varandra, inte minst om att det KAN bli bra även om det ser mörkt ut.

Men om erfarenheten är att det ibland inte alls går så bra då? Ska man våga lita på den blinda ledstången då? Den som inte hittat i mörkret alla gånger? Och NÄR ska man summera om det gått på plus, om det gått bra? Och vad är detta det? Är det hela livet som ska ha gått bra? Eller kan det delas upp i olika delar av livet?

Det blir rörigt det här för mig. Kanske för att jag är trött och less – tålamodet är det inte mycket med. Jag vill må bra. Jag vill att de mest basala sakerna i mitt och mina näras liv ska fall på plats. Är det för mycket begärt? Tyvärr är dessa två beroende av varandra. Om saker fungerar mår jag bättre, och saker kan måhända fungera bättre om jag mår bra och orkar ta tag i det. Men det har jag gjort alldeles för mycket. Jag har inte mer att ge.

I natt drömde jag en hel massa saker som bleknat bort ur minnet, men jag minns att jag sitter i en slags fordon på ett slags nöjespark. Jag vet att det kommer att vara lite för läskigt för mig men att jag kan blunda så att jag slipper se. Jag VET det, jag vet att det är en erfarenhet jag har. Troligen har jag åkt med detta fordon förut, och vet att det räckte med att blunda. Och att det är vänner eller åtminstone vänliga människor som satt mig här. Jag har tillit till att det ska gå bra. Intressant! Jag har skrivit om några drömmar som betytt mycket för mig i tidigare inlägg.

Tomas Sjödin igen: ”Öva oss i det som är tillvarons läskigaste och vackraste palindrom: Tillit. Likadant om man läser det framlänges som baklänges.”

Ännu ett fodral i ull med broderi på.

Ännu ett fodral i ull med broderi på.

Förtydligande av förra inlägget

Jag glömde att skriva att när jag med ens iklädde mig rollen som Pippi Långstrump så upptäckte jag en sida hos mig själv som jag inte vågade släppa fram förrän 40 år senare: jag upptäckte att jag är stark och en ledare. Men just då, när jag sprang ut på dagisgården med de alla Tommys och Annikor efter mig – då var jag stark! En euforisk känsla som jag minns väl.