Om läsande och vad det gör med en

Idag var jag på en konferens som min arbetsplats arrangerade om vad läsandet gör med oss. Jag deltog bara på förmiddagen, men hade gärna tagit del av hela dagen om jag orkat.

Samtalen och föreläsningarna hade förstås ett biblioteksperspektiv men det var lätt för mig att tänka på mig själv som läsare i förhållande till det som sas. Jag har ofta svårt för berättelser som saknar gestaltning, som skriver mig på näsan – både vad personerna i berättelser känner och på så sätt även vad jag ska känna. Jag vill vara medskapare av berättelsen, fylla i luckorna. På så vis kan böckerna fungera terapeutiskt – humanistisk biblioterapi. Jag kan fundera över vad läsningen väckte i mig, varför jag kände som jag gjorde när jag läste. Kanske kan det öka förståelsen för mig själv, se andra sidor av mig själv som jag kanske aldrig sett förut. Till skillnad från andra terapiformer kan det lästa öppna och släppa fram känslor jag inte ens visste att jag hade, menade föreläsaren. Det användes bland annat efter första världskriget. Många soldater var traumatiserade och kunde inte prata om sina känslor, men med hjälp av dikter släppte det och känslorna kom fram. Texten sätter ord och ger oss ett språk för det vi upplevt. Det här är ju så spännande!

Lingarn i underbar färg jag ropat in på Tradera!

Lingarn i underbar färg jag ropat in på Tradera!

Jag var en mycket blyg flicka som barn, jag tog nog inte så mycket plats. Min mamma var ”fröken” på dagis där jag gick i 5-årsåldern och det kunde ge mig en viss status, men jag minns inte att jag riktigt vågade ta för mig av den. Men en dag skulle vi leka Pippi Långstrump och jag fick, just i kraft av att vara ”frökens” dotter, vara Pippi. Det är ett av mina starkaste barndomsminnen. Hur jag fylldes av Pippis styrka och ledde de andra barnen ut på gården. Vi sprang, och jag först! Troligen var det en engångshändelse, jag minns inga fler. Av denna anledning brukar jag säga att Pippi är min favoritfigur av Astrid Lindgrens alla karaktärer och berättelser. Ingen terapeutisk upplevelse men ändå en berättelse om hur fiktionen kan fylla oss.

Föreläsaren sa också att det kan vara så i olika tider i livet att vi inte har utrymme att ta hand om allt som väcks inom oss av litteraturen. Då kanske vi läser mindre. Hon föreslog att det kunde vara en anledning till varför färre läser, att allt är så slimmat idag. Utrymmet krymper.

Just det här känner jag igen mig i. Jag läser lite eller inget främst på grund av att jag har svårt att koncentrera mig. Det kräver så mycket av mig att jag blir för trött. Men det finns också något av undvikande här. Jag har läst en del mer äventyrsbetonade böcker, och framför allt sett tv-serier och filmer som är spännande och inte kräver mitt engagemang. Jag undviker ofta eländesbeskrivningar och radioprogram som väcker starka känslor för andra människor. Jag undviker och trycker undan, för att orka. Det känns tråkigt, läsning är ju en av mina favoritsysselsättningar och har alltid varit. Men jag kommer igen!

 

 

 

Känslan i ett verktyg

imageNär jag länsade mammas garnlådor hittade jag det här verktyget och insåg att jag sett det många gånger, men aldrig tänkt på vad det är. Det används när man stoppar strumpor och annat, och man spänner fast det som ska lagas över den lilla träkullen så det blir enklare att stoppa. Fiffigt! Jag ville så gärna använda verktyget eftersom jag tycker att det är vackert. Så kom jag på att jag kan använda det som en broderibåge!

image

Jag håller på att brodera små lappar av mormors lintyg som jag har en vag tanke om hur jag ska sammanfoga till en bild.Jag har också klippt ut monogram från lakan som min mormor (BM Britta Mårtensson) och min farmor (SS Sigrid Sohlén) broderat på örngott för länge sedan. De ska också finnas med bland de andra lapparna.

image

Helene Schjerfbecks blick

Den här bilden har jag i många år haft vid min arbetsplats. På anslagstavlor eller vad som funnits att sätta fast den på. På min nya arbetsplats har ingen eget skrivbord så nu har jag satt den utanpå mitt skåp. image

Konstnären är Helene Schjerfbeck och den är målad för mer än 100 år sedan. Det är ett självporträtt och ibland funderar jag på vad i bilden jag fäst mig vid. Jag tror att det är en igenkänning. Den blick hon har, den har jag sett i min spegelbild några gånger. Dels under den långa period av ångest jag hade för halva mitt liv sedan, och dels under senare tid. Det finns rädsla och sårbarhet, för att inte säga utsatthet, i ögonen. I hela ansiktet egentligen, och i hållningen. Den ängsliga blicken över axeln. Det är inte hon som har kontrollen över situationen, hon är utlämnad åt … vad?

image

 

Här är ett fotografi av henne med samma blick.

 

 

 

 

 

Jag tycker mycket om hennes målningar överhuvudtaget. Färgerna, linjerna och känslorna. För ett par år sedan såg jag en stor utställning, utlånad från Finland, med hennes målningar på Liljevalchs. En väldigt fin utställning i helt rätt miljö.

Var och varannan dag tänker jag att jag ska ta bort den från skåpet. Den kanske är för dyster? Jag får se, den får nog hänga med ett tag till.

Utväg

Jag går till bussen som tar mig till jobbet varje morgon klockan tio i sju. Jag tar upp min älskade lilla gröna iPod, sätter lurarna i öronen och sätter på P1. Just den tiden sänds Tankar för dagen som jag nyligen hörde beskrivas som ett kristet religiöst program. Men det stämmer inte, jag skulle hellre vilja beskriva det som ett tankeväckande och humanistiskt radioprogram. Det är allt ifrån biskopar och professorer till restaurangägare med rötter i andra länder (denna vecka!) och lärare som är programvärdar. Människor som har något på hjärtat och som vill väcka en tanke hos andra. Kanske formulera en tanke hög för sig själva. Som jag gör i bloggen.

Jag har citerat dessa reflekterande människor förut, och igår lyssnade jag på en läkare som pratade om hur hon insett att hon alltid letat efter en utväg. Oavsett livssituation har hon velat ha en väg ut, det har varit viktigt för henne att inte känna sig trängd in i ett hörn. Bara att ha och se utvägen räcker, då behöver hon inte använda den.

imageDet här känner jag igen mig i. Jag vill alltid sitta längst ut mot gången på bio, teater och föreläsningar. Gärna nära utgången. Jag ser till att boka plats på det sättet eller att komma tidigt så jag kan välja. Jag måste känna att jag enkelt kan gå därifrån. Då behöver jag inte gå. Jag vill ha vägen ut så fri som möjligt. ”Håll gångarna fria från handbagage” eller hur är det de säger på flyget?

Ett fint minne: jag är med en god vän på Stadsteatern för att se en pjäs. Jag har bjudit honom som tack för att han hjälpt mig baxa ut heltäckningsmattan ur min lägenhet där golvet ska slipas. Jag har ännu inte förstått mitt behov av utvägar och vi sitter, med andra mått mätt, på mycket bra platser – mitt i salongen. Jag får en stark ångestattack ganska tidigt i föreställningen och inser till slut att jag MÅSTE UT! Jag kravlar och klättrar över alla ben som är i vägen och lyckad till slut komma ut i gången, ser den gröna skylten med nödutgång och stapplar dit. Jag befinner mig nu bakom scenen, i en korridor med en massa rekvisita. Jag hör röster och en man med långt mörkt hår får syn på mig. Han måste ha sett hur jag mår. Utan en fråga tar han min hand i sin stora varma och börjar småprata med mig samtidigt som han leder mig långsamt genom korridoren. Ingenting är konstigt för honom tycks det. Att det står en ung kvinna med vettskrämd uppsyn bakom scenen verkar han tycka är helt naturligt. Han hjälper mig ut och frågar med mild röst om jag klarar mig själv nu, och jag kan andas igen. Ute.

image

Jag tänker mycket på utvägar nu också. Inte så konstigt kanske med tanke på att jag just nu befinner mig i en situation som jag bara kan se två vägar ut ur, och båda är mer eller mindre otänkbara. Så nära ett Moment 22 jag varit i tror jag, med livsavgörande konsekvenser. Det är då drastiska tankar om utvägar dyker upp i hjärnan. Jag sticker, långt bort. Precis som min vän Annica Sören beskriver i sin bok Bakom en stjärna som jag skrev om tidigare.

Hemma igen, trots rädsla

Igår åkte vi hem och mamma och syster åkte med oss. Jag har på senare år blivit nästan rädd för att köra längre sträckor på motorväg. Längre tillbaka tyckte jag att det var den tryggaste körningen, men av någon anledning ändrades det. Jag märkte att jag undvek att köra när vi åkte tillsammans, min man och jag. Däremot kör jag gärna kortare sträckor med lägre hastighet. Jag tog upp det med min terapeut för ett par år sedan. Vi gick igenom mina rädslor eftersom jag hade många som jag upplevde hindrade mig i livet. En av dem var bilkörning, Jag fick en känsla av att jag skulle tappa kontrollen och köra av vägen.

imageJag hade berättat för henne att jag för ett tjugotal år sedan plötsligt drabbats av rädsla att åka tunnelbana när jag var ensam. Tillsammans med andra gick det bra men ensam var jag rädd att drabbas av panik, och skulle tåret stanna i en tunnel skulle jag få spader! Jag utvecklade en taktik att hitta andra resvägar som kunde bli tidskrävande både att planera och att åka. Men jag tog mig dit jag skulle!

Till slut tröttande jag på det här och bestämde mig för att försöka bli av med rädslan. Jag gick ner i tunnelbanan, hoppade på ett tåg men sprang ut innan dörrarna stängdes. Hjärtat slog hårt men det var ett första steg. Steg för steg började jag åka tunnelbana. I början hade jag alltid min syster eller min man med per telefon. Jag såg mig om i vagnen: vem såg snäll ut, vem kunde jag säga till att ”jag håller på att få panik, kan jag bara få prata med dig för att hålla paniken stången?”. Jag försäkrade mig också om att jag kunde ringa till mina man eller syster om jag behövde. Jag åkte först en station, senare blev det flera. Och numera åker jag tunnelbana utan att tänka. Men det händer att det slår mig hur duktig jag var som löste dilemmat med tunnelbaneåkningen alldeles själv! Det är en skön känsla!

Tändsticksask jag broderat och gav till syster och svåger.

Tändsticksask jag broderat och gav till syster och svåger.

Min terapeut blev imponerad och menade att jag har stora resurser att ta av för att lösa även mina andra rädslor, till exempel detta med bilkörning. För det man gör är ju att utsätta sig för det skrämmande i små doser som ökas på.

Jag fick också med mig resonerande frågor som redskap: hur sannolikt är det att det kommer att hände, det som jag är rädd för? Har det hänt någonsin? Hur farligt är det egentligen? Det är ju en slags lekmanna-KBT man kan göra med sig själv. Mycket hjälpsamt!

Tillbaka till gårdagens bilkörning. Jag preparerade med en godispåse som min dotter fick mata mig ur, och så lekte vi lekar så som att en säger ett djur och så ska nästa i tur säga ett djur som börjar på den sista bokstaven i föregående djur: varg – grävling – get – tärna osv. Vi brukar köra med geografiska namn också, floder, städer, världsdelar, länder osv.

23 mil avverkades igår utan incidenter, så klart. Skön känsla att jag inte avstod utan genomförde det och inte begränsade mig.

I Paradiset

Nu ska jag berätta om Paradiset, den lilla ön Bonnorn i Midsommarfjärden i Söderhamns skärgård. Min mormor och morfar köpte det lilla huset på arrenderad mark 1948 när min mamma var 6 år. Familjen bodde då inne i Söderhamn och hade Bonnorn som sommarställe. Man tar sig hit med egen båt, vatten fraktas hit i dunkar och behoven uträttas på utedass. När jag var liten lagades maten på fotogenkök (jag minns ljudet av pumpandet!) och kylvarorna hissades ner i hink i den obrukbara brunnen eller i ställdes in i matkällaren. Min syster tog över stugan för en hel del år sedan och hon och hennes man har moderniserat mycket. Nu lagas maten på gasolspis och det finns också ett gasoldrivet kylskåp, diskar gör man utomhus. De har också byggt en vedeldad bastu. Och sitter man på bryggan och tittar österut ser man öppet hav, och långt där ute anar man fyren Hällgrundet som kom till när ett skepp gick på grund där 1950. Min mamma minns det sedan sin barndom.imageimage

Bryggan består av massor av stenar som framför allt mormor plockat upp från botten. Morfar gjöt betong runt omkring stenarna och voilà – en brygga! Jag minns hur vi inte fick bada utan att plocka upp stenar från botten när vi var barn.

Den ultimata dagen inleds med kaffe med digestivekex vid morgonstenen, där det är mer lä än på bryggan, och avslutas med middag vid bryggan och solnedgång. Då är allt i balans.

image

 

Ännu ett sinnesminne!

Nu minns jag vad det var jag glömde när jag skrev förra inlägget om minnen av sinnesintryck. När jag var liten sydde mamma lakan och örngott till mig. Hon kantade och dekorerade med fina band. När jag för en tid sedan behövde sy i en hängare i en handduk letade jag bland mina band och hittade just ett av de banden! En stark känsla av barndomens sänglinne kom över mig!

image

Andra bilden i temat – kärlek

Scen 1 ”Vart skulle vi gå sen?” Första dagen på Bibliotekshögskolan och vi går mellan olika stationer för att ordna med allt praktiskt. Jag har precis lämnat in några papper och vänder mig om. Jag riktar frågan mot en lång mörklockig man som står lutad mot en bänk. ”Till vaktmästeriet, vi ska få våra skåp” svarar han och vi slår följe.

Scen 2 Pubkväll i kårhuset. Den mörklockige och jag finner varandra i ett samtal om ångest. Vilka raggningsrepliker!

Scen 3 Lunch i kafeterian. Sitter mitt emot varandra. Han äter ingenting. ”Jag kan inte” säger han och ser allvarligt på mig.

Scen 4 Telefonen ringer i mitt 10 kvm stora studentrum. Det är han. ”Så underbart att du ringer” ropar jag, vilket nog ingöt en del mod i den mörklockige. Tidigare på kvällen har jag fått en stark ångestattack och velat prata med honom, men inte lyckats nå honom. ”Kom hit!” Lite senare dyker han upp med en flaska vin i ryggsäcken. ”Jag har nog varit kär i dig i flera dagar” säger jag. ”Jag har inte kunnat äta” säger han.

Scen 5 På tåget mellan Borås och Stockholm: jag är så säker, så glad, så fylld av tillförsikt. ”Vill du gifta dig med mig?” Vi har känt varandra i drygt en månad men jag vet. Och jag får rätt svar.

I slutet av denna månad är det 24 år sedan Micke kom med vinet till mitt studentrum. Kort därpå bytte vi våra rum mot en möblerad studentlägenhet. Katten Elvis flyttade in och resten är historia, vår historia.

 

002

Mitt ❤️

Idag fyller min älskade man Micke år. Han är ett oerhört stort stöd för mig, min trygga punkt i livet. Han ser när jag inte orkar, och finns alltid där.

image

Vi träffades för 24 år sedan på Bibliotekshögskolan i Borås, och gifte oss två år senare. Barnen lät vänta på sig men för 16 år sedan adopterade vi vår son och tre år senare vår dotter.

image

 

Allt har verkligen inte gått som på räls för oss, men vi har alltid haft varandra. De svårigheter vi gått igenom har stärkt vår relation, även om vi själva trasats sönder mellan varven.

image

image

 

Det är med stor ödmjukhet och tacksamhet jag tänker tillbaka på våra år tillsammans, och hoppas att de blir många många fler!

 

Här började det!

image

Forskarna har varit oeniga och diskuterat frågan i vetenskapliga artiklar i årtionden. Men nu kan det slås fast, utom rimligt tvivel, att hon HAR broderat förut. Med hjälp av kol14metoden kan objektet ovan dateras till 1975, (en viss hjälp har även tagits av att årtalet står på undersidan, men vetenskapen är aldrig nöjd förrän det slagits fast … ja, vetenskapligt).

Men är det verkligen HON som gjort det undrade Vän av Ordning från publiken på det 67:e Broderisymposiet i Düsseldorf? Och även här vågar forskarna slå fast att det är det. På undersidan finns skrivet ”Pia -75” med den karaktäristiska prepubertala handstilen.

Inte ett öga var torrt.