Idag var jag på en konferens som min arbetsplats arrangerade om vad läsandet gör med oss. Jag deltog bara på förmiddagen, men hade gärna tagit del av hela dagen om jag orkat.
Samtalen och föreläsningarna hade förstås ett biblioteksperspektiv men det var lätt för mig att tänka på mig själv som läsare i förhållande till det som sas. Jag har ofta svårt för berättelser som saknar gestaltning, som skriver mig på näsan – både vad personerna i berättelser känner och på så sätt även vad jag ska känna. Jag vill vara medskapare av berättelsen, fylla i luckorna. På så vis kan böckerna fungera terapeutiskt – humanistisk biblioterapi. Jag kan fundera över vad läsningen väckte i mig, varför jag kände som jag gjorde när jag läste. Kanske kan det öka förståelsen för mig själv, se andra sidor av mig själv som jag kanske aldrig sett förut. Till skillnad från andra terapiformer kan det lästa öppna och släppa fram känslor jag inte ens visste att jag hade, menade föreläsaren. Det användes bland annat efter första världskriget. Många soldater var traumatiserade och kunde inte prata om sina känslor, men med hjälp av dikter släppte det och känslorna kom fram. Texten sätter ord och ger oss ett språk för det vi upplevt. Det här är ju så spännande!
Lingarn i underbar färg jag ropat in på Tradera!
Jag var en mycket blyg flicka som barn, jag tog nog inte så mycket plats. Min mamma var ”fröken” på dagis där jag gick i 5-årsåldern och det kunde ge mig en viss status, men jag minns inte att jag riktigt vågade ta för mig av den. Men en dag skulle vi leka Pippi Långstrump och jag fick, just i kraft av att vara ”frökens” dotter, vara Pippi. Det är ett av mina starkaste barndomsminnen. Hur jag fylldes av Pippis styrka och ledde de andra barnen ut på gården. Vi sprang, och jag först! Troligen var det en engångshändelse, jag minns inga fler. Av denna anledning brukar jag säga att Pippi är min favoritfigur av Astrid Lindgrens alla karaktärer och berättelser. Ingen terapeutisk upplevelse men ändå en berättelse om hur fiktionen kan fylla oss.
Föreläsaren sa också att det kan vara så i olika tider i livet att vi inte har utrymme att ta hand om allt som väcks inom oss av litteraturen. Då kanske vi läser mindre. Hon föreslog att det kunde vara en anledning till varför färre läser, att allt är så slimmat idag. Utrymmet krymper.
Just det här känner jag igen mig i. Jag läser lite eller inget främst på grund av att jag har svårt att koncentrera mig. Det kräver så mycket av mig att jag blir för trött. Men det finns också något av undvikande här. Jag har läst en del mer äventyrsbetonade böcker, och framför allt sett tv-serier och filmer som är spännande och inte kräver mitt engagemang. Jag undviker ofta eländesbeskrivningar och radioprogram som väcker starka känslor för andra människor. Jag undviker och trycker undan, för att orka. Det känns tråkigt, läsning är ju en av mina favoritsysselsättningar och har alltid varit. Men jag kommer igen!
