Nu minns jag vad det var jag glömde när jag skrev förra inlägget om minnen av sinnesintryck. När jag var liten sydde mamma lakan och örngott till mig. Hon kantade och dekorerade med fina band. När jag för en tid sedan behövde sy i en hängare i en handduk letade jag bland mina band och hittade just ett av de banden! En stark känsla av barndomens sänglinne kom över mig!
Idag har jag tänkt på minnen som härrör från sinnesintryck. Det började med att jag berättade för min mamma om ljudet av bladsus genom det öppna fönstret i mitt rum på Biskops Arnö. Att det påminde mig om samma ljud i min systers sommarstuga i Söderhamn skärgård. ”Ja, det skrev du om i bloggen” sa mamma. Hm, minnet är kort. Jag kom på flera såna minnen av sinnesintryck:
Smaken av en sockerbit doppad i kaffe. När jag var fyra år bodde jag en sommarmånad hos min farmor och farfar på den gård de arrenderade i Mälgåsen i Jämtland. På morgnarna väckte farmor och jag farfar med kaffe på sängen, och då fick jag doppa en sockerbit i kaffet och suga på. Jag kan framkalla den stunden på ett ögonblick med den smaken!
Ljudet av morfars steg i källartrappen i Vallrun, deras hus i fjällen. Tunga jämna steg som hördes ofta. Han var nere i källaren och fixade med pannan eller något annat kollijox, det var alltid nånting på gång. Också ljudet av dörren från farstun in till köket. Den dörren var oftast stängd för värmens skull.
Ett annat ljudminne är från huset i Söderhamns skärgård. Det är ett särskilt ljud när man går in i det lilla köket. Det är dels hur själva steget på golvet låter, men det är också en annan slags ljud i det rummet. Det är inte enbart ett minne utan jag upplever det varje gång jag är där. Men det är förknippat med så mycket underbart från tidigare vistelser! Även den lätt burkiga ljudbilden i den branta trappan upp till övervåningen här hit. Och hur det låter när mamma frenetiskt pumpar igång fotogenköket! Ljud jag kan framkalla när som helst.
Ett doftminne jag upptäckt på senare tid är när jag borrar in näsan i hästpäls. Den doften gör att jag slängs tillbaka till 11-12-årsåldern då jag hängde med min granne och klasskompis Eva till olika stall i grannskapet.
ZzzzzW Det här har katten Semlan skrivit, som synes tycker hon att jag borde ägna mig mer åt henne!
Jag kommer säkert på fler minnen av liknande slag, visst är det fascinerande! Och jag njuter av att plocka fram dem. Det är det där med att vara minneskänslig som jag skrev om tidigare.
Jag läste alldeles nyss en väns inlägg på Facebook. Hennes dotter sa att hon var minneskänslig. Jag tar mig friheten att ta till mig det ordet och göra det till mitt också. (Det är ju så språket förändras och växer till.)
Det känns mycket bättre att vara minneskänslig än nostalgisk. Kanske för att ordet nostalgisk är belastat med sentimentalitet. Men jag är alla de där sakerna. Älskar att sitta och minnas tillsammans med andra. Gamla fotografier med sina berättelser. Eller som i somras när jag åkte runt tillsammans med min pappa i hans barndomstrakter i Jämtland. Se spår i landskapet där inget hus fanns kvar. Prata med de som nu bor i huset han föddes i. Se forsen han flottat timmer i. Min farfars namn i förteckningen över flottarna i den lilla flottarmuseet.
Det är ju pappas minnen men jag är känslig för dem med! De är en del av mig och det är här känsligheten kommer in tänker jag: hans minnen fyller mig med vemod, sorgsenhet och en känsla av samhörighet. Jag har inte bott i Jämtland på över 30 år. Jag bodde där mellan 6 och 18 års ålder, de viktiga formande skolåren. Jag känner ingen längtan att flytta dit alls, men jag känner en släktskap med landskapet, med människorna, med dialekten, med tempot. Jag är minneskänslig.
