Etikettarkiv: minnet

Femte kursdagen = vernissagedag

Publicerat av
Svara

Idag föll ytterligare några lärdomar in på rätt ställe i hjärnan. Jag tycker att jag orkat mer än jag väntade mig den här veckan. Det som varit svårast är koncentrationen och arbetsminnet. Jag glömmer vad jag ska göra härnäst, och när jag tror att det är dags att att göra de avslutande momenten med ett smycke så har jag hoppat över något viktigt. Men ingenting har gått riktigt åt skogen av den anledningen. Det är mer att jag känner mig korkad.

Jag har oxiderat en ring och ett par örhängen idag. Det blev riktigt snyggt, men jag har ingen riktigt bra bild på örhängena så de får jag lägga upp senare. Här är ringen.

Alla sommarkurserna hade gemensam vernissage nu ikväll, för att visa upp alla alster. Jätteroligt att visa upp allt vi gjort, och så roligt att se mina egna smycken presenterade så här! Det är inte riktigt allt jag gjort men det mesta. Väldigt roligt att se alla hattar, teckningar, screentryckt kalligrafi, texter, gipsformar och fotografier som de andra kursdeltagarna gjort också.

Jag gick ifrån vernissagen för att vila i mitt rum innan den sena middagen, men strax ska jag gå och äta tillsammans med mina fina kurskamrater.

Nu är det mer än en vecka sedan Försäkringskassan fick mitt senaste läkarintyg. Jag hoppas att det inte innebär ett negativt beslut. Det senaste intyget godkände de på en dag. Jag har kollat om beslut kommit ett par gånger om dagen, så det ligger där och gnager.

Förlängd sjukskrivning i nedförsbacke

Publicerat av
4

Jag träffade min husläkare idag och han förlängde min sjukskrivning på 50 % i några veckor till, men han hoppas fortfarande att psykiatern ska sjukskriva mig istället. Han menar att det är bättre gentemot Försäkringskassan.

Den senaste veckan har varit en lång nedförsbacke och jag jobbar hemma de här 2,5 dagarna som är arbetsdagar denna vecka. Jag är så in i vassen trött! Det räcker med små saker så blir jag helt slut. Och mitt minne har nog aldrig varit så dåligt, det är verkligen jobbigt och lite skrämmande. Jag glömmer saker från en stund till den nästa, men jag har också noterat att jag glömt saker som hänt eller som jag gjort lite längre tillbaka. Det är inte som det brukar, jag brukar berömma mig för att ha ett bra minne. Och visst, åldern kan spela in också, men jag har inte fyllt 55 år ännu!

Jag känner tyvärr av spänningarna i nacke och axlar också. För några år sedan var jag så spänd att jag gick på akupunktur hos en fysioterapeut. Jag var också på massage och massören sa att jag hade ”värsta sortens stressrygg”. Jag spände mig så att händerna domnade ibland. Dit vill jag inte tillbaka!

Men det värsta är ändå depressionen och känslan av hopplöshet. Jag hoppas verkligen få hjälp av psykiatern på onsdag, att vi kan prova en ny medicin för de jag har hjälper inte tillräckligt.

Sämre igen

Publicerat av
Svara

Istället för att bli bättre blev jag ännu sämre efter att jag skrivit förra inlägget. Så pass att jag inte orkade sticka – armarna var helt matta. Det har varit lite turbulent här hemma också, bland annat med anledning av oro för mig. Det har inte hjälpt precis.

Jag lovade dottern att jag skulle gå ut i solen idag, åtminstone en liten stund. Så på eftermiddagen gick jag ut. Jag ställde mig vid en lyktstolpe och lutade mig mot den, i brist på något att sitta på. Solen tittade fram bakom molnen och jag hängde där i nästan en halvtimme, medan jag pratade med min syster i telefon.

Mitt på dagen idag triggades mitt kroppsminne av en händelse och jag bad min dotter att hjälpa mig i säng. Jag la mig under kedjetäcket och sov en timme. Jag har inga marginaler.

Nu ikväll är jag lite piggare och lyckades till och med laga lite mat till mig, och äta tillsammans med familjen. Jag har tagit nya tag med vikten igen och känner mig motiverad. Jag hade tänkt påbörja ett enkelt motionsprogram denna vecka, och det känns lite ironiskt med tanke på hur helt urlakad jag varit! Men jag skjuter på programmet så får det börja när det funkar. Programmet går ut på att ta promenader och sakta men säkert utöka dem under veckorna. Inte omöjligt att lyckas med.


Det är ett grannlaga arbete att bli frisk från utmattningssyndrom. Ibland går det att få energi genom att göra roliga och stimulerande saker, men ibland är det bara att vila som gäller – ibland till och med att sova. Efter många års erfarenhet vet jag när det är dags för det ena och när det är dag för det andra. Att bara ligga i soffan kanske inte ser så aktivt ut men kan vara ett väl avvägt beslut. Det är bara så svårt att förklara.

Bättre närminne

Publicerat av
Svara

Idag insåg jag att mitt närminne blivit betydligt bättre. Förut fick jag ständigt uppdatera minnet när jag till exempel lagade mat. Jag fick kolla receptet flera gånger per ingrediens för att minnas vad jag skulle hämta ur skafferiet och hur mycket jag skulle hälla i maten. Det som hände idag var att jag skulle hämta vinäger men hade hunnit glömma vad det var jag skulle hämta på den korta vägen väg till skåpet. Det hände mig flera gånger om dagen förut, men nu är det inte mer vanligt än det alltid varit för en tankspridd person som jag. Det var en starkt positiv känsla att se att min hjärna hämtat igen sig lite!

Nu är jag inne på min femte och sista semestervecka, och jag känner mig rejält utvilad. De senaste par veckorna har jag bara sovit middag någon enstaka gång, jag har inte behövt det. Kanske det blir annorlunda när jag börjar jobba igen, det får jag se då.

Jag har gjort mycket intressanta saker under ledigheten också: fått fatt i mer av min historia på pappas sida och gått kurs på Sätergläntan. Apropå den kursen så har jag tovat en hel hög bilder nu och även broderat på dem. Här är några:

Den här har jag nu ändrat lite på och den är nu färdig:

Igår gjorde jag några fler förfiltar som jag klippte isär idag och la ihop till nya bilder. De är lite större i storlek än många av de bilder jag gjort hittills. De har legat ute på tork i solen under eftermiddagen, och i morgon ska jag sätta igång att brodera på dem.

Minnet sviktar

Publicerat av
2

Jag har läst åtskilliga artiklar om hur utmattningssyndrom påverkar hjärnan. Hur hjärnan bokstavligen krymper och hur det påverkar koncentrationen och minnet. Jag har känt av det mer eller mindre i olika perioder, och det är svårt.

Svårt för att jag varit van vid att kunna koncentrera mig. Jag behöver det för mitt arbete. Jag har också många och tydliga minnesbilder från olika händelser i mitt liv, från yngsta ålder och framåt. Jag har haft bra kom-ihåg för namn och ansikten, bättre än de flesta tror jag. Men på senare tid har jag märkt att minnet sviker mig.

Till min förvåning märker jag att jag glömmer personers namn, och häromdagen hittade jag anteckningar från ett möte som jag inte ens minns att jag haft. Det stod datum vid anteckningen, det var i april. Jag tittade i min kalender och kunde se var någonstans jag var den dagen, och långsamt klarnade bilden. Det skakade mig.

Det är lätt att skratta bort med att jag blir äldre men så gammal är jag inte att det skulle vara en ålderdomssvaghet. Det är heller inte så allvarligt att det ställer till det för mig, men det stör min självbild. Jag måste förhålla mig till det. Kanske skriva noggrannare anteckningar. Jag har länge använt påminnelse-appen i telefonen. Den funkar dels som det den är avsedd för: att påminna mig om saker jag ska göra vid en specifik tidpunkt. Allt ifrån att ta medicin till att gå till frisören. Men den har också en avlastande funktion. Jag kan släppa saker och låta appen ta hand om kom-ihåget åt mig. Det är en påtaglig lättnad för mig. Jag kan bli väldigt stressad av att behöva hålla reda på saker. Kanske jag varit undermedvetet omedveten om mitt allt sämre minne redan tidigare, och skaffat mig en strategi?

Ett annat tecken på försämrat minne är att jag oftare glömmer vad jag ska säga. Jag kan påbörja ett resonemang men glömmer vad jag skulle få sagt. Jag hör mig ofta säga att ”nej, nu försvann det”. Ibland kommer jag på det en stund senare, men lika ofta är det helt borta. Något som många kan känna igen sig i,  men skillnaden är att det är en försämring från tidigare.

En anledning till att jag tycker att det är jobbigt är att jag har svårt att inte vara duktig, att inte ses som duktig. Min självbild är att jag är duktig, och det finns ett osynligt lika-med-tecken till att göra det jag ska, att göra det som förväntas av mig, att sköta mig. Jag blev väldigt störd idag över att jag glömt att svara på ett mejl till dotterns ridskola, och ridläraren hade sagt det till min dotter och frågat om hon kunde svara istället. Så slarvig brukar jag inte vara, och irriterar mig på andra som slarvar med sånt som går ut över andra. Bagateller men som sagt, det jobbiga är förändringen och hur jag ska förhålla mig till den.