Jag har under en tid känt ett allt större behov av att prata med en psykolog eller terapeut. För några år sedan gick jag några gånger och samtalade med psykolog Siri, och det var väldigt bra samtal. Jag hade sökt mig till henne eftersom hon var väl förtrogen med utmattningssyndrom, och det var det jag framför allt ville samtala om. Nu har jag försökt få tag på henne igen, men jag misstänker att hon gått i pension för hon har inte svarat på mitt mejl.
Nu har jag till slut hittat en psykolog som jag tror passar. Han ska ha erfarenhet kring både utmattningssyndrom och föräldraskap vid NPF. Det fanns tid redan i morgon, men jag är inte i skick att sätta mig på pendeltåget i morgon, så jag bokade en tid på måndag. Förhoppningsvis får jag förtroende för honom och kan fortsätta med några samtal.
Anledningen till att behovet känns starkare nu är att jag dippar och känner mig så uppgiven.
jag orkar verkligen ingenting
jag spelar friskare än jag är
jag gaskar upp mig inför kollegor
jag griper tag i de sköra halmstrån som finns och försöker glädjas
jag fattar inte hur jag ska stå ut med RLS hela livet
jag orkar inte ens ordna saker som skulle kunna bidra till att jag skulle må bättre
jag har gått upp nästan alla de tretti kilo som jag kämpade med att gå ner
För två år sedan skrev jag ett inlägg om att jag drömt flera drömmar om att jag hade svårt att hitta en fungerande toalett. Antingen var det stopp i toaletterna, eller så var det oerhört svårt att komma till dem. Jag sökte efter vad det kunde betyda, och hittade förklaringen att det handlade om att jag inte får mina egna behov tillgodosedda, utan huvudsakligen finns till hands för andra. Klockrent tyckte jag då och skulle börja jobba på gränssättning.
Nu har det hänt igen! Jag drömde häromnatten att jag var på en konferens och letade efter en toalett. Den var svår att hitta, och när jag väl fann den måste jag först dra upp en gubbe ur den!! En gubbe misstänkt lik Donald Trump! Du förstår vilket inre liv jag har!
Den där gubben vet jag inte innebörden av, men att jag sätter mina behov åt sidan är fortfarande en intressant tolkning. Jag tror att det gäller hemma såväl som på jobbet. Jag tror att jag är mer orolig än jag velat inse för hur det ska gå med upptrappningen av arbetstiden. Jag är rädd att jag inte ska orka, att jag måste jobba mer på kontoret istället för hemma, och att de ska omplacera mig för att jag inte kan göra det som förväntas av mig. Det där om omplaceringen är det ingen som sagt något om, eller ens antytt. Det är bara mina hjärnspöken. Men risken finns att jag inte uttrycker mina behov för att jag är rädd att vara besvärlig, och då blir det ju helt kontraproduktivt. Det är ju bara om jag får mina behov tillgodosedda som jag kommer att orka jobba!
Min tandläkare sa år mig att jag borde skaffa en bettskena eftersom mina tänder är så nedslitna eftersom jag går och pressar ihop dem. Jag hämtade den i måndags, och försöker komma ihåg att han den på under dagtid när jag är hemma. Det är nämligen då jag biter ihop tänderna har jag insett. Men kanske jag ska ha den på nätterna också, även om jag i alla fall inte gnisslar tänder i sömnen. Jag fick tips om en speciell tandkräm av tandläkaren redan förra året. Jag hade fått små små sprickor i tänderna eftersom jag pressar ihop dem, med följden att det ilar när jag äter hårda saker såsom knäckebröd. Tandkrämen funkar nästan som ett trolleri!
Jag inser att en bild på någon annans bettskena kanske inte är det man vill se när man äter frukost, men här är en extrem närbild så att du får se den vackra blå färgen som jag valde.
Nu har jag jobbat 25 % i två veckor, en vecka kvar innan jag ska dubbla arbetstiden. Det känns lite gruvsamt, men jag hoppas verkligen att det kommer att funka. Det vore så roligt att jobba mer!
Min syster och jag gick igenom pappas lägenhet för att dels hitta de saker vi ville spara, och dels slänga privata papper innan auktionsfirman skulle tömma lägenheten. Vi hann inte titta så noggrant utan ska gå igenom en del saker senare, exempelvis gamla foton och intyg från utbildningar.
Vi hade gruvat oss lite för ögonblicket då vi skulle gå in i lägenheten, nu när han inte längre finns där. Men det gick bra, och de tre dagar vi var där blev så pass inriktade på det vi hade att göra, att vi sköt sorgen åt sidan. Inte medvetet tror jag, men det blev så.
Vi jobbar så bra ihop. Vi har varit helt ense om allting kring pappa, och har samma fokuserade sätt att arbeta oss igenom det som ska göras. De första veckorna var det telefonsamtal och pappersgöra. Den här veckan gällde det det praktiska kring hans saker, men också flera inbokade möten: två mäklare, auktionsfirman, hemtjänsten och distriktssköterskan.
Så blev allt klart och vi varvade ner för att ställa in oss på begravningen. Vi hade plockat ihop en del bilder som vi ville ha på ett bord vid minnesstunden. Hans älskade keps ville vi också ha där, samt ett standar från hans tid som polis.
Begravningen blev precis så fin som vi trodde att den skulle bli. Kanske bättre. Eftersom det var en borgerlig begravning hade vi utformat den helt på egen hand. Mycket musik! Min man sjöng och spelade två sånger av Dan Andersson som pappa var mycket förtjust i och gärna nynnade på. Alla sjöng Violer till mor som han brukade sjunga nu på slutet. Jag läste dikten Arioso av Erik Lindegren, som inleds med orden Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans. Varken pappa, min syster eller jag tror på något liv efter detta, utan känner mer att denna strof stämmer väl in hur vi tänker. Vi bär varandra med oss, inom oss.
Jag hade undrat om jag skulle klara av att läsa den, och plan B var att officianten skulle ta över om jag inte orkade. Men det gick bra. Det var vid avskedet som det brast, och alla känslor vällde fram. Jag grät så att jag kved, men det var så frigörande och skönt samtidigt. Äntligen kom det ut! Till tonerna av Jämtlandssången, eller Jämtländsk brudmarsch som den egentligen heter, gick vi fram och la röda rosor på kistan.
Det var flera av pappas vänner som sa att de tyckte att ceremonin stämde väl överens med deras bild av vår pappa. Det kändes bra. Alla pappas syskonbarn var där, och det tror jag att han tyckt mycket om. Kvällen innan träffade vi nästan alla kusinerna och hade det väldigt trevligt tillsammans. Synd att det oftast krävs en begravning för att det ska hända.
På kvällen efter begravningen gjorde vi absolut ingenting, det var så skönt! Jag hade lite huvudvärk, och somnade tidigt. Nästa morgon flög min man och jag hem.
Jag har orkat betydligt mer än jag trodde den här veckan, men jag har knappt hunnit reflektera över det! På måndag ska jag börja jobba 75 % igen, och jag ska ta det sååå lugnt. Men jag vågar tro att det kommer att funka.
Någon gång i helgen vände det. Jag kände mig lättare, gladare, mer mig själv. Den blöta filten och Hopplösheten hade kanske inte riktigt gått upp i rök, men åtminstone lättat på förlåten så pass att jag fick hopp om livet.
Den Stora Tröttheten i kroppen har också dragit sin färde, och jag har ork att laga mat och städade till och med badrummen i helgen.
Igår lyste solen från en klarblå himmel och jag gjorde något jag inte gjort på många dagar: jag tog en liten promenad. Jag gick till den lilla skogsplätten alldeles nära vårt hus, traskade omkring och fotograferade. Solen värmde så pass att jag fick gå in i skuggan på hemvägen – i oktober!
Idag ska jag på återbesök till doktorn som vill följa upp hur jag mår och hur medicineringen fungerat. Jag känner mig i trygga händer.
Igår kväll startade broderikursen på distans med Renée Rudebrandt. Vi träffades i Zoom och fick kursens upplägg förklarat för oss. Vi ska utgå från en och samma bild i fyra kursmoment då vi får nya uppgifter varje gång. Vi ska välja en bild, egen eller hennes förslag, och sedan skissa den med olika tekniker, som blyerts, kol, collage, kritor. Därefter ska vi brodera bilden. Jag tänkte på akvarellmålning när hon beskrev det. Att tänka på det vita som sparas ut. Om olika lager av djup i bilden som skildras med olika sorters tråd.
Jag hinner inte påbörja något förrän jag kommer hem från den konferens i Norrköping som jag ska åka på idag. Jag kommer hem på torsdag kväll. Kanske jag blir sugen på att börja skissa i mina vilopauser på hotellet! Men först ska jag välja bild. Jag tror jag ska ta en av mina egna bilder. Kanske en som jag tog i Paris för en del år sedan? Den har jag förstorat och ramat in. Eller en som jag tog i Visby och som också hänger på väggen? Fast jag hade egentligen tänkt mig en naturbild. Jag för se.
Jag har känt mig låg på sistone, mer än vanligt. Jag har tänkt kontakta min husläkare om det, för att öka på den antidepressiva medicinen eller lägga till någon annan. Så här orkar jag inte må i längden. Det är förlamande, och trots att jag har tid så kan jag inte uppbåda kraften till det kreativa arbetet i verkstan som jag längtar efter, utan städar köket och rensar en garderob i stället. Eller så sitter jag bara. Går in i ännu en bok.
Det är så skönt att jag hittat ljudböcker som avkoppling! Egentligen borde det vara krävande med all den koncentration som krävs. Men kanske är det för att jag är en så van läsare och framför allt podradio-lyssnare som det känns vilsamt. Och det lustiga är att just i och med att någon annan läser så hör jag varje ord på ett annat sätt än när jag läser själv – jag läser fort och missar säkert en del av den anledningen. Själva litteraturupplevelsen får jag mig till livs, till trots mot den diskussion om ljudböcker som lättsamt och utan tuggmotstånd. Jag är så extra glad åt det eftersom jag inte orkar läsa så mycket själv.
Klockan är 5.53 och det är dags att sova en stund till i soffan!
Jag har fortsatt att vara en del i verkstan. Ibland ordnar jag bara med alla verktyg och de olika material jag har. Funderar på vad som ska ligga var, vad jag kan lägga undan och vad jag rent av ska göra mig av med. En stor och tung kasse till Skopan blev resultatet av en genomgång av alla tyger. Så lätt jag känner mig när jag rensat! Jag har köpt en del tyg på Tradera och allt ser inte riktigt ut som på bild. Eller så undrar jag helt enkelt varför jag alls köpte det. Ett stort gult tyg med en massa kycklingar i vitt! Men nu kanske någon hittar det och tycker att det blir perfekta gardiner till barnrummet.
Några smycken har jag gjort sedan jag kom hem. Framför allt örhängen i den modell jag hittat på själv. Jag värmer en en mm tjock silvertråd i ena änden tills silvret bildar en lite kula, trär på hänget och bockar resten av tråden i önskad modell. Jag gillar när tråden är lång på andra sidan örat. Här är två exempel, båda med hängen i trä som ursprungligen kommer från halsband jag köpt på Skopan (snacka om kretslopp!).
Jag har också gjort ett par liknande örhängen av stenar jag köpte av den så kallade Stenmannen som dykt upp på silversmideskurserna. Stenarna är gröna aventuriner med bara ett hål, varför jag limmat fast dem på silvertråden. Det är nya favoriter!
I torsdags hade vi en kick off för hela förvaltningen, 122 personer, i Landstingshuset på Kungsholmen. Jag hade gruvat mig för det, undrat hur jag skulle orka med dagen. Kvällen innan mådde jag inte bra alls, med ångest och oro i kroppen. Men det blev en mycket bra dag, som inleddes med en promenad i mina gamla hemtrakter. Den del av Kungsholmen där jag bodde på 1980-talet. Såg hur det förändrats – med nya hus och restauranger – men också var sig precis likt sedan då.
Väl framme njöt jag av Landstingshusets lilla park med höstanemoner i massor och två stora träd som bildade ett rum med lövverket som tak när jag klev in mellan dem. En kort stund av stillhet innan det var dags. Själva kick offen gick bra och jag drog mig hemöver med en lyckokänsla i kroppen. Jag hade orkat!
Det är lite väl intensivt nu, men helgen framför mig är helt utan åtaganden. På söndag ska jag eventuellt promenera med en vän, men det känns bara bra att tänka på.
För tre veckor sedan kom jag hem från silversmideskursen på lördagskvällen, helgen därpå var vi på min svägerskas 75-årskalas och i helgen som var besökte min man, dotter och jag pappa i Jämtland. Vi åkte tidigt fredagsmorgon och kom hem på söndagskvällen. Även om det är trevligt så blir det väldigt intensivt. Jag skulle behöva en dags vila efter en sådan helg. Eftersom det inte funkar för mig att göra göra göra och sedan vila, så får jag se till att få stunder för mig själv där de uppenbaras. Små mellanrum så att dagarna ändå blir randiga även om mönstret blir mer präglat av breda ränder jämte smala, istället för de ränder jag väljer själv efter hur jag mår. Men tanken om aktivitet — vila — aktivitet — vila är med mig hela tiden.
En annan anledning till att livet är extra intensivt nu är välfyllda jobbveckor nu i höststarten. På måndag åker jag till Borås där jag ska föreläsa på Bibliotekshögskolan. Det ska bli väldigt roligt och jag känner mig hedrad som blivit inbjuden, men det är klart att det blir en ansträngning. Ett par veckor senare ska hela arbetsgruppen på konferens i Norrköping, men då har jag min vanliga konferensstrategi. Jag väljer ut vilka programpunkter jag måste stryka, och går till hotellrummet och vilar. Däremellan letar jag upp stilla platser där jag kan få kortare pauser.
Jag har tackat nej till en inbjudan att föreläsa på en konferens i Göteborg, och till en middag på en fin restaurang som avslutning på ett uppdrag som sakkunnig på Kulturrådet. Båda sakerna hade jag gärna varit med på, men jag inser mina begränsningar.
Jag går och tänker på silversmide väldigt mycket nu. Tänker på tekniska lösningar och idéer jag har. Det känns väldigt roligt även om jag inte kommer att orka så mycket som jag vill. Det blir vad det blir och jag mår bra, även av det som bara är i tankarna.
Jag fick plats på den broderikurs på distans som jag sökte till i somras! Det är Renée Rudebrandt som håller i kursen, en vars broderier jag är väldigt förtjust i. Det ska bli väldigt spännande! Det är i stillsam takt, med träffar i Zoom och en facebookgrupp.
Kursstart om några veckor.
Jag var så trött på slutet av kursen att jag kollade om jag kunde åka hem en dag tidigare, men det fanns inga tågbiljetter som passade. Jag såg till att vila extra mycket istället, så det gick bra. Ovädret som orsakade stopp på rälsen inför hemresan orsakade mer stress hos mig än jag först förstod. Det är givetvis inte SJ:s fel att sånt händer, men de slog nog nytt rekord avseende informationen till resenärerna. Den kom för sent – det tog minst 12 timmar efter olyckan innan de meddelade mig att jag inte behöver göra något, utan att SJ kommer att meddela mig hur jag ska ta mig hem! Den information som kom var svår att begripa (!) och dessutom stod en sak i deras app och en annan i sms till mig! Nåväl, jag kom hem bara två timmar senare än jag skulle och det är verkligen ingenting att säga om. Tågpersonalen var både roliga och trevliga, och lunchen jag förbeställt var jättegod! Dessutom visade det sig att en vän till mig satt på samma tåg så vi fick en pratstund i bistron innan jag kände att jag hade fått nog av intryck.
Ett hängsmycke
Det är så skönt att jag kan fortsätta med silversmidet hemma, så att jag inte behövde stressa klart med sakerna jag höll på med. Jag tog det väldigt lugnt både fredag och lördag. Bilderna i inlägget är på de saker jag fick klart. Det är svårt att fotografera silver och ytan på de flesta sakerna ser sämre ut än de är.
Örhängen som är oxiderade inuti, så de är svarta
Hängsmycke med ett rör på baksidan att trä en kedja eller lädersnodd igenom.
Jag har säkert skrivit det tidigare men jag gör det igen – en så fantastiskt trevlig grupp har jag aldrig gått med tidigare! Vi var nio plus kursledare Anna Neudorf, och vi hade så kul och trevligt ihop.
Det blev en hel dag hemma innan det var dags att börja jobba igen. Det är ingenting jag gruvar mig för. Jag älskar mitt arbete! Men jag känner en oro att jag kommer att vara väldigt trött i början av terminen, som jag varit tidigare år. Å andra sidan blev jag glad när jag kom ihåg det, så att jag kan förbereda mig för det och framför allt inte få panik om eller när det inträffar.
Små ringar till min dotter
På söndag kväll kollade jag vilka som ska jobba denna vecka och insåg att det var många som fortfarande har semester. Då bestämde jag mig för att jobba hemma ett par dagar i början av veckan, och det var ett mycket bra beslut. Igår, måndag, kände jag mig ganska skakig. Jag hade lite ångest och fick känningar av utmattning i både hjärnan och kroppen. Men det gick bra ändå.
På kvällen mådde jag plötsligt illa när jag satt och åt, skyndade mig till badrummet och kräktes upp maten! Förvånad och förskräckt undrade jag vad som var på gång, men jag tror faktiskt att det var en stressreaktion. Jag brukar må illa ibland när jag är stressad, men så här långt brukar det inte gå.
Jag känner mig mycket bättre idag, men tar det väldigt lugnt. Pysslar lite i trädgården och lyssnar på min bok, och jobbar förstås.
Min främsta oro är hur det ska gå nu när alla i familjen är samlade hemma. Hur jag ska orka med, och att det känns svårt att göra något åt situationen. (Jag skriver medvetet otydligt eftersom jag inte vill hänga ut min familj.) Det är lättare sagt än gjort att prata om det, och få förändringar till stånd.
Idag åker jag iväg på sommarkurs i silversmide på Mullsjö folkhögskola i Västergötland. Det är tredje gången jag går den kursen och det ska bli kul! Baddräkten och badrocken är packade förstås, och min plan är att ta ett morgondopp varje dag som jag gjorde förra året. Det finns en liten badplats med brygga alldeles intill skolan.
En bild på min 58:e födelsedag
De fyra veckor som gått av semestern har varit helt fantastiska och avkopplande, som jag skrev i förra inlägget. Riktig återhämtning. Jag har till och med varit på museum! I torsdags var vi på den fina utställningen Swedish grace på Nationalmuseum. Så fint att se museet som jag inte besökt sedan den stora renoveringen. Vi åt lunch där också, och jag frågade hovmästaren om den lugnaste delen av restaurangen. Han gick runt och visade de olika delarna och vad han rekommenderade – så fint och omtänksamt! Efter lunchen hade jag planerat att åka hem direkt när de andra fortsatte mot nya mål. Och jag var verkligen väldigt trött då, med huvudet fullt av intryck. Skönt att komma hem till ett tyst hus! Jag har fortsatt mitt röjande i förrådet och hittat en stor bunt brev som nästan alla är från 1992-3 då jag flyttade till Borås för att plugga till bibliotekarie och dessutom träffade min man! Så roligt att läsa dem, och så bra att det var dyrt att ringa! Den som skrivit överlägset flest brev var min mamma, men även min pappa hade till min överraskning skrivit några långa och roliga brev. Jag ska ta med dem till honom när vi åker upp och besöker honom om tre veckor. Nu börjar den ljuvliga höstanemonen att slå ut!
Jag har väntat så länge på att lust-orken för broderi, silversmide, och allt annat roligt jag gör med mina händer, ska komma tillbaka. Det är länge sedan jag hade den, annat än i små skvättar som slutat tvärt. Jag skriver lust-orken för det är en slags kombination av de två. Det är svårt att beskriva hur det känns, men när jag gått in i verkstan har jag känt en fysisk olust och en matthet i kroppen som jag funderat över. Hänger det ihop med prestation? Men jag har ju gjort många saker i verkstan som då verkligen inte är något att visa upp, experimenterande och testande som jag hållit på med bara för att det är roligt att se om det kan bli något av koppartrådarna inuti en sladd eller några små bitar tyg i kombination med en gummitråd. Vad det är så är det bara att vänta ut har jag tänkt.
Nu har pionen slagit ut!
Själva lusten att skapa ligger som en liten slumrande figur inuti mig, det känner jag. Det känns betryggande. Jag tänker att den kan blomma upp någongång, när orken också finns där. När motståndet tynat. Och jag tänker på framför allt broderi mest varje dag.
Nu är det bara en månad tills sommarkursen i silversmide börjar, och det känns riktigt roligt. Förra sommaren var det samma sak: ork-lusten fanns inte där, men jag trodde på att kursen skulle locka fram den om så bara för en vecka. Och så blev det. I några dagar efter kursen gjorde jag färdigt några påbörjade alster, men sedan var jag tillbaka i oorken och olusten igen.
Så hände något igår kväll. Jag följer Renée Rudebrandt som broderar helt fantastiskt. Jag har tänkt att jag någon gång skulle vilja gå en av hennes kurser i Stockholms skärgård. Jag läste hennes nyhetsbrev igår kväll och där såg jag att hon har en distanskurs i höst, där man broderar i olika tekniker efter ett fotografi. Det lät så kul och lagom utmanande och jag anmälde mig! Det är digitala träffar en kväll i veckan under en begränsad period, till det facila priset av 1595kr. Jag hoppas att jag får en plats, det känns så överkomligt att ro i land, så möjligt att genomföra och så lustfyllt!
I förra veckan på en sommarutflykt med jobbet, kom jag att sitta mitt emot en slöjdare vid lunchen. Så länge sedan jag pratade med någon som också har den där lusten och suget efter materialen och skapandet! Han höll mest på med trä, men var väl insatt i broderi eftersom hans fru broderar. Bara att få den frågan ”vilken slags broderi är det du håller på med?” De flesta jag pratar med verkar koppla ihop broderi med korsstygnstavlor de fått i doppresent av en äldre släkting, men det är ju en hel värld av stygn, garn, färger och tekniker. Det är en hel rörelse av motstånd, av uppkäftiga budskap och gerillaaktivism, samtidigt som det är mer stillsamt bundet broderi. Du hör – nog börjar lusten att vakna på allvar nu!
