Idag ringde psykiatern enligt överenskommelse för att höra hur det gått med den nya antidepressiva medicinen som hon bytte till, Venlafaxin. Jag sa att det gått bra med övergången men att jag inte mår så bra. Hon sa att det kan dröja ytterligare några veckor innan effekten av den högre dosen märks av (jag inledde med lägre dos i kombination med min förra medicin, Fluoxetin, för att successivt byta). Jag fick en återbesökstid hos henne i slutet av augusti. Jag hade hoppats på att hon skulle öka dosen, men då får jag avvakta och se i några veckor till.
Midsommarhelgen var tuff och bådar inte så gott för sommarens välbehövliga ledighet tyvärr. Men vi har försökt ha samtal i familjen, och hoppas att det kan bli bättre.
Jag känner mig så trängd i de där lägena! Jag vet inte vart jag ska ta vägen, vart jag KAN ta vägen. Jag vill bara bort bort bort. Som om att det bara är en tunn hinna som skiljer mig från att vara hel till att totalt brista.
Jag vill bara att det ska vara lugnt omkring mig. Är det för mycket begärt?
Just nu halvligger jag i utesoffan i vår lilla trädgård. Det är lite drygt 20 grader varmt och molnigt, mycket behagligt. En talgoxen sjunger envetet i närheten, och några koltrastar hörs mer på avstånd.
Jag har utsikt över vår fina pion som precis har slagit ut. Den fanns här redan när vi köpte huset så det blir vår sextonde sommar tillsammans. Vi har till och med flyttat på den för några år sedan, och den fortsätter att blomma. Humlorna tumlar lyckligt omkring i de ceriserosa blommorna! Det känns bra att bjuda humlor och bin på lite blommor. Vi har en hel del lavendel som också precis börjat blomma. Även den populär hos bina.
Nere till höger syns ett av våra vattenhål för humlor och bin!
