Illamåendet höll i i tre och en halv vecka, men är nu verkligen borta. Ni vet hur det när man haft ont eller något annat obehagligt, och det försvinner — man blir nästan hög av lycka! Nästan som om att det vore värt det jobbiga för att få känna av kontrasten! Men bara nästan. Det är i alla fall helt ljuvligt, och jag mår toppen!
Jag försöker få till en halvtimme på träningscykeln varje dag, och känner mig så nöjd med det. Jag blir svettig och andfådd, så det är nog rätt nivå för tillfället. Jag brukar titta på något tv-program på iPaden samtidigt, gärna Husdrömmar. Kortare promenader har det också blivit. Äntligen har blåsipporna tittat upp ur de vissna fjolårslöven!
Så vackra färger ihop, löven och blåsipporna.
Jag har också varit en del i verkstan och bland annat gjort om ett halsband som jag köpt på loppis. Det bestod av sex delar, men de vände sig bakochfram hela tiden, så jag funderade på hur jag kunde använda delarna till ett nytt smycke. Efter ett försök som jag inte blev så nöjd med, ändrade jag det till detta. Jag tycker att det är så häftigt med delarna i olika nyanser! Jag har tre delar kvar och får se hur de kan komma till användning en annan gång.
En sak jag funderat en hel del på är att kombinera plexiglas med silver. Två material som jag är extra förtjust i. Jag har några mindre plexiglasbitar i olika färger, och skulle vilja borra igenom dem på kortsidan, eller hur jag ska beskriva det. Det är plättlätt att borra igenom plexi med med min borr, men på den andra ledden så är de aningen för tunna, och mina borrstål aningen för korta. Jag får leta vidare efter tjockare plexi helt enkelt. Men det var väldigt kul att testa, och resultatet kanske kan användas ändå. Det blev ganska snyggt med borrningarna i den genomskinliga plexi.
Så brukade min mormor säga på ålderns höst. Positivt och förhoppningsfullt i lika dos. Nu kan jag säga detsamma. Jag är fortfarande illamående, men med hjälp av medicinen känner jag i stort sett inte av det. Jag har undvikit att röra på mig mer än jag behöver, eftersom jag mår mer illa då. Idag har jag emellertid vågat mig på att cykla på motionscykeln, och det gick bra! 15 minuter blev det, så nu är jag på gång igen!
På måndag är det fyra veckor sedan operationen, och det är dags att äta vanlig mat. Det innebär att jag inte behöver mosa den. Men jag ska fortsatt tänka på att äta mycket protein och små portioner. Jag har börjat bli äcklad av protein! Även det vegetariska även om det är lättare att äta. Jag vill ha mycket mer grönsaker, och så vill jag dricka vatten till maten. Det är inte förrän nu när jag inte ska dricka i samband med måltider som det slår mig hur gott det är! Anledningen till att man inte ska göra det är att det kan göra att man inte får plats för maten. Man ska dricka en stund innan och efter måltiden. Det kommer att ändras tydligen, och bli lättare längre fram. Jag dricker mini-mini-klunkar till maten ändå, och så har jag försiktigt börja äta päron och skalat äpple nu, och det är så gott och fräscht!
Om en vecka ska jag träffa en sjuksköterska och dietist för att prata om hur det går för mig, stämma av och få tillfälle att ställa frågor. De är fantastiska på Ersta sjukhus med uppföljning och snabba svar när man har frågor efter operationen. Jag ska också på föreläsning om fysisk aktivitet där i april.
Jag har ropat in en del fina tyger på Tradera på sistone.
Det här blev jättesnyggt som draperi. 1940~50~tal gissar jag. Surt sa räven heter det här fina tyget, som jag fick tag i två stora bitar av. Kanske det blir ett köksförkläde?Först köpte jag tyget i form av ett litet kuddvar, men nu hittade jag en större bit. Så härligt tyg!
Jag är svag för de här tygunderläggen, jag har flera som jag tror är från 1950~talet.
Även detta är ett underlägg.
Här är mitt tygskåp! Ett gammalt fint träskåp från Edsbyn, som mina svärföräldrar hade. Mindre tygbitar, all lakansväv och linnetyger har jag på andra ställen. Det lustiga är att hyllpappret som fanns i skåpet när jag tog över det, är detsamma som jag hade i skolbänken och runt skolböckerna när jag gick i 2:an!
Allt flyter på efter operationen och jag mår bra. De första dagarna var jag lite illamående, men det har gått över. Jag har fått rutin på ätandet också, men det är ganska tjatigt och tar lång tid så här i början. Magsäcken och de omkopplade tarmarna måste vänja sig så sakteliga, så det är flytande mat som ska intas lååångsamt nu i början. Jag ser verkligen fram emot nästa vecka då jag får äta mosad mat!
Jag blev sjukskriven i två veckor, men eftersom jag arbetar hemifrån hela veckan och enbart två timmar som jag kan fördela som jag vill, så har jag börjat jobba redan nu. Jag var så uttråkad av att bara vara. Jag vågade inte göra så mycket, eftersom det triggade illamåendet. Det märkte jag när jag var hos psykolog-J och därefter ett snabbt ärende på Ica i fredags.
Jag har köpt en jättestor dosett till medicinerna. De gick inte att få in allt annars. Men nu blev det väldigt bra!
Min förra till höger, där jag fyllt på morgondosen för flera veckor i förväg för att spara tid. Förutom den jättestora tuggtabletten som stjälpte hela rasket!
Jag har också en idé om broderi på gång, och har börjat med att måla med akvarellfärg på ett gammalt örngott i lin efter min mormor. Förmodligen kommer det att hänga ihop med ett annat broderi jag gjort för ett par år sedan, jag får se.
Jag blev inte förkyld, och klockan sex i måndags morse gick taxin mot Ersta sjukhus. Jag kom för tidigt men när klockan slog sju gick allt i ett. På med operationskläder (såna där tjusiga med lååånga strumpor och gigantiska trosor utan resår), samtal med sjuksköterska och en del prover. Eftersom jag sagt ja till att ingå i en forskningsstudie så fick jag träffa de som jobbade med den, och de tog ytterligare prover. De var jätteroliga, och när jag sa att jag ska bli sjuksköterska i mitt nästa liv, och att jag ville att de skulle berätta om allt de gjorde med mig, så var de helt på! Kirurgen kom och ritade på min mage där snitten ska sättas, och jag frågade om jag fick ta en bild. Det fick jag. Jag försökte dokumentera det som hände, för min egen del.
Jag blev glad att jag fick komma in i operationssalen innan de sövde mig, för jag ville se hur det såg ut där, och vad de gjorde. Jag sa även till dem om mina framtidsplaner som syrra, och att jag ville veta vad de gjorde. Stämningen var god! Alla var så otroligt trevliga hela tiden. Så fick jag andas in syrgas, och sen försvann allt.
När jag vaknade låg jag med uppvakets bästa utsikt, och försökte hålla mig från att somna. Sjukt trött! Jag fick ganska snart komma till mitt rum, och när jag rullades in där tyckte jag att det var konstigt att det inte fanns någon säng där — det berodde förstås på att jag redan låg i den! När jag skulle gå på toaletten lite senare gick jag ut i korridoren och letade. ”Jag ska visa dig” sa en rar uska, och gick in i mitt rum och pekade. Där fanns ett fint duschrum med toalett! Jaja, lite virrig får man vara efter en operation med sövning.
Den här delen av sjukhuset är nybyggt och otroligt fint med milda fina färger. Rummen är så fina med tv till och med, det var som att befinna sig på ett privatsjukhus i en tv-serie! Jag fick vatten och saft att dricka, och skulle försöka gå uppe en del. Resten av tiden skulle jag sitta i min fina fåtölj. Men duktig som jag är så gick jag för mycket, fick världens yrsel och beordrades i säng. Blodtrycket var inte på topp för ovanlighetens skull.
Jag sov någon timme också, jag kunde inte hålla ögonen öppna helt enkelt. På eftermiddagen kom så min nya bekant A till sitt rum, och vi sågs en stund på kvällen. Jätteroligt att ha lärt känna henne! Vi sågs till frukosten också, 2 dl yoghurt som skulle ätas på 40 minuter. Efter mellanmålet kl 10 (yoghurt igen) var det dags för utskrivningssamtal med sjuksköterskan. Kirurgen hade jag träffat dagen innan. Så till apoteket i samma byggnad för att hämta ut alla nya medikamenter, och så taxi hem.
Nu är det torsdag och jag har varit hemma i två dagar. Jag mår bra, har lite ont i magen men tar smärtstillande så det är verkligen inget problem. Det som varit krångligt är att få ihop alla nya vitaminer och mineraler, som jag ska ta livslångt, med de mediciner jag redan tar. Flera av dem funkar inte ihop med varandra, och min trötta hjärna fick tänka om flera gånger innan jag fick ihop det! Jag tar redan medicin fyra gånger per dag, och jag lyckades fördela in de nya pillren vid de tidpunkterna. Jag måste kanske köpa en jättestor dosett, men jag ska se om jag får till det ändå. Puh! Nu har jag 14 olika mediciner och vitaminer/mineraler att ta varje dag, och några ska tas flera gånger om dagen. Men det är bara att känna tacksamhet att jag får allt detta, utan att det kostar mig så mycket alls.
En annan utmaning är ätandet. Jag är inte hungrig, men ska äta varannan timme. Frukost, lunch och middag, samt mellanmål däremellan — sju måltider per dag. Lite tjatigt men jag ska nog få till det så att det blir bra. Lååångsamt ska det gå också, och vatten måste jag jag dricka mellan varven, men inte samtidigt för då får jag inte plats med maten! Protein är ordet för dagen, jag börjar få bra kläm på vilka matvaror som innehåller mycket protein.
Jag är sjukskriven i två veckor nu, men jag får känna efter i helgen om det behövs. A och jag har kontakt flera gånger om dagen för att bolla tankar och funderingar, så himla bra att vi har varandra!
Det ska erkännas, jag är väldigt hungrig! Dessutom yr och svag i benen, men det är bättre nu den femte dagen. Det har gått över förväntan ändå, jag trodde att jag skulle vara mer påverkad av hunger än jag är. Nu är det bara tio dagar tills operationen! Det känns jättebra.
Jag har gjort klart mitt halssmycke. Det tog sin tid att få det stuk på det som jag ville, men till slut blev jag nöjd. Det hänger fritt på ett snöre av gummi.
Jag har sett vintergäck men glömde att ta en bild.
Häromdagen gjorde vi en övning på jobbet som incheckning till ett möte. Vi brukar turas om att hålla i incheckningen, och det är alltid intressant att se vad det blir. Den här gången skulle vi först tänka oss in i att vara sig själv som barn, ålder valde vi själva. Vi skulle skriva ett meddelande till vårt vuxenjag med vänster hand, och sedan svara barnjaget som sig själv idag, skrivet med höger hand. Tanken med att växla hand var att använda de olika hjärnhalvorna, men effekten blev också en barnsligare handstil med vänster hand.
Jag tänkte inte utan skrev direkt ”Jag är rädd, kan du hjälpa mig?” Jag svarade ”Du kommer att klara av så mycket mer än du kan föreställa dig, du är så stark, men det kommer att ta tid innan du inser det. ❤️ Det kommer att bli bra! ❤️”
Det blev en stark upplevelse, och jag tänkte på rädsla en god stund. Jag var rädd, ängslig och känslig som barn, och jag har med mig mycket av det fortfarande. Det är lättare att vara rädd som vuxen så till vida att jag kan säga att jag är rädd, att jag inte vill göra saker jag är rädd för och stå för det. Som barn kunde jag inte det, och jag kan minnas många episoder då jag på olika sätt försökt komma undan situationen jag skrämts av. Tricket var att ingen skulle förstå att jag var rädd. Som när det fanns en spökhistoria i Kamratposten som ledarna läste högt på scouterna. Eller när vår mellanstadielärare började på en ny högläsningsbok som var så otäck att jag helt skräckslagen smög iväg till toaletten. Fröken mötte mig när jag kom ut och frågade vad det var, och jag förnekade att det var något särskilt. Mamma fick ringa till fröken och de kom överens om att hon skulle låtsas tappa bort boken, medan mamma skulle läsa den hemma för mig. Men jag satte händerna för öronen och skrek. Klassen var besviken men det var ingenting att göra.
Det som var värst var ändå inte rädslan i stunden, även om den var stor nog. Det var att livet var så fyllt av skrämmande saker som kunde komma i min väg när som helst. Jag var inte säker, inte trygg. Det är nog det jag har med mig fortfarande när jag tänker på det. Jag känner mig inte riktigt trygg, och det tar på krafterna.
Lingarn
I veckan var jag på Ersta sjukhus för informationsmöte med dietist och fysioterapeut inför operationen. Nu är det bara tre veckor kvar! Det var bra information om hur vi ska tänka om mat veckorna efter operationen, innan vi ska börja äta vanlig mat igen. Så mycket att tänka på! Fysioterapeuten pratade mest om hur vi ska komma igång och röra på oss efter operationen, och vad vi inte får göra i början – bära tungt och springa till exempel. Jag träffade två kvinnor där som ska opereras samma dag som jag, och det kändes kul att ha träffat dem redan nu.
Mera lingarn
I veckan som kommer ska jag träffa narkosläkaren och dessutom en sjuksköterska som ska skriva in mig. Det blir väl en del information då också. Jag kommer också att vägas, och får inte ha gått upp sedan jag vägdes i november. Det har jag inte, och kanske jag rent av gått ner något kilo. Jag har nämligen börjat byta ut en del måltider mot lågkalorimaten redan nu, för att vänja mig inför de två veckor innan operationen då jag enbart ska livnära mig på det. Det är det enda som oroar mig – att jag ska vara vrålhungrig och sur de två veckorna!
Jag håller på med ett självmedkänslebroderi! Ännu så länge är det ord som är peppande: Släpp kampen! Orka, Acceptans osv. Det är inte särdeles snyggt, men kul. Kanske det blir bilder också så småningom.
Så blev det 2025, ett kvarts sekel har gått sedan vi stod vid Slussen och räknande ned sekunder som tickade på Katarinahissen, tillsammans med tusentals andra. Under de 25 åren har jag främst varit förälder, och även om jag fortsätter att vara det så har barnen lämnat boet och flugit iväg på egna vingar nu. Igår på nyårsafton var dottern med pojkvän hos oss innan de stack iväg på fest, och vid tolvslaget kom sonen med kompis hit för att räkna ned tillsammans med oss. Så härligt!
Nyårsafton till ära lägger jag upp ett riktigt festsmycke som jag gjorde häromåret.
Häromdagen damp det ned ett tjockt brev i brevlådan, som visade sig vara från Ersta sjukhus och innehöll en KALLELSE TILL OPERATION! Redan 17 februari ska jag opereras, och det känns väldigt bra. Jag har suttit och lusläst all information om hur jag ska äta veckorna inför ingreppet, hur jag ska förbereda mig dagen för operation och hur jag ska äta veckorna efter. Det är mycket att tänka på, men så småningom blir det lättare och jag kommer att kunna äta som vanligt, om än betydligt mindre portioner och med mindre kaloriinnehåll.
Det som jag gruvar mig mest för är de två veckorna innan operationen då jag ska leva på kostersättning. Jag kommer att vara så hungrig! Men jag har tänkt byta ut enstaka måltider mot kostersättning en vecka i förväg så att jag trappar ner. Förhoppningsvis går det hyfsat bra ändå.
Det är förresten en annan sak som oroar mig, och det är att jag inte ska ta någon medicin på morgonen den dag jag ska opereras. Hur ska det då gå med RLS? Jag ska höra av mig och fråga om jag åtminstone kan ta kapseln med Gabapentin så att jag inte blir helt spattig.
Och ännu ett festsmycke. Jag för ofta frågan om jag inte får pinnen mot halsen, men det kan jag lugna alla och envar med att jag inte får!
Jag ska ringa till fysioterapeuten på Ersta också, för att komma dit och komma igång med träning. Kanske de kan hjälpa mig med mina smärtor i korsryggen och höften också. Det känns verkligen som början på något nytt och riktigt bra!
För en hel del år sedan gick jag en kurs i ACT, Acceptance and Commitment Therapy. Tidigare blev jag provocerad av ordet acceptans, men förstod mer efter kursen. Det handlar inte om att lägga sig platt på rygg och passivt acceptera, utan om att acceptera sådant jag inte kan göra något åt och framför allt agera på ett sätt som ökar sannolikheten att må så bra som möjligt. Man talar om att ta steg i önskad riktning, vilket är ett mer realistiskt sätt att ändra beteende och sätt att tänka, än att ta ett stort kliv och direkt påbörja det nya livet. Risken att misslyckas är avsevärt större i det senare. Baby steps är ett uttryck för det, och min favorit: Hur äter man en elefant? En liten bit i taget! Börja med en kort promenad varje dag som långsamt ökas på, istället för att ge sig ut i femkilometersspåret direkt.
Jag lovade i gårdagens inlägg att det är en annan stor förändring på gång. Nu kommer den. Jag ska göra en gastric bypass-operation, troligen i vinter. Jag har skrivit en del om min vikt på bloggen tidigare, om hur jag lyckats gå ner 30 kg för ett par år sedan, men gått upp lika mycket igen. Det är ett välkänt fenomen inom obesitassjukvården, kroppen hittar sin balanspunkt vid en viss vikt och söker sig tillbaka till den. Det är oerhört vanlig att de som bantar går upp i vikt igen, trots försök att behålla vikten.
Jag bestämde mig i vintras för att ta en sak i taget. Först ska jag må bättre psykiskt och kunna komma tillbaka på jobbet, och därefter ta tag i vikten. Men jag har alltmer insett att det kommer att bli ytterligare ett misslyckande, och det som återstår är en radikal metod – operation. Min husläkare skickade en remiss till Ersta sjukhus, jag har varit på informationsmöten, träffat kirurgen, lämnat blodprover och genomgått en gastroskopi. Om allt ser bra ut så återstår bara att invänta kallelse till operation.
Det var inget beslut jag fattade från en dag till en annan, det är en stor sak som kommer att innebära stora förändringar. Jag har läst på, tagit del av andras erfarenheter och fattat en välgrundat beslut. Jag känner mig inte tveksam alls.
Jag är trött på att:
inte orka röra på mig mest sitta hemma inte rymmas i stolar i väntrum (förnedrande, varför måste det vara karmar på stolar?!) få den hårda mojängen där man fäster säkerhetsbältet på bussen rakt in i låret ta mer plats än jag tror så att jag går in i saker ha ont i knän och höfter kolla maxvikt för belastning få klåda i hudveck att aldrig känna mig fin magen tar emot när jag ska böja mig favoritkläder blir för små
Jag vill bli aktiv, ta långa promenader, orka träna styrka och kondition och åka skidor. Känna mig hälsosam och glad. Kanske det dröjer länge än innan jag klarar av det sociala liv som jag längtar sååå efter, men då vill jag åtminstone kunna orka med det fysiska. På köpet hoppas jag att min RLS blir bättre.
Dessutom tror jag att det nya aktiva liv jag önskar mig kommer att göra en del för det psykiska måendet också. Deprimerade får ofta rådet att motionera eftersom det är så bra mot just depression. Ett påstående som närmast är ett hån mot de drabbade, som inte har motion på kartan överhuvudtaget.
Åter till den önskade riktningen. På kursen i ACT hade vi en darttavla att rita in var vi befann oss. Bulls eye var målet, dit vi strävade, och ringarna på tavlan olika steg i önskad riktning. Om mitt mål var att bli mer vältränad, så kunde jag varje dag rita in var på tavlan jag befann mig. Jag kanske tagit en kort promenad och ritade in krysset på trean. Just nu befinner jag mig inte ens på tavlan utan pilen har försvunnit i det höga gräset bredvid. Men om ni följt med i detta och det förra inlägget så förstår ni att allt detta hänger ihop.
Jag släpper kampen om att kunna jobba mer än 25 procent, och att uträtta stordåd i arbetet. Jag fortsätter samtalen med psykolog-J som betyder oerhört mycket för mig. Jag gör gastric bypass-operationen och följer alla råd om kost och motion kopplad till den.
Jag vet inte hur långt det för mig, och jag hyser inga illusioner om att bli frisk. Men jag känner mig övertygad om att jag kommer att må betydligt bättre och känna mig gladare. Det får bli mitt bulls eye!
I det minimala väntrummet hos fysioterapeut-J tidigare igår. En äldre kvinna talar högt i sin telefon. Bakom henne står den lilla radion på. Plötsligt sätter hon telefonen i högtalarläge för att kunna fortsätta samtalet samtidigt som hon kollar sin kalender i telefonen. Jag står nästan inte ut med alla ljud, men det känns oförskämt att sätta i öronproppar. Radion kan jag inte heller stänga av med mindre än att jag nästan lägger mig på kvinnan för att nå. Hur kan någon vara så hänsynslös och ta så mycket plats? tänker jag och sätter fingrarna i öronen, lite diskret under håret.
Jag beklagar mig inför fysioterapeut-J som tycker att jag ska våga ta den platsen, stå upp för mig själv och säga ifrån. Det kanske man kan, tänker jag, kanske att JAG kan det? Nästa gång, säger jag. Nästa gång ska jag våga.
Basal kroppskännedom handlar mycket om att ta plats i sig själv, få ihop huvudet med kroppen, känna sin inre kärna. Övningarna är ganska svåra, men jag bli allt bättre på att balansera hela mig. Ofta slutar det som förra veckan, med att när jag väl tycker att jag fått ihop det, så har jag kramp i vaderna för att jag spänt mig för mycket där istället!
Jag har också fått hjälp med min onda korsrygg och det underliga som händer i höger lårs utsida. Det domnar och ofta vaknar jag av att det gör förbaskat ont. Meralgia paresthetica heter fenomenet, och innebär att en nerv kläms åt. Det beror för min del troligen på övervikt. Jag visade fysioterapeut-J vilka övningar jag brukar göra för ryggen, och hon visade hur jag kunde göra dem ännu bättre för att stärka bukmusklerna som stärker hela området. Nu hoppas jag på snabb bättring eftersom jag får så ont när jag promenerar, och även när jag står en längre stund, till exempel vid matlagning.
Det känns som att det går uppåt och framåt nu! Till och med årstiden är med mig — ljuset, fåglarna, vårblommorna! Tillförsikt, tillit. Det var mycket mycket länge sedan.
Jag har under en tid känt ett allt större behov av att prata med en psykolog eller terapeut. För några år sedan gick jag några gånger och samtalade med psykolog Siri, och det var väldigt bra samtal. Jag hade sökt mig till henne eftersom hon var väl förtrogen med utmattningssyndrom, och det var det jag framför allt ville samtala om. Nu har jag försökt få tag på henne igen, men jag misstänker att hon gått i pension för hon har inte svarat på mitt mejl.
Nu har jag till slut hittat en psykolog som jag tror passar. Han ska ha erfarenhet kring både utmattningssyndrom och föräldraskap vid NPF. Det fanns tid redan i morgon, men jag är inte i skick att sätta mig på pendeltåget i morgon, så jag bokade en tid på måndag. Förhoppningsvis får jag förtroende för honom och kan fortsätta med några samtal.
Anledningen till att behovet känns starkare nu är att jag dippar och känner mig så uppgiven.
jag orkar verkligen ingenting
jag spelar friskare än jag är
jag gaskar upp mig inför kollegor
jag griper tag i de sköra halmstrån som finns och försöker glädjas
jag fattar inte hur jag ska stå ut med RLS hela livet
jag orkar inte ens ordna saker som skulle kunna bidra till att jag skulle må bättre
jag har gått upp nästan alla de tretti kilo som jag kämpade med att gå ner
