Etikettarkiv: piggare

Glad!

Publicerat av
1

Under julen hade vi uppehåll, psykolog J och jag. Under två veckor träffades vi inte, och det kändes ovant efter att ha samtalat två gånger i veckan hela hösten. I måndags var det dags igen, och jag hade lite dåligt samvete för att inte ha jobbat med strategierna och verktygen hon gett mig. Men när vi pratade om julen så skrattade hon och sa att det hade jag ju visst! Kanske en del av dem blivit automatiserade, och kommit av sig själva? Som att jag inte svarar på alla impulser i samma stund de ploppar upp, och omedelbart rycker ut och hjälper till/lägger mig i när någon letar efter något, eller bara ska göra någonting överhuvudtaget.

I torsdags besökte jag fysioterapeuten (som också heter J!) och hade ett mycket bra inledande samtal med henne. Jag fick berätta om bakgrunden till min ohälsa, och vad jag själv tycker att jag behöver hjälp med. Hon var väldigt bra på att lyssna och förstå, och hon hade också haft kontakt med psykologen. Tanken är att de ska kunna samarbeta och det känns fantastiskt! Tänk om det var så inom vården överhuvudtaget, att olika yrkesgrupper satt ner och diskuterade patienter utifrån sina yrkeskunskaper, för att få en helhetsbild och sätta in rätt behandling! Det har jag önskat i olika sammanhang, inte bara för mig själv. I slutänden skulle nog pengarna som det skulle kosta tjänas in.

Jag ska gå hos henne dels enskilt ibland, dels i en grupp Basal kroppskännedom. Den gruppen sätter igång om ett par veckor, och jag ska träffa J redan på måndag.

Psykologen och jag konstaterade att jag har tagit ett helt trappsteg upp den sista tiden. Jag är gladare och piggare, och jag behöver nog inte säga hur glad jag är över det! Att jag dessutom ska få denna rehab under våren — det blev till att lägga den flaska champagne vi hade hemma på kylning!

Igår hade jag en dag som jag inte orkat med överhuvudtaget i höstas. Den inleddes med en timme hos psykologen. Därefter åkte jag in till jobbet och anslöt till det möte de hade. En jättefin stund med mina fina kollegor! Därefter gick jag hem till min mamma som bor helt nära, och på vägen dit handlade jag mat till henne. Jag var hos henne hela eftermiddagen och kom inte hem förrän halv sex på kvällen! (Jag sov två kortare stunder hos mamma, så jag fick en del vila också.) Min man hade maten färdig, och det var bara att korka upp champagnen. Jag hade befarat att jag inte skulle orka sitta till bords och äta, men det gjorde jag. Jag var trött, men inte mer än att jag orkade sitta och prata en stund. Men jag somnade klockan åtta i fåtöljen, släpade mig upp för att borsta tänderna klockan nio, la mig och somnade omedelbums.

Tre bra saker, riktigt bra!

Publicerat av
Svara

1. Blodtrycket är på väg ner, så nu är jag inte orolig för det längre. Det är fortfarande högre än vanligt, men lägre än när jag mätte det på vårdcentralen.

2. Jag har nu gått ner 28,1 kg på ett år och nio månader! Jag känner det verkligen i kroppen, och igår när jag satte på mig en jacka jag inte använt på ett tag så var den jättestor! Jag har en bit kvar, men mitt BMI har gått ner så jag hamnat på bedömningen övervikt. Förut var det fetma.

3. Det bästa av allt: jag har sovit bra i två nätter i rad!! I går natt vaknade jag vid ett tillfälle och insåg att jag inte kände av RLS alls – det var helt stilla i benen! En sån välsignelse! Det är oerhört sällan det är så, jag har symptom i stort sett jämt, men det kan vara mer eller mindre hanterbart.

Jag kände mig också mycket piggare igår, trots att det var en dag med mycket aktivitet. Alltså, mycket för att jag skulle ha orkat med det för några dagar sedan. En god vän kom på besök och vi tog en promenad, jag klippte sonens hår, handlade lite mat, bytte lakan i vår säng och lagade middag.

Nu ska jag glädjas åt de här framstegen och fundera på hur jag ska göra på jobbet så att jag orkar. Men jag hyser gott hopp för det också. Det är så mycket lättare när man hamnar i den goda spiralen – då ser man möjligheten till att det kan bli bra,
trots allt!

Lite piggare

Publicerat av
2

Jag är betydligt piggare än för några veckor sedan, det har jag har tänkt på den senaste veckan. Som igår kväll till exempel. Jag fick göra en blixtutryckning och lägga upp ett linne (eller tank top, som det heter numera!) till dottern som skulle på fest. Det var för långt, och ”du ska sy sick-sack” sa hon, eftersom det är i trikå. Jag har aldrig sytt i trikå, och vet att det bästa är att ha en overlock-maskin till det. Jag googlade förstås, som den digitalt kompetenta människa jag är, och hittade tips på hur man undviker att tyget blir vågigt. Men jag kom aldrig så långt. Linnet fastnade i maskinen halvvägs ner där undertråden huserar. Det var som om att symaskinen försökte äta upp det! Jag kämpade mot både symaskinen och klockan, och jag insåg två saker: jag skulle inte hinna och jag skulle ha sönder linnet. Men efter mycket lirkande (och ja, jag pratade med symaskinen!) så lossnade det till slut.

Jag letade raskt efter en tråd i samma färg som linnet, och lagade hålet som vittande om incidenten. Sedan sydde jag ännu raskare upp linnet med upp-och-ner-stygn, men insåg för sent att tråden till skillnad från tyget var helt stumt och oelastiskt. Hon skulle inte få det på sig! Jag klippte upp tråden, drog isär linnet och sydde några stygn utan att fästa tråden. Jag hoppades att det skulle hålla någorlunda och att ingen skulle märka något, och kunde andas ut när dottern äntligen kom iväg.

Efteråt tänkte jag att om detta hänt för en månad sedan så hade jag kanske segnat ner under kedjetäcket av att bara få frågan, med den brådska som det var. Och om jag ändå mot förmodan satt ändå igång med projektet så hade jag fått en black out vid första motgången. Jag hade inte kunnat lösa problemet med den trilskande symaskinen, och inte kunnat slutföra uppgiften. Nu var jag inte ens helt slut efteråt – en framgång!

Dessutom hade jag varit inne på kontoret och jobbat på förmiddagen, och ätit lunch hos min syster och hennes man innan jag åkte hem. Hade det varit strax efter semestern så hade jag fått lov att ligga och vila hos dem, innan jag åkte hem. Men halvvägs hemma igår insåg jag att jag inte behövt det. Så skönt!

För omkring en månad sedan skrev jag om att jag får höra att jag ser pigg ut, när jag träffar människor jag inte sett på ett tag. Då hade jag också varit inne på kontoret och det var där jag fick den kommentaren den gången. Samma sak hände nu, och som jag skrev då så vet jag förstås att det inte är illa ment på något sätt alls. Men jag tror att det hänger ihop med den misstro som finns mot psykiatriska diagnoser, framför allt från Försäkringskassans sida. Om jag ser pigg ut kanske någon tror att jag fejkar, att jag egentligen är frisk. Men jag fejkar inte att vara sjuk – jag fejkar att vara frisk. Det kan jag göra några timmar på jobbet, eller under en middag. Men det håller inte så länge.

Fådda blommor!

Publicerat av
Svara

Det gick alldeles utmärkt bra att åka till stan idag! Jag började med att träffa mina fina arbetskamrater och fika med dem. De hade köpt en bukett tulpaner till mig! Så himla gulligt och så glad jag blev! Dom har längtat efter mig, och jag har sannerligen längtat efter dem.

Sedan gick jag hem till min mamma och hennes man som bor i närheten, och så var jag hemma igen klockan ett. Jag kände mig inte trött under hemvägen, och tänkte att det kanske skulle komma när jag kom hem. Men det var inte så farligt alls. En sån lycka!

En annan lycka är att jag inte har ont i högerhanden idag. Igår broderade jag på tok för länge, och hade så ont att jag fick be om hjälp med att använda pepparkvarnen! Jag tänkte att jag skulle få lov att vila i några dagar, och funderade på vad jag skulle göra då. Komponera mönster kanske? Jag har ett block där jag skissar lite på vad jag skulle vilja göra i silver på kursen i sommar, och förhoppningsvis även efter kursen. Det ska bli så kul!

 

Två snäpp uppåt!

Publicerat av
Svara

Min formtopp håller i sig och jag avser inte att tänka att det kanske vänder nedåt igen, utan njuter i fulla drag! Med det inte sagt att jag hastar och gör gör gör. Jag tar det lugnt och vilar mellan varven. Jag om någon vet att man kan brodera för mycket, jag skaffade mig en långdragen tennisarmbåge häromåret som trogna läsare kanske minns och anledningen var – uppenbarligen – överdrivet mycket broderande.

De senaste dagarna har jag i alla fall lagt sista handen vid ett par broderade börsar som jag påbörjat tidigare.

Jag har en idéskiss i huvudet (och delvis på papper) till en ny kudde också, men måste samla kraft till att komma igång.

Så till avdelningen medicinexperiment! Att min uppgående kurva sammanfaller i tid med att jag tagit Mirtazapin en timme tidigare på kvällen tillskriver jag slumpen. Jag vet att det dröjer veckor innan verkan av Mirtazapin visar sig, men visst är det lustigt! Idag har jag varit på apoteket och hämtat ut Sifrol, och ikväll är första gången jag tar den. Nu ska jag alltså ta två kapslar Gabapentin på morgonen, två kapslar klockan 14 och två kapslar klockan 19. Till kvällsdosen tar jag också 0,18 mg Sifrol. (Ursäkta all denna detaljinformation, men jag tänker att någon läsare är i liknande situation och intresserad.) Det ska bli MYCKET spännande att se om detta kommer att hjälpa – jag sätter mycket stort hopp om ökat välmående till medicinen!

Jag fick tag på min husläkare igår som skrivit nytt läkarintyg till mig. Hel sjukskrivning till och med den 10 april då jag har återbesök hos psykiatern. Husläkaren var mäkta irriterad på psykiatrin som lämpar över sjukskrivningen till primärvården. Om jag nu går hos en specialist så smäller ju ett intyg därifrån högre hos Försäkringskassan tänker han.

Jag har inte sett något beslut från Försäkringskassan, men insåg idag att jobbet inte sjukanmält mig dit ännu! Alltid är det nåt.

 

 

Lite uppåt

Publicerat av
Svara

I tre dagar har jag nu tagit Mirtazapin en timme tidigare på kvällen, enligt ordination från psykiatern. Första kvällen somnade jag i soffan klockan 8, men lyckades släpa mig till sängen utan att passera badrummet och slocknade vid halvniosnåret. Jag vaknade flera gånger under natten, ungefär som jag gjorde för några år sedan Innan jag började ta Oxascand till kvällen. Då på den tiden hade jag svårt att somna om och det blev alldeles för lite sömn per dygn. Nu kunde jag somna om mer eller mindre omgående. Nästa kväll var jag förberedd och hade borstat tänderna i god tid innan jag blev helt klubbad, och även igår kväll gjorde jag mig i ordning och la mig när ögonlocken började klippa.

Ännu så länge har ändringen i medicinering bara inneburit en förskjutning i dygnsrytmen, men jag ska vara tålmodig och se om det blir någon förbättring i måendet också. Jag ska på återbesök hos psykiatern om ett par veckor så jag får prata om det med honom då.
Varje gång jag varit hos honom har han gett mig ett kort med numret till en akutenhet inom psykiatrin. Jag tänkte på det kortet i förrgår då jag hade ganska mycket ångest. Det kändes tryggt och bra att veta vart jag kan vända mig om det skulle kännas ohanterligt.
Men å andra sidan var jag ovanligt pigg igår! Det kändes oerhört skönt. En känsla av att ha hamnat med näsan över vattenytan igen. Jag satt till och med i verkstan och lyssnade på podradio, det var ett tag sedan!
Jag gjorde klart ännu ett par pulsvärmare.
Jag skrev förut om alla underbara färgkombinationer på skidkläder som jag njöt av i Romme. Jag fick en idé då som jag genomförde igår. Jag visste att jag hade en lång orange snodd i mina gömmor, och igår sydde jag på ett par bitar av den på min röda skidjacka. Små detaljer, men fint.

Fortsatt ett snäpp bättre

Publicerat av
2

Jag skrev sist att jag är lite piggare, även om jag inte riktigt vågade tro på att det var en egentlig förbättring. Men det har hållit i sig och jag är fortfarande ett snäpp piggare. Det ger hopp om livet!

Jag har till och med rensat bort det som vissnat ned i rabatterna sedan i somras, och legat och vilat i solen. Skönt att vara ute nu när vädret varit så fint. Det verkar hålla i sig de närmaste dagarna så jag får passa på.

På ett sätt är det här en riktigt underbar tid på året, med all förväntan på våren som är i antågande. Jag är urusel på fågelsång men känner i alla fall igen talgoxens cykelpump, och den har jag hört en del nu.

(Hm – jag tittar precis ut genom fönstret och ser att det snöar!)

Jag har stickat klart alla delar till min tröja, och den andra ärmen fick jag repa upp några centimeter eftersom jag stickat för långt. Nu ska jag göra en kraftansträngning och montera tröjan. Jag hoppas innerligt att den passar!

Jag har också broderat lite, och har gjort pulsvärmare med ett av mina favoritmönster och med gamla pärlemorknappar på baksidan. Jag har köpt många såna knappar på Tradera – jag tycker att de är så fina.

Pigg

Publicerat av
10

”Ser ni nåt på mig?” frågade jag familjen vid middagen igår kväll. De tittade på mig noga. ”Alltså, jag har inte klippt mig eller så, det är inget som syns – eller det gör det väl? Att jag är pigg!” sa jag. ”Jo det ser jag” sa min man, ”men jag vågar inte riktigt tro det”.

Jag har tillfälligt blivit piggare förut, flera gånger. Visst är det sannolikt att det även denna gång vänder igen och att jag blir sämre, men jag känner en sån stark glädje över känslan och tänker bara tänka på hur det känns just nu!

Jag kan tänka mig att det handlar om att flera bäckar små gjort en stor stor å. Mitt läkarintyg gick igenom hos FK i veckan. Jag hade redan innan det kommit fram till att om FK nekar vidare sjukpenning så får det gå ändå – en avstressande och hjälpsam tanke. Jag träffade den underbara fysioterapeuten i måndags som erbjöd flera saker som jag tror kan hjälpa mig. Jag hade ett par underbara dagar med bröllop och kära släktingar förra helgen. Jag har bytt antidepressiv medicin och ökat dosen ganska rejält (även om förändringen till det bättre kom innan det hann ge effekt). Jag har också gått ner 6 kg i vikt. Sammantaget ger de goda effekter var och en för sig, och sammantaget stavas det HOPP! Hopp om att jag någonsin kan bli bättre – till och med frisk. Hopp om att orka göra saker jag drömmer om: träffa vänner mer, resa, träna och inte minst orka jobba heltid. Jag kommer inte ihåg hur det känns att orka, att vara stark. När jag ser människor som är på resor, tränar, jobbar heltid, gör roliga saker med sina barn så fattar jag inte hur dom kan. Eller, det gör jag väl på ett sätt. Jag har ju också haft det så, men det känns främmande att denna kropp och denna hjärna ska klara av det någonsin igen. Men kanske ser jag en ljusning nu!

Igår till exempel: jag följde dottern till ridskolan på morgonen, därefter åkte hon och jag hem till min syster i stan (Stockholm) och hälsade på. På hemvägen stannade vi till vid T-centralen och köpte en höstjacka till dottern på Drottninggatan (så fruktansvärt mycket folk!). Vi var inte hemma förrän efter klockan 16 och då var jag visserligen trött men inte helt slut. I vanliga fall hade jag inte orkat hälften av allt det där, och varit helt utmattad när jag kom hem. På kvällen fixade jag middag och satt med hela middagen vid matbordet utan att känna att jag ville gå och lägga mig, och det var då jag ställde frågan om de såg något på mig. Jag kände mig pigg trots denna intensiva dag!

Och senare på kvällen då jag vanligtvis blir toktrött på ett par sekunder, kom jag igång och färdigställde ett kuddfodral jag börjat på tidigare! Vid kl 23 la jag mig men det tog tid att somna för jag kände mig inte trött. Och nattsömnen har varit riktigt dålig. Jag har vaknat var och varannan timme, och varje gång har jag haft svårt att somna om. Jag insåg till slut att detta var ett alltför bekant mönster, och kom på att jag glömt ta min lugnande medicin som ska göra att jag sover hela natten! Inte så konstigt att det blev som det blev med sömnen. Det lustiga är att jag igår kväll i övermod tänkte att jag kanske kan trappa ner på den medicinen – en alltför tidig tanke uppenbarligen!

Nu ska utan att ta ut någonting i förskott glädjas åt denna känsla här och nu. Jag hoppas på en vacker höstdag och ska ut och fotografera tillsammans med min man. Men först kommer en nära vän hem och dricker kaffe på förmiddagen.

 

Kuddfodral sytt av spillbitar från Växbo lin, bård från en gammal kökshandduk och broderad med kedjestygn.

Se till mina behov

Publicerat av
Svara

Igår var jag hos psykolog Siri för tredje och sista samtalet för den här gången.  Det var några veckor sedan sist, och det var bra eftersom det hänt mycket med mig sedan då. Den gången arbetade jag igenom ett oerhört svår händelse i mitt liv tillsammans med henne. Jag kunde gråta och sätta ord på det. Jag VET att det som hände för tre år sedan var ett nödvändigt steg, men KÄNSLAN av skuld har ändå varit svår att hantera. Kanske hjälpte samtalet med Siri till att förändra även känslan, åtminstone en aning åt rätt håll. Gott så.

Om jag backar ytterligare ett steg till samtalet innan det, så var det en känsla av hopplöshet som gjorde att jag kontaktat psykolog Siri igen. Jag var på väg ner i en negativ spiral av känslor av att jag aldrig kommer att bli frisk, att jag aldrig kommer att vara symptomfri från WED och att jag inte orkar ha det så här. Hur ska jag kunna leva med detta? Vi tog upp en del trådar vi pratade om i vintras, och jag fick som alltid ut mycket av samtalet – insikter och saker som föll på plats.

IMG_3110Nu var det med en helt annan känsla jag kom till det sista samtalet. Jag har känt mig pigg och försiktigt positiv i ett par veckor nu! Jag tror att det började strax innan jag följde med min syster med man till deras sommarparadis över Kristi Himmelsfärdshelgen. Den helgen av total avslappning och kravlöshet var viktig! Jag har tänkt på att försöka hålla kvar känslan men också av långsamheten från den helgen.

Jag berättade för psykolog Siri att jag till och med lagt ut ett par förfrågningar om att långtidshyra en liten stuga på kort avstånd hemifrån. Hon sa att hon tycker att det är en strålande idé om jag tror att det skulle vara bra för mig. Hon menade att det är det som är nyckelordet här: det som är bra för MIG, att utgå från MINA behov.

I vintras pratade vi lite i liknande termer, att jag skulle satsa på att göra saker jag mår bra av. Då tänkte jag på massage och olika behandlingar, men jag inser nu att det inte är de små insatserna som gör det. Jag behöver hitta ett sätt att se till mina behov HELA TIDEN! Att finna ro, avslappning, roligheter och långsamhet i vardagen. Då finns också större chans att orka med bakslag i måendet. För det kommer såna också, det vet jag ju även om jag försöker njuta av hur jag mår just nu utan att tänka så mycket på det.

Jag fick ett 13-veckorsprogram av Siri med dagliga övningar. Några exempel: använd ingen klocka idag, när du går tillsammans med någon så gå långsammare än hen, ta en långsam promenad och var uppmärksam på allt omkring dig, lyssna på musik i minst 30 min och gör ingenting annat samtidigt, ät långsamt – vad smakar maten?

De här övningarna passar väldigt bra för mig just nu när jag försöker vara lite långsam! Hon sa att oftast hittar man någon eller några övningar som passar en själv bäst, och då är det de man använder.

Min rastlösa WED-kropp är lugnare också. Jag vet inte om det beror på att testet med Citrulline och rödbetspulver fallit väl ut, eller om det enbart beror på att jag mår bättre psykiskt. De är ju avhängiga varandra, så det är svårt att veta vad som är vad ibland. Men huvudsaken är ju att det känns riktigt hyfsat, med mina mått mätt!