Sjukskrivningen

Jag var till min husläkare idag, min sjukskrivning gick ut. På förmiddagen jobbade jag och deltog i möte så jag blev alldeles slut. Det är klart för tidigt att gå upp i arbetstid, men jag mår i alla fall bättre än för sex veckor sedan då jag började jobba. Vi enades om att jag ska jobba 25 % i ytterligare fyra veckor och hoppas kunna börja jobba 50 % efter det.

Frågade också om RLS/WED eftersom det blivit sämre men han är lite villrådig där eftersom jag är så pass tungt medicinerad mot det redan. Jag föreslog att försämringen kanske beror på stress av att ha börjat jobba, så vi ska låta det bero lite till.

imageIdag blir det musiktips! Sofia Karlsson som vi ska åka och lyssna på i Uppsala på söndag. Fantastisk stämsång tillsammans med Sofie Livebrant!

Och här är vårens första blåsippor. På Öland har jag en vän som alltid lägger upp de första vårblommorna på Facebook!

Nästan 6 veckor på jobbet, och snart ett års sjukskrivning

imageMin plan över hur jag skulle lägga upp mitt arbete har fungerat mycket väl. Jag har haft avstämning med mig själv varje fredag för att kolla hur jag mår och om jag följt planen. Jag får med beröm godkänt!

En av punkterna är att jag ska ha begränsade arbetsuppgifter, och den jag framför allt ägnar mig åt är att skriva på en bok i vår skriftserie. Vi är flera som skriver i boken så det är inte bara mig det hänger på. Jag känner att jag fått ett flyt nu i skrivandet så det känns bra. Framför allt är det ingen stress och press, och det är en tydlig uppgift. Mina projektledaruppdrag har mina kollegor tagit över. Det tror jag verkligen är en stor anledning till att jag orkar nu.

imageI slutet av mars har jag varit sjukskriven i ett år. Jag fick ett brev från Försäkringskassan där de förklarade att det innebär att jag ska ansöka om sjukskrivning hos dem igen, och att ersättningen sänks något. Men det enda jag såg när jag först fick se brevet var att mina ersättningsdagar ”tar slut den 25 mars” och att ”sjukpenningen upphör automatiskt”. Jag vill inte tänka att det finns en tanke med dessa ordval, men det måste vara fler än jag som blir kallsvettig av det här brevet.

Just nu har jag en sån hosta som rivit upp halsen att jag ska jobba hemma resten av veckan. Jag är inte sjuk alls men för allas skull är det bättre att jag är hemma. Ett sånt privilegium att kunna jobba hemifrån! Att sitta och skriva passar ju extra bra då.

Bilderna visar ett glasögonfodral jag gjorde klart i morse. Härlig färgkombination, eller hur?

Frustration

Jag har tidigare lagt ut några citat av psykiatern Pia Dellson ur hennes bok Väggen som handlar om hennes egen sjukdomstid.

Det här citatet tycker jag är så talande. Det låter så förnuftigt resonerat men jag är säker på att det bakom orden ligger lika stor frustration som jag känner. Jag har så mycket jag vill göra! Inte minst på jobbet. Jag har mitt drömjobb på många sätt, och har så många idéer och möjligheter till spännande samarbeten både med kollegor och med personer utanför vår organisation. Spännande projekt för att utveckla verksamhet och leda vidare till annat. Men NÄR ska jag någonsin bli frisk nog?!

image

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är så svårt att planera också. Jag vill resa! Jag vill resa till Island, jag vill bila runt i Storbritannien, jag vill åka till New York, jag vill vandra i fjällen, jag vill åka skidor, jag vill gå sommarkurser på folkhögskolor, jag vill lära mig, jag vill. Men mitt i utmattningen känns det omöjligt. Fast jag vet att det kan bli bättre. Att det förmodligen blir bättre. Klart att det blir bättre! Det har det blivit förut. Det är drygt 10 år sedan jag blev sjuk i utmattningssyndrom första gången. Under de åren har jag varit frisk långa tider. Jag får påminna mig om det – då har jag känt mig helt pigg. Det kan hända igen. Jag måste bara ha tålamod. Blä.

Känna med hjärtat eller hjärnan

Sedan drygt ett år tar jag så kallad stämningshöjande medicin. Anledningen var att min RLS/WED började bli allt värre och jag var redan hårt medicinerad mot det. Min husläkare ville konsultera en neurolog innan han höjde dosen ytterligare. Neurologen ansåg att med tanke på hela min situation kunde det vara bättre med stämningshöjande medicin. RLS/WED försämras av stress och jag skulle både sänka min ångestnivå och dämpa krypningarna i kroppen med den.

imageJag var till en början mycket skeptisk. En skepsis som härrör från längre tillbaka då denna typ av medicin hade mer negativa och beroendeframkallande effekter. Jag blev erbjuden, ja nära nog påtvingad medicin, av den läkare som sjukskrev mig för stark ångest när jag var i 25-årsåldern. Då kände jag instinktivt att det inte var bra för mig, att jag inte skulle kunna tillgodogöra mig psykoterapin jag just då hade. Jag är fortfarande övertygad om att det var rätt beslut att stå på mig då. Det hade bara löst läkarens och arbetsgivarens problem för tillfället, inte mina.

Åter till nutid frågade jag min vän farmaceuten och min terapeut som sa att denna typ av medicin inte alls är som de var då, och att jag lugnt kunde prova, så jag tackade ja. Medicinen fick avsedd effekt. Ångesten dämpades och även RLS/WED. Men jag började så småningom märka att det hade effekter som inte var enbart positiva. Jag som under min sjukdomstid gråtit mycket, grät aldrig nu. Det var både skönt och konstigt, rent av obehagligt. Jag insåg efter ett tag att jag inte heller känner lika starkt, vare sig positivt eller negativt. Till slut kom jag underfund med att jag känner mer med hjärnan än med hjärtat. Jag ser fortfarande de människor som tigger och höger dem en slant eller en smörgås ibland. Jag har blivit medlem i både UNICEF, Röda Korset och Vi-skogen under den här tiden (förutom alla de andra organisationer jag redan är medlem i!). Empatin och känslan av solidaritet med dem som har det sämre än jag, något jag sätter högt, finns kvar. Men det KÄNNS inte, det är mer intellektuellt. Enstaka gånger har jag ändå gråtit, men inte till närmelsevis lika mycket som tidigare. När min vän dog för några dagar sedan och efter ett upprivande telefonsamtal till exempel.

imageMen nu på morgonen när jag som vanligt sitter i min verkstad tidigt tidigt, och resten av familjen sover så blir jag berörd av det jag hör på radion. I radioprogrammet Tankar för dagen berättar Zanyar Adami om sina samtal med barn på ett boende för ensamkommande. En pojke berättar att ett av hans syskon försvann ner i Medelhavet under flykten. En annan säger att han inte vill leva längre. Det drabbar mig som det ofta är, de enskilda ödena blir mycket starkare än siffrorna över antalet som förtvivlat försöker komma in i vår värme. Tänk bara på den lilla pojken Alan och alla känslor bilden av honom väckte världen över.

Strax efter radioprogrammet kollade jag flödet på Facebook. Där har en vän skrivit om hur hon varit på ett boende för ensamkommande barn. En av pojkarna är en dag yngre än hennes egen son, och hon tänker på kvinnan som är hans mamma långt borta i Afganistan.

imageNu sitter jag här och känner med HJÄRTAT. Inga tårar rinner men de bränner i ögonvrårna. Något trängde igenom en stund.

Om tidig rehabilitering

Jag läser i DN om forskningsrapporten Sjukskrivningarnas anatomi av ESO,  Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi. De har kommit fram till att tidiga insatser, t ex rehabilitering, kan göra att sjukskrivningen förlängs och till och med leder till förtidspension. Det är måhända sant på gruppnivå men jag är säker på att det varit avgörande för mitt tillfrisknande. Vid min första längre sjukskrivning för utmattningssyndrom 2005-06 fick jag snabbt hjälp via kommunens företagshälsovård. Egentligen ägnade de sig enbart åt förebyggande arbete men när läkaren där hörde hur jag blivit bemött på vårdcentralen gjorde hon ett undantag. Jag fick omedelbart KBT och fick också gå en kurs i stresshantering och avslappning tillsammans med ett gäng andra kommunala vrak. KBT-behandlingen hjälpte mig förstå vad jag drabbats av och gav redskap att handskas med det. Inom några få månader kunde jag börja arbetsträna och sedan börja jobba helt igen. Sammanlagt var jag sjukskriven i 9 månader. I sammanhanget är det en kort långtidssjukskrivning.

image

På senare år har jag välsignats med en mycket bra husläkare som ser hela mig, inte bara de kroppsliga symptomen på stress jag har: högt blodtryck (som det tog nästan ett år att hitta rätt medicindos för att få bukt med), svår RLS (eller WED som det heter numera: Willis-Ekboms disease) och periodvisa eksemutbrott. Han har också remitterat mig til den psykoterapeut som finns knuten till vårdcentralen, som jag fått gå hos i tre omgångar de senaste åren och som betytt hur mycket som helst för mitt tillfrisknande. Tillsammans med henne har jag fått nycklar för att komma framåt.

Ett exempel på en sådan nyckel var när hon strax före jul utbrast: ”men du lever ju fortfarande med en beredskap att något ska hända när som helst! Då kommer du aldrig att bli frisk! Du måste lära dig tillit.” Det var faktiskt som att vrida om en nyckel och öppna en dörr. Så mycket föll på plats och jag kunde börja arbeta med att min ständiga oro för framtiden, att hela tiden vara på min vakt med axlarna i höjd med öronen och tänka att om jag inte agerar så blir ingenting gjort.

Det låter enkelt men det var det förstås inte. Men att bara få nyckeln gjorde att jag började må bättre. Det var faktiskt så. Jag tänkte på det och skrev i min anteckningsbok för att kunna tänka ett varv till. Jag pratade med goda vänner på långa promenader och började allt mer känna igen när beredskapsläget höjdes, och kunde försöka mota bort det. Jag bestämde mig för att åtminstone inte aktivt undra över framtiden och jag kunde till och med be min man att ta hand om en sak som jag vanligtvis automatiskt skulle gjort. Tillit. Vackert ord. Svårt.

Läs mer

Till Romme

Idag ska min dotter och jag åka till Romme tillsammans med hennes bästis och hennes mamma. För dottern och mig är det fjärde året i rad som vi åker dit, och andra året vi åker med dem. Det ska bli jätteskönt och avkopplande. Vi åker med en ordnad bussresa så det enda vi i stort sett behöver fatta beslut om är vad vi ska äta till lunch. Ändå är jag uppstressad. Igår kväll när vi höll på att packa blev jag alldeles trött och urlakad i kroppen. Tankeverksamheten var en gröt och jag befann mig flera gånger tittandes in i ett skåp eller låda utan att minnas vad jag letade efter. Jag pratade så entonigt och tyst att dottern trodde jag var sur på henne. Hon är ofta väldigt lyhörd för mig. Till slut var packningen klar och jag kunde sätta mig i vår ”massagestol” och slappna av lite.

Årstabron i kvällningen

Årstabron i kvällningen

Att veta när jag ska backa

Inte helt oväntat tog gårdagen ut sin rätt. Jag vaknade kl 3 i natt och kunde inte somna om. Satt uppe till 5-tiden och sov sedan någon timme. Jag hade tänkt dricka kaffe hos min mamma innan jag skulle lyssna på ett par föreläsningar på en konferens som jobbet anordnar. Det är en konferens om barnbibliotek och forskning som vi arrangerar varje år, och det brukar vara jag som är huvudansvarig. Så icke i år, men vi började planera redan direkt efter sommaren så jag har stor del i programmet. Jag ville gärna vara med lite grann i alla fall. Och så skulle jag äta lunch med föreläsarna.

Men när jag nästan gjort mig färdig att åka i morse stannade jag upp. Det är ju så här jag inte ska göra! Jag ska inte köra på mot bättre vetande när kroppen säger ifrån. Det blev en dag hemma istället. Jag orkade jobba en del på eftermiddagen och gick på yoga på kvällen.

Vad är väl en konferens …
Mister du en konferens står dig tusen åter …
Det är så här det är så svårt att tänka. Jag vill ju må bra NU. Jag vill gå på just den här konferensen/åka på den här resan/haka på det här projektet. Det känns som att allt bara far mig förbi. Att jag blir frånåkt. Finns nåt kvar när jag är på banan igen? Minns någon vad jag höll på med? Vad har jag missat? Har det hänt en massa saker som jag inte känner till, hemska tanke? Kontrollbehovet gnager.

Ur Pia Dellsons bok Väggen

Ur Pia Dellsons bok Väggen

Inga marginaler

C69AEFA0-B347-4CAB-98BF-4616BB00F293

Ur Väggen av Pia Dellson

Vissa dagar får jag syn på hur små eller obefintliga mina marginaler är. Idag var en sån dag. Jag var hemma ensam. På förmiddagen kom jag igång i verkstan och kände mig så väldigt nöjd och glad. Igår fick jag ta över en liten Moppebyrå av Sanna och idag sorterade jag material i den och fick bättre ordning på mina saker. Planen för dagen innehöll en promenad och så skulle jag jobba ett par timmar efter lunch. Men först skulle jag sova lite eftersom jag vaknade kl 4 i morse. Sagt och gjort. Jag sov, åt lunch och satte mig vid matbordet för att jobba. En stund senare fick jag ett telefonsamtal som triggade igång stressen. Jag skulle ta in ny information, jag skulle ta ställning till saker och jag insåg att vi behövde fixa en del saker snabbt. Precis sådant jag inte orkar helt enkelt. (Förlåt att jag är lite kryptisk, men egentligen spelar detaljerna ingen roll.) Jag avslutade samtalet så snart jag kunde och ringde Micke, min man, och bad honom ta hand om det. Jag mådde pyton och grät till och med. Det gjorde jag alltid förut men numera tar jag stämningshöjande medicin och gråter i stort sett aldrig. Jag lyckades få tag på min goda vän Eva och vi tog en kort promenad så jag fick prata av  mig och promenera mig ner i varv. Men att arbeta mera idag var det inte tal om. Min koncentrationsförmåga orkade inte mer. Det glada förvann.

Känslig men stark

B6A5BB9B-1104-40EE-A212-407F1EBC95D9

Ur Pia Dellsons bok Väggen

Jag har ofta fått höra att ”du är ju inte så stark du”. Det har sagts med omsorg och ömhet, och blev en sanning för mig. Tills jag helt nyligen insåg att det är helt fel. Jag är väldigt stark. Känslig ja, men stark. Jag har haft flera kriser i mitt liv. När jag var i 25-årsåldern hade jag så stark ångest att jag inte trodde att jag skulle orka leva. Jag såg det som en utväg, att jag kunde slippa ifrån alltihop. Det kändes som en tröst. Jag var sjukskriven då också och hade den oerhörda turen att få terapi genom vårdcentralen. Annars tror jag inte att jag överlevt. Men just det faktum att jag gjorde det visar på min styrka. Jag tänkte efteråt, när jag kommit upp ur det svarta hålet, att klarade jag det här – då klarar jag vad som helst.

I citatet ovan om emotionell radar känner jag igen mig mycket. I somras gick jag på några få samtal med en psykolog som är specialist på utmattningssyndrom. Hon sa att om en länge levt med en person med oberäkneligt beteende så får man ett slags radar för andra människors känslolägen och stämningar. En lär sig att ligga i ständig beredskap, att vara beredd, att anpassa sig. Det innebar förstås att jag sällan eller aldrig slappnade av och återhämtade mig. Det är just möjligheten till återhämtning som är avgörande. En kan inte leva hur länge som helst utan. Då blir en sjuk.
Psykologen sa att det kan liknas vid att leva i en krigszon. Skadorna är desamma. Jag har också läst om precis detta i en amerikansk studie.
Beredskapsläget ligger också bakom min spända rygg och nacke. Jag har gått och fått massage på Naprapathögskolans klinik. ”Det är som att massera en vägg” sa naprapatstudenten. En massör jag gick hos sa att jag har ”den värsta sortens stressrygg man kan se”. Jag har också gått på thaimassage här i Väsby. Den späda men förvånansvärt starka massören kunde knappt någon svenska men kände på ryggen och sa ”ont”. Nacken är så spänd att händerna domnar flera gånger varje dag. Jag har haft mycket spänningshuvudvärk, men det är mer sällan nu tack och lov.

Denna radar för andras sinnesstämningar gör också att jag STÄNDIGT tänker på vad andra tycker och tänker om mig, och anpassar mig efter det. Det har blivit allt tydligare för mig. Medvetenheten gör ändå att jag försöker arbeta på det.

Det jag jobbar på nu är TILLIT. Mer om det i ett annat inlägg.

Att vara sjuk

Jag fick tips om Pia Dellsons bok Väggen av min vän Eva. Pia Dellson är psykiater och jobbar med patienter med utmattningssyndrom och drabbades själv. Boken är skriven så att nästan alla orkar läsa den. Korta texter, lite som sentenser. Många av dem känns klockrena även för mig och formuleras mitt i prick. Till exempel den här: 20DAE233-A181-49FB-AA30-DD9499475BE5

Det är ett förminskande av ens tillstånd att säga sjukskriven. Som om att en bara skulle kunna ta sig samman/ta sig i kragen/gaska upp sig/inte känna efter så mycket. Och ändå känns det förmätet på något sätt att säga sjuk! Men jag övar på det.