Hos doktorn

Jag träffade min husläkare igår och han förlängde sjukskrivningen till sista augusti. Han skulle ha skickat iväg en remiss till öppenpsykiatrin i mars men den hade inte gått iväg, oklart vem som brustit. Jag har försökt ringa till dem några gånger för att höra hur lång väntetid de har. En enda gång har jag kommit fram på telefon, och den jag pratade med då kunde inte hitta min remiss men skulle ringa till mig påföljande dag. Det gjorde hon inte, och jag har gjort några fåfänga försök att ringa dit igen, men hamnat i en märklig loop. ”Du är placerad i kö, ditt könummer är 4, 3, 2 – ditt samtal är nu först i kön – ditt samtal kopplas fram (några signaler går fram) – personen du söker är upptagen – du är placerad i kö, ditt könummer är …” och så vidare. Jag ska göra ett nytt försök och ringa till växelnumret istället!

Anledningen till att jag fått en remiss dit är att få en psykiaters bedömning av min medicinering i första hand. Kanske finns annat att prova istället för de antidepressiva jag tar nu?

IMG_3094 Doktorn sa att han tyckte att jag gav ett lite piggare intryck än sist. Den gången pratade vi länge om min historia av psykisk ohälsa, och om min känsla av hopplöshet. Att jag kände mig utan hopp om bättring. Sedan dess har jag pratat med psykolog Siri om det och än mer förstått hur lång tid det troligen kommer att ta innan jag blir frisk, men att den dagen kommer. Det känns bra att tänka på att hopplöshetskänslan är lite mindre påtaglig nu, än för två månader sedan.

Jag har också tagit nya blodprover för att bland annat kolla ferritinhalten (järn). Den ska ligga betydligt högre på oss som har WED än det rekommenderade värdet. Jag hoppas att det ligger lågt så det finns något att göra! Jag tar redan Folsyra och B12 varje dag, och järntabletter då och då. Kanske behöver dosen ökas? De senaste månaderna har inte varit roliga för min kropp, med ökad obehagskänsla och pirrningar. Jag försöker tänka att det är en period, för så här kan jag inte ha det hela livet!

En strimma hopp

IMG_3073Nu har paketet med Citrulline och rödbetspulver kommit. När man har WED har de minsta blodkärlen, kapillärerna, svårt att syresättas. Dessa kosttillskott hjälper till att vidga de kärlen, vilket också gör att idrottare andvänder dem.

Nu hoppas jag på att de kan hjälpa mig att dämpa symptomen. Jag ska också be min husläkare om ny provtagning, för att se att ferritinvärdet är tillräckligt högt. Det som är lagom nivå för personer utan WED räcker inte, utan man kan behöva tillskjuta järn. Jag tar järntabletter en månad i taget med jämna mellanrum, men kanske behövs mer? Jag hittade resultatet från prover för ett år sedan, och där ligger jag för lågt men kände inte till detta då.

Hoppas hoppas!

Jag var hos husläkaren i slutet av mars och då skulle han skicka en remiss till psykiater. Tanken är att höra om det finns annan antidepressiv medicin att testa, och vad hen har att säga om mitt tillstånd överhuvudtaget. Jag har inte hört något från öppenpsyk-mottagningen, och ringde häromdagen. Mottagningssköterskan kunde inte hitta mig alls, men skulle kolla upp bättre och återkomma som igår, vilket hon inte gjorde. Kan min husläkare ha glömt att skicka remissen? Min sjukskrivning tar slut sista maj så jag ska kontakta honom i nästa vecka.

FullSizeRender

 

Jag skulle önska att Försäkringskassan kunde förstå att det kommer att ta tid för mig att bli frisk. Det kanske tar flera år innan jag kan arbeta heltid igen. Jag skulle vilja ha längre sjukskrivningsperiod än två månader för att få lite ro. Om de visste hur hett jag längtar efter att kunna jobba för fullt igen! Jag tror inte att de misstror just mig. Det faktum att de godkänt alla läkarintyg utom ett (som de godtog efter att jag hjälpt doktorn att formulera om det!) visar på att de ändå förstår min svåra situation och att det kommer att ta tid. Men även om de inte tror just mig om att okynnes-långtids-sjukskriva mig så hör jag ju var och varannan vecka ministrar, generaldirektörer och andra prata om att ”vi måste få ner sjuktalen” och ENBART detta – knappt någonting om hur samhället måste ändras för att få slut på detta missbruk av människor. Om att upptäcka i tid och sätta in rehabilitering, men också om att arbetslivet ställer omänskliga krav – inte minst på dem som arbetar med människor i vård och omsorg. Och att stödet för barn med särskilda behov är under all kritik. Allt detta nedbrytande av människor är oerhört kostsamt för samhället, både på kort och lång sikt. Och alla vet ju detta, det är det värsta. Sluta prata om begränsningar i sjukförsäkringen och gör något åt orsaken!IMG_3071

Frustration över jobbet

Jag behöver skriva av mig lite om jobbet så kanske jag får frustrationen ur mig. Det är drygt två år sedan jag arbetade heltid senast, och jag har antingen varit sjukskriven helt, halvt eller på trekvart sedan dess.

Just nu jobbar jag 50 % och det är inte mycket man hinner på 20 timmar i veckan. Det är inte förrän nu det slagit mig att alla möten tar ju lika lång tid för mig som för dem som jobbar heltid, men det går åt dubbelt så mycket av min arbetstid – om ni hänger med på hur jag menar. Vissa dagar går utan att jag hinner sitta för mig själv och besvara mejl, efterarbeta möten eller förbereda mig inför det nästa.

Mitt jobb är oerhört viktigt för mig. Jag trivs väldigt bra och ser fram emot att åka till jobbet varje dag. Att få jobba tillsammans med mina fina kollegor, och ha ett ställe där jag känner att jag är den som styr. Där jag känner mig bra och duktig. De flesta dagar tror jag inte att någon märker att jag är sjuk, men ibland blir jag så trött den sista timmen att de ser det på mig. Och efter jobbet är det bara att bita ihop tills jag är hemma och kan krascha i soffan.

Jag vet inte hur nyttigt det är att ta ut sig så varje arbetsdag, men jag vet att jag undviker alternativet – att vara helt sjukskriven – till varje pris. Det är en balansakt att hitta en bra nivå som jag orkar med och som är acceptabel för arbetsgivaren.

IMG_2987

Magnolia utanför jobbet

Men tillbaka till frustrationen. Jag VILL ju så in i baljan mycket! Det finns massor med roliga, intressanta och stimulerande saker att göra i mitt jobb men saker tar tid. Som jag inte har. På plussidan finns mina kollegor förstås, och nu har vi fått förstärkning kring det som jag jobbar med, vilket känns toppenbra. Men jag vill ju kunna köra på för fullt – jobba heltid, orka med jobbresor och vara lite flexibel. Nu har jag avstått en konferens jag gärna velat delta i, och en kommande studieresa till Malmö som jag verkligen sett fram emot innan jag insåg att jag måste avstå. Det är så TRÅKIGT! Jag är OTÅLIG! Jag vill inte ha det så här, JAG VILL BLI FRISK!!

Frisk igen?

IMG_2825Två citat från Pia Dellsons bok Väggen. Jag känner ju igen det hon beskriver men som jag skrivit förut så hamnar inte alla erfarenheter på pluskontot i efterhand. För författaren som är psykiater är det förstås en ovärderlig om än dyrköpt insikt i sjukdomen hon arbetar med dagligdags. För de flesta andra ger det andra saker, som ödmjukhet och förståelse för andra människor. Och det låter sig sägas och skrivas, men jag undrar om hon känner en sån tacksamhet. Egentligen?

IMG_2824

 

Jag tror inte på något högre väsen eller ödet eller att det som sker har en mening. Ändå kan jag ömka mig ibland, och undra varför jag skulle få det så här? Lite väl mycket skit för bara en person tycker jag!

De sista veckorna har känts tyngre, och mitt hopp om tillfrisknande har sjunkit rejält. Jag kan inte riktigt se mig som frisk och fylld av energi igen. Jag vill mer än att bara överleva.

 

Förlorad tro och hopp

IMG_1555

Ännu ett citat från boken Väggen av Pia Dellson. Min tro på framtida bättring går i vågor och just nu står den lågt. Jag kan inte se hur jag ska kunna få den återhämtning jag behöver på flera års sikt. Det är allt för korta stunder av stillhet kring mig och jag har inga marginaler alls just nu. Inga energireserver att plocka fram. Jag måste hushålla med det jag har, och ofta spricker kalkylen.

Jag känner mig som i ett mellanläge, satt på paus. Ingen förbättring sker och förhoppningsvis ingen försämring heller. Förutom att jag nöts ner. Hur länge kan jag ha det så här? Hur länge kan familjen ha det så här? Skulle det vara enklare med en sjukdom jag visste att jag inte någonsin skulle bli frisk ifrån? I alla fall på det sättet att jag skulle kunna ställa in mig på det, veta hur det skulle bli framöver och inrätta mig efter det. Nu finns förväntningar från alla håll på att jag ska bli bättre snart. Från Försäkringskassan, jobbet, familjen och inte minst från mig själv. Men jag ser inga vägar.

Doktorn i morgon

I morgon tar min sjukskrivning slut och jag har en tid hos min husläkare för att prata om fortsättningen. Försäkringskassan vill i nästa läkarintyg ha en plan för min återgång till heltidsarbete. Jag har svårt att se att jag skulle kunna jobba mer än halvtid på flera månader. Jag ska säga att det börjar kännas nästan hopplöst. Kommer jag någonsin att komma på fötter ordentligt igen? Kommer jag att våga planera resor, kunna ta på mig saker och orka bjuda hem vänner? Kommer jag att vara stabil nog att planera långsiktigt och ta ansvar i jobbet? Kommer det en tid då jag inte behöver ha en massa brasklappar om att vi får se hur jag mår och hur länge jag orkar så fort jag ska göra någonting?

Och kommer Försäkringskassan att godkänna sjukskrivningen fortsättningsvis, om jag inte mäktar med att trappa upp?

IMG_8725Jag är så sömnig den här veckan. I tisdags skulle jag iväg på en föreläsning, men det var så rörigt här hemma på morgonen att jag föll ihop som en sufflé. Jag vacklade i säng och sov till halv 11! Dessutom sov jag lite mer på kvällskvisten, och kunde ändå sova på natten som vanligt. Jag verkar behöva sova, och det är ju bra egentligen. Det kniviga är ju pirret i benen. Det är inte lätt att sova middag när man har RLS/WED!

Jag har bestämt mig för att unna mig avslappnande behandlingar, och igår var jag på hot stone massage på Elisabethskolans elevbehandling. Det var väldigt skönt och rofyllt att bli masserad med heta stenar! Jag har bokat in ett par tider till under våren. Det är kostsamt med behandlingar, men lite billigare på skolor.

Det går framåt

Det plingar i min mobiltelefon varje fredag kl 16. Det är en påminnelse om att jag ska utvärdera arbetsveckan. Har jag hållit mig till mina uppsatta regler för att orka jobba? Har jag kunnat säga nej, kunnat backa när jag känner att jag inte orkar, sätta gränser för mig själv?

Hittills har jag fått godkänt, jag är riktigt duktig! Förra veckan tog jag ytterligare ett kliv framåt. Jag deltog i ganska långa möten alla dagar utom fredag, och det kändes bra! Jag hade bestämt mig för att avvika från mötena så snart jag kände mig trött, och hade också aviserat detta. Men det gick bra som sagt, och det var en härlig känsla att summera veckan på fredagen!

IMG_1590

Ännu ett citat från Pia Dellsons bok Väggen. Det var en viktigt insikt för mig när jag kom på att jag inte kan förvänta av mig själv att jobba lika effektivt som när jag var frisk. Jag kan inte hinna hälften av det jag skulle gjort om jag arbetat 100 %. I alla fall inte hela tiden. Min hjärna fungerar inte som när jag är frisk. Å andra sidan tänker jag att jag har en ganska hög kapacitet när jag är frisk, så det får vara ok. Men visst känns det urtrist!

Nu längtar jag framför allt efter att min stukade hand ska bli bra så att jag ska kunna brodera igen. Verkstan skriker efter mig! Jag har idéer som jag vill testa, ge mig i kast med mina metallnät igen. Handleden är mycket bättre men den gör fortfarande ont när jag använder den, och den är öm. Jag har svårt att låta bli att använda handen. Jag behöver båda mina händer till det mesta. Tålamod och tillit igen alltså!

Systemfel

Jag läser alltfler debattinlägg av läkare som dels beskriver hur de formligen brottas med Försäkringskassan som kräver kompletteringar av läkarintyg, och dels hur läkarna själva blir sjuka av arbetsbelastningen. Det finns politiska mål om att sjuktalen ska ned. Istället för att gå till problemets ursprung åläggs Förskringskassan att dra åt tumskruvarna på de sjukskrivna. Följden blir, som i höstas, att läkarna plötsligt får mängder av läkarintyg i retur som de ska komplettera. Detta tar massor av tid som tas från patientbesök. Och det skapar en enorm oro för oss sjukskrivna som blir osäkra på om läkarintyget ska godkännas. Kanske måste vi tillbaka till jobbet omedelbart. Eller bli anmodade att söka annat arbete, något som vi kan utföra trots sjukdom. Den oron och otryggheten verkar kontraproduktivt i tillfrisknandet kan jag intyga.

Det skrivs om att arbetsplatserna måste förändras, och att vi måste lära oss att leva på ett hållbart sätt trots alla mobiltelefoner och annat som pockar på och krånglar till det förbaskade livspusslet. Men har det hänt något? Vad jag vet byggs fortfarande aktivitetsbaserade kontorslandskap där ingen har en egen plats, trots att forskning visar på att de är ohälsosamma.

Det skrivs också spaltmeter om hur det bristande stödet för familjer med barn med funktionsnedsättning, inte minst i skolan. Hur både barn och föräldrar drabbas av stressrelaterad ohälsa.

Jag ser bara hur ansvaret läggs på oss som blir sjuka. Vi som kämpat med näbbar och klor i åratal för att få livet att fungera, men som till slut fått lov att kasta in handduken. Som inte fungerar längre. När hör vi ansvariga politiker säga att det är ett stort systemfel bakom alltihop?

Värsta natten på länge

Det började redan igår kväll när jag la mig. Jag kände hur benen började pirra (i brist på bättre beskrivning) och jag kunde inte ligga stilla. Jag låg och gungade fram och tillbaka i en jämförelsevis långsam takt, alltså jämförelsen gjordes med den takt i vilken jag rörde mina fötter och underben. Till slut gick jag upp och stretchade benen, och gjorde något jag aldrig gjort förut: jag gnagde av en pytteliten bit av en tablett Sifrol. Det är den medicin jag tar mot RLS/WED och som jag trappat ner ordentligt eftersom den mycket höga dos jag tog förut gjorde mig allt sämre. Av den anledningen är jag försiktig och vill inte öka dosen. Men hela kroppen skriker MERA! Nåväl, till slut somnade jag någon gång strax efter midnatt, för att vakna vid 6-tiden med nästan samma pirr i benen som när jag somnade. Då är det tur att jag kan sova på dagen, sömnen är viktig.

Konstnmärlig utsmyckning på Löwenströmska sjukhuset i Upplands Väsby.

Konstnmärlig utsmyckning på Löwenströmska sjukhuset i Upplands Väsby.

Dagens nyheter har en artikelserie just nu om stressen som gör oss sjuka. Idag intervjuas psykiatern Pia Dellson som skrivit den ytterst lättlästa boken Väggen som jag refererat till flera gånger här på bloggen. Jag tycker förstås att det är jättebra att detta uppmärksammas ordentligt, men synd att det enbart handlar om stress i arbetslivet. Stress som i mitt perspektiv går att göra någonting åt (jag säger inte att det är lätt!) och som de allra flesta borde kunna sjukskriva sig och säga upp sig ifrån. Det kan man inte på samma sätt om orsaken till sjukdomen finns i familjen – den kan (och vill) man inte sjukskriva sig ifrån lika lätt, och återhämtning och tillfrisknande blir en komplicerad historia fylld av skuld och tillkortakommanden.

Artiklar om den farliga stressen i arbetslivet brukar uppfordra ministrar och arbetsgivare att GÖRA NÅGOT! Nu har socialförsäkringsminister Annika Strandhäll uppmanat kommuner och landsting till handling. Det finns många offentliga instanser som med större resurser skulle kunna medverka till bättre psykisk hälsa hos föräldrar. På senaste tiden har mycket skrivits om den skamliga hanteringen av människor i behov av stöd och assistans enligt LSS. En annan skamfläck i Stockholms läns landsting är bristen på resurser och läkare inom barn- och ungdomspsykiatrin, BUP.

Nej, nu ska jag lägga försöka vila på ett sätt som fungerar bra för mig: tv-seriemaraton. Just nu House varvat med Broadchurch. Om bara benen kunde vara stilla.

Orolig, hur ska jag veta?

Igår var jag på jobbet på förmiddagen. Jag och min kollega hade möte om vårt gemensamma projekt och om hur vi ska lägga upp arbetet under våren så det blir hållbart. Vi kommer att få flera nya kollegor och en ny chef inom kort, vilket vi ser fram emot men inser också att det kommer att ta mycket tid.

Jag kände mig trött och trög i huvudet under mötet, och blev frustrerad över att jag inte var mig själv. Eller rättare sagt, att jag inte var den jag ville vara – pigg och smart. På väg från jobbet kände jag mig ledsen och orolig. Jag trodde att jag var piggare än så här. Jag känner mig vilsen – hur ska jag veta hur jag ska göra? Kroppen säger att jag ska vila, och den brukar ha rätt. Men jag vill verkligen undvika att bli sjukskriven på mer än 50 % igen.

Jag försöker ta reda på hur det ska kännas: är det ok att jag mer eller mindre varje dag känner mig på gränsen till vad jag orkar? Att jag ibland måste ligga i vilrummet innan jag kan åka hem, och att resten av dagen tillbringas i soffan?

Jag tänker långsiktigt – kan det skada tillfrisknandet att jag pressar mig, eller är det ok eller rent av bra?

Jag hade en tid hos psykolog Siri före jul, men hon blev sjuk och skulle höra av sig senare. Det är nog hon som kan svara på mina frågor bäst. Jag hoppas få träffa henne snart.
image

I morgon är det nyårsafton och vi ska fira med våra goda vänner som vanligt. Jag var lite tveksam först, men kom på att de är så nära vänner att jag kan gå och lägga mig att vila eller rent av att sova när de är här. Vi har knytkalas så allt ligger inte på mig, och jag har planerat mat som går att göra i ordning i förväg. Strategisk nyårsafton!

Nu lägger vi skit-året 2016 bakom oss, och hälsar 2017 välkommen med en sträng förmaning om att rätta till allt!

Gott nytt år!