Det kom ett Brev med Oro. FK ifrågasätter mitt läkarintyg och vill veta mer om bland annat varför jag inte kan ställa mig till övriga arbetsmarknadens förfogande, om jag kan jobba heltid om jag hade ett annat arbete. Det är något min husläkare och jag pratat om, att det inte spelar någon roll vilket arbete det är eftersom det inte är arbetet som gör mig sjuk. Jag kan inte säga att det är att vara hemma som gör mig frisk, men om jag inte kan vara hemma och vila med minimerade sinnesintryck skulle jag inte kunna arbeta alls. Jag har i stort sett varje dag behov av att lägga mig med en kudde över huvudet och stänga ute allting. Andra dagar räcker det att ta det lugnt, utan att någon ber mig om saker eller att jag ska förhålla mig till någonting utanför mig själv. Handarbete mår jag bra av, det är friskvård för mig, men jag kan inte se att det skulle kunna vara ett arbete att försörja mig på, och jag kan inte handarbeta hela dagarna heller. Jag vet inte vad det skulle vara för arbete som jag skulle orka hela dagarna.

Jag återkommer till psykologen jag samtalade med förra sommaren. Hon är specialist på utmattningssyndrom och sa att det måste till ett lugn kring mig, en långsiktig och stabil lösning på vårt dilemma. När väl det är på plats kan jag påbörja mitt hållbara tillfrisknande. Jag trodde att jag var där nu, men det blev inte som jag hoppats på och nu vet jag inte alls hur livet kommer att se ut ens på kort sikt. Än mindre på lång. Men är det något som FK lyssnar på? Eller är det just det de ser? Att jag nog inte kommer att bli frisk inom rimlig tid och måste hitta andra lösningar än att vara deltidssjukskriven?

När jag var sjukskriven på grund av stark ångest i 25-årsåldern levde jag med hotet om att läkaren inte skulle sjukskriva mig tillräckligt länge. Hon sjukskrev mig i 2-veckorsperioder och eftersom jag inte hade ett jobb att återgå till utan precis lämnat mina universitetsstudier, var det högst ovisst vad jag skulle göra den dag hon inte tänkte sjukskriva mig längre. Jag var inte ens i skick att gå till arbetsförmedlingen, än mindre söka jobb. Många dagar kunde jag inte svara i telefon, och vågade inte träffa någon. Oron för sjukskrivningen förvärrade mitt tillstånd och till slut gick min terapeut till läkaren och försökte förklara läget. Minnet av denna oro kommer tillbaka nu. Vad gör jag om de inte längre kommer att godkänna sjukskrivningen, utan kräva att jag söker jobb som jag ”klarar av”?

Det finns inget jag hellre vill än att kunna jobba heltid och må bra. Jag har inga illusioner om att bli den jag en gång var, i alla fall inte på kort sikt. Men att både orka jobba heltid och ha ett vanligt vardagsliv – det är min enkla dröm. Jo, en sak står högre upp på listan och det är att mina barn får ett bra liv och mår bra. Ett bra liv, vad mer kan man begära? Kunna försörja sig, ha vänner och kärlek i sitt liv. Inte alltför stor oro för morgondagen, känna trygghet. Det är väl inte för mycket begärt när man bor i vårt land i alla fall?

Jag är djupt tacksam över Sveriges sociala trygghetssystem. Jag betalar gladeligen mer skatt till dem. Det finns brister i dem och det är oroande, men jämfört med de flesta andra länder finns en trygghet här att inte falla alltför lätt igenom maskorna i skyddsnätet. Jag och min familj har fått mycket tillbaka för våra skattekronor, och då tänker jag inte på de ROT-avdrag vi gjort, utan på habilitering, vårdbidrag, psykiatrin, sjukpenning, socialtjänsten, LSS, VAB-penning, psykologer och så vidare. Och då har jag inte ens räknat upp rätten till kostnadsfri skolgång ända upp till universitetsnivå, starkt subventionerad sjukvård, äldreomsorg och barnomsorg – ja listan kan göras lång. För att inte tala om solidaritetstanken med hela systemet: alla betalar efter förmåga och behovet styr vem som får mest. Inga allmosor utom rättigheter och skyldigheter i livets olika skeden. I alla fall är det så det är tänkt och jag litar på att det fungerar så i de allra flesta fall. Detta är det vackraste jag vet.

Tillbaka till Brevet med Oro. Min läkare frågar varje gång vi ses om FK hört av sig. Han säger att om de har synpunkter på läkarintyget så är det hans fel, att han inte uttryckt tillräckligt väl vilka behov jag har av sjukskrivning. (Jag kan väl erkänna att han kanske inte riktigt har språket i sin hand!) Förhoppningsvis kan han göra det bättre nu, och så räcker det med det. Tills dess är det tillit tillit tillit som gäller …