Min vän Anna frågade sig i sin kommentar till mitt senaste inlägg vad som händer med tilliten vid ett rejält bakslag. Vad händer med oss?
Min erfarenhet är att det där med två steg framåt – ett steg bakåt stämmer ibland. Ibland känns det som att det är tre steg bakåt hela tiden. Vi får se det på väldigt lång sikt tror jag. I en bemärkelse har jag blivit stadigt sämre med åren, i en annan har jag lärt mig oerhört mycket, både om mig själv och om strategier för att må bättre. Men det är inte förrän det finns ett lugn runt omkring en, inte förrän det som gör en sjuk börjar mattas av och blir hanterbart – UPPLEVS hanterbart – som vi kan påbörja ett tillfrisknande. Och DÅ kan alla förvärvade kunskaper och strategier komma till användning!
Det är viktigt att skilja på vad som ÄR hanterbart i någon slags objektiv mening, och vad som jag UPPLEVER är möjligt att hantera. Det första är det som en annan person kan tycka är en baggis – det kan man väl fixa? Det andra, hur jag själv upplever det, handlar om hela situationen med all sitt bagage: vad som hänt tidigare och hur jag skadats av det.
I den situation jag är i just nu kan jag få frågan om jag gjort det ena eller det andra för att lösa situationen. Men sanningen är den att jag förmår inte. Jag känner det som att jag tassar runt med axlarna under öronen (med muskelspänningar -> domningar i händerna -> spänningshuvudvärk som välbekant följd) och hoppas att nån annan ska lösa allt. Jag får en bild i huvudet av att jag har ett skyddande skal omkring mig som blivit så tunt att jag får gå väldigt försiktigt så att det inte spricker. För om det spricker vet jag faktiskt inte vad som kommer att hända. Då går jag kanske sönder, helt.
En annan bild jag fått i tankarna ofta på sistone är att jag befinner mig på en brant sluttning som är täckt av en svart hal gegga. Jag segar mig långsamt och ytterst försiktigt uppför, men vet att minsta fel gör att jag glider bakåt och nedåt. Det finns ingenting att dra mig uppåt i, ingenting att hålla mig i en stund för att vila. Bara kontrollen över alla muskler för att hålla mig kvar och helst komma uppåt. Det är en bild som poppat upp i mitt huvud flera gånger på sistone. En obehaglig bild som känns alltför verklig.
Men för att återgå till det där med ruta 1. Det är aldrig dit jag kommer tillbaka. Det är till en ruta i ett annat system, kanske ruta A eller ruta ➰. Till ruta 1 kommer jag aldrig tillbaka, en tröst kanske. Och det är bara att inse att tillbaka till det jag en gång var kommer jag inte heller, men förhoppningsvis kan jag komma till något riktigt bra så småningom. Om jag bara inte glider ner.
