Blommor och humlor och trötthet

Publicerat 1 maj, 2016 av Pia Borrman

Svara

Den här tiden på året brukar de stora humledrottningarna brumma omkring vårt hus och leta ett slott att sätta bo i. Vi brukar behöva hjälpa åtskilliga av dem ut ur huset när de flugit in. De är så stora och ulliga, nästan så man vill klappa dem. Men bara nästan.

Vår lillkatt Selma aka Semlan jagar dem gärna också och vi har bara idag räddat två medtagna humledamer från hennes lek. Men hon blev stucken av en idag också och satt länge och gnuggade sig bredvid munnen.

Vi har kungsängsliljor i trädgården också, och jag blir lika överraskad varje år när de kommer! Jag glömmer att jag planterade dem för en del år sedan. De är ju så vackra och speciella med sina rutor!

Jag är så otroligt trött idag. Allt jag borde göra känns nästan oöverstigligt. Duscha, städa badrummen, laga mat. Men också det vackra och varma vädret är jobbigt. Jag BORDE ju gå ut och TA VARA på dagen. Jag försöker intala mig själv att ingenting av detta är nödvändigt, men känslan av att vara jagad finns kvar. Att det är så svårt att låta sig vara sjuk!

Jag har läst lite i boken Våga vara rädd – en bok om utmattningssyndrom av Emma Holmgren som jag skrivit om tidigare. Den är föredömligt kort och välskriven, med hennes egen berättelse varvad med fakta. En annan dag ska jag skriva mer om den, men jag kan säga redan nu att igenkänningsfaktorn är hög. Några insikter jag kommit till själv på sistone om att släppa taget skriver hon bra om. Det känns väldigt bra att ta del av någon annans erfarenheter som liknar mina! Och snart ska jag träffa en nyfunnen vän och prata om boken vi båda läser. Det ser jag mycket fram emot!

Att lära om och sluta kämpa

Publicerat 27 april, 2016 av Pia Borrman

Häromdagen skulle jag precis skriva något om att ”kämpa på” i ett mejl, när det slog mig att det är ju just det jag INTE ska göra! Men det är det jag och många med mig är programmerade att göra. Kämpa på när det tar emot, när omgivningen inte fattar vilken hjälp familjen behöver, när det känns som att allt rasar om inte jag kämpar mer än jag orkar. Kämpa emot känslan att jag bara vill lägga mig ner och inte resa mig igen.

För några år sedan upptäckte min husläkare att jag hade alldeles för högt blodtryck. Det tog tid att hitta rätt medicinering innan trycket hamnade på en bra nivå. Under den tiden var jag på ett akutbesök på vårdcentralen hos en annan läkare. Jag bad då att få ta ett blodtryck när jag ändå var där och läkaren bad en sjuksköterska göra det. Det visade sig ligga väldig högt och sjuksköterskan blev orolig och sa att hon skulle gå och prata med doktorn. När hon gått satt jag och fantiserade om att det skulle komma några snälla människor med en bår, lägga mig på den och säga med milda röster att ”nu ska du få följa med oss till ett vilohem för mammor som kämpat för länge”. Jag var helt slut, men kunde ändå inte säga det. Inte sätta ner foten för mig själv och säga att nu orkar jag inte mer. Jag ville att någon annan skulle göra det, men ingen gjorde det så jag kämpade på.

En vän skickade den här artikeln till mig. ”Utmattning drabbar de starka och omtänksamma säger forskare”. Min källkritiska inre bibliotekarie undrar lite över vilka ”experterna” och ”forskarna” är, men å andra sidan känner jag igen detta bara alltför väl från annat jag läst och från mitt eget liv.

Några citat från artikeln: ”Det krävs en stark person för att pressa sig så hårt så länge.” ”Man tar inte hänsyn till sina egna problem, behov eller känslor och blir helt utmattad psykiskt.” ”Har inte kunna säga nej till andra.” ”Medan deprimerade människor ger upp helt när de känner sig övermannade, så brukar de med utmattningssyndrom bara bli frustrerade och arga på livet – och försöka fortsätta kämpa sig förbi det, även fast deras kropp egentligen inte orkar.”

Och slutligen: ”Lösningen är att fokusera på sig själv. Det kan låta enkelt för en frisk person, men att lägga sin energi på att ta hand om sig själv är både väldigt svårt och väldigt viktigt om du har utmattningssyndrom. Prioritera ditt eget välmående och fyll på dina inre resurser. Lär dig att sätta gränser, att säga nej, och att våga be om hjälp. Och jobba på att sova ordentligt – det är det viktigaste för att kunna påbörja en avstressning.”

Det här sista lärde mig en psykolog i somras. Att det är tid för mig nu. Och med välkänd kämpaglöd har jag tagit mig an det! Ironiskt men faktiskt mår jag superbra av att skriva, brodera, göra smycken och skriva kalligrafi. Det är ju ingen som helst press eller prestation inför någon annan, bara inför mig själv och jag är snäll – Heja mig!

Efter en och en halv vecka

Publicerat 20 april, 2016 av Pia Borrman

Svara

Nu har jag jobbat 50 % i en och en halv vecka. Jag säger hela tiden att det går bra, och det gör det ju så tillvida att jag orkar vara igång på halvtid. Men jag blir alltmer frustrerad över att jag är så långsam och inte får så mycket gjort som jag brukar när jag är frisk.

Ja, det var bra att skriva ner det där, för det är ju absurt. Jag ser det nu. Om jag kunde göra lika mycket när jag är sjuk som när jag är frisk så vore jag väl inte sjuk? Det är den där luriga acceptansen igen. Acceptera att det inte blir lika mycket gjort. Att jag inte kan göra allting. Att det får vänta. Att det kan vara gott nog att vara på jobbet och göra en del i alla fall. Jag märker ju att mina fina arbetskamrater är glada att jag överhuvudtaget är där, och flera har sagt det till mig. De kanske har större tålamod med mig än jag har!

Bonnorn i Söderhamns skärgård

Jag pratade med min goda vän E idag igen. Hon hade fått en träspatel av sin terapeut för att ha i fickan som en påminnelse. Hon har en tendens att så fort hon samlat på sig lite energi och så att säga kommit en bit in på spateln, bort från kanten hon brukar trilla över, så gör hon en massa saker för att förbruka den energin och så ramlar hon igen. Nu ska hon med spateln som en tankemodell försöka hushålla med sig själv. Låta sig vila i känslan av att ha lite uppsamlad energi. Tids nog kommer en dag då den behövs.

Det hon behöver är att kunna tillåta sig själv att inte vara sitt bästa arbets-jag under sin rehabilitering. Just den delen ska jag ta till mig. Vara snäll mot mig.

Jag har sedan några år en lapp vid min arbetsplats som jag skrivit till mig själv: Tänk så mycket jag hinner! står det på den. En uppmaning att se glaset som halvfullt, att inte bara se det jag INTE gör.

Min företrädare på tjänsten brukade säga att ”allt återstår att göra”. Men det är ju inte sant! Vi gör ju massor av bra saker hela tiden! Saker som betyder något, saker som gör skillnad. Vi måste se dem!

Att inte räcka till

Publicerat 18 april, 2016 av Pia Borrman

En av de värsta sakerna med att vara sjuk tycker jag är att inte räcka till för barnen. Dels den oro för mig som jag ser att de har, och dels att jag vill orka göra mer för dem. Av hänsyn till dem vill jag inte gå in på detaljer men jag frustreras ständigt av saker jag skulle ha gjort om jag orkat, men som nu inte går.

Igår kväll blev det så tydligt och jag drabbades av förtvivlansgråt. Det är inte det att jag inte är en bra förälder. Jag vet att jag gör och har gjort så mycket man kan begära efter omständigheterna. Men det räcker inte för mig, ibland känns det inte ens som good enough.

Magnolian blommar snart vid Karlbergs station

Jag försöker ställa realistiska krav på mig själv men är nog inte så bra på det. I somras träffade jag en psykolog som är specialist på just utmattningssyndrom. Hon sa att jag konstant varit i göra-fasen utan att mellanlanda i återhämtningsfasen mellan varven, och att det pågått i åratal. Hon sa att jag behövde tid för mig själv, tid att återhämta mig, tid att vila. Men om man inte är van då? Om man är van vid att alltid vara beredd, alltid tänka långt i förväg, alltid ha ett öra öppet för vad som sker någon annanstans och aldrig kunna vila i att det ordnar sig. Att det ordnar sig utan att JAG gör något, utan att JAG planerat/fixat/ringt/tänkt/läst på/tagit reda på/kontaktat … Om man inte är van är det inte så lätt att koppla om i hjärnan.

Idag är jag jättetrött. Förmodligen främst på grund av gråten igårkväll. Efter att ha jobbat på förmiddagen med mestadels möten var jag redan trött. Jag har idag också extra mycket känningar av RLS/WED och ofrivilliga ryckningar i benen vilket tröttar (och väcker förmodligen en del undringar hos mina arbetskamrater). Jag skulle så möta dottern vid tandregleringen. Men pendeltågstrafiken stod stilla och jag insåg att jag inte skulle hinna dit. Jag blev helt blockerad i hjärnan, det blev för mycket och jag kunde inte tänka ut hur jag skulle lösa situationen. Jag ringde min man som fick ordna upp allt och jag kunde så småningom ta mig hemåt. Den här gången var det inte verkstan som var första anhalt när jag kom hem, utan soffan och några inspelade tv-program. Trött och lite ledsen. Jag vill vara glad och pigg. I alla fall lite.

Lyckopiller, så dumt!

Publicerat 16 april, 2016 av Pia Borrman

Jag sitter och försöker böja en metalltråd åt det håll som jag vill, och kommer att tänka på ett samtal jag hade med min vän E häromdagen. Vi pratade om våra respektive doser av läkemedlet Sertralin. Det är så kallat stämningshöjande och kallas ofta lyckopiller, i synnerhet när det ska ifrågasättas. Och visst kan det kännas som lycka i viss mån att få näsan över vattenytan, att kunna andas.

Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om min gamla rädsla för psykiatriska mediciner. När jag för ungefär 1,5 år sedan blev föreslagen att börja med Sertralin var jag tveksam, men min terapeut sa att hon trodde det kunde vara en förutsättning för att jag skulle orka bli frisk. Att höja den naturliga halten av signalsubstansen seratonin förstärker känslan av välbefinnande – det lät inte så farligt. Även detta har jag skrivit om tidigare.

Som en kinesisk tuschteckning. Utsikt från kinesiska muren, november 2015.

Men åter till mitt samtal med E. Jag har inte direkt tänkt på ordet lyckopiller. Det är ju så dumt!! Det låter som att man har druckit ett glas champagne och solen skiner och man precis vunnit på lotto och alla ens bästa människor sitter runt omkring en och … Men det handlar ju bara om att inte deppa ihop totalt, att orka bli frisk. Att orka leva.

Så förbannad jag blir!

För ett år sedan

Publicerat 5 april, 2016 av Pia Borrman

Svara

För ett år sedan hade jag varit sjukskriven i ett par veckor. Jag var helt utslagen och låg mest i soffan. Vårvädret trängde sig på och jag lyckades baxa ut en stol till uteplatsen. Jag satt och njöt av värmen från solen och känslan av att våren var på väg. Den där känslan av att det bästa kommer snart, härligt att njuta av det i förskott!

Så såg jag allt visset i trädgården, allt det där som ska rensas bort för att bereda plats för det nya som ska växa där. Det brukar vara en skön syssla att ta itu med, i synnerhet som vi har en så pass liten uteplats så det är snart gjort. Men då, när jag satt där och tittade på de spretande kvistarna av lavendel, oregano och pion, hade jag inte ett uns ork i mig. Jag blev sittande, lite otillfredsställd. Nästa dag satt jag där igen, och nu uppbådade jag lite kraft och drog bort några vissna pinnar. Dagen därpå några till, och så småningom hade jag nästan rensat alltihop!

Idag njuter jag av en hel dag hemma i lugn och ro. Skriver olika utkast till minnesbladet till min svärmors begravning. På omslaget blir det en akvarellteckning och texten skrivet med kalligrafi. Jag har också sett ikapp några avsnitt av Grey’s anathomy som jag spelat in.

Så kom den där vårsolen igen och pockade på. Jag gick ut och började rensa bort de gamla kvistarna och vissna blommorna, och kom att tänka på hur det var för ett år sedan. Även om det gått upp och ner med orken sedan då är jag i alla fall piggare nu, och det är något att glädjas åt!

Rädd

Publicerat 4 april, 2016 av Pia Borrman

Svara

Jag inser att jag är rädd för att gå upp i tid. Nästa vecka ska jag börja jobba 50 %. Jag ska träffa min chef idag och prata om hur vi ska lägga upp det så det ska funka. Om jag håller mig till det vi kommer överens om är tanken att jag ska orka, det har ju gått bra de två månader jag arbetat 25 %. Men ändå. Jag vill inte behöva backa igen. Vill att det ska gå framåt. Är det för mycket begärt att det åtminstone inte ska gå bakåt?

Lite skakad

Publicerat 3 april, 2016 av Pia Borrman

Svara

Jag får tips om ett inlägg på en annan blogg, Tankar om utmattning. Här finns så mycket igenkänning att jag för en stund känner mig lite skakad. Jag läste inlägget och hoppade sedan vidare till andra inlägg, men skummar mest igenom dem. Texten tränger sig på och jag får obehagliga känslor av ångest och ledsenhet. Jag skrev häromdagen att jag sällan är ledsen nu när jag medicinerar. Jag upplever medicinen som ett slags pansar runt mig, men det händer att det blir en spricka och något sipprar in. Når det som egentligen är jag, och som jag inte orkar med nu.

Jag undrar vad det är som tränger sig på så mycket just nu. Kanske är det hennes ord om hur skört det är. Hur lätt hon trillar dit igen. Försöker så mycket att hon blir sjuk igen. Hur svårt det är att tillåta sig att skynda långsamt. Att man måste bromsa sig framåt. Att inse att

JAG BLIR ALDRIG DENSAMMA IGEN!

Hon skriver om sin dotter och hur hon påverkas av att mamma är ledsen och inte orkar. SOM jag tänkt på det! Jag kan ju se den oro det väcker och med vilken uppmärksamhet mitt mående följs. Det är stressande i sig, och blir ibland en ond spiral där det ena trissar upp det andra.

Dags att tänka smart

Publicerat 31 mars, 2016 av Pia Borrman

Om drygt en vecka ska jag börja jobba 50 % efter att ha jobbat 25 % sedan 1 februari. Jag är betydligt starkare än då, och jag vill verkligen försöka. Men det är mycket att fundera på. När jag arbetar 10 timmar i veckan är det ingen som har några direkta förväntningar på att jag ska hinna åstadkomma något. Mina fina arbetskamrater är mest glada att jag överhuvudtaget är tillbaka. De frågar försiktigt om de får rådgöra med mig om saker som rör mitt område, biblioteksverksamhet för barn och unga, som de fått rycka in och stötta under min frånvaro. Jag har knappt några förväntningar på mig själv heller, annat än att jag ska se till att orka.

Jag har skrivit ner förhållningsregler för mig själv, och varje fredag kl 16 plingar det till i min telefon: en påminnelse om att jag ska ha avstämning med mig själv. Hur har jag mått under veckan? Har jag kunnat hålla mig från att göra för mycket? Har jag hållit mig till de avgränsade arbetsuppgifter jag bestämt tillsammans med min chef? Har jag kunnat avstå roligheter som jag vet att jag inte orkar? Hittills har jag fått guldstjärna varje vecka! Man kan vara duktig på att inte vara så duktig också.

Så från att vara en person som till och med ville vara den förälder som förskolefröknarna skulle tycka var den bästa (ja, jag hör hur det låter!) har jag nu åtminstone taggat ner.

Men så till det aktuella dilemmat: jag ska nu börja jobba halvtid och orka. Nu finns betydligt större förväntningar, inte minst från mig själv. På 20 timmar i veckan hinner man en hel del. Jag kommer i betydlig större utsträckning känna mig delaktig i eller åtminstone informerad om allt annat som händer på jobbet. Det är bra, men lite riskfyllt. Det kanske låter lite som prinsessan på ärten allt det här, men jag käner mig själv: jag är alldeles för bra på att pressa mig. Jag tror det kan hänga ihop med att jag tycker att jag fått offra mig inför omständigheter i livet, att det inte blivit som jag tänkt och att jag känner en viss, jag ska inte säga bitterhet, men sorgsenhet i alla fall. Jag skrev tidigare om acceptans och det är de tankarna som är viktiga att hålla i minnet nu.

Jag kan väl säga att den ofta tvivelaktiga förmågan att pressa mig gjort att jag är där jag är nu: den har bidragit till mitt sjuktillstånd men också till en del framgångar. Den bok jag gjorde tillsammans med en forskare förra året kostade mycket hälsomässigt. Jag visste det, men gav mig den på att den skulle bli klar, i vetskap om att jag kan pressa mig under en begränsad tid och att det kan stå mig dyrt. Jag gjorde samma sak i början av hösten. Då hade jag bestämt mig för att jag skulle vara frisk lagom till Bokmässan i september. Då skulle jag nämligen göra flera framträdanden och dessutom agera konferencier. Och visst, jag var på Bokmässan och gjorde alla de där sakerna. Och det var jätteroligt, men sedan var det som att göra att litet litet hål på en ballong. Luften pyste långsamt ut och till slut var det bara en sladdrig trasa kvar – jag blev sjuk igen.

Det är detta jag ska undvika den här gången. Nu finns ingen Bokmässa eller annat som hägrar, bara hälsan. Hälsa så att jag kan fortsätta att jobba med det jag tycker så mycket om. Hälsa så att jag orkar med andra roliga saker i livet. Hälsa så att jag orkar med min familj.

Åter till att jobba halvtid: hur ska jag lägga upp det? Hur ska jag kunna avgränsa mig även i fortsättningen? Jag ska be om ett samtal med min chef så får vi se hur vi kan lösa det på ett bra sätt. Skynda långsamt! (Kan man bli bäst på det också?)

Ångest

Publicerat 17 mars, 2016 av Pia Borrman

Jag har haft mycket ångest i mitt liv. Det började egentligen när jag var liten. Jag hade mardrömmar som var oerhört ångestfyllda, och jag vaknade i panik. Drömmen var oftast likadan: jag hade gjort något (ingenting särskilt, ingenting förbjudet) och detta något skulle göras ogjort. Inte återställas eller rättas till. Det skulle aldrig ha hänt. Jag har vaga minnen av PBU (psykisk barn- och ungdomsvård) hemma hos oss, och även besök hos dem. Jag fick medicin för att sova lugnare. Så småningom slutade mardrömmarna, de blev allt mindre frekventa ju äldre jag blev. Mitt sista minne av dem är en natt när pappa och jag går gång (som jag tränade i 6:an) i källaren i vårt hus, för att ”gå bort” ångesten.

I 25-årsåldern klubbade den mig nästan totalt. Det har jag skrivit om tidigare. Det började när jag hade tagit en paus i mina studier från universitet och jobbade som advokatsekretetare. Jag blev sjukskriven ett par veckor och hade den obegripliga och obeskrivliga turen att få terapi via vårdcentralen. Det blev min räddning. Jag återupptog studierna och skulle skriva C-uppsats, men mådde allt sämre. Till slut sa min terapeut att jag borde sjukskriva mig från studierna. Det var fruktansvärt jobbiga månader. Ångesten gjorde att jag ibland hade hallucinationer, jag trodde att jag svävade i luften vid några tillfällen. Jag blev väldigt rädd ibland, rädd att vara ensam hemma. Några gånger tog jag en taxi till min mamma och hennes man, och sov på en madrass bredvid deras säng. Jag vågade inte ens sova i rummet bredvid. Många nätter sov jag hos min syster också.

Det var jobbigt att handla också. Jag hade en känsla av att tryckas ihop av lysrören inne i affärerna. En liknande känsla kan jag få nu också när jag kommer in i en mataffär, inte jämt men när jag redan mår sämre.

Min sjukskrivande läkare visste inte hur hon skulle hantera mig, och sjukskrev mig två veckor i taget. Det fick till följd att jag bara kunde tänka på hur det skulle bli efter de två veckorna. Jag hade ju inget jobb att återgå till, bara min C-uppsats vilken kändes fullkomligt omöjlig att skriva. Min terapeut pratade med läkaren för att få henne att förstå. Så försökte läkaren pressa på mig mediciner, men jag kände en stark övertygelse att jag måste arbeta mig igenom denna ångest med hjälp av terapin. Jag var livrädd för att döva med mediciner. Då skulle jag aldrig bli fri och frisk! Min terapeut förstod mig precis men sa att det kanske skulle kunna vara en god idé att åtminstone prata med en psykiater om medicin.

Jag sov dåligt natten innan. Min syster följde med mig och jag satt i väntrummet och grät av rädsla att bli övertalad till något jag absolut inte ville. Men den läkare jag fick träffa var helt fantastisk! Han såg att jag var livrädd och bad mig berätta varför. Han frågade till min förvåning om jag drömt något natten innan. Det hade jag och jag berättade om hur jag i drömmen gick in i ett slags köpcentrum. Det fanns mycket att välja på mellan de olika affärerna och jag gick helt villrådigt omkring utan att veta i vilken jag skulle gå in. Han sa då att drömmar kan man tyda på många sätt, men det han tänkte på var att den kunde tolkas som just mitt dilemma just då: att jag blir påprackad lösningar som jag inte vill ha. Han avslutade med att säga att han inte alls tyckte att jag skulle ha mediciner, eftersom jag verkligen inte ville. Snopen men glad gick jag därifrån. Strax därpå drömde jag en annan dröm: jag står vid en toalett. Det är massor av hår i toaletten som jag börjar dra i. I andra änden sitter en kvinna fast i håret, och jag ser att det är jag själv. ”Vad äckligt!” har jag fått höra när jag berättat. Jag tycker det är en underbar bild: jag drar upp mig själv ur skiten – rent bokstavligt! Det var det jag visste att jag måste göra. Och jag som trodde att jag var svag!

Ångesten har poppat upp ibland även efter denna helvetesresa, men aldrig i så långa perioder. Skillnaden nu är att jag vet vad jag klarat av en gång. Jag VET att jag klarar en hel del och är inte så rädd för ångesten. Rädslan för att bli rädd är annars ofta det värsta.

Sista dagarna har jag haft mer ångest än på länge. Jag kan inte sätta fingret på varför den dyker upp just nu, men det är inget stort problem och blir det nog inte heller hoppas jag. Kanske av samma anledning som jag blivit sämre i RLS/WED sista veckorna också, ökad stress? Krypningar och ångest är en ganska trist kombo!

De händer att jag kan ser det positiva i allt detta, det händer. Jag tror att jag utvecklats mycket av det. Men det finns också en enorm sorg, och en känsla av att jag vill hålla om alla Pior genom livet!