Jag blev inte förkyld, och klockan sex i måndags morse gick taxin mot Ersta sjukhus. Jag kom för tidigt men när klockan slog sju gick allt i ett. På med operationskläder (såna där tjusiga med lååånga strumpor och gigantiska trosor utan resår), samtal med sjuksköterska och en del prover. Eftersom jag sagt ja till att ingå i en forskningsstudie så fick jag träffa de som jobbade med den, och de tog ytterligare prover. De var jätteroliga, och när jag sa att jag ska bli sjuksköterska i mitt nästa liv, och att jag ville att de skulle berätta om allt de gjorde med mig, så var de helt på! Kirurgen kom och ritade på min mage där snitten ska sättas, och jag frågade om jag fick ta en bild. Det fick jag. Jag försökte dokumentera det som hände, för min egen del.

Jag blev glad att jag fick komma in i operationssalen innan de sövde mig, för jag ville se hur det såg ut där, och vad de gjorde. Jag sa även till dem om mina framtidsplaner som syrra, och att jag ville veta vad de gjorde. Stämningen var god! Alla var så otroligt trevliga hela tiden. Så fick jag andas in syrgas, och sen försvann allt.

När jag vaknade låg jag med uppvakets bästa utsikt, och försökte hålla mig från att somna. Sjukt trött! Jag fick ganska snart komma till mitt rum, och när jag rullades in där tyckte jag att det var konstigt att det inte fanns någon säng där — det berodde förstås på att jag redan låg i den! När jag skulle gå på toaletten lite senare gick jag ut i korridoren och letade. ”Jag ska visa dig” sa en rar uska, och gick in i mitt rum och pekade. Där fanns ett fint duschrum med toalett! Jaja, lite virrig får man vara efter en operation med sövning.

Den här delen av sjukhuset är nybyggt och otroligt fint med milda fina färger. Rummen är så fina med tv till och med, det var som att befinna sig på ett privatsjukhus i en tv-serie! Jag fick vatten och saft att dricka, och skulle försöka gå uppe en del. Resten av tiden skulle jag sitta i min fina fåtölj. Men duktig som jag är så gick jag för mycket, fick världens yrsel och beordrades i säng. Blodtrycket var inte på topp för ovanlighetens skull.

Jag sov någon timme också, jag kunde inte hålla ögonen öppna helt enkelt. På eftermiddagen kom så min nya bekant A till sitt rum, och vi sågs en stund på kvällen. Jätteroligt att ha lärt känna henne! Vi sågs till frukosten också, 2 dl yoghurt som skulle ätas på 40 minuter. Efter mellanmålet kl 10 (yoghurt igen) var det dags för utskrivningssamtal med sjuksköterskan. Kirurgen hade jag träffat dagen innan. Så till apoteket i samma byggnad för att hämta ut alla nya medikamenter, och så taxi hem.

Nu är det torsdag och jag har varit hemma i två dagar. Jag mår bra, har lite ont i magen men tar smärtstillande så det är verkligen inget problem. Det som varit krångligt är att få ihop alla nya vitaminer och mineraler, som jag ska ta livslångt, med de mediciner jag redan tar. Flera av dem funkar inte ihop med varandra, och min trötta hjärna fick tänka om flera gånger innan jag fick ihop det! Jag tar redan medicin fyra gånger per dag, och jag lyckades fördela in de nya pillren vid de tidpunkterna. Jag måste kanske köpa en jättestor dosett, men jag ska se om jag får till det ändå. Puh! Nu har jag 14 olika mediciner och vitaminer/mineraler att ta varje dag, och några ska tas flera gånger om dagen. Men det är bara att känna tacksamhet att jag får allt detta, utan att det kostar mig så mycket alls.

En annan utmaning är ätandet. Jag är inte hungrig, men ska äta varannan timme. Frukost, lunch och middag, samt mellanmål däremellan — sju måltider per dag. Lite tjatigt men jag ska nog få till det så att det blir bra. Lååångsamt ska det gå också, och vatten måste jag jag dricka mellan varven, men inte samtidigt för då får jag inte plats med maten! Protein är ordet för dagen, jag börjar få bra kläm på vilka matvaror som innehåller mycket protein.

Jag är sjukskriven i två veckor nu, men jag får känna efter i helgen om det behövs. A och jag har kontakt flera gånger om dagen för att bolla tankar och funderingar, så himla bra att vi har varandra!