Förra vintern och våren skrev jag flera inlägg om Pia Dellsons bok Väggen – en utbränd psykiaters funderingar. Om du vill läsa dem kan du skriva in hennes namn i sökfönstret här på bloggen.
Boken är skriven i korta korta stycken, och därmed mycket lättläst. Så pass att de flesta som drabbats av utmattningssyndrom kan orka läsa och ta till sig det hon skriver. Det är en inifrån-berättelse skriven av en person som vanligtvis står utanför, och behandlar just patienter med utmattningssyndrom. Ironiskt men intressant att läsa. Det är massor av igenkänning i texterna för mig och därmed värdefulla.
Nu läser jag den igen och fastnar för andra saker. Som det problematiska med närminnet. Varje gång jag säger något om det får jag till svar av närmsta person att ”så är det för mig också. Det är åldern!” Men det är inte så, inte vanlig tankspriddhet och glömska. Det är ett symptom på utmattningssyndrom och det är väldigt frustrerande. Det exempel jag brukar ge är när jag lagar mat och tittar på receptet. I vanliga fall kan jag läsa ingredienslistan, och gå och hämta flera av sakerna på samma gång. Nu blir det en eller två saker åt gången. Samma sak med instruktionerna i receptet – jag får gå tillbaka och läsa flera gånger, ibland samma sak. Jag litar inte på mig själv längre. Har jag hällt i salt, eller? Ett annat symptom visar sig också tydligast när jag ska laga mat. Förut lyssnade jag då alltid på P1. Ofta var det Studio Ett som sammanföll i tid med middagslagningen. Delar av familjen gick in och ut ur köket, vi pratade, kanske någon hjälpte till med maten. Nu kan jag inte lyssna på något och inte ha sällskap i köket. Dels orkar jag inte laga mat då, och dels kan jag inte. Simultankapaciteten är kraftigt försämrad, jag behöver koncentrera mig på en sak i taget, och alla intryck tröttar mig väldigt.
Det här gäller även när jag grejar i verkstan. Jag brukar verkligen njuta av att lyssna på en massa intressanta radioprogram i P1 när jag broderade, men det funkar inte nu, med några få undantag. Just det här med överbelastning av intryck är nog det värsta. Jag är ju i stort sett aldrig hemma ensam heller, något jag längtar till! Jag älskar min familj förstås men det blir rörigt med alla ljud och saker som händer. Dessutom svårt att förklara utan att göra andra ledsna.
Jag har nog skrivit om detta förut (det minns jag inte heller!) men det är viktigt för mig, en av de saker som känns sorgsna. Ett tecken på att jag mår bättre nu är att jag klarat av att lyssna på radion när jag lagar mat vissa dagar, och även i verkstan.
Här är två andra citat från boken. Det första är en svår fråga. Psykolog Siri sa att efter 14 dagar bör man inte längre vara helt slut när det blir helg, det kan vara ett mått. Det andra citatet är en bra sak att påminna sig om. När det börjar kännas bättre så ska man stilla sig och inte rusa iväg av pliktkänsla eller i rena glädjeyran. Lättare sagt än gjort! Min dotter fattar detta. Hon är ständigt på mig: ”orkar du verkligen det här?” Jag har även kollegor som är bra på att hejda mig, det är bra!
Idag var jag på min elfte akupunkturbehandling. Sjukgymnasten frågade hur det var med spänningar i axlar och nacke, och med spänningshuvudvärken. Jag sa att det varit lite sämre sista veckan – underligt nog samtidigt som jag känt att jag mått bättre generellt. Jag har inte tänkt på vad det kan bero på, men en förklaring som är rimlig skulle kunna vara att jag är lite spänd på att börja jobba 50 % från och med idag. Att det finns en liten oro för hur det ska gå. I bakgrunden finns alltid oron för vad som händer om det inte skulle gå bra. Om Försäkringskassan skulle ha tålamod med mig. Men det är inget jag går och tänker på, mer att det kanske finns där i bakhuvudet ändå.
