”Alla behövs i Laget Sverige” basunerar Försäkringskassan ut från reklamaffischer vart jag går. Syftet med kampanjen är att uppmärksamma att sjuktalen håller på att växa landet över huvudet. Trenden måste vändas för att inte hota vårt trygghetssystem.
Jag håller med. Det är uppenbarligen någonting som inte fungerar så väl när så många människor är långtidssjukskrivna. Det finns förstås många anledningar till sjukskrivningar, men många har liksom jag diagnosen utmattningssyndrom.
Jag är faktiskt ett bra exempel på hur det kan lösas, åtminstone under en period – innan jag blir helt frisk. Jag arbetar 50 % och har möjlighet att i stor utsträckning bestämma när det passar mig bäst att jobba. Eftersom jag inte orkar jobba mer än 4 timmar om dagen (ibland inte ens det) så jobbar jag 3,5 timme på förmiddagarna, åker hem och vilar och läser/besvarar mejl en halvtimme på eftermiddagen hemifrån. En dag i veckan jobbar jag hemifrån. Jag deltar enbart i möten så länge jag orkar, vilket är beroende på min dagsform och mötets karaktär. Jag gör sånt jag orkar med och kan, att läsa längre rapporter etc går tyvärr bort eftersom jag har svårt att koncentrera mig och blir för trött. Med andra ord är arbetet anpassat efter mig så att jag överhuvudtaget ska kunna jobba. Alternativet skulle vara att inte arbeta alls.
Tillbaka till annonskampanjen. Det som gör många sjukskrivna människor så upprörda att de skriver debattartiklar och insändare är att de inte känner igen sig. De känner inte att de tillhör något lag. De är lämnade ensamma med sin sjukdom. Utan rehabilitering och liten eller obefintlig kontakt med arbetsgivaren eller Försäkringskassan. Förutom de ifrågasättanden om arbetsförmågan som upplevs hotfulla.
Problemet som jag ser det är att en utsatt och för tillfället väldigt svag grupp människor känner sig hotade av kampanjen. Jag hoppas verkligen att regeringen, som gett FK i uppdrag att gå ut med budskapet, också ger någon i uppdrag att gå till botten med problemet. Varför ser det ut så här? Varför blir människor så sjuka? Var ligger felet? Gör arbetslivet oss sjuka? Varför blir vissa sjuka och inte andra?
Hur skulle det se ut om det satsades på människor från första början istället för att sopa upp efter dem när de kraschat? Om barn i riskzonen för allehanda problem blev stöttade tidigt i livet. Som det ser ut nu görs de största insatserna av specialundervisning för elever i åk 9! Tänk om de resurserna satts in när eleven gick i förskoleklass eller redan i förskolan? Om familjer med barn med funktionsnedsättning inte behövde slåss med näbbar och klor för att få hjälp och avlastning. (Eller för den delen ens få till stånd en utredning för barnen hos BUP.) Hjälp som dessutom med ens kan tas ifrån familjen, det har jag sett på nära håll.
Jag är ändå lite fascinerad över bilden på affischerna. De har fått ihop en mångfald i sammansättning av människor och framför allt: en man sitter och ler med huvudet på sned medan två av kvinnorna står och tittar allvarligt in i kameran. Det är ovanligt.
