Etikettarkiv: sjukskriven

För ett år sedan

Publicerat av
Svara

imageFör ett år sedan hade jag varit sjukskriven i ett par veckor. Jag var helt utslagen och låg mest i soffan. Vårvädret trängde sig på och jag lyckades baxa ut en stol till uteplatsen. Jag satt och njöt av värmen från solen och känslan av att våren var på väg. Den där känslan av att det bästa kommer snart, härligt att njuta av det i förskott!

Så såg jag allt visset i trädgården, allt det där som ska rensas bort för att bereda plats för det nya som ska växa där. Det brukar vara en skön syssla att ta itu med, i synnerhet som vi har en så pass liten uteplats så det är snart gjort. Men då, när jag satt där och tittade på de spretande kvistarna av lavendel, oregano och pion, hade jag inte ett uns ork i mig. Jag blev sittande, lite otillfredsställd. Nästa dag satt jag där igen, och nu uppbådade jag lite kraft och drog bort några vissna pinnar. Dagen därpå några till, och så småningom hade jag nästan rensat alltihop!

imageIdag njuter jag av en hel dag hemma i lugn och ro. Skriver olika utkast till minnesbladet till min svärmors begravning. På omslaget blir det en akvarellteckning och texten skrivet med kalligrafi. Jag har också sett ikapp några avsnitt av Grey’s anathomy som jag spelat in.

Så kom den där vårsolen igen och pockade på. Jag gick ut och började rensa bort de gamla kvistarna och vissna blommorna, och kom att tänka på hur det var för ett år sedan. Även om det gått upp och ner med orken sedan då är jag i alla fall piggare nu, och det är något att glädjas åt!

Rädd

Publicerat av
Svara

Jag inser att jag är rädd för att gå upp i tid. Nästa vecka ska jag börja jobba 50 %. Jag ska träffa min chef idag och prata om hur vi ska lägga upp det så det ska funka. Om jag håller mig till det vi kommer överens om är tanken att jag ska orka, det har ju gått bra de två månader jag arbetat 25 %. Men ändå. Jag vill inte behöva backa igen. Vill att det ska gå framåt. Är det för mycket begärt att det åtminstone inte ska gå bakåt?

image

Dags att tänka smart

Publicerat av
2

Om drygt en vecka ska jag börja jobba 50 % efter att ha jobbat 25 % sedan 1 februari. Jag är betydligt starkare än då, och jag vill verkligen försöka. Men det är mycket att fundera på. När jag arbetar 10 timmar i veckan är det ingen som har några direkta förväntningar på att jag ska hinna åstadkomma något. Mina fina arbetskamrater är mest glada att jag överhuvudtaget är tillbaka. De frågar försiktigt om de får rådgöra med mig om saker som rör mitt område, biblioteksverksamhet för barn och unga, som de fått rycka in och stötta under min frånvaro. Jag har knappt några förväntningar på mig själv heller, annat än att jag ska se till att orka.

 

imageJag har skrivit ner förhållningsregler för mig själv, och varje fredag kl 16 plingar det till i min telefon: en påminnelse om att jag ska ha avstämning med mig själv. Hur har jag mått under veckan? Har jag kunnat hålla mig från att göra för mycket? Har jag hållit mig till de avgränsade arbetsuppgifter jag bestämt tillsammans med min chef? Har jag kunnat avstå roligheter som jag vet att jag inte orkar? Hittills har jag fått guldstjärna varje vecka! Man kan vara duktig på att inte vara så duktig också.

Så från att vara en person som till och med ville vara den förälder som förskolefröknarna skulle tycka var den bästa (ja, jag hör hur det låter!) har jag nu åtminstone taggat ner.

Men så till det aktuella dilemmat: jag ska nu börja jobba halvtid och orka. Nu finns betydligt större förväntningar, inte minst från mig själv. På 20 timmar i veckan hinner man en hel del. Jag kommer i betydlig större utsträckning känna mig delaktig i eller åtminstone informerad om allt annat som händer på jobbet. Det är bra, men lite riskfyllt. Det kanske låter lite som prinsessan på ärten allt det här, men jag käner mig själv: jag är alldeles för bra på att pressa mig. Jag tror det kan hänga ihop med att jag tycker att jag fått offra mig inför omständigheter i livet, att det inte blivit som jag tänkt och att jag känner en viss, jag ska inte säga bitterhet, men sorgsenhet i alla fall. Jag skrev tidigare om acceptans och det är de tankarna som är viktiga att hålla i minnet nu.

Jag kan väl säga att den ofta tvivelaktiga förmågan att pressa mig gjort att jag är där jag är nu: den har bidragit till mitt sjuktillstånd men också till en del framgångar. Den bok jag gjorde tillsammans med en forskare förra året kostade mycket hälsomässigt. Jag visste det, men gav mig den på att den skulle bli klar, i vetskap om att jag kan pressa mig under en begränsad tid och att det kan stå mig dyrt. Jag gjorde samma sak i början av hösten. Då hade jag bestämt mig för att jag skulle vara frisk lagom till Bokmässan i september. Då skulle jag nämligen göra flera framträdanden och dessutom agera konferencier. Och visst, jag var på Bokmässan och gjorde alla de där sakerna. Och det var jätteroligt, men sedan var det som att göra att litet litet hål på en ballong. Luften pyste långsamt ut och till slut var det bara en sladdrig trasa kvar – jag blev sjuk igen.

imageDet är detta jag ska undvika den här gången. Nu finns ingen Bokmässa eller annat som hägrar, bara hälsan. Hälsa så att jag kan fortsätta att jobba med det jag tycker så mycket om. Hälsa så att jag orkar med andra roliga saker i livet. Hälsa så att jag orkar med min familj.

Åter till att jobba halvtid: hur ska jag lägga upp det? Hur ska jag kunna avgränsa mig även i fortsättningen? Jag ska be om ett samtal med min chef så får vi se hur vi kan lösa det på ett bra sätt. Skynda långsamt! (Kan man bli bäst på det också?)

 

Ångest

Publicerat av
4

Jag har haft mycket ångest i mitt liv. Det började egentligen när jag var liten. Jag hade mardrömmar som var oerhört ångestfyllda, och jag vaknade i panik. Drömmen var oftast likadan: jag hade gjort något (ingenting särskilt, ingenting förbjudet) och detta något skulle göras ogjort. Inte återställas eller rättas till. Det skulle aldrig ha hänt. Jag har vaga minnen av PBU (psykisk barn- och ungdomsvård) hemma hos oss, och även besök hos dem. Jag fick medicin för att sova lugnare. Så småningom slutade mardrömmarna, de blev allt mindre frekventa ju äldre jag blev. Mitt sista minne av dem är en natt när pappa och jag går gång (som jag tränade i 6:an) i källaren i vårt hus, för att ”gå bort” ångesten.

IMG_8729I 25-årsåldern klubbade den mig nästan totalt. Det har jag skrivit om tidigare. Det började när jag hade tagit en paus i mina studier från universitet och jobbade som advokatsekretetare. Jag blev sjukskriven ett par veckor och hade den obegripliga och obeskrivliga turen att få terapi via vårdcentralen. Det blev min räddning. Jag återupptog studierna och skulle skriva C-uppsats, men mådde allt sämre. Till slut sa min terapeut att jag borde sjukskriva mig från studierna. Det var fruktansvärt jobbiga månader. Ångesten gjorde att jag ibland hade hallucinationer, jag trodde att jag svävade i luften vid några tillfällen. Jag blev väldigt rädd ibland, rädd att vara ensam hemma. Några gånger tog jag en taxi till min mamma och hennes man, och sov på en madrass bredvid deras säng. Jag vågade inte ens sova i rummet bredvid. Många nätter sov jag hos min syster också.

Det var jobbigt att handla också. Jag hade en känsla av att tryckas ihop av lysrören inne i affärerna. En liknande känsla kan jag få nu också när jag kommer in i en mataffär, inte jämt men när jag redan mår sämre.

IMG_8716Min sjukskrivande läkare visste inte hur hon skulle hantera mig, och sjukskrev mig två veckor i taget. Det fick till följd att jag bara kunde tänka på hur det skulle bli efter de två veckorna. Jag hade ju inget jobb att återgå till, bara min C-uppsats vilken kändes fullkomligt omöjlig att skriva. Min terapeut pratade med läkaren för att få henne att förstå. Så försökte läkaren pressa på mig mediciner, men jag kände en stark övertygelse att jag måste arbeta mig igenom denna ångest med hjälp av terapin. Jag var livrädd för att döva med mediciner. Då skulle jag aldrig bli fri och frisk! Min terapeut förstod mig precis men sa att det kanske skulle kunna vara en god idé att åtminstone prata med en psykiater om medicin.

Jag sov dåligt natten innan. Min syster följde med mig och jag satt i väntrummet och grät av rädsla att bli övertalad till något jag absolut inte ville. Men den läkare jag fick träffa var helt fantastisk! Han såg att jag var livrädd och bad mig berätta varför. Han frågade till min förvåning om jag drömt något natten innan. Det hade jag och jag berättade om hur jag i drömmen gick in i ett slags köpcentrum. Det fanns mycket att välja på mellan de olika affärerna och jag gick helt villrådigt omkring utan att veta i vilken jag skulle gå in. Han sa då att drömmar kan man tyda på många sätt, men det han tänkte på var att den kunde tolkas som just mitt dilemma just då: att jag blir påprackad lösningar som jag inte vill ha. Han avslutade med att säga att han inte alls tyckte att jag skulle ha mediciner, eftersom jag verkligen inte ville. Snopen men glad gick jag därifrån. Strax därpå drömde jag en annan dröm: jag står vid en toalett. Det är massor av hår i toaletten som jag börjar dra i. I andra änden sitter en kvinna fast i håret, och jag ser att det är jag själv. ”Vad äckligt!” har jag fått höra när jag berättat. Jag tycker det är en underbar bild: jag drar upp mig själv ur skiten – rent bokstavligt! Det var det jag visste att jag måste göra. Och jag som trodde att jag var svag!

IMG_8728Ångesten har poppat upp ibland även efter denna helvetesresa, men aldrig i så långa perioder. Skillnaden nu är att jag vet vad jag klarat av en gång. Jag VET att jag klarar en hel del och är inte så rädd för ångesten. Rädslan för att bli rädd är annars ofta det värsta.

Sista dagarna har jag haft mer ångest än på länge. Jag kan inte sätta fingret på varför den dyker upp just nu, men det är inget stort problem och blir det nog inte heller hoppas jag. Kanske av samma anledning som jag blivit sämre i RLS/WED sista veckorna också, ökad stress? Krypningar och ångest är en ganska trist kombo!

De händer att jag kan ser det positiva i allt detta, det händer. Jag tror att jag utvecklats mycket av det. Men det finns också en enorm sorg, och en känsla av att jag vill hålla om alla Pior genom livet!

Sjukskrivningen

Publicerat av
Svara

Jag var till min husläkare idag, min sjukskrivning gick ut. På förmiddagen jobbade jag och deltog i möte så jag blev alldeles slut. Det är klart för tidigt att gå upp i arbetstid, men jag mår i alla fall bättre än för sex veckor sedan då jag började jobba. Vi enades om att jag ska jobba 25 % i ytterligare fyra veckor och hoppas kunna börja jobba 50 % efter det.

Frågade också om RLS/WED eftersom det blivit sämre men han är lite villrådig där eftersom jag är så pass tungt medicinerad mot det redan. Jag föreslog att försämringen kanske beror på stress av att ha börjat jobba, så vi ska låta det bero lite till.

imageIdag blir det musiktips! Sofia Karlsson som vi ska åka och lyssna på i Uppsala på söndag. Fantastisk stämsång tillsammans med Sofie Livebrant!

Och här är vårens första blåsippor. På Öland har jag en vän som alltid lägger upp de första vårblommorna på Facebook!

Nästan 6 veckor på jobbet, och snart ett års sjukskrivning

Publicerat av
Svara

imageMin plan över hur jag skulle lägga upp mitt arbete har fungerat mycket väl. Jag har haft avstämning med mig själv varje fredag för att kolla hur jag mår och om jag följt planen. Jag får med beröm godkänt!

En av punkterna är att jag ska ha begränsade arbetsuppgifter, och den jag framför allt ägnar mig åt är att skriva på en bok i vår skriftserie. Vi är flera som skriver i boken så det är inte bara mig det hänger på. Jag känner att jag fått ett flyt nu i skrivandet så det känns bra. Framför allt är det ingen stress och press, och det är en tydlig uppgift. Mina projektledaruppdrag har mina kollegor tagit över. Det tror jag verkligen är en stor anledning till att jag orkar nu.

imageI slutet av mars har jag varit sjukskriven i ett år. Jag fick ett brev från Försäkringskassan där de förklarade att det innebär att jag ska ansöka om sjukskrivning hos dem igen, och att ersättningen sänks något. Men det enda jag såg när jag först fick se brevet var att mina ersättningsdagar ”tar slut den 25 mars” och att ”sjukpenningen upphör automatiskt”. Jag vill inte tänka att det finns en tanke med dessa ordval, men det måste vara fler än jag som blir kallsvettig av det här brevet.

Just nu har jag en sån hosta som rivit upp halsen att jag ska jobba hemma resten av veckan. Jag är inte sjuk alls men för allas skull är det bättre att jag är hemma. Ett sånt privilegium att kunna jobba hemifrån! Att sitta och skriva passar ju extra bra då.

Bilderna visar ett glasögonfodral jag gjorde klart i morse. Härlig färgkombination, eller hur?

Frustration

Publicerat av
Svara

Jag har tidigare lagt ut några citat av psykiatern Pia Dellson ur hennes bok Väggen som handlar om hennes egen sjukdomstid.

Det här citatet tycker jag är så talande. Det låter så förnuftigt resonerat men jag är säker på att det bakom orden ligger lika stor frustration som jag känner. Jag har så mycket jag vill göra! Inte minst på jobbet. Jag har mitt drömjobb på många sätt, och har så många idéer och möjligheter till spännande samarbeten både med kollegor och med personer utanför vår organisation. Spännande projekt för att utveckla verksamhet och leda vidare till annat. Men NÄR ska jag någonsin bli frisk nog?!

image

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är så svårt att planera också. Jag vill resa! Jag vill resa till Island, jag vill bila runt i Storbritannien, jag vill åka till New York, jag vill vandra i fjällen, jag vill åka skidor, jag vill gå sommarkurser på folkhögskolor, jag vill lära mig, jag vill. Men mitt i utmattningen känns det omöjligt. Fast jag vet att det kan bli bättre. Att det förmodligen blir bättre. Klart att det blir bättre! Det har det blivit förut. Det är drygt 10 år sedan jag blev sjuk i utmattningssyndrom första gången. Under de åren har jag varit frisk långa tider. Jag får påminna mig om det – då har jag känt mig helt pigg. Det kan hända igen. Jag måste bara ha tålamod. Blä.

Känna med hjärtat eller hjärnan

Publicerat av
Svara

Sedan drygt ett år tar jag så kallad stämningshöjande medicin. Anledningen var att min RLS/WED började bli allt värre och jag var redan hårt medicinerad mot det. Min husläkare ville konsultera en neurolog innan han höjde dosen ytterligare. Neurologen ansåg att med tanke på hela min situation kunde det vara bättre med stämningshöjande medicin. RLS/WED försämras av stress och jag skulle både sänka min ångestnivå och dämpa krypningarna i kroppen med den.

imageJag var till en början mycket skeptisk. En skepsis som härrör från längre tillbaka då denna typ av medicin hade mer negativa och beroendeframkallande effekter. Jag blev erbjuden, ja nära nog påtvingad medicin, av den läkare som sjukskrev mig för stark ångest när jag var i 25-årsåldern. Då kände jag instinktivt att det inte var bra för mig, att jag inte skulle kunna tillgodogöra mig psykoterapin jag just då hade. Jag är fortfarande övertygad om att det var rätt beslut att stå på mig då. Det hade bara löst läkarens och arbetsgivarens problem för tillfället, inte mina.

Åter till nutid frågade jag min vän farmaceuten och min terapeut som sa att denna typ av medicin inte alls är som de var då, och att jag lugnt kunde prova, så jag tackade ja. Medicinen fick avsedd effekt. Ångesten dämpades och även RLS/WED. Men jag började så småningom märka att det hade effekter som inte var enbart positiva. Jag som under min sjukdomstid gråtit mycket, grät aldrig nu. Det var både skönt och konstigt, rent av obehagligt. Jag insåg efter ett tag att jag inte heller känner lika starkt, vare sig positivt eller negativt. Till slut kom jag underfund med att jag känner mer med hjärnan än med hjärtat. Jag ser fortfarande de människor som tigger och höger dem en slant eller en smörgås ibland. Jag har blivit medlem i både UNICEF, Röda Korset och Vi-skogen under den här tiden (förutom alla de andra organisationer jag redan är medlem i!). Empatin och känslan av solidaritet med dem som har det sämre än jag, något jag sätter högt, finns kvar. Men det KÄNNS inte, det är mer intellektuellt. Enstaka gånger har jag ändå gråtit, men inte till närmelsevis lika mycket som tidigare. När min vän dog för några dagar sedan och efter ett upprivande telefonsamtal till exempel.

imageMen nu på morgonen när jag som vanligt sitter i min verkstad tidigt tidigt, och resten av familjen sover så blir jag berörd av det jag hör på radion. I radioprogrammet Tankar för dagen berättar Zanyar Adami om sina samtal med barn på ett boende för ensamkommande. En pojke berättar att ett av hans syskon försvann ner i Medelhavet under flykten. En annan säger att han inte vill leva längre. Det drabbar mig som det ofta är, de enskilda ödena blir mycket starkare än siffrorna över antalet som förtvivlat försöker komma in i vår värme. Tänk bara på den lilla pojken Alan och alla känslor bilden av honom väckte världen över.

Strax efter radioprogrammet kollade jag flödet på Facebook. Där har en vän skrivit om hur hon varit på ett boende för ensamkommande barn. En av pojkarna är en dag yngre än hennes egen son, och hon tänker på kvinnan som är hans mamma långt borta i Afganistan.

imageNu sitter jag här och känner med HJÄRTAT. Inga tårar rinner men de bränner i ögonvrårna. Något trängde igenom en stund.

Jag mår så bra!

Publicerat av
Svara

Jag har en kvillrande lyckokänsla i mig, jag mår så bra! Jag är fortfarande trött och trillar ner i Svarta Hålet ibland, men jag känner mig som en raket på väg uppåt. Eller kanske just det inte är någon bra metafor, för det går kanske inte riktigt rakt uppåt. Men summa summarum så är det definitivt på väg åt rätt håll.

Jag jobbar fortfarande bara 25 % och det orkar jag verkligen. Jag har fått bra saker gjorda och det känns superkul att vara på jobbet. Sjukskrivningen är i tre veckor till, därefter får jag se hur jag mår. Om det är dags att gå upp till 50 %, eller om det blir 25 % i några veckor till. Det vore bra med något mellanting, typ 35 %. Men det är verkligen en stor glädje i att kunna börja jobba igen!

Det andra som får mig att må så bra är inte helt överanskande allt jag gör i min verkstad. Jag kommer hela tiden på nya saker, eller varianter av det jag redan gjort och jag har bestämt mig för att jag gör vad jag vill. Jag tänker inte begränsa mig om det är kul. Och jag försöker att inte bry mig om vad någon annan tycker. Jag mår bra av det, punkt.

Och för att betona det ytterligare kommer här en självis!

image

 

Om tidig rehabilitering

Publicerat av
Svara

Jag läser i DN om forskningsrapporten Sjukskrivningarnas anatomi av ESO,  Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi. De har kommit fram till att tidiga insatser, t ex rehabilitering, kan göra att sjukskrivningen förlängs och till och med leder till förtidspension. Det är måhända sant på gruppnivå men jag är säker på att det varit avgörande för mitt tillfrisknande. Vid min första längre sjukskrivning för utmattningssyndrom 2005-06 fick jag snabbt hjälp via kommunens företagshälsovård. Egentligen ägnade de sig enbart åt förebyggande arbete men när läkaren där hörde hur jag blivit bemött på vårdcentralen gjorde hon ett undantag. Jag fick omedelbart KBT och fick också gå en kurs i stresshantering och avslappning tillsammans med ett gäng andra kommunala vrak. KBT-behandlingen hjälpte mig förstå vad jag drabbats av och gav redskap att handskas med det. Inom några få månader kunde jag börja arbetsträna och sedan börja jobba helt igen. Sammanlagt var jag sjukskriven i 9 månader. I sammanhanget är det en kort långtidssjukskrivning.

image

På senare år har jag välsignats med en mycket bra husläkare som ser hela mig, inte bara de kroppsliga symptomen på stress jag har: högt blodtryck (som det tog nästan ett år att hitta rätt medicindos för att få bukt med), svår RLS (eller WED som det heter numera: Willis-Ekboms disease) och periodvisa eksemutbrott. Han har också remitterat mig til den psykoterapeut som finns knuten till vårdcentralen, som jag fått gå hos i tre omgångar de senaste åren och som betytt hur mycket som helst för mitt tillfrisknande. Tillsammans med henne har jag fått nycklar för att komma framåt.

Ett exempel på en sådan nyckel var när hon strax före jul utbrast: ”men du lever ju fortfarande med en beredskap att något ska hända när som helst! Då kommer du aldrig att bli frisk! Du måste lära dig tillit.” Det var faktiskt som att vrida om en nyckel och öppna en dörr. Så mycket föll på plats och jag kunde börja arbeta med att min ständiga oro för framtiden, att hela tiden vara på min vakt med axlarna i höjd med öronen och tänka att om jag inte agerar så blir ingenting gjort.

Det låter enkelt men det var det förstås inte. Men att bara få nyckeln gjorde att jag började må bättre. Det var faktiskt så. Jag tänkte på det och skrev i min anteckningsbok för att kunna tänka ett varv till. Jag pratade med goda vänner på långa promenader och började allt mer känna igen när beredskapsläget höjdes, och kunde försöka mota bort det. Jag bestämde mig för att åtminstone inte aktivt undra över framtiden och jag kunde till och med be min man att ta hand om en sak som jag vanligtvis automatiskt skulle gjort. Tillit. Vackert ord. Svårt.

Läs mer →