Trädgårdsterapi

I lördags åkte jag till Plantagen och köpte växter. Krukorna med stenpartiväxter hade glömts kvar och stått oskyddade under vintern, så bara en av växterna hade överlevt. Jag köpte tre sorters taklök för att fylla på där.

Fyra plantor gråmalva blev det också, små och oansenliga nu men de blir höga och överdådiga senare i sommar och blommar till sent på hösten —svårslagna!

Ibland ser jag växter som jag har svårt att motstå, och som jag köper utan annan tanke än VILL HA! Så var det med de skira verbenan som också kom med hem utan att jag visste var den skulle stå. Den var svårfotograferad så det blev en extrem närbild på själva blomman.

Den söta nävan ’Sanne’ med bruna blad och vita små blommor hade också somnat in under vintern så jag köpte tre plantor.


Vår gamla pion — en av få växter som fanns redan när vi flyttade in för nästan 19 år sedan — ligger i startgroparna inför sin överdådiga blomning. Kort men underbart, och under resten av sommaren pryder den sin plats som en buske med vackra blad.

På söndagen planterade jag alltihop, inklusive lavendel i krukor. Det var härligt att gräva, fylla på jord och plantera. Ett kroppsarbete jag inte så ofta utsätter min lekamen för. Jag arbetade randigt (förstås!) så det tog sin tid, och jag hann med en del annat fix hemmavid också. Det kändes så skönt att få saker gjorda utan press och stress och måsten. Bara för att jag orkade och ville.

Avslutningsvis en skaderapport:

  • Tummen som jag skadade vid min praktvurpa i fjällen i mars är inte helt återställd, men klart bättre. Axeln som skadades vid samma tillfälle är nästan helt bra.
  • Tårna som jag trodde att jag bröt i Den Klantiga Trädgårdsincidenten för några veckor sedan är klart bättre men inte helt återställda. Såret är inte helt läkt ännu, svullnaden har inte gått ner och jag har lite ont när jag går.

Living on the edge …

 

Som om det inte räckte!

Trots att det är jobbigt så blir det lite komiskt emellanåt. Som om det inte räckte med att RLS är aningen värre just nu och att jag är tröttare än vanligt, så tillkommer det jävligheter med en förfärande hastighet.

Det började för några dagar sedan då jag återfick min märkliga huvudvärk som går under namnet idiopatisk stabbing headache. Det betyder att det är en huvudvärk som läkarvetenskapen inte vet vad den beror på, och att den hackar dig i huvudet. Den kallas också ice picking headache – att det känns som att bli slagen av en ishacka! Båda namnen syftar på att smärtan kommer och går, från en sekund till en annan och varar som värst bara i någon sekund. Smärtan känns enbart på en specifik punkt, för min del i benet bakom örat.

Varje gång den slår till känner jag hur kroppen inte kan låta bli att reagera: jag liksom hukar mig en aning, talet påverkas i ett par sekunder och jag vill lägga handen på stället trots jag vet att det inte hjälper. Det brukar hålla på i intervaller i några dagar innan det försvinner lika plötsligt som det kom, och det går flera månader mellan skoven. Ingen höjdare som kanske förstås, och värktabletter båtar föga.

Igår när jag planterade mynta i en kruka lyckade jag med konststycket att från ståendes på knä tappa balansen och ramla baklänges ner i en rabatt! Jag har lite svårt att erinra mig hur allt gick till, men det började med att jag kom för nära kanten på sagda rabatt och skrapade foten och tårna på trätrallens ändträ. Jag hävde mig upp och stod på alla fyra och kved. Det gjorde så ont i baken och tårna, och kändes dessutom som en löjeväckande incident. Tant på nära 60 som drattar på arschlet i sin rabatt! Men när jag såg mina tår kunde jag hålla mig för skratt. Tån närmast lilltån var helt blodig på insidan där ett långt sår rivits upp, och jag undrar om den och även tån bredvid inte är brutna. Jag har svårt att gå på foten, även om jag inte sätter ner tårna, och att vicka på dessa två tår är inte att tala om.

Men hur gick det med rumpan då? Jodå, ett präktigt blåmärke och en avlång bula fick jag där, och det gör rejält ont i vissa lägen som när jag till exempel sätter mig på toalettstolen. Men själva rabatten klarade sig i alla fall! Det var tämligen tomt där min ändalykt landade.

Till detta kommer att hostan på framför allt nätterna sitter i och gör sömnen sämre än vanligt. Men tummen och axeln, som jag skadade när jag åkte skidor i mars, har blivit klart bättre i alla fall. Och bilen går bra!