Etikettarkiv: släkt

Tröttheten kommer ikapp

Publicerat av
Svara

Jag har inte riktigt haft tid att vara trött eller att sörja ordentligt förrän nu. Det har varit så mycket att ordna och tänka på, och allt har gått i ett. I midsommarhelgen gick även min mans bror bort, så ännu en tyngd lades till den förra. Nog för att jag varit både trött och ledsen men jag känner nu — ett par veckor in i semestern — hur det skapats ett utrymme för allt att komma i kapp.

Mina spända axlar och nacke har gjort ett storstilat återbesök, och jag fick som tur var en tid hos massören i förra veckan. Nackens muskler som går uppåt skallbenet har varit så stenhårda och gjort så ont att jag knappt kunnat vrida på nacken.

Jag har varit på min systers och svågers sommarställe i Söderhamns skärgård i några dagar, och där lät jag tröttheten ta ut svängarna lite mer. Jag har haft min egen lilla sovbod, dit jag dragit mig undan för att vila eller sova närhelst jag behövt. Trots att jag sovit en hel del på dagarna har jag sovit bra på nätterna också. Jag riktigt känner hur kroppen tar igen sig!



Jag har också badat flera gånger och trots 16-17 grader i vattnet har det varit helt ljuvligt.

Jag ska skaffa en elcykel, och kan då lättare komma iväg för att ta mig ett dopp när jag vill och inte enbart då bilen är ledig. Jag känner mig så tung, klumpig och orkeslös, och ser fram emot att röra på mig lite mer. Periodvis har jag varit bra på att komma ut och promenera, men just nu har jag stukat en fot som tagit tid att läka, och det kan säkert komma fler hinder i vägen. Då är ju en cykel utmärkt!

Nu har jag halva semestern kvar och de närmaste dagarna ska jag inte göra någonting särskilt. Det känns helt fantastiskt! Sista semesterveckan ska ägnas mammas flytt, men bara så mycket jag orkar förstås.

Så här är det nu

Publicerat av
Svara

Jag började jobba 25 % i måndags, två timmar om dagen. Jag inleder arbetsdagen vid åttatiden, jobbar i omkring 45 minuter, tar en minst lika lång paus och jobbar sedan resten av tiden. Då är jag helt slut. Hjärntröttheten ligger som ett tungt moln i huvudet, jag är lite yr och tar mig till fåtöljen där jag sitter och pustar ut. Undrar, oroar mig. Hur i alla glödheta ska detta gå?!

Jag har givit upp att hänga med i vad som hänt medan jag varit borta. Försöker urskilja det allra viktigaste som jag behöver göra, och acceptera att det är allt någon kan kräva av mig – även jag själv.

Resten av dagen lyssnar jag på ljudbok medan jag broderar eller sprättar upp broderier för att göra dem på annat sätt. Men nu har jag fått ont i högerhanden av för mycket handarbete, så jag försöker ligga lågt i några dagar. (För sju år sedan broderade jag så mycket i ganska hårt material att jag fick tennisarmbåge! Jag gick på Naprapathögskolans elevbehandling i flera månader för att bli bra. Det är ingen barnlek att brodera inte!)

Jag har sorterat en del foton vi hittade i pappas skrivbord också, en del från hans barndom och även ännu längre tillbaka. Med hjälp av släktingar har jag fått koll på vilka personer som finns på bilderna, så spännande!

Och så sover jag. Jag är trött även på det sättet. Jag känner mig ledsen och orolig. Var hos min husläkare igår som ville lyssna på hjärtat och kolla blodtrycket. Han sa att jag för höra av mig om planen för upptrappning inte kommer att funka. Och det är väl det jag oroar mig för. Jag försöker att inte ta ut det i förskott, men det är lätt att säga och svårare att göra.


Har föresatt mig att gå ut och promenera varje dag, och idag gick jag i vårsolen till mitt bästa blåsippsställe för att se om det syntes något tecken på liv där. För tidigt förstås, men värme, sol och fågelsång andas vår. Jag hittade blåsippsblad men det är nog fjolårets. Vintergäck och snödroppar såg jag i alla fall i grannars täppor.

I morgon ska jag till kontoret för samtal med min chef. Kvällen har förflutit i ultrarapid och i undran över hur jag ska orka. Men jag plockar fram min favoritstrategi igen: i värsta fall ställer jag in. Det går så bra.

Orkar inte men måste

Publicerat av
Svara

Min syster och jag skulle åka till vår pappa i Jämtland i torsdags morse, men hon vaknade med hög feber och kunde följaktligen inte resa. Jag fick helt enkelt så lov att åka utan henne, och trots att det kändes närmast oöverstigligt så fanns ingen annan lösning. Om jag vetat hur det skulle bli kanske jag valt att avstå och försökt flytta på resan. Men å andra sidan var det väldig viktigt att jag åkte så summa summarum är jag glad att jag gjorde det, även om det kostar på mycket för mig själv.

Utsikt från tågfönstret

Pappa är betydligt sämre än vi förstått, eller rättare sagt så är hans förmåga att klara sig själv obefintlig. Tack vare min fantastiska kusin så kunde vi se till att han fick en del hjälp under tiden vi var där. Vi hade möte med biståndshandläggaren och bestämde om betydligt mer stöd än han har idag. Men det var fruktansvärt svårt att lämna honom när jag skulle åka hem.

Jag satte mig själv och mina behov på vänt under de här dagarna, och någon randighet fanns inte tid för. Jag förstod att jag skulle få betala dyrt i efterhand, men det fanns inget annat sätt. Jag har ju den superkraften att jag kan göra så, sätta en parentes runt den tillfälliga krissituationen och skjuta upp reaktionen – i alla fall till en viss gräns och under en mycket begränsad period. Men det är en mycket dålig förmåga för den sätter alltid krokben för mig.
Jag vilade vid några tillfällen, och låg och sov på soffan. Men det var alldeles för lite.

Östersunds station

Jag kom hem sent på lördagskvällen och lyxade på med taxi sista biten. Då var jag ganska uppvarvad och kände inte av tröttheten så mycket. Men under söndagen kom den krypande, och kulminerande i att jag grät på ett sätt jag aldrig gjort under tiden jag tagit antidepressiv medicin. ”Jag är så trött, jag orkar inte med det här, vem ska ta hand om mig?” var de tankar som gick på repeat i huvudet.

Jag ska ringa en rad samtal idag för att fråga om medicinsk uppföljning, om än mer utökad hemtjänst och en del andra saker rörande min pappa. Det är tur att jag är sjukskriven. Eller åtminstone hoppas jag att jag är det, jag har ännu inte fått något svar från försäkringskassan angående det senaste läkarintyget.

Nu är klockan 04:09 och jag ska somna om i fåtöljen.

En rejäl dipp

Publicerat av
Svara

Just som jag skrivit ett inlägg med rubriken Harmoni så vände det. Eller inte riktigt så, det finns en förklaring till varför den här veckan slutade så dåligt, och jag har goda förhoppningar om att det är en tillfällig dipp.

Veckan inleddes på bästa tänkbara sätt. Efter en avkopplande helg hos min goda vän T, åkte min man och jag iväg för att fira att vi varit tillsammans i 30 år. Vi hade en allt igenom härlig vistelse på ett spahotell med ljuvlig mat och en flaska bubbel på rummet. Men som vanligt när jag varit bortrest finns en viss mammaabstinens här hemma, och det blev intensiva dagar när jag samtidigt som jag skulle försöka beta av två dagars e-post, även skulle ta hand om alla bollar som kastades i min riktning här hemma.

Som om inte detta var nog så var det en mycket kär och viktig arbetskamrats sista arbetsdagar tillsammans med mig, och jag sörjer verkligen att hon ska sluta. Jag tror att det också påverkade hur jag mådde den här veckan. Jag känner mig lite ensam utan henne.

Utsikt över Mälaren från hotellets 18:e våning

Resultatet blev hur som helst att jag fick tillbaka den Totala Tröttheten i form av orkeslöshet i kroppen och extra mycket hjärntrötthet. Jag gick låååångsamt och hade svårt att få saker gjorda. Det ökade på stressen eftersom jag hade saker som ”måste” bli klara, men framför allt så blir jag alltid rädd att en sån här dipp ska vara början på en ny krasch då jag blir sjukskriven på heltid igen.

Nu tror jag inte alls att det är det som hände nu, men rädslan finns alltid i bakhuvudet. Arbetsveckan avslutades med att jag avslutade jobbet lite tidigare för att gå på min svägerskas begravning. Märkligt nog blev det en positiv sak som fick min uppmärksamhet bort ifrån mig själv. Dessutom är begravningar ett tillfälle att träffa nära och kära, vilket också var fint. Nu ser jag fram emot en stillsam helg utan någonting inplanerat. Vila är nyckelordet.

 

Glasering och bra besked

Publicerat av
Svara

Ikväll var det dags för glasering på keramikkursen. Det fanns sex fina färger att välja bland, och det var inte helt lätt att besluta vilka av mina elva alster som skulle få vilken färg.

Som tur var fanns exempel på muggar med de olika glasyrerna på, för själva färgbadet hade inte den färg som det färdiga resultatet kommer att få.

Till den här kvällen hade Helena skröjbränt allt vi gjort, och det var med blandade känslor jag granskade mina saker. De är ganska eller mycket klumpiga, men några har en hyfsad form. Den jag hoppas mest på är muggen med öra, och jag valde till slut att glasera den i svart. Det är en glasyr som skiftar i brunt och är väldigt snygg. De andra färgerna är mörkgrön, ärtgrön, koboltblå, vit och mintgrön. På torsdag får vi hämta våra alster, så spännande!

Mina två mintgröna skålar på bilden kommer att bli ärtgröna som skålen bakom dem.

Jag har haft ont i huvudet hela dagen. Både spänningshuvudvärk och vanlig huvudvärk koncentrerad till högra främre delen av huvudet. Ett tag blev jag orolig att det var migrän, för det gjorde så ont och jag blev lite illamående. Det kändes också som att värken blev värre under dagen. Men så kom jag på att ta värktabletter och då lättade det lite.

Helgen var intensiv med dotterns 18-årskalas. Inte många gäster men lite FÖR trevligt! Vi åt lunch utomhus och blev sittande länge. Jag gick ifrån ett tag för att vila hjärnan, men det var inte tillräckligt. Direkt när gästerna gått gick jag och la mig och sov ett tag. Jag kravlade mig upp lite senare, men sen la jag mig att sova för natten tidigare än vanligt.

Till detta hade jag ett gräsligt möte på eftermiddagen idag. Det var en så dålig kvalitet på ljud och bild att jag inte hörde allt som sades, och bilden frös då och då. Den ansträngning det kostade att försöka fatta vad som sades kostade nog på för alla inblandade, och för mig innebar det ett extremt behov av att sova en stund.

Precis när jag skulle gå och lägga mig igår kväll plingade det till i telefonen. Det var ett sms från Försäkringskassan att de godkänt min sjukskrivning till och med sista november! Åh en sådan lättnad! Jag var nästan helt säker på att läkaren skulle få bakläxa och behöva komplettera intyget, men det gick vägen. Puh. Nu kan jag andas ut i några veckor till.

 

På turné i min historia

Publicerat av
Svara

Jag är i mitt barndoms landskap Jämtland och söker mina rötter på pappas sida. Först bodde jag två dagar hos min kusin. Vi tittade i hennes mammas fotoalbum där det fanns många bilder från hennes, min pappas och deras systrars barndom. Bilder på min farmorsmor Kristina med sträng uppsyn men lite tom blick beroende på demens. Hennes man, min farmorsfar Karl, finns också med på bild. Han var en väldigt duktig snickare som byggt deras hus i Albacken, kallat Morfars. I vår hall hemma står en av mina käraste ägodelar: en kökssoffa som han gjorde som bröllopsgåva till min farmor och farfar (som jag skrapat bort flera lager färg från – min farmor gillade starka färger och att måla!).

På bilderna finns också farmors syskon: De tre bröderna som förblev hemmapojkar hela livet och som jag träffade som liten (de tyckte att jag var snäll), storasyster Märta som jag minns, men också andra systrar: bland annat den vackra Tora som är mamma till pappas kusin som är den släkting jag fick kontakt med förra året och som jag skrivit om förut.

Min farmor längst till höger, med syskon och föräldrar.

Henne åkte min kusin och jag till den tredje dagen av min rundresa, eller rättare sagt till hennes barndomshem tillika fritidsboende nära Albacken. Där fanns ännu fler fotoalbum att botanisera i, och berättelser att höra. Många av bilderna avbildar grupper av människor som är uppställda för fotografering. Tråkigt kan tyckas, men också bra på det sättet att jag tydligt kan se hur de såg ut. Och det finns ibland någon bild till från samma tillfälle som är tagen i ett mer obevakat ögonblick. Lite suddigare men också mer levande. Vi hade en mycket trevlig dag med långa samtal om förr och nu, och sov också över där.

Nästa morgon fick jag skjuts till tåget som tog mig till min pappa i Brunflo. Jag visade honom alla bilder jag fotograferat av, och pratade lite om hans minnen.

Många av bilderna avbildar grupper av människor som är uppställda för fotografering. Tråkigt kan tyckas, men också bra på det sättet att jag tydligt får se hur de såg ut. Och det finns ibland någon bild till från samma tillfälle som är tagen i ett mer obevakat ögonblick. Lite suddigare men också mer levande.

Jag har så länge jag kan minnas varit fascinerad av min släkts historia. Jag har mer koll på min mammas släkt, mycket beroende på att min mormor berättade om sin barndom i form av sagor. Som jag älskade att lyssna på henne, och jag har en inspelning där hon berättar men jag önskar att jag spelat in även sagorna!