I morse la jag upp ett inlägg i en facebookgrupp för Väsbybor där jag beskrev tanken med Språk- & Slöjdkaféet, och bjöd in dem som ville att vara med. Jag fick flera svar redan på förmiddagen och nu när jag kollar är det åtta för mig främmande kvinnor som vill vara med! Åtta kvinnor som vill handarbeta och prata svenska med nya kommuninvånare! Dessutom två som hakat på via bloggen och min egen facebooksida. Nu känns det på riktigt, som att det kommer att bli av!

Förutom de som ställer upp har jag fått mängder av hejarop, men inte en enda rasistisk eller kritisk kommentar. Jag hade räknat med att något sånt skulle kunna dyka upp, men än så länge ingenting.

Det är en sällsamt skön känsla som jag går in i helgen med. En känsla av hopp om medmänskligheten – om det goda i människan. I rena glädjen började jag prata med en man och hans son vid varubandet på Coop, och gav en man som tiggde utanför affären lite pengar och frukt. Pyttesaker som med största sannolikhet betydde mer för mig än för dem. Det är en viktig känsla för mig, och som jag ska försöka komma ihåg. När depressionen tar tag är det just hopplösheten för världen, för att det är för mycket för mig att förhålla mig till och alldeles för mycket av intresse för den egna plånboken som styr människor, som lägger sig som en dyblöt filt över mig. Jag tror att jag skrivit om det tidigare också, och liknelsen med den blöta filten är alldeles mitt i prick. En oformlig tyngd som drar ner mig, som gör att jag inte orkar hålla mig upprätt. Det är en känsla som ödelägger allt. Ingenting betyder längre något. Därför vårdar jag de positiva känslorna så extra mycket när de dyker upp, och jag tar risken att låta beskäftig, överdriven och patetisk.