Etikettarkiv: stress

Fundering om beteendemönster

Publicerat av
Svara

Igår fick jag en tankeställare om stress och mina egna beteendemönster. Jag har en förmåga att pressa mig att göra saker som jag egentligen inte orkar. Som jag när jag ser i backspegeln borde låtit bli, eftersom det skadat mig. Å ena sidan är det ett tecken på styrka, men å andra sidan är det ett tecken på svaghet att jag inte kunnat säga nej. Inte kunnat stå upp för mig själv. Jag kör över mig själv! Gång på gång på gång, och resultatet vet vi. Just nu i form av eksem som breder ut sig på överkroppen; igår började det klia på bröstkorgen, och små bulliga nässelutslag blev synliga.

Bilkörningsmetaforerna ovan passar särdeles bra här. Igår övningskörde jag med dottern i den stad där hon ska köra upp. Hon är väldigt stressad över uppkörningen, och det är inte så konstigt förstås. Det är inte det enda stressmomentet i hennes liv för närvarande, när hon missat en del i skolan på grund av sjukdom, och de nu dessutom ska ställa om till distansundervisning. Det är många elever – och utbildningsministern – som vittnat om svårigheterna med det, om hur stressen och kraven på eleverna ökar.

Med den vetskapen var ändå min reaktion på hennes förtvivlan igår att ”nu tar vi nya tag”, och ”det är nu du kan öva på det här” och andra kommentarer om att inte backa, inte ge upp. Mitt i allt detta kommer tankeställaren som jag inledde med. Är det här ett beteendemönster som jag vill föra vidare till mitt barn? Borde jag inte lära henne att lyssna på sin självbevarelsedrift istället?

Ljuvliga julrosor som vi tyvärr inte vågar ha eftersom de är så giftiga för katter. Alla julblommor är det: hyacinter, amaryllis och julstjärnor – tråkigt men sant.

Jag fungerar så att jag intalar mig själv att om jag bara pressar mig förbi nästa hinder så kommer det att bli bättre, och då får jag vila. Men det blir inte så. Efter det hindret finns flera, och jag tar skada av att göra saker som jag egentligen inte orkar. ”Man orkar mer än man tror” – en bekant fras, men den har en mörk baksida. Många som lever i svåra situationer kan vittna om att instinkten att överleva och att skydda sina närmaste är så stark, att de gjort saker de inte trodde varit möjliga. Måhända går det, men hur länge och vad kostar det?  Läs mer →

Lite orolig

Publicerat av
Svara

På måndag går min sjukskrivning ut och jag ringde doktorn idag för att boka tid. Då fick jag höra att min husläkare är tjänstledig året ut! ”Utan att meddela mig?!” var min första tanke, men det behöver han förstås inte. Jag fick en tid hos hans vikarie, och jag hoppas verkligen att hon är bra och kan sätta sig in i mitt ärende. Det är mycket begärt att hon ska hinna läsa på i min digra journal, och jag känner mig lite orolig inför besöket. Jag är inte mitt bästa jag i den situationen, men det är viktigt att det blir bra och att hon skriver bra läkarintyg. Jag försöka släppa det nu.

Förra veckan blev inte alls bra och jag hoppas verkligen att den här blir bättre och mer vilsam för mig. Jag fick i alla fall en fin helg med min syster, med nödvändig vila, god mat och så hyrde vi en bra film – den nya filmatiseringen av Unga kvinnor.

När jag lägger mig i sängen för att vila känns det oftast verkligen underbart att bara sluta ögonen och slappna av. Men ibland är jag så slut att den sköna känslan inte infinner sig alls. Jag kan inte slappna av och uppleva det som en lättnad, utan får en nära nog panikartad känsla av att jag fortfarande är mitt i den stressutlösta situationen. Det är inte kroppen som är spänd utan det är mer ett mentalt tillstånd. Då tar det lång stund innan jag egentligen kan vila.

Jag tog några bilder på trädgården i morse. Här står allt i full blom och jag kunde till och med plocka några jordgubbar den 15 september!

Ser fram emot helgen

Publicerat av
2

Den här veckan har jag verkligen bara tagit mig igenom, timme för timme och dag för dag. Jag har varvat arbete med långa stunder i sängen under kedjetäcket. Eftersom det varit ovanligt stökigt i familjen har min återhämtning störts så pass mycket att jag inte ens orkat sitta i vardagsrummet på kvällarna. Jag har behövt lugnet och tystanden i sovrummet.

Igår var jag på konferens. En digital förstås, hemifrån. Jag hade valt ut delar av konferensen att delta i, och vilade i mellanrummen. Jag deltog också i en workshop. På grund av bitvis hackande ljudkvalitet blev jag ännu tröttare än vanligt, och fick avsluta lite i förtid. Jag orkade inte laga mat igår, utan familjen åt rester. Det gäller att hitta de saker i tillvaron som går att skala bort för att få den livsnödvändiga återhämtningen.

Jag har testat en ny grej för spänningshuvudvärken. Det är ett pannband med samma piggar som i en spikmatta. Man spänner det runt huvudet och har det på sig tills det släpper. Jag provade det första gången igår, och jag tror faktiskt att det hjälpte. Jag har tagit fram själva spikmattan också, och ska använda den en del nu. Det är märkligt så vilsamt det är att ligga på den med bar rygg!

I helgen ska jag vara hos min syster. Det blir en välbehövlig paus från familjen! Hon ska bjuda på god middag och så ska jag vila vila vila. Så skönt det ska bli.

Trängd

Publicerat av
2

Jag önskar att jag hade en stuga att åka till när jag behöver andrum. Igår var en sådan dag där jag inte fick vila, på grund av omständigheter här hemma (inga detaljer för att inte hänga ut någon eller några). Jag behövde ständigt rycka ut och fixa något, få ihop allas viljor (lyckades inte alls) och mäkla fred (lyckades inte heller). När jag jobbat klart låg jag under kedjetäcket och med en kudde över huvudet större delen av eftermiddagen, med ideliga avbrott för ovanstående aktiviteter.

Jag har fått så ont i axlarna de senaste dagarna. Spänningarna där är tillbaka, och jag är inte förvånad. Jag får se till att röra på dem och stretcha så de kanske mjukas upp lite.

Oron för hur den här dagen kommer att bli hade jag med mig in i sömnen. Jag drömde om min situation och frustration, och grät i drömmen.

På gårdagens morgonpromenad hittade jag den här fina stenlabyrinten i skogen. Tänk en liten stuga här …

Att prioritera sig själv ibland

Publicerat av
Svara

Jag måste sätta mig ner med anteckningarna från Stressmottagningen. Jag glömmer förhållningssätt och redskap, och måste påminna mig. En sak jag fallit tillbaka i är att jag inte prioriterar rätt i vissa trängda situationer. Eller rättare sagt att jag försöker töja mig själv till att räcka till mer än vad som är mänskligt möjligt, i alla fall för mig. För att inte säga nej till någon så prioriterar jag bort mig själv och hamnar i en situation som jag gjort så många gånger: jag kör på tills allt är klart och är helt helt slut efteråt och hamnar med huvudet under kudden igen.

Det är inte för att vara snäll som jag gör så här, utan för att slippa konflikter. Alltså i avsikt att vara snäll mot mig själv, men det slutar med ett sämre resultat än om jag tagit konflikten från början.

Däremot har jag tänkt på att jag förändrat mitt beteende när det enbart handlar om mig själv. Jag kör inte på för att bli färdig med saker på samma sätt. Jag pausar och bestämmer mig för att det får ta tid, att det inte måste bli klart till en viss tidpunkt. Det är bra!

Jag är fortfarande trött och lite trögtänkt men nu är det inte långt till semester i alla fall. Sex arbetsdagar och sedan fem veckors ledighet! Att njuta i vår trädgård som börjar ta form …

Fina dagar, och hemska

Publicerat av
Svara

Veckan som gick bjöd på omväxling kan jag säga. Ett par dagar var helt fantastiska och framför allt en var helt hemsk.

Vi har en väldigt liten trädgård. Huset är L-format och i vinkeln finns en ca 60 kvm stor ruta omgärdad av plank. Hälften av den har varit trädäck, delvis under tak. Resten har varit skruttig gräsmatta med tidvis ganska dåligt skötta rabatter, de senaste åren utbytta mot pallkragar med jordgubbar, potatis och blommor, men vi har aldrig riktigt fått till det. Men de senaste veckorna har även denna del täckts av trätrall förutom två rabatter som jag håller på att planera. Det är här det fantastiska hänt. Sonen har byggt så det stått härliga till, och min man som trodde att ha skulle ägna några kvällar åt bygget, kom hem en dag efter jobbet och allt var klart! Vilken fin överraskning!

Men dagen därpå blev allt upp och ner, och jag fick starka vibbar av gamla tiders kaos i familjen. Jag försökte mig på tankarna från Stressmottagningen: ”just nu har jag en tanke om att …” och ”det här är inte farligt, det är inget hot mot mig, utan det kommer att gå över”. Jag lyckades så där, det gick över och jag var en trasa.

Så vände det igen och igår var hela familjen igång med att bygga en ramp till förrådet, röja på uteplatsen och göra den klar för sommaren respektive städa inomhus. Alla igång samtidigt, sida vid sida. Det kanske inte låter så speciellt men för oss är mer eller mindre unikt. ”Tänk att ha det så här ”normalt” jämt” sa jag till min man. ”Men då hade vi inte förstått att uppskatta det” svarade han och det stämmer nog.

Lördagsmorgonens promenad gick mest i skogen och jag plockade blommor. Liljekonvaljerna har nästan slagit ut, och jag hittade den underbara lilla skogsstjärnan och lilla söta ekorrbäret.

 

Idag fyller min man år och vi ska ha ett litet kalas med min syster, hennes man och en nära vän. Det ska bli fint att ses!

Ledighetens baksida

Publicerat av
Svara

I maj är det många extra lediga dagar i almanackan och det är ju skönt. Men baksidan är att det kan bli lite väl intensivt när hela familjen är ledig och allt ska hända. När ambitionsnivåer inte är i synk och viljor krockar. Igår hamnade jag i ett tillstånd av stopp i maskineriet. Jag var lite trött innan och så hade jag glömt att dottern skulle på ridning och behövde tidig middag. Stressen det utlöste gjorde mig oförmögen att tänka och att handla. Jag kunde bara stå och försöka hålla ihop mig. Inte röra mig, inte säga någonting – bara stå. Till slut kunde jag ta mig samman för att gå och lägga mig med en kudde över huvudet.

Jag skrev förut om uttrycket att ”vara mitt i byxan” som några vänner har i sin familj. Det betyder bokstavligt tolkat att ens ben inte nuddar byxans kalla tyg, och bildligt talat att befinna sig under radarn. Om man tänker på de klassiska beteendena fly, kämpa eller frysa så handlar detta om att frysa. Inte provocera, inte gör nånting värre utan bara stå. Kusligt.

Jag fortsätter med mina morgonpromenader, och i morse var det tystare tack vare att folk var lediga. Jag såg flera blommor som jag inte kunde låta bli att fotografera. Här är några exempel:

Häggen doftar ljuvligt!

Bergklint

Kirskål är faktiskt vackert!

Jag börjar på torsdag!

Publicerat av
2

Igår morse träffade jag psykologen, psykiatern och arbetsterapeuten som jag tidigare träffat en och en. De ville höra hur jag tänker om i vilken ordning jag vill ta itu med olika saker. Om jag tycker att jag behöver en enskild psykoterapi för att ta upp de saker jag har bakom mig – ”du har ju varit med om mycket” – eller om jag vill jobba med det som de på Stressmottagningen är duktiga på, utmattningssyndrom. Rent instinktivt kände jag att jag vill ta del av deras behandling, nu när jag äntligen kommit hit. Vem vet hur lång tid det kan ta att få tag på någon bra terapeut om psykiatrin kommer att erbjuda det? Vi enades om att jag kan ta tag i en enskild terapi senare om det behövs (jag har ju gått i terapi vid flera tillfällen tidigare också).

Och sedan sa dom det: jag börjar redan på torsdag! Jag kommer att gå i en grupp tillsammans med sju andra personer och det vi har gemensamt är diagnosen utmattningssyndrom. Det blir två gånger i veckan, två timmar varje gång med psykoterapi, och från februari blir det en gång i veckan då fokus är på fysioterapi. Det blir ett par gånger med en arbetsterapeut också, och så enskilda avstämningar vid ett par tillfällen.

Jag blev helt slut av anspänningen och stapplade i säng när jag kom hem igår. Astrött låg jag under kedjetäcket, men väldigt glad förstås!

Utanför mitt jobb finns fantastiska pilträd som jag följer från årstid till årstid. De har bara precis börjat fälla sina löv och är fortfarande gröna. Ibland ställer jag mig under dem och tittar upp mot kronan. De är som jätteperuker!

Grönt ljus!

Publicerat av
Svara

Jag fick tag på min handläggare på Försäkringskassan idag på eftermiddagen och fick då höra att min sjukskrivning inte varit i fara under den här tiden! De ville bara ha en del klargöranden från mina läkare, och det hade de fått in! Så synd att det inte syntes i mitt ärende  på deras hemsida, där står bara alla påminnelser till läkarna med.

Samtidigt som jag blev väldigt lättad så blir jag också riktigt arg. Hur svårt kan det vara att informera tydligt?? Jag passade på att säga till handläggaren att jag varit på bedömningssamtal på Stressmottagningen så de vet om det.

Efter samtalet började jag nästan gråta och blev matt i kroppen – en sån stress jag levt med den senaste veckan! Helt i onödan!

 

Krångligt

Publicerat av
Svara

Jag ringde till psykiatrin igår och förklarade för den som svarade att jag måste få kontakt med min psykiater angående sjukskrivningen och att det var bråttom eftersom Försäkringskassan ville få in svar från henne senast idag. Hon som svarade började argumentera och kunde inte se att jag var sjukskriven hos dem, så jag försökte vara tålmodig och förklara att det inte handlade om det. Efter flera minuters krånglande sa hon till slut att hon skulle hälsa min psykiater att jag vill att hon ska ringa, ”så det kanske hon gör”. Grrr. Hon ringde inte igår och inte under hela dagen idag.

I morse var jag på plats på ett stort event som Region Stockholms kulturförvaltning, som jag jobbar inom, ordnade. Jag stod vid ett bord och pratade med de som kom förbi och var intresserade, men när programmet snart skulle börja i kongresshallen var sorlet och stimmet där jag stod för mycket för min arma hjärna och jag smet ifrån. Efter den första föreläsningen hade jag bestämt mig för att avvika, och det gjorde jag också. Jag formligen vacklade ut i regnet och den svala luften som kändes väldigt uppfriskande, och åkte till min syster och svågers lägenhet där jag jobbade lite och sov en stund,

På eftermiddagen åkte jag till Stressmottagningen för ett sista bedömningssamtal, den här gången med en fysioterapeut. Hon frågade mycket om arbetet, och jag sa att jag tidigare känt en sorg över att inte kunna göra mer än jag kan. ”Jag hade tänkt bli en stjärna, men blev bara en medelmåtta”. Good enough blev ofrivilligt mitt ledmotiv, och jag har accepterat att det blev så inser jag.

Jag fick också veta att vi ska träffas på måndag morgon för att prata om huruvida de kan hjälpa mig. Fysioterapeuten sa att i så fall handlar det om 1-3 träffar i veckan under ett halvår, och att det är i grupp. De planerar också tillsammans med arbetsgivaren så att det inte blir för mycket tillsammans med jobbet. Det låter så bra, men jag får höra vad de säger på måndag.

När jag kom hem idag gick jag direkt och la mig att sova under mitt älskade kedjetäcke. Jag visste i förväg att jag skulle bli väldigt trött idag, och hade förberett maten så det skulle gå snabbt.

På hemväg från yogan igår var det så stämningsfullt trots novembermörkret.