Somliga dagar känns det som att det går bakåt. Jag mår inte bra och undrar om det fortfarande är stressen över att gå upp i arbetstid som spökar. Den som raserade så mycket i slutet av augusti. Jag har så svårt att slappna av och har också mer ångest än vanligt. Restless legs blir värre som för att fullborda den dåliga spiralen.
När jag var hos psykolog-J förra måndagen hände något märkligt. Hon reagerade på att jag var så spänd i kroppen, och tyckte också att jag var lite som i en bubbla. Långt in i samtalet kände jag plötsligt att jag inte orkade mer, att jag måste hem. Det liknade den känsla jag får i ett möte eller samtal när hjärntröttheten tar över. Jag sa det till henne, och hon undrade vad som hände. Då började jag gråta litegrann, och det var som om att något släppte. Impulsen att störta ur rummet försvann, och vi satt kvar och försökte få fatt i vad som hände. Vi arbetar med att försöka få fatt i mina känslor som är så inkapslade, så det här var en positiv reaktion, enades vi om. Jag har en sorg, en ledsenhet inom mig som jag skulle vilja släppa ut.
En kudde jag gav min pappa för en del år sedan. Nu håller den hus hemma hos hans kusin.
Direkt efter semestern ansökte jag om en veckas tjänstledighet under hösten, och den inleds nu. Det är så oerhört skönt att ha en hel vecka utan någonting inbokat annat än psykolog-J! Jag sa till henne att jag undrat om jag kanske skulle behöva några veckors sjukskrivning på heltid, och hon menade att det tyder på att jag kan behöva det. Jag sa att jag skulle känna hur det känns att börja jobba efter den här veckan. Det kanske räcker med en veckas ledighet.
Jag mår helt klart bättre nu, och orkar mer. Jag är gladare som jag skrev i förra inlägget. Det känns riktigt riktigt bra, och känslan av att ha startat ett nytt kapitel i mitt liv, som jag fick i höstas, hänger kvar.
Jag har träffat fysioterapeut-J tre gånger på egen hand nu, och har ytterligare ett besök inbokat. Det är så uppenbart att jag behöver få hjälp med min andning och muskelspänningarna i främst axelpartiet.
Jag pratade med psykolog-J om att de känslor som jag så framgångsrikt stängt inne, och som började titta fram så smått i höstas, har krupit tillbaka in igen. Jag önskar dem ju tillbaka, även de jobbiga! Nu i samband med ettårsdagen efter pappas död skulle jag vilja ha bättre tillgång till min sorg, till tårar. Frustrerande! Psykolog-J sa att jag skulle berätta det här för fysioterapeut-J, för den här kopplingen mellan kropp och huvud är något man arbetar med inom basal kroppskännedom.
Fysioterapeut-J ställde sig genast upp när jag berättat det, och ritade en bild på ett gammaldags hästekipage, där hästen står för fysiologin (andningen, signalsubstanserna och annat jag kan påverka själv), vagnen för det fysiska (skelettet mm), kusken för psykologin (tankar, känslor) och resenären för det existentiella, jaget. Jag tyckte att det var hjälpsamt att dela upp det så här när vi resonerade om det. När hon pratade om det existentiella kände jag hur det brände bakom ögonen. Jag vet inte riktigt vad det stod för, men det träffade något viktigt uppenbarligen! Något som fått stå tillbaka kanske? Jag går bara hos psykolog-J en dag i veckan nu, och jag ska ta upp det med henne på måndag.
Idag började gruppen med basal kroppskännedom, något jag sett mycket fram emot. Vi är åtta kvinnor (givetvis!) med olika bakgrund till varför vi är där. Ett par av dem är så unga, och jag hoppas verkligen att de får verktyg att bli friska. De har så många år framför sig i arbetslivet och eventuell familj! De här grupptillfällena kommer att vara 12 gånger under våren.
Vi gjorde en del övningar sittandes och gåendes omkring i rummet. Det kändes bra, och efteråt när vi skulle säga något kort om hur vi upplevt övningarna, insåg jag att jag inte tänkt på en massa andra saker. Jag hade varit medveten i stunden och det är riktigt bra! Dessutom tänkte jag inte på vad alla de andra tyckte om mig, och DET är ett stort framsteg! Till nästa vecka ska vi öva på någon eller några rörelser som vi upplevde som speciellt bra.
Jag är med i Broderihjälpen som likt Musikhjälpen samlar in pengar. Det är ett stafettbroderi och jag har gjort nedre högra hörnet. Det ska bli en nåldyna.
Det händer alltså mycket nu, som det står i rubriken. Jag vänder mig också mer utåt. Jag har umgåtts med ett par vänner, och varit med på ett möte på kontoret. Under hösten hade jag en avgränsad arbetsuppgift, men nu gör jag fler om än mindre saker vilket också innebär mer kontakt med andra. Jag har i enlighet med psykolog-J försökt komma på saker som jag VILL göra för MIG, som skulle öka min välmåga. Jag bokade in mitt livs första manikyr, men det var urtråkigt! Däremot var den ansiktsbehandling jag var på förra helgen alldeles underbar! Jag somnade flera gånger. Jag har också anmält mig till en kör, en sån där som alla får vara med i utan uppsjungning! Det ser jag verkligen fram emot, men den har inte börjat ännu. På gångavstånd hemifrån dessutom.
Jag brukar gå på massage en gång i månaden, för att underhålla det stela axelpartiet. Men igår när jag var där (hade bokat en hel timme inklusive skön ansiktsmassage) hade dels muskelknutorna blivit värre, dels hade de blivit fler även i resten av ryggen! Inte bra, jag bokade en timme nästa vecka på hennes inrådan.
Igår fick min stresstålighet utstå en rejäl prövning. Jag satt i digitalt möte med en kollega, när det ringde på dörren. Det visade sig vara den installatör som skulle uppgradera vårt larm, som kom drygt två timmar för tidigt. Jag fick en lättare kortslutning i hjärnan, och insåg att jag pratade utan att andas med axlarna strax under örsnibben. ”Ta det lugnt, vi löser det här” sa han, som måste ha sett min reaktion. Jag avslutade jobbmötet och försökte lugna ner mig. Mitt i detta inre kaos skulle jag ladda ner deras app, men givetvis lyckades jag inte logga in och fick varning om att jag snart gjort för många försök. Jag återställde lösenordet två gånger, och till slut ordnade det sig. Puh. Jag behövde fatta ett par beslut angående frågor han ställde, och det ganska bra ändå. När han var klar efter ett par timmar, satt jag som en trasa i fåtöljen. Jag tänkte INTE laga middag! Det inträffade en incident av privat karaktär, som hänger ihop med varför jag är sjuk, och vid det laget hade jag glömt alla strategier jag lärt mig av psykolog-J! Allt gick egentligen bra den här dagen, det var bara jag som inte funkade.
Summa summarum så tror jag att allting — från muskelknutor till stresskänsligheten — hänger ihop med att det helt enkelt är mer som händer i mitt liv nu. Jag testar att steppa upp och det är lite vingligt i början bara. Jag både hoppas och tror det.
Som om att jag inte hade nog av allting annat så har jag nu också fått covid för andra gången! Min man hade varit förkyld i några dagar så jag trodde att det var det jag smittats av, därefter trodde jag att det var influensa men det visade sig alltså vara covid. Bara en mening med gnäll: ont överallt i kroppen inklusive huvudet, urlakad, hostade ända nere från diafragman och 39,3 i feber. Du fattar! Men den höga febern varade bara i två dagar, och bäst som jag var dödssjuk så var jag feberfri. Hostan är kvar liksom den extra tröttheten (den sitter som en smäck!) så jag tar det lugnt med närkontakt ett par dagar till. Jag vill ju inte smitta någon, i synnerhet inte inför julen.
Visst är de fina! Glaset Samba från Reijmyre glasbruk gjordes under 1960~talet. De är små och passar utmärkt att till exempel dricka dessertvin ur. Jag ropade in dem på Tradera (foto från annonsen).
Jag messade min psykolog om att jag var sjuk, och frågade vad det var jag skulle tänka på till nästa gång. Jag hade glömt vad vi pratade om. Hon svarade med en road emoji att det jag skulle tänka på var att VILA och bli frisk! Hon tyckte väl att jag kunde släppa ”läxan” när jag var så sjuk, men jag är ju ivrig. Hon påminde mig dock om en sak vi pratat om: att släppa projektledarrollen under julaftonen.
Det är ju så att de få gäster vi har är mina allra närmaste: mamma, syster och svåger. Alla hjälper till med allt som ska göras — det är inte det. Jag skulle bara önska att jag kunde sitta ner och åh så trevligt, nu serveras det visst glögg! Att inte vara den som tänker på alla moment. Håller koll på klockan för att se till att fika, glögg och julklappsspel inträffar vid lämpliga tidpunkter i förhållande till den enda fasta punkten, Kalle Anka.
Det psykolog J och jag kommit fram till är att fördela inte bara uppgifterna utan även initiativet till de andra. J tyckte att jag bara skulle sitta tungt i soffan och se vad som hände om inte jag gjorde det, men så drastisk tänker jag inte vara! Dessutom är det inte bara jag som tänker på alla sakerna, men de passerar mig: är det dags att göra kaffe? brukar vi inte dricka glögg till Kalle Anka? när är det nu vi brukar spela julklappsspelet?
Det jag ser för mig är att alla har sina uppgifter där även initiativet ingår. Jag ska alltså kunna sitta tungt (psykologens uttryck: inte vara i beredskapsläge) i soffan och knäppa nötter medan saker bara sker! Visst är det en bra plan!
Det är just det här jag jobbar mycket med hos J. Att inte sitta längst fram i fåtöljen med händerna längst ut på på armstöden, redo att störta upp och fixa, hindra och hjälpa. Det har varit mitt läge i åratal, och har slitit ut mig. Men utan att få syn på sådana beteendemönster är det hopplöst att få dem ur automatläget. De är en del av min personlighet också, och förstärktes av nödvändigheten i att fixa, hindra och hjälpa. Nu när det behovet inte finns på samma sätt, så sitter ändå reflexen kvar och framför allt beredskapen. Så nu ska jag sitta tungt, med axlarna nere och händerna verkningslösa några gånger om dagen, för att lära om.
Det låter enkelt, det är enkelt men ändå så svårt att lära om.
Jag pratade med psykologen J om det förra inlägget, om MOD, TÅLMOD och TILLIT. Jag sa också att jag känner ett hopp om att må bättre som jag sällan känner. Då la hon till ett ord: TILLFÖRSIKT. För mig är ord väldigt viktiga. För andra kanske det är bilder, musik eller något annat som betyder samma sak. Någonting stadigt att hålla sig i.
Vi är klara med exponeringen för tillfället i alla fall, och börjar titta på de olika systemen som bör vara i balans: driv, belöning och utforskande; lugn och trygghet; samt hot och skydd. Jag har en uppenbar tendens att hamna i hot- och skyddsystemet. Det ska bli väldigt spännande att prata om det här!
Jag fick en bild av min vän T . Den är tagen sommaren 2022, då de plötsligt kom seglande till min syster och svågers sommarparadis.
Det är en ganska konstig tid nu, egentligen har hela hösten varit så. Jag är nästan enbart hemma. Jobbar mina två timmar, utspridda över dagen efter hur jag orkar. Tyvärr hamnar jag lätt i drivsystemet och slutar inte i tid, utan när jag känner av hjärntröttheten och bokstavligen vinglar iväg till fåtöljen. Jag minns arbetsterapeuten på Stressmottagningen som sa att jag ska ta paus och vila INNAN jag kommit så långt. Det ska jag försöka göra hädanefter, ställa mobilen på 40 minuter och testa.
Jag har i stort sett inget socialt liv. De få gånger jag ska ha det planerar jag mycket noga hur det ska gå till utan att jag ska ta slut. Jag har ett sånt sug efter att träffa vänner att jag lätt förhastar mig. Häromhelgen var jag hos min mamma på förmiddagen, min syster (som bor granne) kom över på lunch och sedan var jag hos henne på eftermiddagen, innan jag åkte hem. Jag låg och sov en bra stund både hos mamma och min syster. På så sätt gick det bra.
Min psykolog säger att jag är så klok och att jag kan så mycket om mig själv. Det sistnämnda är ju något jag lärt mig med åren. I samtalsterapi, det jag läst och sådant jag lärt av hur jag mått och vad som funkat respektive försvårat för mig. Hon tycker också att jag är känslig men modig och stark. Jag håller med helt frankt! Ord är viktiga som sagt.
PS. Nu är jag sjukskriven på 75 % året ut, och 1 januari börjar jag jobba 50 %. Jag hoppas i alla fall det, innerligt.
Jag har under en tid känt ett allt större behov av att prata med en psykolog eller terapeut. För några år sedan gick jag några gånger och samtalade med psykolog Siri, och det var väldigt bra samtal. Jag hade sökt mig till henne eftersom hon var väl förtrogen med utmattningssyndrom, och det var det jag framför allt ville samtala om. Nu har jag försökt få tag på henne igen, men jag misstänker att hon gått i pension för hon har inte svarat på mitt mejl.
Nu har jag till slut hittat en psykolog som jag tror passar. Han ska ha erfarenhet kring både utmattningssyndrom och föräldraskap vid NPF. Det fanns tid redan i morgon, men jag är inte i skick att sätta mig på pendeltåget i morgon, så jag bokade en tid på måndag. Förhoppningsvis får jag förtroende för honom och kan fortsätta med några samtal.
Anledningen till att behovet känns starkare nu är att jag dippar och känner mig så uppgiven.
jag orkar verkligen ingenting
jag spelar friskare än jag är
jag gaskar upp mig inför kollegor
jag griper tag i de sköra halmstrån som finns och försöker glädjas
jag fattar inte hur jag ska stå ut med RLS hela livet
jag orkar inte ens ordna saker som skulle kunna bidra till att jag skulle må bättre
jag har gått upp nästan alla de tretti kilo som jag kämpade med att gå ner
Jag har ägnat en hel del tid åt att älta att livet inte blev som jag tänkt mig. Att leva med barn med funktionsnedsättning gör livet annorlunda och det har varit oerhört slitigt. Mer än så säger jag inte av integritetsskäl.
Det gäller väl de flesta, livet går ju inte att förutse. Men jag önskade bara ett vanligt liv, inget exceptionellt. Jag inser att jag tyckt att även om andra också haft det svårt, så är vår situation värst. Men vem är jag att döma innan jag gått i någon annans mockasiner? Jag läste en krönika av Åsa Beckman i DN för en del år sedan, som handlade om just det. Jag tror att det var hon som formulerade det för mig: att livet inte blev som man tänkt. Jag skrev till henne och fick ett långt svar, vi förstod varandras livssituation som hade likheter.
Så särdeles fruktbart har det inte varit att ha den tanken i huvudet. Ältandet kan leda till bitterhet och där vill jag inte hamna. Men om jag ser det som en process istället för ett trampande på stället så kanske det betytt något för mig ändå. En bearbetning av den insikten. Så här blev livet för mig.
Den här kudden fick pappa av mig för en del år sedan.
Anledningen till att jag skriver det här idag är att det för några minuter dök upp en tanke i mitt huvud: jag tror att jag håller på att orientera mig framåt. Från bakåtblickande och ältande, till att se framåt och se vad jag kan göra. Det här är ju precis vad ACT handlar om.
ACT står för Acceptance and Commitment Teraphy. Jag har stött på det flera gånger i olika kurser och behandlingar jag gått. Bland annat på föräldrakurs inom habiliteringen. Det handlar om att ta små små steg i önskad riktning, inte att lösa allt med en knapptryckning. Jag värjde mig först mot ordet acceptans. Som att lägga sig platt: jaha så här har jag det och det är bara att finna mig i det. Men det handlar inte om det, utan att se saker för vad de är, inte undvika utan acceptera och gå vidare mot en önskad position.
Kanske att alla dessa år varit en slags promenad i önskad riktning, om än med bakslag av varierande storlek? Bakslagen har varvats med framgångar, och här är jag nu – åtminstone på väg. Insikten och känslan av framåtrörelse kan vara nog så läkande i sig tror jag. Det som gör det svårt är att när jag är så pass sjuk så är det svårt att ta de där stegen. Jag är också rädd att om jag gör ett försök så riskerar jag att det inte funkar och då bli jag sämre. Men jag måste nog riskera det trots allt, om det ska hända något.
Om detta låter rörigt så är det för att jag kommer på allt medan jag skriver!
Med detta sagt så är det ändå hjälpsamt att titta bakåt för att förstå hur saker blivit som de blivit, och hur JAG blivit den jag är och mår som jag mår. Det är ältandet i nuet som inte är hjälpsamt.
