Många tankar som trängs

Publicerat 24 november, 2016 av Pia Borrman

Svara

Idag var jag hos massören på jobbet igen. I en timme bearbetande hon armar, rygg, nacke och axlar med sina starka händer, och min hjärna med sina tankar om min fysiska och psykiska hälsa. Avslutningsvis masserade hon mitt ansikte, det var riktigt skönt.

Jag måste sortera i de tankar och känslor jag fick. På samma sätt som förra gången sa hon saker om mig som om hon visste. Kanske var det därför som det hon sa gick rätt in. Jag började nästan gråta vilket är mycket sällsynt numera när jag tar antidepressiv medicin. Hon pratade om att jag inte bara behöver samtalsterapi utan att kroppen behöver göra sig av med alla spänningar som jag byggt upp under alla år. Hon föreslog flera saker att prova, som att träffa en homeopat som kan titta in i mitt iris och därefter bedöma behandling. Eller hypnos och akupunktur. Hon förstod om jag inte var riktigt mottaglig för det alternativa men att det kunde vara värt att prova.

Nu när jag skriver detta kommer jag på att anledningen till att jag nästan grät var när hon pratade om att jag måste ta hand om mig själv. Att hon kände en sorg i mig. Utan att jag berättat speciellt mycket. Jag tänkte på hur jag utropade detta år till mitt år. Hur det var tid för mig, men att det inte blev så. Att jag får kämpa på med tilliten, tålamodet och modet. Tron och hoppet att min tid kommer. Att jag kommer att bli frisk. Men att det är skitsvårt.

Här är en brosch jag broderade igår. Vitt linnetyg med vit lintråd.

Om det där med att leva i nuet

Publicerat 14 november, 2016 av Pia Borrman

Svara

Att fånga dagen och leva i nuet uppmanas vi från olika håll, det finns till och med tryckt på disktrasor och kökshanddukar (vilket kanske inte riktigt är det sammanhang man förknippar med en fin stund att fånga!).

Vi har en bild på frysen som fångar känslan jag har för detta:

Jag läste en artikel om en familj där sonen drabbats av en dödlig sjukdom och skulle dö inom en snar framtid.

Samtidigt förstår jag ju till viss del vad det handlar om. Att kunna njuta av den stund man har just nu, stanna upp och se sig omkring, inte bara jaga efter någonting som ska komma sen, hitta ett inre lugn och inte gräma sig över det förflutna.

För mig är det oron inför framtiden som är värst, den omedelbart förestående och den på sikt. Det gäller både mig själv – hur/om jag ska bli frisk – och en familjemedlem. Där är det tilliten jag ständigt arbetar på. Att inte ta ut eländet i förskott utan se att det funkar någorlunda nu, och att det förmodligen kommer att ordna sig även framöver. Det kan man ju kalla att leva i nuet.

Det som kan vara väldigt provocerande är de tidningsreportage om människor som lärt sig leva i nuet efter en jobbig tid i livet, och som nu poserar i sitt vackra hem och i sin charmiga trädgård där de funnit lugn. De flesta av oss lever inte så. Kan inte kosta på oss att trappa ner, säga upp oss, starta eget, köpa hus på landet eller börja föreläsa. Många många med utmattningsproblematik är underbetalad personal i den så kallade välfärdssektorn med mycket litet svängrum i livet. Försäkringskassans hotfulla Laget Sverige och nya direktiv om hårdare granskning av läkarintyg innebär också indragen sjukpenning tills nytt läkarintyg presenteras. Många har inte den ekonomiska marginalen att ta till sparade pengar innan FK betalar.

Mitt senaste läkarintyg inkom till FK den 4 november enligt deras hemsida. Nu har det gått tio dagar och jag har ännu inte fått besked om huruvida de godkänner intyget eller inte. Att det går lite tid innan jag får pengarna är inget problem för mig, jag har en man som arbetar och jag har sparade pengar att ta av så länge. Men ovissheten! Ska de kräva in nytt intyg igen? Kommer de att kräva att jag börjar söka annat jobb istället, ”prövas mot hela arbetsmarknaden” som FK säger? Trots att min läkare, överläkare och verksamhetschef på min vårdcentral, skriver att det inte skulle fungera i mitt fall? Ovissheten.

Artikel om tillit

Publicerat 17 oktober, 2016 av Pia Borrman

Jag fick tips om en artikel av Tomas Sjödin där han skriver om tillit. Att lita på att det ljusnar när tillvaron ter sig mörk, även om det tar en stund ibland. Han citerar Tomas Tranströmer: ”Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret”. Kanske är det Gud som avses hos Tomas och Tomas, men det kan också vara tilliten till att det ordnar sig. Att det alltid gjort det förut, att det är en erfarenhet man har och är trygg med. Eller som Tomas Sjödin skriver, det kan vara en annan människas erfarenhet som är ledstången. Det är väl därför vi gärna läser om andras erfarenheter av till exempel utmattningssyndrom. Vi kan lära av varandra, inte minst om att det KAN bli bra även om det ser mörkt ut.

Men om erfarenheten är att det ibland inte alls går så bra då? Ska man våga lita på den blinda ledstången då? Den som inte hittat i mörkret alla gånger? Och NÄR ska man summera om det gått på plus, om det gått bra? Och vad är detta det? Är det hela livet som ska ha gått bra? Eller kan det delas upp i olika delar av livet?

Det blir rörigt det här för mig. Kanske för att jag är trött och less – tålamodet är det inte mycket med. Jag vill må bra. Jag vill att de mest basala sakerna i mitt och mina näras liv ska fall på plats. Är det för mycket begärt? Tyvärr är dessa två beroende av varandra. Om saker fungerar mår jag bättre, och saker kan måhända fungera bättre om jag mår bra och orkar ta tag i det. Men det har jag gjort alldeles för mycket. Jag har inte mer att ge.

I natt drömde jag en hel massa saker som bleknat bort ur minnet, men jag minns att jag sitter i en slags fordon på ett slags nöjespark. Jag vet att det kommer att vara lite för läskigt för mig men att jag kan blunda så att jag slipper se. Jag VET det, jag vet att det är en erfarenhet jag har. Troligen har jag åkt med detta fordon förut, och vet att det räckte med att blunda. Och att det är vänner eller åtminstone vänliga människor som satt mig här. Jag har tillit till att det ska gå bra. Intressant! Jag har skrivit om några drömmar som betytt mycket för mig i tidigare inlägg.

Tomas Sjödin igen: ”Öva oss i det som är tillvarons läskigaste och vackraste palindrom: Tillit. Likadant om man läser det framlänges som baklänges.”

Ännu ett fodral i ull med broderi på.

Hopp och tålamod

Publicerat 8 oktober, 2016 av Pia Borrman

Svara

Jag lyssnar som vanligt på Tankar för dagen på P1 på väg till bussen. ”Hopp innebär att hålla ut” hör jag. I början av juni skrev jag ett inlägg om mod och tålamod som jag tycker särskilt mycket om.

Att hålla ut kräver både tålamod, mod och tillit. Tålamod att låta det ta tid. Mod att våga lita till mig själv. Och så ha tillit till att det blir bra, till slut. Eller att det i alla fall kommer att bli bättre.

Vissa dagar handlar enbart om att hålla ut och tvinga fram tilliten. Om jag inte tror att det kommer att bli bättre så vet jag inte. Jag tänker på dem som är kroniskt sjuka och långsamt men stadigt blir sämre. Men det beror ju på andra omständighet också, hur man mår psykiskt. Alla mina kroppsliga symptom kan jag väl leva med, även om de ställer stora krav på sinnesron ibland. Men den här ångesten. Och den här känslan av att huvudet är överfullt och jag måste BORT! – det måste jag tro tro tro att det klingar av och försvinner. Men för att det ska ske måste själva anledningen till hur jag mår lösas, och det är just nu på väg åt helt fel håll.

Brev med Oro

Publicerat 3 september, 2016 av Pia Borrman

Svara

Det kom ett Brev med Oro. FK ifrågasätter mitt läkarintyg och vill veta mer om bland annat varför jag inte kan ställa mig till övriga arbetsmarknadens förfogande, om jag kan jobba heltid om jag hade ett annat arbete. Det är något min husläkare och jag pratat om, att det inte spelar någon roll vilket arbete det är eftersom det inte är arbetet som gör mig sjuk. Jag kan inte säga att det är att vara hemma som gör mig frisk, men om jag inte kan vara hemma och vila med minimerade sinnesintryck skulle jag inte kunna arbeta alls. Jag har i stort sett varje dag behov av att lägga mig med en kudde över huvudet och stänga ute allting. Andra dagar räcker det att ta det lugnt, utan att någon ber mig om saker eller att jag ska förhålla mig till någonting utanför mig själv. Handarbete mår jag bra av, det är friskvård för mig, men jag kan inte se att det skulle kunna vara ett arbete att försörja mig på, och jag kan inte handarbeta hela dagarna heller. Jag vet inte vad det skulle vara för arbete som jag skulle orka hela dagarna.

Jag återkommer till psykologen jag samtalade med förra sommaren. Hon är specialist på utmattningssyndrom och sa att det måste till ett lugn kring mig, en långsiktig och stabil lösning på vårt dilemma. När väl det är på plats kan jag påbörja mitt hållbara tillfrisknande. Jag trodde att jag var där nu, men det blev inte som jag hoppats på och nu vet jag inte alls hur livet kommer att se ut ens på kort sikt. Än mindre på lång. Men är det något som FK lyssnar på? Eller är det just det de ser? Att jag nog inte kommer att bli frisk inom rimlig tid och måste hitta andra lösningar än att vara deltidssjukskriven?

När jag var sjukskriven på grund av stark ångest i 25-årsåldern levde jag med hotet om att läkaren inte skulle sjukskriva mig tillräckligt länge. Hon sjukskrev mig i 2-veckorsperioder och eftersom jag inte hade ett jobb att återgå till utan precis lämnat mina universitetsstudier, var det högst ovisst vad jag skulle göra den dag hon inte tänkte sjukskriva mig längre. Jag var inte ens i skick att gå till arbetsförmedlingen, än mindre söka jobb. Många dagar kunde jag inte svara i telefon, och vågade inte träffa någon. Oron för sjukskrivningen förvärrade mitt tillstånd och till slut gick min terapeut till läkaren och försökte förklara läget. Minnet av denna oro kommer tillbaka nu. Vad gör jag om de inte längre kommer att godkänna sjukskrivningen, utan kräva att jag söker jobb som jag ”klarar av”?

Det finns inget jag hellre vill än att kunna jobba heltid och må bra. Jag har inga illusioner om att bli den jag en gång var, i alla fall inte på kort sikt. Men att både orka jobba heltid och ha ett vanligt vardagsliv – det är min enkla dröm. Jo, en sak står högre upp på listan och det är att mina barn får ett bra liv och mår bra. Ett bra liv, vad mer kan man begära? Kunna försörja sig, ha vänner och kärlek i sitt liv. Inte alltför stor oro för morgondagen, känna trygghet. Det är väl inte för mycket begärt när man bor i vårt land i alla fall?

Jag är djupt tacksam över Sveriges sociala trygghetssystem. Jag betalar gladeligen mer skatt till dem. Det finns brister i dem och det är oroande, men jämfört med de flesta andra länder finns en trygghet här att inte falla alltför lätt igenom maskorna i skyddsnätet. Jag och min familj har fått mycket tillbaka för våra skattekronor, och då tänker jag inte på de ROT-avdrag vi gjort, utan på habilitering, vårdbidrag, psykiatrin, sjukpenning, socialtjänsten, LSS, VAB-penning, psykologer och så vidare. Och då har jag inte ens räknat upp rätten till kostnadsfri skolgång ända upp till universitetsnivå, starkt subventionerad sjukvård, äldreomsorg och barnomsorg – ja listan kan göras lång. För att inte tala om solidaritetstanken med hela systemet: alla betalar efter förmåga och behovet styr vem som får mest. Inga allmosor utom rättigheter och skyldigheter i livets olika skeden. I alla fall är det så det är tänkt och jag litar på att det fungerar så i de allra flesta fall. Detta är det vackraste jag vet.

Tillbaka till Brevet med Oro. Min läkare frågar varje gång vi ses om FK hört av sig. Han säger att om de har synpunkter på läkarintyget så är det hans fel, att han inte uttryckt tillräckligt väl vilka behov jag har av sjukskrivning. (Jag kan väl erkänna att han kanske inte riktigt har språket i sin hand!) Förhoppningsvis kan han göra det bättre nu, och så räcker det med det. Tills dess är det tillit tillit tillit som gäller …

Ett halvår med bloggen ? ?

Publicerat 8 augusti, 2016 av Pia Borrman

Svara

Den 2 februari skrev jag det första blogginlägget här. Det är drygt ett halvår sedan och måste väl firas på nåt sätt, eller åtminstone uppmärksammas!

Under de sex månaderna har jag publicerat 205 inlägg vilket betyder mer än ett inlägg per dag i snitt. Jag har främst skrivit om två teman: hur jag mår och om det jag gör med mina händer. Om utmattningssyndrom och RLS/WED, om hopp och förtvivlan, om sorg och ångest, om tillit och vänskap. Om smycken i allt från plast till silver, om nålfiltning och fritt broderi, om linoleumtryck och kort, om kalligrafi och fotografering.

Målat på lintyg och broderat.

Jag har fått många uppmuntrande kommentarer, ännu fler än jag gjort inlägg. Det är jag väldigt glad över, även om det inte är mitt syfte med att skriva.

Syftet har varit att sätta ord på hur jag mår, hur jag kommer framåt och så småningom blir frisk. Att formulera mig publikt innebär att jag måste tänka till, och många insikter har kommit just i den stund jag skrivit dem. Många saker har fallit på plats och jag är helt övertygad om att skrivandet och hantverkandet gjort att jag mår bättre. Det har betytt massor för mig, och är en sån glädje! Jag har ett eget rum, både i bokstavlig och bildlig mening. Jag drömmer om att båda ska bli större. En större verkstad: jag vet precis! Två skrivbord mitt emot varandra där projekt kan ligga framme. Flera bokhyllor för material. Stort utrymme på väggen för inspirerande tyger och bilder, och då där hållare med en massa piggar för trådrullar. Och en fåtölj i ett hörn. Radion och musiken har jag i telefonen. Sist och slutligen en dörr att stänga.

Men också större utrymme i mer existentiell bemärkelse. Utrymme som innebär att jag känner att jag har kontroll och bestämmer över mitt liv. Att jag inte ständigt måste ha plan B, C, D och hela alfabetet för oförutsedda händelser. Att jag kan säga att något ska bli på ett visst sätt och så blir det så. Det här är lite svårt att förklara. Det är ju självklart att ingen kan vara stensäker på att saker blir som man tänkt eller bestämt. Det här är en del i mitt dilemma med beredskapen. Jag är liksom alltid redo att sätta plan J, K, L i verket! Tillit Pia, tillit!

Vackra renfana!

På jakt efter tilliten igen

Publicerat 16 juli, 2016 av Pia Borrman

Svara

Det blev en jobbig avslutning på en intensiv semester. Rörigt och oförsägbart hemma och en oro som inte släpper taget hur mycket tillit jag än försöker mobilisera. Jag inser att jag går och väntar på Katastrofen. Men när jag resonerar med mig själv tror jag inte att det kan bli så katastrofalt som känslan säger mig. Eller också kan det det. Jag vill att någon säger att ”det löser sig, bry dig inte om det du, jag fixar allt!”

Spänningen i axlar och nacke som kom tillbaka hand i hand med spänningshuvudvärken har gett med sig en del, men jag är öm i axlarna. En jämn, lågintensiv och påfrestande ångest är allestädes närvarande. Benen rycker och jag har också ryckningar i mellangärdet ibland som gör att jag fnyser ut luft ur näsan. Gungar kroppen fram och tillbaka för att lugna mig. Tassar på tå och väntar väntar väntar på att allt ska vara över. Känner mig jagad. Tror att det är saker jag måste göra hela tiden.

Det blir bra att jobba på måndag. Det känns som att jag varit ledig längre än jag har. Känner mig glad att jag fick tillbaka lite lust att sitta i verkstan igen. Glad över nya smycken jag gjort.

Nu ska jag göra mig en kopp espresso med mycket socker i!

Hårdträning

Publicerat 14 juli, 2016 av Pia Borrman

Jag ligger i hårdträning. Träning i Mod, Tålamod och Tillit. Jag är så trött och vill så mycket. Vill göra ikapp det jag inte orkat förut. Vill fixa saker här hemma: rensa i ett skåp, storstäda köket, ordna med och plantera om krukväxterna och en del andra mindre saker. Jag vill göra små utflykter och träffa vänner. Men jag är så in i Norden trött. Tränar Tålamod genom att inse att nu är det så här, jag orkar det jag orkar och att göra ikapp – vad har vi sagt om det? Det går ju inte! Tränar Mod genom att helt enkelt genomleva dagarna (låter dramatiskt, men ibland känns det lättare att fega ur och ligga hela dagen och låta Nån Annan ta hand om allt). Tränar Tillit genom att försöka släppa beredskapen och tänka att det ordnar sig. Det Ordnar Sig. Det måste ju det.

Gläds ändå åt att några på broderikursen beställde smycken av mig! Jag gjorde i ordningen dem ikväll och ska skicka. Det känns väldigt bra!

Packat och klart för Capellagården!

Publicerat 3 juli, 2016 av Pia Borrman

Nu sitter jag på pendeltåget på väg till centralen och tåget till Alvesta. Där ska jag byta till tåget till Kalmar, där jag tar bussen över Ölandsbron till Vickleby och Capellagården. Resväskan är tung som tusan och eftersom den är tvådelad vet jag att exakt hälften av bagaget är broderigrejer: garn, trådar, bottentyg, broderibågar, nålar, saxar, band, pärlor, tygbitar, textilfärger och en del annat.

I vanlig ordning lyssnar jag på radio och just nu är det Stil, och dagens program har temat resväskor passande nog! De pratar om olika drottningars enorma bagage när de kommit flyttandes från sina tyska furstehus för att gifta sig med svenska kungar. Och en svensk kvinnlig journalist som 1913 åkte runt med kristallglas och mattor när hon gjorde resereportage. Det var ett sätt att få respekt från de manliga kollegorna och andra män för den delen.

Nåväl, jag har alltid haft en tendens att packa med för lite kläder men nu har jag i alla fall en rejäl resväska och en tung ryggsäck med matsäck och annat jag vill komma åt under tågresan.

Kameran är med förstås, den kommer nog att få jobba en hel del under veckan.

Jag har haft svårt att koncentrera mig på att läsa en längre tid nu, men jag blev inspirerad att läsa Wislawa Szymborska av en av kurskamraterna på fotokursen. Han reser ingenstans utan hennes samlade dikter. Jag hörde också en dikt av Anna Greta Wide på Dagens dikt (som jag skrev om här) och har lånat hennes dikter och Szymborskas samlade på biblioteket. Nu ligger de i packningen och kanske kan det vara lättare för mig att koncentrera mig på kortare texter.

Men framför allt ska jag ju brodera! Jag har mejlat kursledaren Lena Lundgren att jag kommer att behöva vila en del och att jag åker hem en dag tidigare, och förklarat varför. Det tyckte hon förstås var helt ok. Vi är bara sju delatagare, och det känns bra tycker jag. Det kan bli tröttande med många nya människor.

De senaste dagarna drama verkar avlöpa väl, men än vågar jag inte tro på det riktigt. Vi har fått mycket hjälp av framför allt studievägledaren och hon ska få en rejäl blomstercheck som tack! Men nu är det TILLIT som gäller, tillit och mod och tålamod! Och gå in i broderibubblan. Tennisarmbågen är mycket bättre tack vare naprapaten och min egen träning på hennes inrådan. Jag lovar att lägga upp det jag gör här, oavsett om jag är nöjd eller inte!

Nu sitter jag på tåget som går strax. Mot Öland!

Lakritsglass och tillit

Publicerat 29 juni, 2016 av Pia Borrman

De Stora Problemen som jag trodde var över blev än större igår. De löstes inte heller, men förhoppningsvis blir det någorlunda så småningom. Just nu ligger det inte i våra händer. (Jag är kryptisk igen men det måste vara så.)

Min första semestervecka har alltså hittills enbart skapat ny stress. Men idag är jag helt ensam hemma i några få timmar och får lite tid för att andas (ordet andrum har fått lite dålig klang på sistone). Jag ligger i soffan och äter lakritsglass och tittar på sista avsnittet av House of cards.

Det värsta med de här stunderna är att då hinner tankar och känslor ikapp mig. Det finns plötsligt utrymme för dem, och jag mår sämre. Men det är ju samtidigt nödvändigt.

Jag försöker också använda mig av metoden att släppa på beredskapen och känna tillit till att det kommer att bli bra till slut och att det finns människor som hjälper oss med det, och att jag själv klarar av det! Jag frågade den terapeut jag fått mycket stöd av tidigare, det låter sig sägas att man ska släppa beredskapen men svårare att göra. Hon sa att jag skulle stanna upp när jag märkte att jag la mig i beredskapsläge. Notera vad som händer, vilka tankar jag får, bena upp dem, ta fram dem i ljuset och se vad de gör med mig. Se alternativa sätt att förhålla mig. Tänka in tilliten till mig själv och andra. Jag tror att jag tagit några steg mot det och det känns bra.

Och så lakritsglass, det är också bra. Läs mer →