För många år sedan hörde jag på en föresläsning om stress i arbetslivet att de som upplever störst stress eller skadas mest av stress är de som har lite att göra och ingen möjlighet att påverka sina arbetsuppgifter. Det lät först konstigt men jag tänkte mycket på det, och numera tycker jag det låter fullkomligt logiskt. Just det där med att ha möjlighet att påverka, att ha kontroll över sin tillvaro är oerhört viktig för välmåendet. Säkert är det individuellt men jag känner igen mig mycket i det. Här kommer ju detta med TILLIT in också, som jag skrivit lite om förut, här och här.

Igår hade vi ett möte med högsta chef i vår organisation. Vi fick då besked om att vår enhet ska flyttas från Odenplan till Rinkeby inom en månad. Bara så där. Eftersom vi arbetar med regional utveckling gentemot alla bibliotek i hela Stockholms län säger det sig själv att det är viktigt att det är enkelt för alla kommuner att ta sig till oss och vi till dem. Detta argument bet inte ett ögonblick. Anledningen är att flytta andra viktigare medarbetare från Rinkeby in till stan. Vi nedprioriterades helt enkelt. (Jag ska inte gå in på detaljer, men organisationen är milt uttryckt inte optimal. Vi finansieras av landstinget men hör organisatoriskt till Stockholms stadsbibliotek. Då kan sånt här hända.) Vi kommer troligen att sitta i Rinkeby i 12-18 månader men ingen vet någonting egentligen. Vi kommer till ett funktionskontor där alla väljer en ny arbetsplats varje dag beroende på var det är ledigt och städar undan allt efter sig när man går hem. Jag har inte läst på, men skulle bli ytterst förvånad om det visar sig vara ett effektivt sätt att arbeta på. Vi har mer arbetsmaterial än vad som ryms i det lilla utrymme som varje medarbetare har där, även om det mesta förstås är i datorn. Som min kollega sa: vi är en arbetsgrupp som jobbar mycket tillsammans i olika konstellationer och är beroende av den energi som arbetsgruppen genererar i dessa samarbeten. Hur ska vi lyckas upprätthålla detta?

Till saken hör att vår chef slutade i december och vi nu har en tf chef som dels har en egen stor enhet som hon redan tidigare basar över, och dels uppslukas mycket av ledningsgrupparbete. Hon gör ett bra jobb efter omständigheterna men det säger sig självt att vi saknar en chef. I detta läge är det riktigt riktigt illa att inte ha en chef. Rekryteringen blir troligen efter sommaren!

Och att flytten ska gå så snabbt! Mitt i den mest hektiska tiden för oss när alla har fulla kalendrar med utvecklingsarbete i olika kommuner, studiedagar och föreläsningar inbokade.

På mötet igår var vi en levande illustration av sorgens fem faser: förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans. Vi pendlade mellan de olika faserna, fram och tillbaka. I ena stunden var någon inne på att acceptera och gilla läget, för att i nästa stund fara ut i anklagelser och därpå försöka förhandla.

För att knyta ihop med början av inlägget så finns i detta exempel åtskilligt av brist på kontroll. Vi har inget att sätta emot och vi har ingen chef att leda oss. Vi är dessutom redan lite skadeskjutna på grund av min sjukskrivning, vilket gjort att mina kollegor fått ta över mina projekt och därmed fått en tyngre arbetsbörda. Till detta kommer också att vi känner oss nedprioriterade och oviktiga för organisationen. Det enda positiva är väl i så fall att vi inte har för lite att göra!