Etikettarkiv: träning

Det närmar sig!

Publicerat av
Svara

Gastric bypassoperationen är först om fem veckor, men jag har flera saker inbokade innan dess, så tiden känns kortare. I fredags hade jag en telefontid med en kirurg (inte min) eftersom jag ville fråga om det jag hört glunkas: att om man gått upp i vikt på grund av läkemedel, så kan viktnedgången efter operationen begränsas. Eftersom det gäller för mig, och jag är helt beroende av de läkemedlen, så kunde det vara en avgörande faktor för om jag skulle genomgå ingreppet. Han kände inte till någonting om detta, men sa att det kanske kan inverka på marginalen. Med det lät jag mig nöja.

Jag har också blivit kallad till gruppmöte med dietist, och det ser jag mycket fram emot. Vi har fått mycket information om hur vi ska tänka kring maten både innan operationen, direkt efter och även på sikt. Men jag antar att denna information blir mer djupgående.

Kallelse har också kommit till narkosläkare, och jag ska samtidigt som det besöket även skrivas in. Det innebär bland annat vägning, antagligen främst för att se om jag gått upp i vikt sedan mötet med kirurgen i november. Det får man inte, och om jag förstått det rätt är det ok med något enstaka kilo, men om man gått upp för mycket får man skjuta upp operationen eller ha fler veckor med dietpulversoppor. Jag har nog fortfarande ett extra kilo sedan julexcesserna, men det är förhoppningsvis ok.

Jag fick remiss till de fysioterapeuter som de har på Ersta sjukhus, och som kan hjälpa en att komma igång med träning. De kan också hjälpa till om man har besvär i kroppen beroende på övervikten. I morgon ska jag ha ett första videomöte med en av dem. Det ser jag fram emot! Jag hoppas först och främst få hjälp med smärtan jag har i ländryggen, eftersom den hindrar mig från att promenera och röra på mig.

Så ni ser att jag har fullt upp! Från och med nästa vecka får jag inte dricka alkohol under minst åtta veckor. Om tre veckor ska jag enbart livnära mig på dietpulversoppor fram till operationen. Det känns bra att jag har saker att göra och förhålla mig till redan nu, för det är ju ändå så att en gastric bypassoperation enbart är ett verktyg — om än ett effektivt sådant. Resten är upp till en själv: äta rätt och träna.

Jag älskar att brodera med merceriserat bomullsgarn. Det har en lyster som är så vacker, och är tåligt och följsamt. Dessutom består garnet av sex trådar, och man väljer hur många av dem man vill använda till ett visst arbete. Jag broderar ofta med tre trådar på yllebotten. Garnet finns i ett nästan oändligt antal färger, och jag har dem liggande i såna tråg som man köper romatica-tomater i, sorterade på färg. Många är i fina dockor, men många finns i liten mängd och det har varit ganska svårt att få en överblick. Nu har jag emellertid köpt bobiner i papp att vira upp garnet på, och det har blivit sååå prydligt! (Se bilderna i inlägget.)

Nytt år med förhoppningar

Publicerat av
Svara

Så blev det 2025, ett kvarts sekel har gått sedan vi stod vid Slussen och räknande ned sekunder som tickade på Katarinahissen, tillsammans med tusentals andra. Under de 25 åren har jag främst varit förälder, och även om jag fortsätter att vara det så har barnen lämnat boet och flugit iväg på egna vingar nu. Igår på nyårsafton var dottern med pojkvän hos oss innan de stack iväg på fest, och vid tolvslaget kom sonen med kompis hit för att räkna ned tillsammans med oss. Så härligt!

Nyårsafton till ära lägger jag upp ett riktigt festsmycke som jag gjorde häromåret.

Häromdagen damp det ned ett tjockt brev i brevlådan, som visade sig vara från Ersta sjukhus och innehöll en KALLELSE TILL OPERATION! Redan 17 februari ska jag opereras, och det känns väldigt bra. Jag har suttit och lusläst all information om hur jag ska äta veckorna inför ingreppet, hur jag ska förbereda mig dagen för operation och hur jag ska äta veckorna efter. Det är mycket att tänka på, men så småningom blir det lättare och jag kommer att kunna äta som vanligt, om än betydligt mindre portioner och med mindre kaloriinnehåll.

Det som jag gruvar mig mest för är de två veckorna innan operationen då jag ska leva på kostersättning. Jag kommer att vara så hungrig! Men jag har tänkt byta ut enstaka måltider mot kostersättning en vecka i förväg så att jag trappar ner. Förhoppningsvis går det hyfsat bra ändå.

Det är förresten en annan sak som oroar mig, och det är att jag inte ska ta någon medicin på morgonen den dag jag ska opereras. Hur ska det då gå med RLS? Jag ska höra av mig och fråga om jag åtminstone kan ta kapseln med Gabapentin så att jag inte blir helt spattig.

Och ännu ett festsmycke. Jag för ofta frågan om jag inte får pinnen mot halsen, men det kan jag lugna alla och envar med att jag inte får!

Jag ska ringa till fysioterapeuten på Ersta också, för att komma dit och komma igång med träning. Kanske de kan hjälpa mig med mina smärtor i korsryggen och höften också. Det känns verkligen som början på något nytt och riktigt bra!

Förändringar

Publicerat av
2

Jag har funderat mycket på varför jag fick en dipp för en månad sedan. Det var en oro och stress i kroppen som jag upplevde kom från ingenstans. Men nu tror jag att jag vet vad det handlade om. Det kan nog ha att göra med de stora förändringar jag har framför mig. Dels gastric bypassoperationen, dels ansökan om sjukersättning. Det var inga lätt fattade beslut men nu är jag helt säker på att de är rätt för mig. Sjukersättningen innebär en betydligt lägre inkomst vilket också bidrar till oro, men det kommer att funka med hjälp av sparade pengar sedan tidigare.

Jag ser verkligen framåt med tillförsikt, även om jag vet att det inte kommer att gå av sig själv. Jag får jobba med diet och träning efter operationen för att komma i form. Min målbild är utförsåkning vintern 2026! Jag åkte senast 2022 i Edsåsdalen och det gick hyfsat, men det kommer att bli mycket roligare när jag är starkare i framför allt benen.

Jag har tänkt en del på broscher på sistone, och testade en idé häromdagen. Jag har sparat en cykelslang för att använda om tillfälle skulle givas. Och nu kom det!


För några år sedan gjorde jag en del av metallnät. Här är en brosch med tovad mitt med pärlor som jag använt en del.


Och den här hittade jag halvfärdig i lådan med metall och gummiprylar. Jag gjorde den klar och satte dit en kula.

Önskad riktning

Publicerat av
Svara

För en hel del år sedan gick jag en kurs i ACT, Acceptance and Commitment Therapy. Tidigare blev jag provocerad av ordet acceptans, men förstod mer efter kursen. Det handlar inte om att lägga sig platt på rygg och passivt acceptera, utan om att acceptera sådant jag inte kan göra något åt och framför allt agera på ett sätt som ökar sannolikheten att må så bra som möjligt. Man talar om att ta steg i önskad riktning, vilket är ett mer realistiskt sätt att ändra beteende och sätt att tänka, än att ta ett stort kliv och direkt påbörja det nya livet. Risken att misslyckas är avsevärt större i det senare. Baby steps är ett uttryck för det, och min favorit: Hur äter man en elefant? En liten bit i taget! Börja med en kort promenad varje dag som långsamt ökas på, istället för att ge sig ut i femkilometersspåret direkt.

Jag lovade i gårdagens inlägg att det är en annan stor förändring på gång. Nu kommer den. Jag ska göra en gastric bypass-operation, troligen i vinter. Jag har skrivit en del om min vikt på bloggen tidigare, om hur jag lyckats gå ner 30 kg för ett par år sedan, men gått upp lika mycket igen. Det är ett välkänt fenomen inom obesitassjukvården, kroppen hittar sin balanspunkt vid en viss vikt och söker sig tillbaka till den. Det är oerhört vanlig att de som bantar går upp i vikt igen, trots försök att behålla vikten.

Jag bestämde mig i vintras för att ta en sak i taget. Först ska jag må bättre psykiskt och kunna komma tillbaka på jobbet, och därefter ta tag i vikten. Men jag har alltmer insett att det kommer att bli ytterligare ett misslyckande, och det som återstår är en radikal metod – operation. Min husläkare skickade en remiss till Ersta sjukhus, jag har varit på informationsmöten, träffat kirurgen, lämnat blodprover och genomgått en gastroskopi. Om allt ser bra ut så återstår bara att invänta kallelse till operation.

Det var inget beslut jag fattade från en dag till en annan, det är en stor sak som kommer att innebära stora förändringar. Jag har läst på, tagit del av andras erfarenheter och fattat en välgrundat beslut. Jag känner mig inte tveksam alls.

Jag är trött på att:

inte orka röra på mig
mest sitta hemma
inte rymmas i stolar i väntrum (förnedrande, varför måste det vara karmar på stolar?!)
få den hårda mojängen där man fäster säkerhetsbältet på bussen rakt in i låret
ta mer plats än jag tror så att jag går in i saker
ha ont i knän och höfter
kolla maxvikt för belastning
få klåda i hudveck
att aldrig känna mig fin
magen tar emot när jag ska böja mig
favoritkläder blir för små

Jag vill bli aktiv, ta långa promenader, orka träna styrka och kondition och åka skidor. Känna mig hälsosam och glad. Kanske det dröjer länge än innan jag klarar av det sociala liv som jag längtar sååå efter, men då vill jag åtminstone kunna orka med det fysiska. På köpet hoppas jag att min RLS blir bättre.

Dessutom tror jag att det nya aktiva liv jag önskar mig kommer att göra en del för det psykiska måendet också. Deprimerade får ofta rådet att motionera eftersom det är så bra mot just depression. Ett påstående som närmast är ett hån mot de drabbade, som inte har motion på kartan överhuvudtaget.

Åter till den önskade riktningen. På kursen i ACT hade vi en darttavla att rita in var vi befann oss. Bulls eye var målet, dit vi strävade, och ringarna på tavlan olika steg i önskad riktning. Om mitt mål var att bli mer vältränad, så kunde jag varje dag rita in var på tavlan jag befann mig. Jag kanske tagit en kort promenad och ritade in krysset på trean. Just nu befinner jag mig inte ens på tavlan utan pilen har försvunnit i det höga gräset bredvid. Men om ni följt med i detta och det förra inlägget så förstår ni att allt detta hänger ihop.

Jag släpper kampen om att kunna jobba mer än 25 procent, och att uträtta stordåd i arbetet.
Jag fortsätter samtalen med psykolog-J som betyder oerhört mycket för mig.
Jag gör gastric bypass-operationen och följer alla råd om kost och motion kopplad till den.

Jag vet inte hur långt det för mig, och jag hyser inga illusioner om att bli frisk. Men jag känner mig övertygad om att jag kommer att må betydligt bättre och känna mig gladare. Det får bli mitt bulls eye!

Mindfulness-dans

Publicerat av
2

Fysioterapeut-J frågade för några veckor sedan om jag skulle vilja testa mindfulness-dans. Hon sa att hon hade en sån grupp på fredagmorgnar. Javisst, sa jag, det är värt att prova. Tyvärr blev jag sjuk så jag missade ett par veckor, men igår var jag där.

Vi var sex kvinnor varav två också går på basal kroppskännedom med mig, det kändes skönt att känna igen några. Det var en väldigt fin stämning i gruppen, alla hälsade på varandra med ett leende. När de fick höra att det var första gången för mig, sa en av dem att det händer att vi gråter här, men det är helt ok! Bra, sa jag, det är det jag är ute efter!

Vitsipporna i vår trädgård knoppas!

Jag hade väntat mig någonting stillsamt, men det var tvärtom! Vi inledde stillsamt, men sen blev det fart på musiken! Fysioterapeut-J gav oss en del instruktioner, men det var samtidigt helt ok att göra vad man själv ville. Det som kändes bra för en själv. Vi dansade var och en i sin egen värld. Jag blev helt svettig och sneglade på klockan. Det hade gått en halvtimme. Hur ska jag orka en halvtimme till?! Men strax efter det saktade musiken ner och så småningom låg vi på golvet. Det var så skönt! Jag låg med armar och ben rakt ut och TOG PLATS! Musiken var väl vald och de texter jag förstod handlade både om att skita i alla idioter, och att bestämma sig för att leva sitt liv. Jag använde en del rörelser vi gjort på basal kroppskännedom, för att skärma av och hävda mina gränser, och att vidga bröstbenet och stark ta mig an världen.

Efteråt gick vi laget runt och alla fick säga något om hur de upplevt passet. Till skillnad från i gruppen med basal kroppskännedom pratade alla lite längre och mer öppet. Det kändes så otroligt fint att sitta tillsammans och höra de andra berätta, och även göra det själv. Vi är där av olika anledningar men har det gemensamt att vi är sjuka. De flesta nämner muskelspänningar som känns omöjliga att få bort. Det gör att jag känner mig mindre ensam om hur jag mår, det känns bra. Jag skulle önska att mindfulness-dansen var mer ofta, åtminstone två gånger i veckan. Kanske jag kan göra det hemma också?

Lite senare på dagen kände jag verkligen av träningspasset! Benen kändes svaga och hela kroppen ville bara vila. En skön känsla!

Viktväktar

Publicerat av
Svara

Jag har stått stilla i vikten väldigt länge nu och tog beslutet att gå med i Viktväktarna från och med i måndags. Det kanske är så att jag bara kan gå ner tio kilo utan att ha en metod? En stor fördel med Viktväktarna är att man skriver ner allt man äter, och på så sätt lurar man inte sig själv att det man stoppar i sig sammantaget blir för mycket, även om det känns lite i stunden. Om dessa stunder blir för många så blir det för mycket för att jag ska kunna gå ner mer helt enkelt.

Jag har viktväktat förut med framgång och vet både att metoden passar mig och att det funkar. Skillnaden mot den gången är att nu har jag en app som jag antecknar i, och tillgång till recept, tips och pepp.

Som sagt, jag började i måndags och när jag vägde mig nu på morgonen fem dagar senare har jag gått ner 4 hekto. Det känns bra! Jag har också tagit en halvtimmes promenad i stort sett varje morgon de senaste två veckorna, helt eller delvis i skogen, och det känns verkligen som en bra start på dagen! Jag gläds åt känslan av att orka rent fysiskt. Det är inte så länge sedan som jag inte hade den orken.

Som om inte detta vore nog har jag också börjat styrketräna med ett gummiband, framför allt armar och rygg. Det är riktigt roligt och väldigt enkelt att göra. Det finns alltid tid till det, till skillnad från om jag skulle ta mig iväg till ett gym eller simhall. Helt oberoende av vädret dessutom! Låter det inte bra?! Ett nytt hälsosammare liv, med syfte att orka mer och må bättre både fysiskt och psykiskt.

Vid sidan av detta positiva har det varit en tuff vecka här hemma. Jag har varit extra trött sedan stadsturen i början av veckan, och det har varit en del incidenter i familjen också så jag har inte orkat göra en del som jag tänkt. Men det är bara att försöka hålla huvudet kallt (som en favoritfigur bland barnböckerna sa: Viveca Sundvalls Eddie) och ta ett steg tillbaka.

Om stavgång

Publicerat av
1

Jag fick en fråga om det är något särskilt man ska tänka på när man går med stavar, och tänkte att jag skriver ett inlägg om det. Som jag skrev förut så fick jag ont i armarna när jag gick med stavar för några år sedan, men då hade jag nog fel teknik.

Stavarna ska vara så långa att du har armen i lite mer än 90 graders vinkel, och händerna ska sitta fast i öglan längst upp. Sätt i staven i jämnhöjd med din främre fots häl, och släpp staven med handen lite när armen förs bakåt. Staven följer med genom att den sitter fast i din hand. Hållningen är förstås också viktig, så att man inte går framåtböjd vilket man ser en del som gör. Gå i en sådan takt att du njuter av promenaden.

Det bästa för att öka på konditionen är intervallträning, med kortare stunder i hög hastighet och längre stunder i rask promenadtakt.

Idag blev det en tur utan stavar i skogen. Det är så skönt att gå omkring över stock och sten, över rötter och lövhögar. Och det är bra för kroppen med det där ojämna underlaget.

Jag måste ju titta till mina blåsippor också, nu när det blivit varmare. Och mycket riktigt så hade de tagit fart!

Med leriga skor

Publicerat av
Svara

Jag var helt opepp på att gå stavgång igår men åkte förstås till Stressmottagningen ändå. Vi var bara tre från vår grupp, de andra var sjuka. Vi inledde som vanligt med avslappning och hälsoandning på rullen. Därefter fick vi en genomgång om stavgång, och så gav vi oss ut med våra stavar till den vackra och närbelägna Kronobergsparken. Där fick vi prova teknik och olika övningar med stavarna. Att gå i promenadtakt, att gå i rask takt och att gå oerhört låååångsamt. Det sistnämnda var svårast och det var nog en del som berättade vid middagen om den osannolika synen av fyra kvinnor som med höga knän gick i slowmotion över gräsmattan!

Det bästa av allt: jag fick lära mig hur jag ska göra för att inte få ont i armarna. Man har stavarna fast kring händerna och när man för staven bakåt så ska man släppa på greppet. Det var riktigt roligt och opeppen övergick i superpepp! Min skor var rejält leriga efter övningarna. Nu ska jag plocka fram mina gåstavar och börja använda dem!

Högljudda pippifåglar

Det är konstiga tider nu, det känns lite overkligt med allt som händer kring coronaviruset. Vi på min arbetsplats ska jobba hemma i möjligaste mån, och som tur var tog jag med datorn hem igår. Dottern som går i gymnasiet ska studera hemma, min mans arbetsplats – bibliotek – fick stänga tidigare idag på grund av personalbrist när flera är sjuka, och mina föräldrar får på varsitt håll hålla sig hemma så mycket som möjligt. Jag åkte och handlade lite idag och såg en man utanför affären som bar sina toapappersrullar som den sista droppe vatten, men i affären var det helt tomt på den hyllan.

Jag har erbjudit mig att handla åt grannar som är gamla och i riskgrupp. Får se om någon nappar. Det är det vi måste göra nu. Hålla ihop solidariskt och inte tjuvhålla på bunkrade förnödenheter eller misstro myndigheterna och sprida illa underbyggda rykten. Var källkritisk till allt som sägs!

Nästan tomt i tunnelbanan igår

Ny vecka

Publicerat av
2

Jag tycker att det är skönt när det är dags för en ny vecka. Visst är det trevligt när hela familjen är hemma men ganska tröttande. Under arbetsveckan har jag mer tid i ensamhet som jag behöver.

De senaste dagarna har jag jobbat lite randigt i verkstan. Det vill säga jag har inte jobbat så långa stunder i taget, men ändå åstadkommit lite nytt.

I morgon ska vi gå stavgång på Stressmottagningen, eller rättare sagt i Kronobergsparken i närheten. Det ska regna på förmiddagen men bli soligt på eftermiddagen då vi ska ut och traska så det blir nog fint. Jag har ett par stavar som jag köpte för en del år sedan. Jag använde dem en del men tyckte att det gjorde ont i underarmen Läs mer →

Fundering om orken

Publicerat av
2

Jag har de sista dagarna känt en lust att göra saker, men att orken försvunnit direkt när jag ska sätta igång. Dels sådant jag vill göra och dels sådant som behöver göras här hemma. Vad är nytt med detta? undrar du kanske. Det jag funderat på är om jag börjat känna mig själv bättre, eller rättare sagt känna när jag är för trött? Att jag inte bara ångar på och tar ut mig. I så fall är det någonting bra samtidigt som det är jättetråkigt!

Idag jobbar jag hemifrån, och har en del utrymme både i tid och ork eftersom jag slipper resvägen. Kanske förväntningarna på allt jag skulle kunna göra sätter krokben för mig?

Det här är någon som kan vila!

Igår körde fysioterapeuten på Stressmottagningen hårt med oss! Vi har använt en slags långa rullar som vi legat på när vi gjort avslappningsövningar tidigare. Nu blev det ett styrketräningspass på rullen! Först en timme där vi gick igenom muskler i hela kroppen, och efter en kort paus masserade vi oss själva genom att ligga på rullen på olika sätt och rulla fram och tillbaka. På somliga ställen gjorde det riktigt ont, så det var verkligen effektivt! Sonen har en liknande rulle som jag ska testa här hemma.

På hemvägen kände jag mig lätt och mjuk i kroppen – en riktigt bra känsla.