Äntligen BodyMind!

Igår var det äntligen dags för min premiär på ett BodyMind-pass hos fysioterapeuten! Jag var lite nervös innan och undrade vilka andra i väntrummet som skulle dit. Det var ett gäng där som verkade känna varandra. Men när det var dags visade det sig att det gänget skulle göra något annat, för vi var bara fyra kvinnor på passet. Ledaren, min fysioterapeut Malin, förklarade allt väldigt tydligt och påminde om att var och en gör så mycket som dagsformen tillåter. Det var ett jättebra pass och jag kände mig lite trött, lite varm och avslappnad efteråt – precis som det ska vara. Det var en blandning av yoga, tai chi, pilates och avslappning. Mycket töjningar av muskler och leder, som också är jätteskönt för mina WED-besvär. Jag förstår varför det kallas BodyMind. Det är lite utmanade men också avslappnande för både kropp och hjärna.

Efteråt fick jag prova på tunga täcken. Jag fick ligga på en brits medan stackars Malin kånkade fram olika tunga täcken som hon la över mig så att jag skulle få känna vilket som var bäst. Det första täcket vägde fem kilo, men jag ville ha tyngre. Till slut enades vi om ett tio kilo tungt kedjetäcke som hon nu ska beställa till mig. Hon sa att lång erfarenhet gör att hon kan se på musklerna runt ögonen när täcket är tillräckligt tungt. ”Du var helt vaken med åttakilostäcket, men slappnade av när du fick på dig täcket på tio kilo!” sa hon. Det ska bli väldigt spännande att testa hur det är att sova under kedjetäcket. Tanken är att jag ska sova bättre för att jag blir lugnad av tyngden. Jag hoppas också på effekt på WED.

Men den positiva måndagen började redan tidigare. Jag satt i ett möte i 2,5 timmar på morgonen och såg enligt kollegorna fortfarande pigg ut efteråt! Och på kvällen var jag och min man på konsert. Jag stupade visserligen i säng när jag kom hem, men dagen kändes fantastisk! Allt jag orkat!

Det här härliga tyget ropade jag hem på Tradera häromdagen.

Idag blev det lite mer hektiskt med veterinärbesök för en av katterna, och oron för henne tog ut sin rätt så min man fick gå utan mig på föräldramötet ikväll. Men den trötthet jag känner nu känns inte som ett bakslag, utan som en naturlig följd av lite för mycket på en gång. I morgon blir det lite lugnare, och mer tid för vila på dagen. Det ska bli skönt.

Nu jädrar!

Jag skrev häromdagen om hur peppad jag blev av massören som gick lös på min rygg. Hon tipsade mig om spikmatta och pratade om att jag borde träna främst axlarna.

Jag hittade till slut vår spikmatta högst upp i ett skåp och har legat på den en stund varje dag sedan dess. Först var det inte helt skönt ska erkännas, men jag visste att jag måste vänja mig lite innan det skulle bli en omistlig del av min dag så jag härdade ut. Och redan andra gången kände jag att det var skönt!

Jag blir alldeles varm och jag känner pulsen. Allt blod som cirkulerar gör huden knallröd och prickig blir jag en lång stund efteråt. Idag låg jag i 25 minuter!

Jag köpte också ett gummiband för att träna med, och har letat upp några bra rehab-övningar för axlar på nätet. Jag ska komma igång med mina hantlar också, jag har såna små på 1kg. Så nu är jag igång! Det känns riktigt bra! Och redan innan hade axel/arm-smärtan minskat, och den utveckligen har fortsatt. Jag är så tacksam för det!

img_1248

Spikmatta och gummiband

Träna

Jag gör det härmed officiellt: jag ska komma igång att träna igen. Jag skriver igen som om att jag brukar träna, men igen syftar snarare på alla gånger jag försökt komma igång att träna. Av olika anledningar har jag slutat. Men jag kan också välja att se det som att jag åtminstone tränat under vissa perioder!

Senaste gången jag tränade med regelbundenhet gick jag på Friskis&Svettis tillsammans med en god vän. Jag har nära dit, går dit på en kvart. Det var roligt, vissa pass väldigt roliga och min vän och jag hann träffas och prata en stund ett par gånger i veckan. Vi tränade en kväll i veckan samt lördagsmorgnar – perfekt! Det som gjorde att jag slutade den gången var en mycket tung höst med omgångar av sjukskrivningar för utmattningssyndrom. Igen. Då finns inte kraften och energin till träning. Dessutom är just gruppgympa inte idealiskt vid utmattningssyndrom sa en psykolog till mig en gång. Det är väldig mycket intryck och det kan bli för mycket för hjärnan. Så jag gick enstaka gånger den hösten, men så blev det inget mer.

Jag promenerar gärna, och har framför allt två goda vänner som jag promenerar med regelbundet. Långa promenader med viktiga samtal. Ibland orkar jag inte gå så fort, och då får det bli en långsammare och kortare promenad. Det är ju så bra att samtala när man promenerar också, jag tänker så bra då!

imageJaha, så nu är det alltså dags. Dags att slänga alla tidigare misslyckanden att få till regelbunden träning under långa perioder. Nu är nu. Jag har listat FÖR och EMOT. FÖR-listan är längst: bättre kondition, bättre ork, känna mig stark, sova bättre, bli gladare, bättre hälsa (blodtryck, hjärta), gå ner i vikt och känna mig snyggare. Ungefär i den ordningen. EMOT: jobbigt!! svårt med sommarvärmen, tråkigt.

Jag har satt upp ett första mål: jag ska promenera i 30 minuter varje dag (troligen kvällstid eftersom det är svalare då). Jag har en kalender jag skrev lite dagbok i i början av året. Den använder jag nu till träningsdagbok. I slutet av augusti ska jag utvärdera och sätta nytt mål för september. Jag ska börja på Friskis&Svettis igen eftersom jag tyckte att det var så roligt. Men jag ska vänta tills jag känner att jag orkar mentalt.

Jag har en förmåga som är fiffig: jag är bra på att genomföra saker jag verkligen är motiverad att göra. Jag rökte som ung vuxen och gjorde halvhjärtade försök att sluta flera gånger. Men inte förrän jag verkligen bestämt mig för att göra det så gick det. Och det var inte ens jobbigt! Jag gick en studiecirkel (hur svenskt är inte det!) för att sluta. Sista dagen kedjerökte vi starka och ruskiga colombianska cigaretter, och räknade 1-2-3 och så fimpade vi samtidigt. Vi åt lunch tillsammans ett par gånger i veckan för att peppa varandra, därefter en gång i veckan. Den ena efter den andra hoppade av och började röka igen. Till slut var det bara jag kvar!

Jag har även lyckats med andra saker när jag väl föresatt mig det och VILL. Det är det jag lutar mig mot nu – jag VILL!