Jag blir knasig!

Idag har jag suttit och gnidit huden mellan fingrarna, tryckt ner högerhandens naglar där och hoppat med benen nästan hela dagen. Huden mellan fingrarna verkar vara av segt virke som tur är, för jag har inte fått något sår. Nu ikväll är det vänster fot som är värst.

Det bästa är när jag lyckas matta ut det irriterade stället så att jag blir lite stum och lätt avdomnad – då släpper det värsta obehaget. Inte att bara ta en promenad utan att till exempel stretcha vadmuskeln länge eller spänna den så hårt jag kan, länge. Gnida mellan fingrarna (idag fick jag syn på den räfflade korken på mjölkpaketet, och fick en stark längtan efter att dra med den mellan fingrarna – det ska jag nog låta bli!) tills känslan trubbas av.

Jag hade en stund av nära nog harmoni i kroppen tidigare i kväll. Jag hade kommit hem från jobbet och satt i en fåtölj och lyssnade på dottern som berättade om en skoluppgift. Jag la upp det vänstra benet i skräddarställning, så högt jag kunde. Musklerna blev då sträckta eller spända i stora delar av benet. Jag tog foten i handen och gned den hårt genom strumpan. Mellan tårna och under främre delen av foten. Till slut började den där avdomnade känslan infinna sig, och det var som om att jag befann mig i en skör bubbla. Jag vågade inte röra mig i rädslan att bubblan skulle spricka och obehaget börja igen. En lång stund satt jag så och blundade.

Jag skrev om något liknande den här bubblan för ett år sedan, här  finns det inlägget. 

För något år sedan köpte jag en bättre begagnad ullbasker med några fula blommor på. Häromdagen hittade jag den i Lådan För Framtida Projekt, och fick lite feeling. Jag har gjort såna här rosor tidigare, fast i polyesterfilt. Nu gjorde jag några i vadmal i olika rosa, röda och lila nyanser. Jag ska byta plats på ett par, jag är inte riktigt nöjd med hur de placerats. Men visst blev den läcker?! ”Ska du gå ut i den där?” undrade dottern oroligt.

 

 

 

Nytt medicinexperiment

Nu har jag tagit antihistamin i ett par dagar för att se om det möjligen kan hjälpa mot känslan av att det kliar inuti vänster hand och fot. Ännu så länge märker jag ingen skillnad, utan har nära nog kliat hål på huden mellan fingrarna. Jag försöker att mer gnida än riva, och använder naglarna till att köra ner i huden så det gör ont. Det är bättre än klådan. Jag hoppas att min husläkare får ett snabbt svar från neurologen eller att jag blir kallad dit snart. Förra gången fick jag snabbt en tid.

I morgon har jag tagit ut en semesterdag för att hinna med förberedelser till julmarknaden nästa helg. Det känns helt lugnt men jag vill ha tid att i lugn och ro fundera och planera.

Igår kväll träffades vi som ska ha julmarknaden över en kopp kaffe. Vi fick höra vad alla andra ska sälja (som tur är verkar ingen ha smycken!) och vad vi ska tänka på. Jag har inget tak till mitt bord men de skulle se om vi kanske kan samsas under de partytält som finns. Om det snöar eller regnar blir det svårt utan tak! Önskedrömmen vore förstås en vacker dag med någon enstaka minusgrad och ett tunt snötäcke för julstämningen.

Här är ett julkort jag gjort med ett hjärta i ull med en broderad stjärna på.

Jag har gjort en del tryck med den nya vita färgen på svarta anteckningsböcker. Jag har gått loss lite med gitarrsträngarna också. De kanske jag lägger upp i morgon!

Klåda

Jag håller på att bli galen av den här j…la WED/RLS!! En av de obehagliga känningarna jag har just nu är som om att det kliar fast inte PÅ huden utan UNDER – inuti kroppen. Där går det inte att klia men det känns bättre att klia än att inte göra det. Jag googlade lite och försökte läsa lite om neuropatisk klåda. Där stod en träffande beskrivning: ”Klåda leder till att klia, skrapa, skava, gnida, gnugga, knipa, trycka, knåda. Att klia starkt framkallar smärta och det reducerar kortvarig förnimmelsen av klådan.” Jag kan hellre stå ut med smärtan än med klådan och obehaget. Det har hänt att jag tillfogat mig smärta för att stå ut med ångest också, men inte så ofta. Jag har ingen självskadebeteende.

Idag blev jag alldeles för trött på ett sätt jag sällan blir numera. Det var väl just det som var det positiva, att det kändes ovanligt. Jag hade varit i några affärer tillsammans med min dotter som ville ha sällskap att leta efter saker till sitt rum. Många människor överallt. Människor och tomtar och adventsstakar och Black Week – passa på! – och prylar prylar prylar! Jag blir bara trött och arg.

Jag skulle egentligen promenera med min goda vän E efteråt, men jag sköt upp det till i morgon och gick och la mig i någon timme innan jag kände mig som en människa igen. Den där ljuvliga känslan av att krypa ner i min egen säng!

Jag har broderat idag också, två börsar med fåglar.

Julmarknad!

Jamen nu ska jag ju vara med på en julmarknad i alla fall! Min man kom på att det finns ju en i kommunen, på Picchus café i Gamla apoteket. Jag har pratat med L som är ansvarig och skickat länk till min hemsida så hon kan se vad jag gör. Hon sa att de vill se det innan så de vet att det är den typ av grejer som de vill ha med på julmarknaden, och att det håller en viss kvalitet. Det tycker jag bara är bra. Det är roligare att vara med på en marknad där besökarna förväntar sig hantverk och inte bara sockervadd och lotter.

Jag tänker göra några grejer med julanknytning och som inte ska kosta så mycket. Idag testsydde jag några julgranshjärtan att hänga i granen. Det lilla hjärtat skulle jag kunna sätta på julkort kanske?

Så välkomna till Upplands Väsby 1 advent!

Provsvar

Idag kom provsvaren med posten. Min husläkare skrev att allt såg bra ut, förutom möjligen en aning förhöjt värde på kolesterol. Inga tecken på diabetes vilket känns bra eftersom det kan bli följden av övervikt. Sköldkörtelnhormonet låg stabilt så jag behöver inte ändra medicindosen mot hypotyreos.

Jag kollade genast upp mat som är bra vid högt kolesterol och det är bland annat havregryn, sojabönor, fet fisk och grönsaker – sånt jag gärna äter.

Nu har jag tre filtade bitar som jag ska brodera på. Det är mycket jobb innan man kommer så långt! Om jag får säga det själv så tycker jag att de är riktigt fina som de är!

Utställningen är på plats!

I morse åkte jag med två stora kassar med mina bilder till Blackebergs bibliotek, där jag gjorde i ordning utställningen. De flesta av dem är vända utåt i skyltfönstret men det finns även bilder vända inåt rummet. I skyltskåpet la jag bilder som det inte är självklart vad som är upp och ner på. De kan då ses från båda hållen.

Supersnälla Eva på biblioteket ordnade med en fin affisch och plastade in min prislista. Jag fick också lägga dit mina visitkort med länk till hemsidan piaborrman.se.

Här är några bilder tagna utifrån så att torget speglas, men lite syns i alla fall. Jag ska ta bättre bilder på söndag.

Behöver jag säga att det känns fantastiskt och spännande!?

Och annons i lokaltidningen!

Puh!

Sådärja, nu är alla bilder till utställningen klara. De har en upphängningsanordning på baksidan och är signerade. En prislista är fortfarande i funderingsfasen. Det är ju så gruvligt svårt att ta betalt för det man gör, i synnerhet när man är en hobbyhantverkare. Samtidigt som jag ändå vill ha en rejäl slant om nu någon är intresserad. Annars kan det vara. En vän som gör vackra trasmattor sa att antingen får folk betala ett bra pris eller så skänker hon bort dem. Det är någon slags självrespekt.

Här är alla bilderna!

Återigen: varmt välkomna till utställningen på Blackebergs bibliotek! Den går även att se när biblioteket är stängt eftersom den är i det belysta skyltfönstret.

Trötta kvällar


När jag kom hem från jobbet igår var jag riktigt trött. Eller rättare sagt: redan på hemvägen var jag tröttare än förra arbetsveckan. Det känns att jobbhösten dragit igång och att sommaren är slut. Inte att jag stressar eller så. Jag tycker att jag har det mesta under kontroll, och har gått igenom almanackan ordentligt för att se att det finns luft här och där. Jag har till och med bokat in delar av dagar där det står ”boka inte in något här!” eller ”förberedelsetid”.

Jag har ju Språk- och slöjdkaféet också. Det drar igång tisdagen 18 september och känns superkul! Ikväll skrev jag ett meddelande i Facebook-gruppen där jag bad dem att meddela vilka dagar de kan vara med. Tyvärr kommer jag att missa tre gånger på grund av resor, främst i jobbet. Men vi är tillräckligt många för att det ska funka ändå.

Men tillbaka till tröttheten. Jag ska erkänna att jag blev lite lite orolig igår kväll, och fick ta till hela arsenalen av hjälpsamma tankar för att inte bli alltför rädd. Idag kändes det faktiskt lättare och då försöker jag att glädjas åt det.

Känningarna av RLS/WED är tyvärr lite för mycket just nu. Ett stort moln på min himmel.

Dagen idag – en berg-och dalbana

Ibland hänger jag inte med i mina egna känslosvängar! Skiftet från topp till botten går blixtsnabbt, och även kastet åt andra hållet. Inte alla dagar, tack och lov, men tillräckligt ofta för att det ska rubba mig. Som om att depressionen är orolig över att jag ska glömma bort att den bara är några missade medicintabletter bort. Att den är beredd. Jag har varit ganska pirrig i benen delar av dagen också. Bajs.

I de stunder jag varit på topp har dagen varit riktigt riktigt bra, och jag har känt mig stark och pigg. De stunderna övervägde idag. Jag och min man inledde dagen med en sväng till återvinningscentralen med fullastad bil. (Var kommer alla sopor ifrån?) Jag gillar verkligen att rensa ut! Återvinna det som är skräp, och skänka bort det som kan vara intressant för någon annan.

Jag har också suttit många timmar i verkstan. Jag sorterade och städade lite, och broderade mycket.

Mina kära trådrullar som jag tidigare sorterat i tre (tomat)lådor delade jag nu upp på fem lådor så det blir lättare att hitta rätt färg. Jag älskar att ha många nyanser – ibland är det två trådar som är snarlika men bara den ena är rätt för det jag håller på med just då. De flesta är inköpta second hand eller så har jag fått dem av någon. För ett par år sedan hade jag bara en handfull trådrullar!

Här är mina senaste ulliga bilder:

Broderar och funderar

Jag kom verkligen igång med att brodera på mina skröfslappar i helgen. Det är ungefär som kanthabroderi som jag lärde mig på Capellagården förra sommaren – många små upp-och-ner-stygn i rader.

Kanske tillsammans?

Jag har en sån dag då jag ena stunden ser nästan nattsvart på tillvaron och framtiden, och den andra stunden bara ser möjligheter. De tvära kasten har jag skrivit om förut, de tar på krafterna.

En jobbig sak är min vikt. Jag har alltså gått upp alla de 15 kg jag gick ner i höstas, och lite till. En klassisk jojobantning som brukar användas som argument mot att banta. För min del handlade det om flera saker. Jag har skrivit om det förut så ursäkta tjatet, men det är viktigt för mig. Jag har skyllt det mesta på den nya antidepressiva medicinen med just biverkan att gå upp i vikt och öka aptiten. Men det är inte hela sanningen, och jag måste ta tag i det nu. När jag inte gick ner mer i vintras tappade jag sugen och motivationen lite och släppte på ätandet bara lite. Detta eskalerade och till slut var det inget stopp på det.

Det jag upptäckt de senaste dagarna är att jag inte bara är otymplig utan även utan ork och kraft. Jag kan inte precis anklagas för att ha rört på mig mycket denna semester, och kondition är en färskvara. Men detta är en sån totaldipp i ork att jag nästan undrar vad det är. Jag ska ändå ringa och boka tid hos min husläkare för att ta en del rutinmässiga prover angående blodtrycket och hypotyreosen. Det känns bra att få lite koll på kroppen. Han kommer att ha synpunkter på min vikt och det är väl bara bra det.